Ätstörning, men inte anorexi. Del 3

Tema: Ätstörning, men inte anorexi
Del: 3
Skribent: Pia Ejeklint
Redaktör: Åsa Pehrsson

Jag var alltid hon. Hon som hade någon form av ätstörning och osund relation till mat men nej, jag hade inte anorexi och jag hade inte bulimi. Jag var bara ätstörd. Störd.

På barnpsyk var måltiderna det värsta jag visste för det innebar att jag var tvungen att sitta brevid fyra eller fem anorektiska tjejer som var något år yngre än mig och jag kände mig alltid lika misslyckas för de hade ju anorexi och jag var bara ätstörd, om ens det. Jag pillade inte i maten på samma sätt som de gjorde och jag tuggade inte som dem, svalde inte som dem. Men jag kände förmodligen som dem. Ångesten över att behöva stoppa någonting i munnen, tugga och svälja. Framförallt så var jag inte lika smal som dem, man kunde inte se på mig att jag var ätstörd medan deras kroppar skrek om anorexi.
Jag var bara ätstörd och kunde sluta äta då och då för jag hade ju inte anorexi så det fanns ingen större oro kring att jag skulle tyna bort men jag ville att någon skulle oroa sig för det, jag ville vara precis som de där andra tjejerna kring matbordet på barnpsyk, jag ville inte vara bara ätstörd för det kändes någonstans som att det inte räckte.

Men måste man ha anorexi för att ha ett osunt förhållande till mat eller drabbas av ångest när det handlar om att äta, tugga och svälja? Nej. Jag upplever att man som ”bara” ätstörd kan må precis lika dåligt i sin ångest som någon med anorexi, eller bulimi för sjukdomen sitter egentligen inte i vikten utan i huvudet.
Ångesten sitter inte i diagnosen.

Ätstörning, men inte anorexi. Del 2

Tema: Ätstörning, men inte anorexi
Del: 2
Skribent: Bella *
Redaktör: Åsa Pehrsson

Jag är en tjej på 17 år. Har haft problem med maten sedan två år tillbaka. Visste inte riktigt vad jag skulle göra. Började på en ätstörningsenhet. Jag vill vara öppen med hur det är med mig, att jag är sjuk, men att jag kämpar för att bli frisk, fri! Därför delar jag gärna med mig av min historia.

Det jobbigaste har varit människorna som inte förstår. De kollar på mig och säger "Men du är ju inte sjukligt smal ju!" Nej jag vet, jag lider av ätstörning UNS typ 2. Vilket betyder att jag har som anorexi men med normal vikt. Bara för att jag inte går under fliken "underviktigt" eller "sjukligt smalt" så känns det som folk glömmer bort att jag visst är sjuk ändå, och att jag faktiskt också måste få hjälp. Jag får min ångest, jag får panik över maten som finns där ibland. Men bara för att jag har normal vikt så förstår många inte att jag lider av en ätstörning.
Anorexia är inte den enda ätstörningen som finns. Kan man få bli förstådd ändå? Få samma respekt, behandling och hjälp som någon som har anorexi och är sådär "sjukligt smal"?

Det kom ganska smygande, sommarlovet innan nian. Jag hade länge hört att jag skulle behöva träna mera, äta lite mindre och komma i form. Jag var lite mullig då. Samtidigt som sjukdomen kom krypandes så tappade jag min kroppsuppfattning och helt plötsligt kunde jag inte se verkligheten i spegeln utan för varje kilo jag gick ner så fanns ändå den där hemska, stora, kroppen kvar. Jag gick ner väldigt mycket, då jag först började på ätstörningsenheten var jag några kilo under normalvikt med det tog egentligen inte så lång tid för dem att få upp min vikt igen. För de tog bort allt det roliga för mig. Jag fick inte röra mig mer än nödvändigt och jag fick inte träna och tävla med min hund. Trots det tränade jag en del i smyg.
Även fast vikten nu ligger på normalt som alla säger så ser jag fortfarande ett stort monster varje morgon när jag står vid spegeln och gör mig i ordning. Det spelar ingen roll hur många gånger de som jag älskar berättar för mig att jag är smal och helt perfekt. Jag hatar det jag ser.

