Jag hatar att jag är sjuk, men jag älskar att jag kan bli frisk

Skribent: Jessica
 Tema: Att leva med en ätstörning
 Redaktör: Emelie Jonsson

Jag har under många år skadat mig själv, men sedan ett par månader tillbaka har jag med hjälp av DBT (dialektisk beteendeterapi) lyckats sluta med detta självskadebeteende. Tyvärr sitter jag nu fast i en ätstörning istället, diagnos är inte fastställd. Eller, de på sjukhuset säger bara "ätstörning", jag vet inte mer.. borde kanske fråga?



Eftersom jag levt nära psykiatrin i många år och lever med andra psykiska diagnoser var det självklart för mig att söka hjälp på en anorexi- och bulimiavdelning redan när jag insåg att jag inte kan bryta mina tankar och beteenden på egen hand. Allt är väldigt nytt för mig fortfarande, men igår så togs ett beslut om vilken vård jag ska få. Jag kommer bli inlagd på en sluten avdelning i minst tre månader, men som vanligt inom vården så är det platsbrist osv... Så jag står på kö. Jag förstår varför det är så, samtidigt som det känns helt sjukt att det finns sådana brister inom sjukvården. Förhoppningsvis får jag dock börja på dagvård under tiden jag står i kö..

foto: weheartit.com

Det har varit en kaotisk period det senaste. Jag har i flera veckor ljugit för min sambo om att jag äter. Ett liv i skam är det. Lögner och dåligt samvete. Jag bestämde mig tillslut för att vara ärlig, vilken resulterade att vi flyttade isär ett tag. Nu bor vi tillsammans igen men snart ska jag "flytta in" på avdelningen, någonting som såklart kommer ta på vårt förhållande.


Alla alternativ i mitt liv just nu känns fel. Det känns fel att äta, det känns fel att svälta. Det känns fel att vara mätt och det känns fel att kräkas. Jag har väldigt svårt att veta vad som är normalportion och det allra jobbigaste nu är nog att jag inte kan säga om jag är hungrig. Jag skäms över att vara hungrig. Det är ett helvete att leva med en ätstörning, men det är så himla skönt och veta att man kan bli frisk igen.
jag hatar att jag är sjuk, men jag älskar att jag kan bli frisk.

Jag tror på en väg mot friheten och friskheten.

Skribent: Emelie Jonsson
 Tema: Att leva med en ätstörning

Att leva med en närstående med ätstörning
Redaktör: Emelie Jonsson

Igår avslutade jag mitt inlägg med att det är viktigt att ha någon att bolla sina tankar med och att få hjälp med matordningen. osv. Så är det i alla fall för mig. Annars hade jag aldrig kommit framåt.

Men att just få den där hjälpen som man behöver är kanske inte alltid så lätt som det låter så idag ska jag skriva lite om min erfarenhet av vården för ätstörningar.
Det har inte varit lätt att få den där hjälpen jag behöver, och jag vet ännu inte om jag har hamnat rätt - men just nu känns det i alla fall helt okej.

Men har ni varit med om att bli skickad mellan olika mottagningar. Blivit kastad som en boll fram och tillbaka.

Jag började på vuxenpsyk, för att där bli remitterad till en ätstörningsklinik eftersom vuxenpsyk inte kunde ta hand om min ätstörning, för att sedan bli remitterad tillbaka till vuxenpsyk eftersom ätstörningskliniken inte kunde ta hand om min depression och mitt självskadebeteende.

Efter att ha skickats så där mellan olika mottagningar så kändes det helt enkelt hopplöst. Var inte jag värd någon hjälp? Om inte någon kunde hjälpa mig, vart skulle jag då vända mig?

Men jag gav inte upp och nu har vi kommit fram till en lösning där vi samarbetar med både vuxenpsyk och ätstörningskliniken men att jag tillbringar mest tid på vuxenpsyk eftersom jag redan hade en samtalskontakt och en sjukgymnast där.

Men det jag vill säga är att ge inte upp. Man får ibland kämpa för att få rätt vård, och jag vet att det inte precis är lätt när man kanske inte har någon ork men ta hjälp från närstående eller så. Kämpa för er rätt till vård. Man kan alltid börja på en vårdcentral för att sedan där kunna få hjälp att hitta rätt hjälp.

you are beautiful.

foto: weheartit.com

Oftast frågar mina behandlare mig om vad jag vill, och vad jag önskar att jag fick för vård för att bli bättre.
Men då står det helt still. Vad behöver jag egentligen för att bli bättre, för att gå mot ett friskt liv. Men då gäller det att fundera, kanske läsa om andras erfarenheter vad som hjälpt dessa och kanske fråga sina behandlare om de har några förslag om man själv inte vet.

Men just nu har vi i alla fall kommit fram till en bra plan & just nu fungerar det ganska bra och jag tror att steget mot friskheten och friheten finns inom räckhåll.

