onsdag 29 februari 2012

Tema: konsten att våga säga NEJ!

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: konsten att våga säga NEJ!
Redaktör: Yasmine Ejner Lind
Foto: Yasmine Ejner Lind, WORD

Föddes bejakande
Välkomnade gott som ont
Ondsinta röster, kvävande försiktighet, gripande rädsla
På marken vid gungställningen, i någon annans grepp, jag teg, jag vek mig
Jag sade aldrig nej


Gråtande, hulkande, inne på skoltoaletten
På marken, inte bokstavligt, men metaforiskt nedtryckt och stampad
Kvävande självförakt, gripande ilska, mot ingen annan än mig själv
Grus i håret, lera i ansiktet, marken är berörd och jag stannar där
Jag sade aldrig nej


Vassa tankar, vassa ord, det är jag som säger dem nu
Vasst
Men jag välkomnar det som en vän, det slutar med långärmade tröjor
Och ett trasigt inre
Vasst
Men det skär som djupast i själen
Kvävande ångest, gripande hat, mot ingen annan än mig själv
I spillror
Jag sade aldrig nej


Begynnande resa rakt in i lavan
Jag vet vad helvetet innebär
Jag vet hur hopp kan kvävas trots att man griper tag om det med all sin kraft
Ibland räcker det inte hela vägen
Ibland ger man upp
Ibland vinner mörket
Och jag sade inte nej


Besök på akuten, besök i dödens väntrum
På marken, alltid på marken, men jag reser mig upp
Borstar av mig gruset, helar allt trasigt det vassa format, med kärlek
Hjälpande händer, räddande i sista stund
Bejakande av lycka och frihet, allt som var dömt att misslyckas, det finns nu
Framför mig
Och till demonerna av mitt förflutna skriker jag från botten av mina lungor:
NEJ!

Detta tema handlar om konsten att säga nej. Det svåra, det förbjudna, det helande, det som tillslut innebär frihet. Orden ja kan passa i många sammanhang, men i ett passar det inte. När du blir tryckt mot marken av tankar, känslor, människor och ord, finns det bara ett ord att säga.
Hur säger man nej?
Hur lärde du dig att säga nej?
Berätta!
Foto: google.se

Skriv till shedo.blogg@gmail.com

Värme, kärlek och ett ja till livet! Men ett nej till mörkret vi ska lämna...

onsdag 15 februari 2012

Tema: Vården - ris och ros

Skribent: Emelie Jonsson
 Tema: Vården - ris och ros
Redaktör: Emelie Jonsson

Jag har tänkt och tänkt på vad veckans tema ska vara och nu är det redan onsdag och veckan har nästan bara sprungit iväg, men något ska jag väl hinna med innan veckan är slut.

Jag tänkte att denna veckan ska vi fokusera på psykvården. Det skrivs ju mycket nu om vården, både om bra hjälp man fått men också om tillfällen då hjälpen inte har funnits där.

Som Yasmine skrev förra veckan så skrev det ju på http://bloggar.aftonbladet.se/sjuktjobbigt/ om unga tjejer som mår dåligt och om vården som antingen inte fanns eller som kunde hjälpa.

Men hur känner ni? Har ni fått den hjälp ni eller någon anhörig behöver, eller är det så att ni står helt utan hjälp och inte riktigt vet vart ni ska vända er?

Jag efterlyser alltså denna veckan texter från er om hur ni får hjälp. Eller om ni har försökt att skaffa hjälp från vården men att ni inte riktigt får den hjälp som ni faktiskt behöver.

Skriv gärna och maila det till shedo.blogg@gmail.com
Det finns både ris och ros till psykvården - skriv om era erfarenheter.

söndag 12 februari 2012

Lär dig se med infraröd syn!

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: drömmen om att hjälpa andra
Redaktör: Yasmine Ejner Lind




För mig handlar inte framgång om att bli den mest kända, rika, och största. Faktum är att jag är mest rädd för det. För mig handlar framgång om att ha ett mål, en dröm, en svindlande önsketanke - som du sedan uppfyller, för att skapa ännu en dröm. Att leva i en fullständig framgång kan göra att jag fortsätter mitt liv - i hela karusellen - utan drömmar. Drömmar är för mig viktigt. Drömmen om att hjälpa andra är för mig viktig. Skulle jag få chansen att kunna ge de livets pusselbitar jag saknat till andra, spelar det ingen roll om jag är känd eller rik. Jag skulle kunnat få återge mig själv det jag saknat, och det skulle betyda allt.