Sen har jag ju alla tankarna om maten också. Vad jag bör och inte bör äta, när jag ska äta, hur jag ska äta och så massor med ångestattacker och sömnlösa nätter. Det finns bra och dåliga dagar. Bra dagar så klarar jag av att äta tre gånger om dagen och sedan kvällsfikan jag måste äta på kvällen, det känns ganska okej ändå. Inte så mycket ångest på kvällen och jag måste inte träna tills det värker i kroppen. Har jag tur så somnar jag ganska snabbt också!
Dåliga dagar däremot kan bli riktigt hemska. Kanske mamma övertalat mig att äta en godisbit eller choklad dagen innan, eller så har jag gått upp i vikt. Det är riktigt hemskt för mig. Ibland kan jag få panik om vågen visar bara några gram mer än förra gången, ett kilo kan få mig att börja gråta och tappa fattningen. Då blir det jättesvårt att ens äta frukost, lunch och middag. Ofta tränar jag tills det gör ont och jag kan ligga och gråta i nästan en timma på kvällen och sedan ligga vaken halva natten och tänka på vad jag ätit under dagen och hur det kommer att påverka mig kropp och vikt.

Även min uppfattning om portioner försvann när jag blev sjuk. När jag åt som minst fick jag inte i mig så mycket egentligen, jag mådde även skitdåligt. Jag hade dålig cirkulation, kalla händer och ibland blåa läppar. Det blev svart för ögonen när jag reste mig. Mamma blev väldigt orolig över mitt hjärta då, för jag är född med förträngning i lungartären.
Nu har jag fått träffat en dietist som talat om hur mycket jag borde äta. Även om jag inte lägger upp och äter så mycket som hon tycker jag ska äta så tycker jag att det ser ut som jag äter helt otroligt mycket! Kläder är även det ett problem, det värsta jag vet är att hålla på och prova kläder och visa upp mig. Jag har precis fått lära mig att klara av att bli fotograferad överhuvudtaget, nu måste jag lära mig att gilla det som finns på bilderna också och den kropp jag lever i.

Jag kan säga att ätstörningen kontrollerar mitt liv just nu, jag lever efter den och den livnär sig på mig. Jag försöker och försöker men vissa dagar orkar jag bara inte. Då börjar jag gråta för mista lilla och kan inte fatta varför jag inte kan få vara normal, vara som alla andra, vara frisk!
Kunde jag vrida tillbaka tiden så skulle jag göra allt för att slippa det helvete som en ätstörning är.


* Bella heter egentligen något annat.

Tema: Ätstörning, men inte anorexi. Del 1

Tema: Ätstörning, men inte anorexi
Del: 1
Redaktör: Åsa Pehrsson

När jag själv var sjuk för en herrans massa år sedan, upptäckte jag att det verkade finnas hierarkier bland ätstörningarna, både bland personal och patienter. Anorexi var på något underligt sätt "finast" att ha. Inte sällan beskriver personer med andra ätstörningar än anorexi sig själva som "misslyckade anorektiker".
När jag själv så småningom blev normalviktig verkade de flesta tro att mina ätstörningar nu var över, medan sanningen snarare var att de precis börjat. Och att jag efter att ha blivit normalviktig dessutom fick svårare och svårare att få hjälp för dem.

De flesta förknippar nog ätstörningar med en utsvulten kropp, anorexia nervosa. Att det finns andra ätstörningar än anorexi är inte lika självklart, flera drabbade upplever att det inte heller tas på lika stort allvar trots att sjukdomarna är svåra och kräver professionell vård. Jag har här och var stött på fördomen att anorexi skulle vara en mer allvarlig sjukdom än andra sorters ätstörningar. Jag vet inte riktigt varifrån den synen vuxit fram men den gör mig fruktansvärt besviken och något förbannad. Så mycket lidande som förminskas och inte tas på allvar på grund av detta!

