Nu och då, del 3 - en solskenshistoria

Tema: Nu och då - om att växa i sig själv
Skribent och redaktör: Pia Ejeklint

I maj 1987 drog jag mina första andetag och mamma och pappa blev föräldrar för första gången. Ett och ett halvt år senare blev jag storasyster då min syster kom in i mitt liv och tre år senare fick vi en lillebror. Hela min barndom har varit så gott som fläckfri och jag känner mig tacksam för allt jag fick vara med om som barn (för jag inser att alla faktiskt inte har haft det lika bra). Mormor och morfar hade ett landställe där somrarna tillbringades och vi har bott i både villa, radhus och lägenhet med områden där vi kunnat leka både sommar, höst, vinter och vår.

Som 16-åring föll min mask till golvet och jag var inte längre den där tjejen som alla uppfattat som väldigt självsäker och jag var inte längre Pia som alltid var glad och populär, inte längre Pia som dansade. På BUP:s öppenvård tänkte de avsluta kontakten efter två samtal vilket resulterade i panik från min sida och jag skrev ett brev till min psykolog. När hon läst det fanns det inte på kartan att släppa mig. Och så gick vi igenom de där frågorna som de flesta säkert gått igenom under sin behandling. Varför blev det så här? Hur kom det sig att jag periodvis inte åt och att jag hade börjat skära mig själv i armarna? Jag hade ingen dålig barndom att skylla på, inte heller några traumatiska händelser som påverkat mig, och många gånger kände jag att jag inte hade rätt att må dåligt för herregud, jag hade ju ingenting att må dåligt över! Men nu mådde jag dåligt och först ganska långt i efterhand kunde jag med hjälp komma fram till att det handlade om någon form av utmattning. I årskurs nio kämpade jag som ett djur med inombordskaos och betyg och när jag väl kom in på rätt linje i gymnasiet fortsatte jag med gasen i botten och dansen (som jag hållt på med i nästan 10 år) låg nu på elitnivå och jag dansade cirka 8 lektioner i veckan. Jag kan inte minnas vad som fick mig att ta mig första överdos, inte heller den andra. Först i efterhand har jag tillsammans med några vettiga behandlare och mina föräldrar kommit fram till att jag är en sårbar människa och att jag ända sedan jag varit liten inte har klarat av en del känslomässiga bekymmer så som andra barn, mina syskon t ex, kanske hade lättare att hantera. Känslomässig och sårbar kastades jag in i utmattning, depression och någon form av identitetskris. Ibland nämndes ordet "utbränd".

Tills ungefär för ett år sedan har jag fullt ut levt ett liv bakom stängda dörrar. Barnpsykiatrin tills jag fyllde 18 och då istället placerades på vuxenpsyk. Under cirka åtta månader bodde jag på ett behandlingshem där jag blev sämre än innan jag kom dit och att jag skrev ut mig själv därifrån var ett livsavgörande beslut (bokstavligt talat). Slutenvården har varit mitt hem och efter ett tag blir man snabbt en rutinerad psykpatient. Jag fann min identitet i diagnoserna som sattes en efter en då jag fyllt 18. Min huvuddiagnos blev Borderline och det positiva med det var att jag till slut fick den rätta hjälpen för mig. På Karolinska sjukhuset i Solna började jag i DBT-behandling som jag tillslut lyckades genomföra och sakta men säkert fann jag mer och mer hopp (för efter så många fall hade jag inte längre någon tro på mig själv). Genom DBT:n fick jag verktyg att hantera min ångest på andra sätt än de destruktiva sätt jag tidigare använt mig av och det var inte lätt någonstans. Jag fick kämpa som ett skadat djur men jag plockade fram den där envisheten som en gång gjort mig sjuk och så blev det också den som tillslut fick mig på fötter igen.