Samtidigt är det då man inser vad man faktiskt har. Trots att jag egentligen har förlorat år av mitt liv, har jag svårt att tänka så. Jag har alla verktyg att hjälpa mig själv i framtiden. Och väldigt många, för att hjälpa de som kommer efter mig. Tidigare skämdes jag över mitt liv, som förut var så tomt. Men känslan av att jag - "värdelösa, fula, äckliga" jag - har något jag tidigare trodde mig inte ens kunna nå med fingertopparna, gör hela mitt liv med dess erfarenheter till något ytterst värdefullt. Detsamma till er; jag önskar vi slapp skammen över vad vi inte gjort, och istället känna stolthet över vad vi kommer få. Vårt mörker har varit kompakt, men det vi kommer skönja i skenet från de ny tända ljusen, hoppas jag att vi en dag kommer kunna tro på.

Jag tror på attraktionslagen. Det vi ger (positivt/negativt) kan vi få tillbaka. Utvecklar vi vårt positiva tänkande - jag säger inte att det är lätt - tror jag vi ser sådant som göms i mörkret. Vi får infraröd syn! Något jag länge tänkt göra, men inte riktigt kommit mig för, är en önsketavla. Låt det bli ett projekt. Fundera över allt negativt du bär i ditt liv. Skriv ned. Vänd sedan på hela bilden - leta efter allt som är positivt i den negativa biten, som du sedan kan göra till något positivt. Utveckla! Sätt dig ned med papper, lim, urklipp och pyssel och gör något riktigt fint av detta. Se på tavlan varje gång du bittert önskar du var som någon annan.

Om vi tar "drömmen om att hjälpa andra" som ett exempel, och gör det hela lätt och kortfattat:

Jag har under alla mina livsår levt med en förstörd själ, grundad i känslomässiga övergrepp och manipulation, som lett till en trasig självbild och svår sjukdom.

=

Jag ska fortsätta med mitt författande sinne och bygga ihop en frisk historia utav allt sjukt, med målande, vackra, ljusa ord!
Jag ska engagera mig i ideellt arbete (som SHEDO) och ordna stöd och tröst för andra!
Jag ska fortsätta med privat bloggande, utveckla bloggen till nya nivåer med hjälp av andra!
Jag ska börja föreläsa om självkänsla, sjukdom och andlighet på olika plan, och få allt mitt mörker att lysa upp vägen för andra!
Jag ska uppmärksamma och belysa ämnet psykisk ohälsa och skadad själ, särskilt till kretsar som skolor, sjukvård, psykiatri!

Lägg nu märke till att jag skrev "jag ska". Det blir ett löfte med mig själv, och hela mitt inre skriker:

Du vill, du ska, du kommer klara det!



Just nu pågår en ny upplysningsserie i aftonbladet, sjukt jobbigt. Det är en följetong som belyser ämnet psykisk ohälsa bland unga tjejer, ungdomar som mår allt sämre.

Här möter vi bland annat:

Foto: Lotte Fernwall
Nadine, 17 årig tjej med anorexi.

"Ingen ska behöva må så här dåligt”






Foto: Ulrika Ahlqvist

Ulrika, vars dotter Lovisa fick hjälp att sluta skada sig.

”Ett ändrat beteende kan mycket väl vara en depression. Börjar de ha långärmade tröjor och koftor – kolla armarna. […] De blir så duktiga på att dölja”






Foto: Stefan Mattsson

Yasmine (jag) som efter tre år inom psykiatrin, fick bra hjälp.

"Det är väldigt viktigt att unga människor får veta att de inte är ensamma. Det är många som lever med självmordstankar och självskadebeteende och det inte behöver vara så - de ska söka hjälp. Det finns en utväg, man ska inte tänka att man är ett hopplöst fall."





3 berättelser bland många som kan visa oss att vi inte är ensamma! Det finns hjälp att få.

Värme och kärlek, Yasmine


lördag 11 februari 2012

Sofia Åkerman, zebraflickan som hjälpte till att leda sin flock mot ljuset

Skribent: Yasmine Ejner Lind frågar, Sofia Åkerman svarar
Tema: drömmen om att hjälpa andra 
Redaktör: Yasmine Ejner Lind




För ett antal år sedan var det en ung tjej som genomgick många och hårda prövningar. Hon svävade tillslut mellan liv och död, hon kände sig trasig inombords och gjorde det därför lika trasigt på utsidan. Hennes historia har berört mig och många andra, då hon för 8 år sedan publicerade sin bok ”zebraflickan” – och med allt mörkt och kallt hon fått erfara, gick hon en väg mot ljuset, där hon i ljusets och friskhetens namn började hjälpa andra.