Men varför är det då så att anorektikern ibland verkar få mer respekt och vårdinsatser för sitt lidande än andra med ätstörningar?
Jag har så klart inget vattentätt svar, men om vi zoomar ut lite kan vi se att mycket av det här ligger i vår kultur. Det är frosseri som är en dödssynd, olika former av avhållsamhet har däremot genom tiderna setts på som allmänt dygdigt och tjusigt. Vår västerländska kultur har en lång historia av att dyrka avhållsamhet, inte bara från mat (att fasta, t.ex.) utan alla möjliga andra kroppsliga behov och drifter (kyskhet, "tiga är guld" osv.).
Förr har religionen ibland haft åsikten att vi genom detta blir mer heliga och rena på olika vis. Idag verkar vi inte behöva någon religion för att tycka att någon som kan hålla på sig, kontrollera sig, avstå, stå emot, är någon som är lite ädlare än någon som tar för sig och ger sig hän.
Begrepp som "kontroll" har förresten en underlig relation till ätstörningar. Vid första anblicken kan det verka som om en anorektiker har en grym självkontroll, men det finns nog få som tappat kontrollen så till den milda grad som någon som försöker svälta ihjäl sig själv.
Försök att nå total kontroll verkar allt som ofta resultera i det rakt motsatta, det önskar jag fler visste om.

Jag tror inte det här är något som går att skylla vare sig på religionen eller egentligen något annat än det gamla vanliga: Mänskligheten och våran desperata kamp att ta makten över livet, över döden, som hur vi än vänder oss tenderar att ligga bortom vår kontroll.
Låter det tungt? Nja, själv ser jag det inte riktigt så. Jag tycker det är skönt att inse att allt inte alltid står i ens makt, stora delar handlar om att släppa greppet lite och tillåta sig åka med. Enjoy the ride som det heter, sluta försöka bära hela världen och all dess smärta på sina egna stackars skuldror.


Denna veckas första skribent är Bella (fingerat namn), som kommer berätta om sin diagnos Ätstörning UNS.
Vem den andra skribenten blir är ännu inte klart.

Nästa vecka är det Margareta som håller i temat En helhetssyn; vikten av att se det friska, inte bara det sjuka.
Välkommen att skicka in ditt bidrag!

Åsa Pehrsson, redaktör.

Att vara anhörig, del 3

Tema: Att vara anhörig
Del 3 av 3
Skribent: Ian Ejeklint
Redaktör: Pia Ejeklint

Att vara anhörig till någon som mår dåligt och har det svårt är naturligtvis smärtsamt. Alla vill vi ju att de som står oss nära, de som vi älskar ska ha det bra i livet.

Som mamma är det inte lätt att acceptera att saker och ting inte blev som jag önskat mig. Det är lätt att fastna i att leta orsaker och skuld. Men genom att just acceptera, d v s se och möta den situation jag faktiskt befinner mig i nu, kan jag bättre se vad som kan förändras och vad jag faktiskt, trots att det är svårt, inte kan förändra utan måste släppa taget om.

Vi som anhöriga får inte glömma bort att ta hand om oss själva. Ha respekt för oss själva, förlåta oss själva och ha tålamod med oss själva. Vi kan inte begära av oss själva att vi ska förstå allt. De flesta av oss gör så gott vi kan.

"Sätt syrgasmasker på er själva först så att ni sedan kan hjälpa ert barn" lär vi oss när flygvärdinnan går igenom flygsäkerheten. Och är det inte precis så? - att om vi tar hand om oss, så orkar vi också finnas till hands om och när vi behövs hos våra anhöriga som mår dåligt.