Men vad har ni för erfarenheter om vård för ätstörning?
Vad har ni för tankar kring att leva med en ätstörning, eller leva med någon med ätstörning.
Maila gärna shedo.blogg@gmail.com och berätta om era tankar. Dela med er om era erfarenheter.

hur kommer man egentligen ur denna onda cirkeln?

Skribent: Emelie Jonsson
 Tema: Att leva med en ätstörning

/ Att leva med en närstående med ätstörning
 Redaktör: Emelie Jonsson

Jag som säkert många andra undrar kanske hur man egentligen ska komma ur den här onda cirkeln när det gäller ätstörning bland annat. Det känns som man sitter fast och ibland kan det kännas helt hopplöst att ens försöka eftersom "jag kommer ändå bara misslyckas".

Men jag ska försöka reda ut det här.
Det finns så många jag läst om och jag pratat med som har kommit ur en långtids ätstörning.
Kan dessa, borde väl vi också kunna? Vi måste bara hitta rätt knep som passar oss och det är nog där det är svårt. Men man behöver oftast vägledning.

Jag tänker citera en text som finns på shedos hemsida under fliken fakta/ätstörningar. (shedo.org)

"Ett liv med ätstörningar är som att leva i ett mentalt fängelse där tillvaron helt och hållet styrs av tankarna på mat och ätande. Ofta leder det till familjära, sociala och ekonomiska problem. Den ursprungliga viljan att ha total kontroll förbyts snabbt i en känsla av att inte ha någon kontroll alls. Känslan av misslyckande växer för var dag som går och sjukdomen får alltmer makt över ens liv. De flesta med ätstörningar är helt säkra på att just de är de enda i hela världen som aldrig kan övervinna sin ätstörning, att just de inte är starka nog.



Ätstörningar är dock behandlingsbara och det går att uppnå ett gott förhållande till mat även efter lång tid med ätstörningar. I SHEDO utgår vi från att ätstörningen i själva verket är en symbol för ett annat problem som inte syns på utsidan, och att alla typer av ätstörningar i grunden har samma orsak. Vi tar därför alla ätstörningar på lika stort allvar och anser inte att det spelar någon roll om man är normal, över- eller underviktig"
 
Jag har alltid tänkt att jag är just den personen som inte kommer klara av att övervinna, att jag inte är stark nog. Men efter att jag blev medlem i Shedo så har min kunskap vuxit och jag har träffat och skrivit med många som har ungefär liknande tankar. Man är inte ensam i kampen och man är absolut inte ett "hopplöst fall". Det finns hopp för alla, bara man är villig att kämpa - för det är en kamp.
 
Så jag tror att för att komma ur den här onda cirkeln så måste man först och främst bestämma sig för att ätstörningen inte ska styra mina tankar. Det är jag som ska styra, det är jag som vill bli frisk. Ingenting annat ska få hindra den här vägen. Jag ska vinna.
 
Sen att ha någon att bolla tankar med, att få hjälp med matordningen osv. är i alla fall för mig viktigt eftersom jag annars inte hade kunnat komma framåt. Men det kan nog vara olika från person till person, men jag tycker att det beryder mycket om man har proffessionell hjälp.
 
Men att få den där hjälpen för just dig och dina behov är kanske inte alltid det lättaste.
& jag har erfarenheter av det.
 
Men eftersom det här ska bli en liten följetång den här veckan så skriver jag mer om just det nästa gång helt enkelt.
 
Var rädda om er.

Att leva med en ätstörning / Att leva med en närstående med ätstörning

Skribent: Emelie Jonsson
Tema: Att leva med en ätstörning
 / Att leva med en närstående med ätstörning

 Redaktör: Emelie Jonsson

Att leva med en ätstörning.
Det kan vara minst lika jobbigt och påfrestande för en nära anhörig som för personen själv.

Som närstående kanske man kan känna sig otillräcklig?!
& som "drabbad" kan man kanske känna att föräldrar och vänner lägger sig i för mycket.

Ja, det är så delat. Även själva sjukdomen är väldigt delad.
Jag tror förövrigt att alla personer är olika även fast de kanske har just samma diagnos.
Tror inte att alla anorektiker beter sig likadant, eller alla med UNS är likadana osv.

Den här veckan vill jag fokusera på livet med en ätstörning.
Jag skulle bli glad om ni läsare kunde dela med er av era tankar.
Har ni någon text, tveka inte att skriva och skicka till oss på shedo.blogg@gmail.com

Har ni kommit ur eran ätstörning? Är du anhörig till en person med ätstörning?
Kämpar ni fortfarande?

När insåg du att du var sjuk? Vad får du / fick du för hjälp? Hur anser du att vården för ätstörning ser ut?

foto: google.se

Ja här ser ni några frågeställningar ni kan ha i huvudet när ni skriver. Men det finns så klart så mycket mer ni kan inrikta er på. Så bara att skriva och jag ska försöka uppdatera det jag kan om mina upplevelser av vården för ätstörning.

Varma hälsningar,
Emelie