Ätstörning, men inte anorexi. Del 3

Tema: Ätstörning, men inte anorexi
Del: 3
Skribent: Pia Ejeklint
Redaktör: Åsa Pehrsson

Jag var alltid hon. Hon som hade någon form av ätstörning och osund relation till mat men nej, jag hade inte anorexi och jag hade inte bulimi. Jag var bara ätstörd. Störd.

På barnpsyk var måltiderna det värsta jag visste för det innebar att jag var tvungen att sitta brevid fyra eller fem anorektiska tjejer som var något år yngre än mig och jag kände mig alltid lika misslyckas för de hade ju anorexi och jag var bara ätstörd, om ens det. Jag pillade inte i maten på samma sätt som de gjorde och jag tuggade inte som dem, svalde inte som dem. Men jag kände förmodligen som dem. Ångesten över att behöva stoppa någonting i munnen, tugga och svälja. Framförallt så var jag inte lika smal som dem, man kunde inte se på mig att jag var ätstörd medan deras kroppar skrek om anorexi.
Jag var bara ätstörd och kunde sluta äta då och då för jag hade ju inte anorexi så det fanns ingen större oro kring att jag skulle tyna bort men jag ville att någon skulle oroa sig för det, jag ville vara precis som de där andra tjejerna kring matbordet på barnpsyk, jag ville inte vara bara ätstörd för det kändes någonstans som att det inte räckte.

Men måste man ha anorexi för att ha ett osunt förhållande till mat eller drabbas av ångest när det handlar om att äta, tugga och svälja? Nej. Jag upplever att man som ”bara” ätstörd kan må precis lika dåligt i sin ångest som någon med anorexi, eller bulimi för sjukdomen sitter egentligen inte i vikten utan i huvudet.
Ångesten sitter inte i diagnosen.

Ätstörning, men inte anorexi. Del 2

Tema: Ätstörning, men inte anorexi
Del: 2
Skribent: Bella *
Redaktör: Åsa Pehrsson

Jag är en tjej på 17 år. Har haft problem med maten sedan två år tillbaka. Visste inte riktigt vad jag skulle göra. Började på en ätstörningsenhet. Jag vill vara öppen med hur det är med mig, att jag är sjuk, men att jag kämpar för att bli frisk, fri! Därför delar jag gärna med mig av min historia.

Det jobbigaste har varit människorna som inte förstår. De kollar på mig och säger "Men du är ju inte sjukligt smal ju!" Nej jag vet, jag lider av ätstörning UNS typ 2. Vilket betyder att jag har som anorexi men med normal vikt. Bara för att jag inte går under fliken "underviktigt" eller "sjukligt smalt" så känns det som folk glömmer bort att jag visst är sjuk ändå, och att jag faktiskt också måste få hjälp. Jag får min ångest, jag får panik över maten som finns där ibland. Men bara för att jag har normal vikt så förstår många inte att jag lider av en ätstörning.
Anorexia är inte den enda ätstörningen som finns. Kan man få bli förstådd ändå? Få samma respekt, behandling och hjälp som någon som har anorexi och är sådär "sjukligt smal"?

Det kom ganska smygande, sommarlovet innan nian. Jag hade länge hört att jag skulle behöva träna mera, äta lite mindre och komma i form. Jag var lite mullig då. Samtidigt som sjukdomen kom krypandes så tappade jag min kroppsuppfattning och helt plötsligt kunde jag inte se verkligheten i spegeln utan för varje kilo jag gick ner så fanns ändå den där hemska, stora, kroppen kvar. Jag gick ner väldigt mycket, då jag först började på ätstörningsenheten var jag några kilo under normalvikt med det tog egentligen inte så lång tid för dem att få upp min vikt igen. För de tog bort allt det roliga för mig. Jag fick inte röra mig mer än nödvändigt och jag fick inte träna och tävla med min hund. Trots det tränade jag en del i smyg.
Även fast vikten nu ligger på normalt som alla säger så ser jag fortfarande ett stort monster varje morgon när jag står vid spegeln och gör mig i ordning. Det spelar ingen roll hur många gånger de som jag älskar berättar för mig att jag är smal och helt perfekt. Jag hatar det jag ser.

Sen har jag ju alla tankarna om maten också. Vad jag bör och inte bör äta, när jag ska äta, hur jag ska äta och så massor med ångestattacker och sömnlösa nätter. Det finns bra och dåliga dagar. Bra dagar så klarar jag av att äta tre gånger om dagen och sedan kvällsfikan jag måste äta på kvällen, det känns ganska okej ändå. Inte så mycket ångest på kvällen och jag måste inte träna tills det värker i kroppen. Har jag tur så somnar jag ganska snabbt också!
Dåliga dagar däremot kan bli riktigt hemska. Kanske mamma övertalat mig att äta en godisbit eller choklad dagen innan, eller så har jag gått upp i vikt. Det är riktigt hemskt för mig. Ibland kan jag få panik om vågen visar bara några gram mer än förra gången, ett kilo kan få mig att börja gråta och tappa fattningen. Då blir det jättesvårt att ens äta frukost, lunch och middag. Ofta tränar jag tills det gör ont och jag kan ligga och gråta i nästan en timma på kvällen och sedan ligga vaken halva natten och tänka på vad jag ätit under dagen och hur det kommer att påverka mig kropp och vikt.