"Mina tankar var de sjukaste, jävligaste, mest korkade, hemskaste och skräckinjagande någon kan föreställa sig. De var oförklarliga, och hängde inte alls ihop. En del av mig tyckte att jag hade segrat, att jag hade lyckats bra med balansgången mellan livet och döden. En annan del av mig skrek av rädsla och panik, för den visste att det skulle hända igen. Den delen visste också att Sofia faktiskt inte var odödlig." ur Zebraflickan.


Sofia Åkerman är en utav grundarna till organisationen SHEDO. Tillsammans med sin vän Thérèse Eriksson påbörjade hon en resa, där målet kom att bli frihet för unga tjejer, upplysning av psykisk ohälsa och skarp kritik mot hur vården ser ut idag. Jag mailade Sofia, och lät henne svara på några frågor:

Hej Sofia! När insåg du att allt det tuffa du varit med om, kunde vändas till något ytterst ljust och betydelsefullt för andra? 

Om jag skulle välja någon stund så var det nog den där våren 2003, då jag var 19 år och medverkade i Nyhetsmorgon. År 2003 var det år då självskadebeteende som problematik på allvar började uppmärksammas i medierna. Jag hade blivit inbjuden till Nyhetsmorgon för att berätta om mina erfarenheter, och det tog mig sedan en hel sommar att hantera alla reaktioner som kom. Jag förstod inte då att min medverkan hade kommit precis rätt i tid, då förekomsten av självskadebeteende ökade kraftigt samtidigt som det saknades information och förebilder. Däremot insåg jag att jag hade fått en fantastisk möjlighet att skänka hopp till andra, och det ville jag ta vara på. Sedan dess har det ena lett till det andra, men jag kan inte påstå att jag går runt och tänker på mig själv som en förebild. Jag är en rätt vanlig typ med både styrkor och svagheter, och det är jag nöjd med!

Vad känns som ditt viktigaste mål med ditt starka arbete?

Det är egentligen svårt att sammanfatta endast ett mål. Jag arbetar och har arbetat på flera fronter och på flera nivåer, men olika syfte och mål. Ofta är målet att öka den allmänna kunskapen om självdestruktiva beteenden hos anställda inom exempelvis skola och sjukvård. Andra gånger försöker jag styra politiskt beslutsfattande åt ett håll som jag tror gynnar mina "hjärtegrupper" mest. Vid sällsynta tillfällen har jag engagerat mig i enskilda fall, när det till exempel har handlat om väldigt utsatta personer som inte har haft någon annan som har kunnat driva deras ärenden. Ibland handlar mitt arbete om att lyfta fram och stärka andra som behöver känna att de gör ett bra arbete, för ensam är inte stark även om man inbillar sig det ibland. Jag ägnar mig dessutom åt "arbeten" som får mig själv att må bra, till exempel att skriva och måla. 

Har du något tips till andra unga tjejer, som strävar efter att få vända det negativa till något positivt, men inte riktigt vet hur att gå till väga?

Jag tror faktiskt att man kan plocka något gott ur de allra flesta negativa händelser och erfarenheter, men det är lättare att göra detta när det svåra är över och man är över på "andra sidan". För egen del hämtade jag min absolut starkaste drivkraft till arbetet för kvinnorna som vårdas inom rättspsykiatrin utan att vara dömda för brott i förlusten av en nära vän till mig som dog för ett par år sedan. Det finns en enorm kraft att hämta i alla starka känslor, även sådana som sorg och ilska. Det handlar om att lära sig rikta det. Om man vill göra något konkret tror jag det är bra att inte titta för mycket på vad andra gör, utan att tänka själv: Vad behövs? Vad kan jag bidra med? Våga ta initiativ och var inte för rädd för att misslyckas. För mig är det ofta som saker och ting inte blir riktigt som jag tänkt mig, eller inte blir alls. Nio av tio påbörjade bokmanus kasserar jag, till exempel. Men man vinner på att hela tiden våga försöka på nytt, för tillslut lyckas det och då har man fått bra övning på vägen.