Att veta just det - när behövs jag - är inte heller så lätt. Det finns en stor risk att överbeskydda någon som mår dåligt och därmed "ta ifrån" dem tillfällen som de själva kunnat ta sig ur, med ökad självkänsla som vinst. När hjälper jag och när stjälper jag? Svårt, och tänkvärt.

Jag tror det är viktigt att vi kan visa respekt, förståelse och medkänsla när våra anhöriga har det svårt och tungt. Men framförallt tror jag att det är viktigt att ta fasta på och förstärka det "friska" och det som fungerar bra i våra anhörigas liv. Det som gör att de orkar kämpa vidare!

Att vara anhörig, del 2

Tema: Att vara anhörig
Del 2 av 3
Skribent: En hoppfull mamma
Redaktör: Pia Ejeklint

Den känsla som finns hos mig idag är en känsla av hopp och tillit. Min dotter som nu genomgått 8 månaders behandling med DBT på behandlingshem har skrivit ut sig själv och tränar på egen hand på att komma in i samhället igen. Idag är hon 22 år och har haft problem med självskadebeteende sen hon var 15 år och nu äntligen har jag som mamma en känsla av att det börjarljusna, att jag inte hela tiden behöver vara rädd för vad som kan hända om hon inte kan hantera sina känslor på ett sunt sätt. Hon har lärt sig mycket under sin tid på behandlingshemmet.

Och vi som föräldrar har deltagit i familjeband, en utbildning för anhöriga så att vi ska ha större förståelse för hur det kan vara för den drabbade och träning i hur vi kan bemöta både hennes och våra känslor när det är svårt. Den kursen har varit oerhört värdefull för oss. Att inte döma sig själv, att inte döma henne och lära sig acceptera att det är som den är för att sen agera på ett föralla bästa sätt.

Jag var alldeles förtvivlad när hon skrev ut sig själv, utan någonting som tog vid, och inte ville bo hemma hos oss utan i stan långt hemifrån och hos en kille som själv har problem. Jag uttryckte alla mina känslor av rädsla för henne men hon åkte i alla fall. Jag fick arbeta med mig själv för att kunna släppa rädslan, sluta måla upp bilder i mitt inre för vad som skulle kunna hända ifall hon skulle få ett bakslag. Nu har det gått tre veckor. Vi pratar i telefon varje dag och jag hör att hon mår ganska bra. Hon trivs med att ta en dag i sänder, sköta sig själv och hon har sin handlingsplan med sig hela tiden. En gång har hon mått dåligt under den här tiden, då tillät hon sig att gå in i känslan och känna hur det kändes i stället för att som förut fly och skada sig. Då går ångesten över och hon kan känna sig stolt över att ha klarat av det på egen hand. Så i stället för att vara rädd beundrar jag hennes framsteg och stöttar henne för alla positiva framsteg.

Tidigare har vi som föräldrar gått efter och rättat till mycket av det som hon har ställt till med för sig själv. Numera håller vi oss mera på avstånd och iakttar lugnt hur hon i sin egen takt klarar av att ta sina första staplande steg mot det liv som hon drömmer om. Hon vet att vi älskar henne och att vi alltid kommer att finnas till hands för henne. Att under så lång tid leva med en dotter som inte fått den hjälp hon har behövt tidigare har varit påfrestande för vår relation som föräldrar. Idag börjar vi kunna slappna av och tillåta oss att tänka på oss själva och vårda vår relation. Det har krisat men idag har vi det gott och har lärt oss enormt mycket tack vare vår dotter.

Tema: Att vara anhörig, del 1

Tema: Att vara anhörig
Del 1 av 3
Skribent och redaktör: Pia Ejeklint

Man är inte ensam i en sjukdom, ett beroende eller ett missbruk även om det allt som oftast känns precis så, som att man är ensam. Till viss del är du det på så sätt att ingen till fullo kan sätta sig in i hur dina känlsor stormar inombords men man ska inte glömma att det oftast finns människor som står runt omkring, människor som älskar och människor som betraktar dig som värdefull. Människor som kanske vill sträcka ut sin hand men inte riktigt vågar, inte riktigt kan. Familj, släktingar, vänner. Anhöriga.

