Den inre och yttre världen

Jag funderade en lång stund över vad mitt första inlägg på SHEDO-bloggen skulle handla om. Borde jag skriva om hur det känns att drabbas av panikångest? Eller hur det är att leva med depression? Hur krävande det många gånger varit att hålla masken och dölja sin inre turbulens för omgivningen?

Till slut kom jag fram till att jag åtminstone denna gång inte kommer skriva om något av detta. Utan om någonting helt annat.

Inombords bär jag min inre värld. Ett själsligt universum med spretiga tankar och snabbskiftande känslor som flätas samman i osynliga band.

Alla bär på en inre värld. Du också.

Bredvid andas den yttre världen. Där ryms bland annat bostad, familj, vänner, utseende, sysselsättning och fritid. Det är också den yttre världen som omgivningen gärna och lätt dömer en person utifrån. Och visst är det många gånger svårt att inte låta sig påverkas av externa förhållanden. Men det gör det inte mindre viktigt att reflektera över.

Sprickor i fasaden

Bakom en tjusig och cool fasad kan ångestmolnen hänga tunga över ett becksvart känslohav. Kikar jag riktigt noga och kanske till och med gnuggar pekfingret mot ytan kan jag tyda sprickor i fasaden.

Han, som alltid underhåller under middagar och fester, kanske tvingas vakna med panikgrå ångest varje morgon.

Hon, som av tjejgänget beskrivs som en god lyssnare och sträcker ut handen så fort en vän behöver stöd, kan även lida av en djup depression.

Och grannen, som alltid är snabb med att fråga hur jag mår så fort vi ses i trapphuset, kanske ägnar var eviga vakna minut åt att kämpar med det som kallas livet.

Lyssna utan att döma

Psykisk ohälsa går många gånger inte att upptäcka genom att bara se till en persons yttre värld. Den kan drabba ALLA. Depression har ingen ålder, panikångesten bryr sig inte om hur du ser ut eller om du bor i ett guldslott eller i en dammig skokartong. Oron bosätter sig i avlånga, mjuka, kantstötta, ljusa, mörka, rosa, gröna och lilaglittriga själar.

De två världarna stämmer långtifrån alltid överens med varandra. Därför är det så himla viktigt att aldrig bedöma den inre världen utifrån den yttre. 

Sällan är en människa bara på ett sätt, utan på väldigt många olika vis.

Ta hand om dig! Du är värdefull. ♥
Emelie Kalén - shedoskribent

Ett blodprov för att diagnotisera depression

Redaktör: Jessica Andersson

I veckan gick Mind ut och berättade om en forskning som sker i Österrike. Forskare har nu genom undersökningar hittat ett samband mellan serotoninupptaget i blodet och depressionsnätverket i hjärnan och anser att blodprover kan vara effektiva i samband med att diagnostisera depression. Förhoppningen är att diagnosen depression genom blodprov kan bli verklighet inom en inte allt för avlägsen framtid.

Under nästan nio år så led jag av en så kallad kronisk depression. Jag vet inte hur många gånger under dessa nio långa år som jag fick höra att jag skulle rycka upp mig. Att depressionen inte var så farligt, att den gick att tänka bort. Då och då kom skammen och skuldkänslorna över mig. För om det bara var att tänka bort - ville jag vara sjuk då? För hur mycket jag än försökte tänka annorlunda, så kändes livet lika nattsvart. Ibland fick jag höra att jag borde anstränga mig lite. För vissa dagar "ska" man må bra. När det är jul ska allt vara mysigt och när någon närstående tar examen så ska alla fälla glädjetårar. Men om man inte kan det då för att livet gör ont och känns tomt?

Tror ni att synen på depressioner skulle förändras om man genom blodprov skulle kunna ställa en diagnos? Att det är svårare att be någon rycka upp sig om man svart på vitt har ett provsvar där en läkare kan se att serotoninhalten är låg och genom det kunna ställa en diagnos. För man ber ju ingen med cancer att rycka upp sig - så varför görs det då när man mår psykiskt dåligt?

Bilden är hämtad här.