När jag möter människor som under åren tagit hand om mig säger många av dem att de inte trodde att jag levde, att de faktiskt på riktigt trodde att jag skulle lyckas ta mitt liv så chockas jag lite och även när mina närmaste berättar för mig om oron under dessa år så kan jag nästan inte tro det. Det känns inte verkligt för mig att jag flera gånger varit sekunder från att lämna jordelivet och jag har svårt att ta in allt allvar som mina självskador faktiskt var. Med stor hjälp av DBT-behandlingen lärde jag mig att analysera och reflektera mig själv och förvandlingen av mig själv har varit ganska häftig att se. DBT-behandlingen i kombination med att jag efter många år började skolan och sakta men säkert skapade ett liv utanför psykiatrins kala väggar skapade ett behov av att finnas just där, utanför sjukhuset. Innan fanns inte mycket jag kunde sträva efter och varför skulle jag vilja lämna allt det där som var det enda jag kunde, det enda liv jag hade? Historien är betydligt längre än så här men som en sammanfattning skulle jag vilja säga att min räddning blev det liv jag envist skapade utanför och när det började ta form fanns det ju så mycket att kämpa för. Utan DBT-behandlingen hade jag nog inte haft samma förmågor som jag har idag och terapin har varit en livsviktig åtgärd, likaså detta "vanliga" liv med vänner som faktiskt inte kände till den världen jag förut levde i.

Idag är jag utbildad undersköterska och aktiv medlem i SHEDO och på Zebraforum - ett forum som är en stor del i mitt pussel. Jag skulle vilja säga att det finns någonting mörkt i alla ljusa dagar men också någonting ljust i alla de mörka. Det är nog viktigt att tillåta sig att snubbla omkull ibland för det är okej att inte alltid vara på topp och hamnar man ändå på marken kan man alltid resa sig igen, alltid. Idag vill jag se mina erfarenheter som resurser med en förhoppning om att kunna vara en tillgång för andra och jag ångrar ingenting från då för jag kan inte förändra det som en gång varit och dessutom har varje sekund av mitt liv gjort mig till den jag är idag - och jag gillar faktiskt den jag är idag. Allting händer av en mening vill jag tro och jag väljer att inte se bakåt med bitterhet utan fokuserar på mitt liv som är här och nu för nuet och framtiden är det enda jag kan påverka. Och hoppet, tron och modet försvinner aldrig (leta bara lite extra om du inte finner det - det finns många bra gömställen men de försvinner aldrig någonsin, aldrig).

Läs fler solskenshistorier här.

Då vill jag tacka för min tid som redaktör på SHEDO-bloggen och lämnar över till den nya redaktionen med ett stort lycka till!

/Pia Ejeklint

Nu och då, del 2

Tema: Nu och då - om att växa i sig själv
Skribent: Lisa Isaksson
Redaktör: Pia Ejeklint

Vad innebär det att leva?

Att se världen som andra ser den?

Att göra det andra gör, äta det andra äter och känna det andra då känner?

Hur känns självkänsla?

Hur vet man att man gjort något bra utan att andra talar om det för en?

Jag har bara frågor och vet inga svar

Det enda jag vet är hur det är att vara jag

Att alltid vara rädd, alltid osäker, alltid utanför

Att se omvärlden men veta att jag inte passar in

Vet du hur självförakt smakar?

Hur dess bitterhet sprider sig i dig och förintar alla andra smaker?

Har du någon som helst aning om hur det känns när allt är ett stort mörkt kaos som omsluter dig?

När du vill bli fri men inte vet hur du ska göra eller vad det innebär att vara fri?

När destruktivitet har blivit ett sätt att leva och man inte längre orkar bry sig om det?

När man inte orkar vilja längre?

26 mars 1996

© Lisa Isaksson

Det var då. Mitt inne i det svartaste svarta, i det där kalla, ensamma fängelset som jag själv byggde, låste in mig i och kastade nyckeln. Fast jag var inte medveten om att det var ett fängelse jag byggde; jag trodde att det var ett skyddsrum. Jag trodde att när väl muren var hög nog så skulle ingen kunna såra mig, ingen skulle kunna se hur rädd jag var.

Jag hade fel. Det var inget skyddsrum, det var ingen räddning. Det var ett fängelse. Och det var jag som dömde och låste in mig.