Precis som du är den enda som till 100% vet hur det är att vara du, att känna som du gör, att må så som du mår så kan bara dina anhöriga svara på hur det är att vara anhörig, hur man älskar någon som inte älskar sig själv, hur man stöttar någon i ett missbruk, hur man skyddar någon som vill skada sin egen kropp. Endast de anhöriga kan svara på frågan hur det känns att vara anhörig och vi försöker förstå deras situation precis så som de försöker förstå vår. Vi kommer kanske aldrig kunna förstå varandra helt men vi har kommit en bra bit på väg bara genom att försöka, genom att lyssna och lära sig utav andra, utav varandra.

Under veckan kommer ni att få ta del av en hoppfull mammas berättelse och temat kommer i slutet av veckan att avslutas med några ord från en nära anhörig till mig, nämligen min mamma. Vecka 31 lämnar jag över ordet till Åsa Pehrsson och temat "Ätstörning, men inte anorexi". Vill du bidra med en text, skicka ditt mail till blogg(at)shedo(punkt)org.

Ninas anledningar att leva

Tema: Anledningar att leva
Del 3 av 3
Redaktör: Rebecca Willén
Foto: Emma Johansson, medlem i SHEDO
Skribent: Nina, medlem i SHEDO


Anledningar att leva

Barn
Djur
Kärlek
Vänner
Jobb
Naturens skönhet
Böcker
Musik

Och så slår depressionens skrattspegel till.

Barn – lär aldrig få några och i så fall kommer de hata mig.
Djur – självklart är jag pälsallergiker och har ändå inte råd med kattmat.
Kärlek – skojar du? Den jäveln stack med sitt ex. Ingen kan älska mig.
Vänner – de är sanslöst trötta på att höra mig gnälla, så de sticker väl snart de med.
Jobb – sliter häcken av mig för småpengar, inte blir jag gladare för det.
Naturens skönhet – åhhh vad det är vackert här i höghusförorten...
Böcker – orka läsa.
Musik – okej då, om den är arg och högljudd.

Så lätt det är att halka ner i de djupa hjulspåren av negativitet när det gör ont i själen. Smärtan tar över, döljer, förvränger. Ett ”ryck upp dig nu” känns som ett hån. Och man kan ha konkreta skäl för sin sorg. Har man just blivit sviken av sin bästa vän är livet inte så tjosanhejsan.

Ändå finns det något som håller människor igång trots allt. Jag har flera gånger stått vid vägskälet: liv eller död. Eftersom jag kan skriva här idag så valde jag uppenbarligen livet varje gång. Jag har funderat på varför. Kanske var det rädsla, rädsla för det okända. Ingen kan ju ge en 110% säker prognos om vad som händer efter döden. Skuldkänslor. Att – hur avlägset det än kändes – någon jag älskade skulle kunna bli ledsen. Men också hopp, hopp om att det trots allt skulle finnas hjälp den här gången, från andra och från mig själv. Och så kanske mest av allt nyfikenhet. Hur kommer allting gå? Vad händer med människorna omkring mig, vad händer med världen, hur låter musiken om tio år? Jag kan påstå att jag inte bryr mig, intala mig själv att jag inte bryr mig, men innerst inne finns ett frö av engagemang som inte låter sig tystas så lätt.

Hade jag fått höra när jag var 18 år vad som låg framför mig så hade jag satt mig ner och tvärvägrat. ”Det räcker väl med det som redan varit, aldrig i livet att jag skulle orka att dessutom uppleva fattigdom och tragiska dödsfall och skilsmässa och psykvårdsångest och och och... Nej tack!” Skräcken inför smärtan hade varit paralyserande. Men med facit i hand så orkade jag. Hanterade inte alltid saker så elegant, la ibland krokben för mig själv, men jag överlevde! Och så mycket jag fick i bonus på vägen – ibland konstiga men alltid spännande upplevelser, intellektuell utmaning, och först och främst relationer till helt underbara människor.