Även min uppfattning om portioner försvann när jag blev sjuk. När jag åt som minst fick jag inte i mig så mycket egentligen, jag mådde även skitdåligt. Jag hade dålig cirkulation, kalla händer och ibland blåa läppar. Det blev svart för ögonen när jag reste mig. Mamma blev väldigt orolig över mitt hjärta då, för jag är född med förträngning i lungartären.
Nu har jag fått träffat en dietist som talat om hur mycket jag borde äta. Även om jag inte lägger upp och äter så mycket som hon tycker jag ska äta så tycker jag att det ser ut som jag äter helt otroligt mycket! Kläder är även det ett problem, det värsta jag vet är att hålla på och prova kläder och visa upp mig. Jag har precis fått lära mig att klara av att bli fotograferad överhuvudtaget, nu måste jag lära mig att gilla det som finns på bilderna också och den kropp jag lever i.

Jag kan säga att ätstörningen kontrollerar mitt liv just nu, jag lever efter den och den livnär sig på mig. Jag försöker och försöker men vissa dagar orkar jag bara inte. Då börjar jag gråta för mista lilla och kan inte fatta varför jag inte kan få vara normal, vara som alla andra, vara frisk!
Kunde jag vrida tillbaka tiden så skulle jag göra allt för att slippa det helvete som en ätstörning är.


* Bella heter egentligen något annat.

Tema: Ätstörning, men inte anorexi. Del 1

Tema: Ätstörning, men inte anorexi
Del: 1
Redaktör: Åsa Pehrsson

När jag själv var sjuk för en herrans massa år sedan, upptäckte jag att det verkade finnas hierarkier bland ätstörningarna, både bland personal och patienter. Anorexi var på något underligt sätt "finast" att ha. Inte sällan beskriver personer med andra ätstörningar än anorexi sig själva som "misslyckade anorektiker".
När jag själv så småningom blev normalviktig verkade de flesta tro att mina ätstörningar nu var över, medan sanningen snarare var att de precis börjat. Och att jag efter att ha blivit normalviktig dessutom fick svårare och svårare att få hjälp för dem.

De flesta förknippar nog ätstörningar med en utsvulten kropp, anorexia nervosa. Att det finns andra ätstörningar än anorexi är inte lika självklart, flera drabbade upplever att det inte heller tas på lika stort allvar trots att sjukdomarna är svåra och kräver professionell vård. Jag har här och var stött på fördomen att anorexi skulle vara en mer allvarlig sjukdom än andra sorters ätstörningar. Jag vet inte riktigt varifrån den synen vuxit fram men den gör mig fruktansvärt besviken och något förbannad. Så mycket lidande som förminskas och inte tas på allvar på grund av detta!

Men varför är det då så att anorektikern ibland verkar få mer respekt och vårdinsatser för sitt lidande än andra med ätstörningar?
Jag har så klart inget vattentätt svar, men om vi zoomar ut lite kan vi se att mycket av det här ligger i vår kultur. Det är frosseri som är en dödssynd, olika former av avhållsamhet har däremot genom tiderna setts på som allmänt dygdigt och tjusigt. Vår västerländska kultur har en lång historia av att dyrka avhållsamhet, inte bara från mat (att fasta, t.ex.) utan alla möjliga andra kroppsliga behov och drifter (kyskhet, "tiga är guld" osv.).
Förr har religionen ibland haft åsikten att vi genom detta blir mer heliga och rena på olika vis. Idag verkar vi inte behöva någon religion för att tycka att någon som kan hålla på sig, kontrollera sig, avstå, stå emot, är någon som är lite ädlare än någon som tar för sig och ger sig hän.
Begrepp som "kontroll" har förresten en underlig relation till ätstörningar. Vid första anblicken kan det verka som om en anorektiker har en grym självkontroll, men det finns nog få som tappat kontrollen så till den milda grad som någon som försöker svälta ihjäl sig själv.
Försök att nå total kontroll verkar allt som ofta resultera i det rakt motsatta, det önskar jag fler visste om.

Jag tror inte det här är något som går att skylla vare sig på religionen eller egentligen något annat än det gamla vanliga: Mänskligheten och våran desperata kamp att ta makten över livet, över döden, som hur vi än vänder oss tenderar att ligga bortom vår kontroll.
Låter det tungt? Nja, själv ser jag det inte riktigt så. Jag tycker det är skönt att inse att allt inte alltid står i ens makt, stora delar handlar om att släppa greppet lite och tillåta sig åka med. Enjoy the ride som det heter, sluta försöka bära hela världen och all dess smärta på sina egna stackars skuldror.


Denna veckas första skribent är Bella (fingerat namn), som kommer berätta om sin diagnos Ätstörning UNS.
Vem den andra skribenten blir är ännu inte klart.

Nästa vecka är det Margareta som håller i temat En helhetssyn; vikten av att se det friska, inte bara det sjuka.
Välkommen att skicka in ditt bidrag!

Åsa Pehrsson, redaktör.