På den tiden visste jag inget annat, jag hade aldrig upplevt hur det är att må riktigt bra. Då var självföraktet, ett självtvivel som var så starkt att det rentav gränsade till självhat, vardagsmat, något jag inte ifrågasatte. Den falska kontrollen var mitt försvar mot en omvärld som jag inte kände mig hemma i men som jag med näbbar och klor kämpade för att passa in i, få tillträde till. Jag hade gått in i ätstörningarnas begränsande värld redan som barn, och när orden ovan skrevs var jag 22 och visste inte om något annat än en tillvaro av kamp: förlamande prestationsångest, ständig jakt efter resultat som skulle visa att jag dög (något som inga toppbetyg eller all beröm någonsin kunde bevisa), kamp mot vågen och ett starkt och växande destruktivitetsberoende.

Jag var livrädd för att misslyckas, bli sviken (igen - sveken hade redan varit för många), sårad; livrädd för livet. Jag väntade mig hela tiden att bli avslöjad som en bluff, någon som inte egentligen alls var så duktig som hon såg ut att vara, och var väldigt tveksam till om jag egentligen var sjuk alls. Jag var inte "så smal", jag var inte i behov av akutvård, så kanske var jag bara inbillningssjuk. Jag hade inte rätt att säga att jag mådde dåligt om det inte syntes, och eftersom jag var fenomenal på att dölja det så kanske jag inte mådde dåligt.

Men det var då.

Idag vet jag vad det innebär att leva; att livet går genom både mörka och ljusa områden, men att de mörka inte är farligare än de ljusa. Bara mörkare. Världen är inte längre ett hot, även om den kan vara lite utmanande ibland - men utmaningar är en möjlighet att växa. Och växa har jag gjort, på mer än ett sätt!

Steg för steg lämnade jag både ätstörningen och självskadandet och har upptäckt en hel värld som jag aldrig hade sett förut. Världen är i färg, full av dofter och smaker, och faktiskt riktigt magisk. Vilken skillnad mot det där grå, kalla, mörka och ensamma fängelset! Visst är det mörkt ibland, och jag mår inte toppen alla dagar, men den stora skillnaden är nog att jag vågar stå ut och vara i känslan. För med åren har jag lärt mig att det går över; och om jag inte flyr så går det över snabbare.

Fängelset finns inte längre, dörren är upplåst och kommer inte att stängas igen. Muren är kanske inte helt riven, men det är inte många rader sten kvar. Jag insåg någonstans på vägen att det största hotet var jag själv, så länge jag var självdestruktiv, och det kan jag inte skydda mig mot. Men när jag slutade skada mig själv hittade jag en inre trygghet som jag aldrig hade vågat hoppas på att hitta, och med den inre tryggheten och en vetskapen om vad jag faktiskt har tagit mig igenom finns det inte mycket som jag inte klarar av. Det låter kanske klyschigt och sanningen är den att jag visst är rädd ibland, men jag tänker aldrig mer låta rädslan styra mitt liv!

Nu och då, del 1

Tema: Nu och då - om att växa i sig själv
Skribent: Hanna Pilbom
Redaktör: Pia Ejeklint

En onsdagsmorgon i mitten av april drog jag på mig tolkkläderna, svarta jeans och en svart kortärmad skjorta, och satte fast den lilla guldfärgade skylten med den svarta texten ”tolkelev” på bröstet. En stund senare står jag i badrummet och borstar tänderna. Helt plötsligt inser jag vad det är jag ska göra, vad det är för typ av föreläsning jag ska tolka. Jag blir en anings panikslagen och tänker: jösses, jag kan ju inte tolka en föreläsning som ska handla om personlighetsstörningar, med fokus på Borderline. Men sen kom jag på: jo visst kan jag det. Jag var bara tvungen att dra på mig en långärmad tröja först - det skulle då verkligen inte se snyggt ut att tolka en sådan föreläsning när armarna ser ut som de gör. Jag funderade vidare och tänkte att om någon för några år sedan hade sagt till mig, ”den 15:e april 2009 kommer du att tolka en föreläsning om Borderline”, då hade jag bara skrattat. Och likadant om jag hade sagt det, då skulle andra ha skrattat åt mig. Då ansågs jag vara en Borderliner - trots att jag aldrig har haft diagnosen. Då handlade allt om självhat och självförakt, destruktivitet och svält, kaos och ångest. Jag saknade liv och det enda som existerade var döden.