Idag kan det verka synd om mig på ytan – arbetslös, med en kronisk psykisk sjukdom. Men vänd på det lite så är jag avundsvärd – jag lever i ett långvarigt harmoniskt förhållande som många människor bara drömmer om, har ett rikt utbyte med våra fantastiska barn, intressanta vänner, förmågan att bli glad över småsaker. Livet ger mig fortfarande rejäla smällar, som för en utomstående kanske skulle verka som katastrofer, men jag är lycklig.

Och jag tror att det är den främsta anledningen för mig att leva: att det går trots allt. Vi har en märklig styrka som inte enbart beror på logiska resonemang eller känslan för stunden. En envis drivkraft att inte missa nästa avsnitt av dramaserien ”Livet”.

Amandas anledningar att leva

Tema: Anledningar att leva
Del 2 av 3
Redaktör: Rebecca Willén
Skribent: Amanda Duregård

Jag grät väldigt mycket på min farfars systers begravning. Kanske för att det var den första jag var med om, men framförallt för att jag inte trodde på det prästen sa. Jag är inte kristen, jag tror inte på livet efter detta, jag tror att det tar slut. Och jag grät, för jag önskade att jag var lika övertygad som prästen om att ingenting i världen är definitivt. Jag ville också tro på evigheten.

Senare har jag mått mycket dåligt och sett just detta med det definitiva slutet som lockande. Ett ansvarslöst ingenting. Jag har suttit hos läkare som frågat om min man och min dotter, vill jag inte leva för dem? Och sagt att nej, det räcker inte. Visst förstör jag för dem om jag försvinner, men åtminstone slipper jag känna skuld för det, för jag kommer inte känna något alls.

Men jag var med min lilla familj och badade förra veckan, flera gånger. Mod, min dotter, hade gula armpuffar och kunde bada i den djupa utomhusbassängen. Hon skrattade och plaskade och när hon var helt lila om läpparna fick vi muta henne upp med fikalöfte. Hon lär sig nya ord, och då på vägen till badet hade hon lärt sig att gubben på pappas tröja heter Che Guevara. Vid picknicken gjorde hon en egen sång: ” Che Guevara, Che Guevara, Che Guevara...” och väckte en del uppmärksamhet bland de andra föräldrarna. Hon har ingen förståelse för det här med att man använder kläder delvis för att täcka över könsdelar, utan vid frukosten konstaterade hon att jag satt på en stol, och hade tröja på mig. ”Och snippa!” sa Mod glatt. ”Ja, det har jag också” sa jag. ”Får jag se?” undrade Mod. Jag avstyrde det hela, inte minst för att jag fortfarande satt med frukostmackan i handen.

Allt är förstås inte underbart med att ha barn, och när jag mår som sämst är det svårare att uppskatta hennes villkorslösa kärlek. Då dränks den lätt i tankar på att slippa ansvaret det innebär att alltid finnas till hands, och skulden som det medför att vara inlagd eller borta för att vila. Så fort livet går åt rätt håll blir Mod min anledning att leva, inte för ansvarets skull, och inte av plikt. Utan för att för några dagar sedan, så satt hon vid frukostbordet och sa: ”Vet du en sak mamma? Jag älskar dig!”.

Anledningar att leva

Tema: Anledningar att leva
Del 1 av 3
Redaktör och skribent: Rebecca Willén

”Laying on the bathroom floor, kitty licks my cheek once more,
And I could try, but waking up is harder when you wanna die,
My name is Elizabeth, my life is shit and piss”

(ur “Elizabeth on the bathroom floor” – Eels)

Eels är ett band som först och främst består av Mark Oliver Everett. Hans syster Elizabeth begick självmord efter en lång tid av psykiska problem och missbruk. Innan Elizabeth dog gick deras pappa bort. Efter att Elizabeth dött dröjde det något år innan deras mamma gick bort i cancer. Mark Oliver blev då ensam kvar från sin familj och kämpade själv med ångest och otympliga tankar. ”You never know what will happen next” skriver Mark Oliver i sin självbiografiska bok och säger att det är hans anledning att leva när allt annat inte räcker till.