Vad är din dröm inför framtiden? Vad har du för planer med ditt fortsatta arbete?

För närvarande läser jag juridik, vilket jag hoppas ska ge mig redskap för att bedriva ett effektivare arbete på ett politiskt och vetenskapligt plan, men också för enskilda individer. Jag intresserar mig mycket för maktförhållanden och skulle gärna se mig själv på en position där jag på något sätt får agera motpol till dem som besitter mycket makt i förhållande till andra. Överallt där det finns makt, inte minst inom tvångsvården av barn eller psykiskt sjuka, finns risk för maktmissbruk. Där har vårt rättssystem, och jurister som försvarare av det, en oerhört viktig roll att fylla. Rättssäkerhet och frihet från maktmissbruk är ingen självklarhet ens i vårt land, utan det är något man ständigt måste arbeta för att utveckla och bibehålla. 

Det vill jag gärna göra.

Tack Sofia för att du besvarade frågorna!

Vi är en stor grupp som just nu hjälps åt att göra världen lite bättre.

Du är välkommen i vår kamp.


Kärlek och värme, Yasmine


onsdag 8 februari 2012

Tema: drömmen om att hjälpa andra

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: drömmen om att hjälpa andra 
Redaktör: Yasmine Ejner Lind



Det finns en film med Kevin Spacey som heter ”Pay it forward”. Haley Joel Osment spelar en liten kille som efter en skoluppgift får en idé; att man kan starta ett projekt genom att hjälpa en person i nöd - som i sin tur för hjälpen vidare, som en kedja. Jag minns att jag både log och grät när jag såg den. Jag har funderat på det här med att hjälpa andra väldigt mycket, och har insett att det går att vända allt negativt, jobbigt, smärtsamt och traumatiserande – till en positiv spiral uppåt. Tänk om allt elände jag varit med om kan hjälpa andra, och har därmed inte varit förgäves? Jag döper därför temat till ”drömmen om att hjälpa andra”.

När jag var liten hade jag en dagdröm, en fantasi; jag förstod aldrig riktigt varför drömmen var så stark. Jag hade den rätt länge, det handlade om att jag en dag skulle vara på väg till skolan, cykla genom området i solens hetta. På cykelvägen skulle det gå en liten vilsen pojke, hans ögon skulle vädja om hjälp och jag skulle stanna cykeln. Jag visualiserade hur jag skulle ta pojkens hand, ställa frågor för att få veta var han kommit bort. Jag tänkte sedan att jag skulle ställa cykeln åt sidan, och hjälpa pojken tillbaks hem, där hans mamma skulle krama om honom. Jag ville att mamman skulle minnas mig, och jag skulle känna lättnaden av att möta en annan människas hinder - och hjälpa denne över.

Jag själv kom att stå på den vägen, kanske inte bokstavligt talat men metaforiskt; jag mötte ett hinder. Jag mötte egentligen flera, jäkligt stora hinder. Hinder som under en period kom att kännas alldeles för svåra. Hinder jag varit nära att stanna för - slänga av mig ryggsäcken och handfallen sätta mig på marken under. Som fjortonåring var det jag som behövde hjälp. Den räddande riddaren på cykel verkade aldrig dyka upp. Det tog tid innan jag släppte min gard, tid innan någon såg bakom den, tid innan jag vågade låta någon hjälpa mig - och resan över hindren började. 

Jag har tagit mig över många. En mängd människor på cyklar i alla storlekar och färger har kommit genom åren, alla lärare i livets lärdomar. Och allteftersom jag själv mött människor i nöd och hjälpt dem - mitt i mitt eget mörker - och känt deras tacksamhet, dess mer har drömmen om att hjälpa en annan människa växt. Det kanske inte blev den lilla vilsna pojken, men resan mot ett bättre liv för både mig och andra har börjat. Då jag förstod att jag, lilla jag, kan vara en pusselbit i en annan människas livspussel, var då jag förstod att jag kunde bli hel. Jag kommer bli hel.

Nu undrar jag; hur ser eran dröm om att hjälpa andra ut; hur förstod ni att ni kunde hjälpa en människa i deras kamp? Varför är det viktigt att vända allt det negativa man varit med om - till något så väldigt positivt? Berätta!

Jag kommer berätta mina tankar och aspekter på detta, låta en av SHEDOs grundare, Sofia Åkerman berätta utefter fyra frågor - och så vill jag givetvis ha er berättelse!

Värme och kärlek, Yasmine