Det var även i den vevan som min dåvarande behandlare kallade mig en kroniker. Så fort hon uttalade ordet ”kroniker” rusade jag ut ur samtalsrummet, genom korridoren, nedför trappan och ut genom entrédörren. Jag sprang med tårarna rinnandes nedför kinderna och jag bestämde mig för att aldrig mer sätta min fot innanför de där dörrarna. Även om jag trodde på det hon sa, så ville jag inte att andra skulle anse att jag var en kroniker. Jag vägrade acceptera att någon sa så till mig. Och nu när jag tänker efter så var nog den där eftermiddagen en vändpunkt. Det var då jag bestämde mig för att kämpa mot livet, så att jag kunde visa dem att de hade haft fel. Jag var minsann ingen kroniker! Jag fattade ett beslut: Istället för att försöka dö så skulle jag försöka leva.

Nästan exakt fyra år senare studerar jag till teckenspråkstolk, och jag står på Nordiska folkhögskolan i Kungälv och tolkar en föreläsning om personlighetsstörningar, Borderline, självmordsförsök, självskador och DBT. Det kändes på något sätt overkligt och vissa delar blev så oerhört nära. Det var inte en lätt föreläsning, men efteråt kunde jag ändå känna en viss stolthet. Stolt över mig själv. Stolt över att jag stod där framme och flaxade med mina händer. Och när jag senare på kvällen låg i min säng och funderade så kom jag fram till två saker: Jag har kommit en bra bit på vägen och jag kan ta mig ännu länge.

Tema: Nu och då - om att växa i sig själv

Tema: Nu och då - om att växa i sig själv

Skribent & redaktör: Pia Ejeklint

Alla har ett nu, liksom alla har ett då. Vi har dåtid, nutid och framtiden förstås. Kanske tänker vi inte alltid på hur mycket vi går igenom och framförallt hur mycket vi lär oss i allt det vi går igenom. Vi lämnar vissa saker bakom oss medan vi tar med oss andra. Inser vi hur mycket vi faktiskt växer i oss själva genom upplevelser och erfarenheter under livets gång? Kanske, ibland.

När jag ser på mig själv idag och jämför mig med den jag var för några år sedan kan jag se så många skillnader att jag ibland undrar om jag idag fortfarande är samma person. Jag kan se hur jag alltid varit väldigt blyg och att jag fortfarande är det men på ett helt annat sätt, en helt annan nivå. Jag kan se egenskaper som jag alltid haft och förmodligen alltid kommer att ha och det är ganska fascinerande att egenskaperna ändrar form och funktion. Idag kan jag t ex använda min envishet på ett helt annat sätt än förut och idag kan jag utnyttja mina svagheter till någonting bra, någonting jag inte alls lyckats med förut.

Jag ser hur jag genom mina erfarenheter och upplevelser mognat som människa och också kommit närmare mig själv, lärt känna vem jag är och funnit trygghet i mig själv. Jag har växt som person, som kvinna, som människa och väljer att idag se hinder som utmaningar och mina erfarenheter som resurser.

Under veckan får ni chansen att läsa fler texter i Nu och då - temat när Hanna Pilbom och Lisa Isaksson delar med sig av sina upplevelser och tankar och så avslutar jag min vecka med en egen solskenshistoria. Det blir min sista vecka som redaktör här på bloggen och jag lämnar över till den nya redaktionen och Lisa Isaksson presenterar temat "Vad innebär frisk för dig?". Vill du bidra med en text, skicka ett mail till blogg(at)shedo(punkt)org.