För mig är det ibland en trygghet och tröst att tänka på att vad jag än gör så kommer jag inte att leva för evigt. Det finns ett slut. Jag kommer att bli gammal och dö förr eller senare. Den insikten kan ibland hjälpa mig att även i svåra stunder stå ut. Förmodligen dyker det upp något bättre innan dess, om inte så har jag åtminstone skapat lite utrymme för förändringen att ske. Man blir äldre hela tiden. Livet är ändligt och vissa saker kan vi påverka, andra inte. På gott och ont.

Ibland hittar man inga anledningar att leva. Kan det inte bara få vara så då? Ibland finns det inga svar. Ingen tröst. Ingen ork. Är man fel om man inte orkar resa sig? Är man fel om man bara vill ligga kvar och inte lyssna på alla hundratals goda råd?

“There’s a world outside, and I know cause I’ve heard talk,
In my sweetest dream, I would go out for a walk,
But I don’t think I’m ready yet, I’m not feeling up to it now,
Just not that steady yet, and I don’t need you telling me how”

(ur “Not ready yet” – Eels)

Jag vill avrunda med detta: Det är en efterhandskonstruktion att påstå att det var värt det. Att det var värt all ångest, mörkret, skammen, självföraktet, hatet, ensamheten, hopplösheten, maktlösheten, som man så ofta säger när man lyckats ta sig in till land. Det är aldrig värt det så länge man inte vet att det kommer att bli bättre. Ovissheten är plågsam. Inga anledningar att leva gör den lättare att bära.



På onsdag kommer ett inlägg på samma tema av Amanda Duregård, som även är redaktör här på bloggen. På fredag skriver Nina, medlem i SHEDO, ett inlägg på temat. Nina har tidigare skrivit ett inlägg på temat ”Bemötande av självskadare inom vården”, vecka 24. Nästa vecka är det dags för temat ”Att vara anhörig” som Pia Ejeklint ansvarar för.

Kärleksterapi

Skribent: Johanna Olsson
Tema: Terapi som fungerar
Redaktör: Amanda Duregård

- Psykakuten.
- Jag mår jättedåligt, jag vill inte leva mer.
- Tyvärr, gumman, så är det fullt med patienter här ikväll. Men du kan återkomma imorgon.

Jag är en ingen, inte ens en frånvaro, ett ingenting som inte ens har någon benämning. Mitt liv är inte ens värt ett par timmar på en överbelastad psykakut.

Men den där gnistan, den som alla människor någonstans långt inne besitter, den ville annorlunda. Den visste att jag var någon, om än att den satt långt inne och om än att den var väldigt svag i färgen så visste gnistan att jag var någon, att jag hade rätt till livet.

Ett A4 fyllt av panikångesttankar landade hos henne, hon som skulle komma att förändra mitt liv. I retur fick jag en tid, två timmar som bara var mina. Det satt långt inne, men det var mitt livs bästa beslut, att resa de 30 mil som krävdes för att få träffa henne.

Första gången jag klev in på hennes mottagning, ja jag klev inte ens in utan hon fick hämta mig i trapphuset, så visste jag knappt hur jag skulle hålla mig på fötterna timmen ut. Jag trodde att hon skulle berätta för mig hur dålig jag var som dels skadade mig själv och som dels hade ”problem” med maten. Jag trodde att hon, som alla jag träffat innan, skulle avvisa mig och berätta för mig hur dum jag var. Eller om hon mot förmodan skulle vara bra, så tänkte jag att hon kommer säkert att lämna mig om ett tag, svika mig, inte vara där när jag som mest behöver henne.

Att sen försöka förklara i skrift, relativt förkortat och i meningar som är läsbara är väldigt svårt. Men ingen människa har någonsin berört och förändrat mig så mycket som min terapeut har gjort. Hon har dragit mig upp ur avgrundsdjupet, fått mig att inse mitt värde, min förmåga, min kompetens och hon har fått mig att förstå att jag visst är omtyckt och älskad.

Den terapi som hon bedriver är nog inte på något sätt vetenskapligt uppristad, inte titulerad och enligt regler och paragrafer är den säkert inte godkänd. Den terapi som jag har fått/får skulle jag själv mer vilja benämna med kärleksterapi. Hon har, precis som föräldrar gör, guidat mig med kärlek, förståelse och ett stort hjärta.

Fastän jag frågat för tusende gången om livets mysterier har hon inte avvisat mig, utan med vänlig röst förklarat vad hon tror, eller för den delen frågat tillbaka vad jag själv tror. När jag har varit vilsen och bortkommen har hon fattat min hand och visat mig vägen. När jag gråter är det hon som torkar mina tårar. När jag inte kunnat sova har hon strukit mig över håret till sömnen infunnit sig. När sorgen infann sig var det i hennes famn jag landade.

Nu kliver jag med bestämda steg in på mottagningen. Jag hälsar med ett glatt leende på den andra personalen där. Jag kokar kaffe, tömmer diskmaskinen, småpratar med personalen. När jag på eftermiddagen känner mig trött, slut och bara behöver lite trygghet är det soffan inne på personalrummet som jag drar mig tillbaka till. Där inne på personalrummet kryper jag upp i soffhörnet med min filt över mig och sover en stund. Det är där jag känner tryggheten att sova längre stunder utan att mina demoner jagar mig, och det är helt ok att jag gör det.

Jag har under året som gått växt mer som person och människa än jag någonsin gjort. Jag har hittat mitt eget värde. Jag har vänner. Jag äter mat. Jag sover. Jag lever. Och allt detta tack vare terapin som fungerar: kärleksterapin.

Terapi som fungerar

Skribent: Amanda Duregård

Tema: Terapi som fungerar

Redaktör: Amanda Duregård

Vi är många som går och väntar på mirakelmedicinen. Man vill ha en terapi som fungerar. Kanske kommer den terapi du går i nu att ge resultat om ett tag? Vad beror i så fall det på? En vän till mig gick i samtal i över åtta år men lyckades då att komma ur både narkotikamissbruk och självskadebeteende. Terapimetoderna är en djungel, och likväl som jag vet flera som hjälpts av specialterapier så vet jag många andra, inklusive jag själv, som funnit det jag behövde i en engagerad skolkurator. Det kan bli dyrt, och det kan vara gratis. Vad tror du skulle hjälpa dig?

Jag och min man har ett barn som är två år. Vi har alltid överöst henne med kärlek och tröstande ord, och fått höra att ”nu kommer hon bli helt mammig/pappig och aldrig våga sig ut i den hårda världen runt omkring”. Det fantastiska är att det blivit helt tvärtom! Mod har en underbar upptäckarlust, hon är oerhört social och bara vi talar om med lugn röst att det inte är farligt så vågar hon det mesta. Jag tänker att det skulle kunna vara så med förhållandet till en terapeut också. Att de inom psykiatrin ofta är rädda för att patienterna ska bli för beroende av sin personal, så att de istället blir överdrivet begränsande. Personalen på den avdelning jag var inlagd på senast hade strukit över efternamnen på sina id-kort. Det enda jag visste om min kontaktperson var hans förnamn och att han hejade på Arsenal. Terapeuter berättar inte om de har familj, eller vad de gjort i helgen. Jag minns den starka glädjen jag kände när min terapeut berättade att hon skulle vara borta en vecka för att träffa sin sjuka mamma. Vilket förtroende! En person som upplevt en helt annan relation mellan patient och terapeut är Johanna Olsson, som skriver här på bloggen senare i veckan.