Det finns ingen skuld att bära.

Skribent: Linda Adolfsson  
Tema: Försoning  
Redaktör: Linda Adolfsson

Det är mors dag idag och mina vänner ringer sina mammor, bjuder in dem på fika för att tacka dem för det liv de har fått. Jag skulle kunna sitta här i min bitterhet och sörja den mor som lämnade världen för två och ett halvt år sen. Jag skulle kunna vara svartsjuk på alla de som har fått växa upp med en närvarande och frisk mamma. Jag känner inte så längre. Jag är tacksam för de som har fått uppleva en frisk och trygg mamma i sitt liv.

Min mamma gjorde så gott hon kunde. Hon kunde inte älska sig själv och då inte heller den dotter hon födde till världen. När hon fortfarande var vid liv innehöll varje dag en önskan om att hon skulle få dö. Jag orkade inte se hur cancern tog över henne mer och mer, hur hon överlämnade sig själv till sjukdomen. Jag ville inte se henne ge upp. Jag blev sjuk i hennes sjukdom. Jag straffade mig själv för att mamma var sjuk. Jag såg det som mitt fel.

Idag när jag ser tillbaka kan jag se att hon gjorde vad hon trodde var rätt. Hon visste inte bättre. Hon gjorde vad hon kunde för att överleva ett helvete. Precis som jag i min sjukdom. Jag försökte bara överleva. Jag hade inga andra verktyg. Jag visste inte vad ett friskt liv var, hur man hanterade en normal vardag. Allt jag visste var smärtan. Jag kunde den utan och innan. Jag försökte till och med dö för att jag hoppades att det skulle föra mig närmare livet. Jag skrek på alla sätt utom just att skrika. Jag var stark på mitt sätt. Jag gjorde vad jag kunde för jag visste inte om något annat. Jag visste inte om något annat. Det är okej.

Det vet jag nu. Jag har lärt mig att leva. Idag ser jag tillbaka och vill ta upp den rädda lilla flickan i min famn och låta henne gråta mot mitt bröst. Jag vill ge henne all den där kärleken hon alltid hade rätt till. Det var inte mitt fel. Det var ingens fel. Det finns ingen skuld att bära.
Jag försöker bli min egen älskande förälder, ger mig själv mat när jag är hungrig och vaggar det där inre sårade barnet till ro. Jag ser tonårsflickan som slogs för sitt liv mot ångesten som härjade i henne. Och jag viskar:
Det är okej, du gjorde vad du kunde. Det finns ingen skuld att bära.

Det var inte ditt fel

Skribent: Elin M. Liljeholm   
Tema: Försoning   
Redaktör: Linda Adolfsson

Foto: deviantart.com

Många gånger har jag frågat mig själv om försoning är detsamma som att förlåta. Varje gång kommer jag fram till att nej, för mig är det två olika saker.

På wikipedia.org står det såhär: Försoning är när, personer eller länder som bråkar blir sams igen. Ordet betecknar en genuin återvunnen samhörighet, inte bara att bråket upphör. Det kan också ge tillfälle att återupprätta sin heder.

Jag kan nog påstå att jag har kommit en bra bit på väg med att försonas med mitt förflutna. Däremot kan jag inte känna att jag kan förlåta personen bakom handlingen som skadade mig djupt. Han som tog något som var mitt och lämnade mig i skärvorna av det barn jag en gång var. Ännu är jag inte redo att förlåta, kommer jag någonsin bli det?

Måste jag förlåta och försonas med honom för att kunna försonas med livet och kunna leva livet fullt ut? Och jag svarar mig själv med ett bestämt nej. Jag kan nu efter så många år nog påstå att jag sakta och tveksamt närmar mig försoningen av/med det som varit, utan att för den delen förlåta det oförlåtliga som han utsatte mig för...
Att jag står här nu, och kan se tillbaka med en mildare blick ger min själ lite mer trygghet, lite mer mod att fortsätta livets upptäcktsfärd.

Försoning för mig är att acceptera det som har varit, sluta förneka, och sluta klandra sig själv. Våga se sanningen och tro på orden: Du bär ingen skuld i det här. Det var inte ditt fel. Det var han som gjorde fel. Det är han som ska må dåligt!

Jag jobbar fortfarande med det. För smutsen, skulden och den där skammen sitter kvar oavsett hur frenetiskt jag försöker skrubba mig ren. Vad fick honom att tro att han hade tillåtelse att överhuvudtaget röra vid mig?

Och jag tror inte längre på tvål och vatten, eller på desinfektionssprit heller för den delen. Jag tror att det enda sättet vi kan känna oss rena igen är att själva, från djupet av våra hjärtan vidhålla och upprepa de där orden för den lilla flickan som finns där inom oss. Hon som blev skrämd till tystnad. Och som bär på en skam så stor att hon gråter sig till sömns varje kväll, och ibland önskar sig död. Rädd för att någon ska se vad han gjort henne, vad han tog, och tomheten han lämnade efter sig. En sån där tomhet som bara växer och blir större och tillslut hotar att sluka en.
Med ord skrämde han mig till tystnad. Hotade mig med vad som skulle hända om jag berättade för någon. Och på så sätt virade han effektivt skammen hårt om mig, och jag fick svårt att andas.

Håll om den lilla flickan, vagga henne i din famn, så som hon har väntat på att någon ska göra i alla dessa år. Säg åt henne att det var han som gjorde fel, inte hon. Få henne att själv uttala de orden. Om och om igen.
- Det var inte mitt fel! Jag var bara ett barn! Det är han som ska skämmas! Det är han som har varit dum! Inte jag! Inte jag! Hör du det!? Inte mitt fel!

Så kanske hon en dag inte bara hör orden, utan också känner ordens innebörd. Det är försoning i mina ögon. Att ta tillbaka det som stals, ge tillbaka skammen, skulden och smutsen till den man som en gång gav oss den. Och ta tillbaka vår heder, vårt människovärde! Och med stolhet vandra gatorna fram med huvudet högt. Och inte bara veta, utan också känna att han inte längre har makten över mig nu. Jag har gjort mig fri. Tagit tillbaka det som är mitt. Kastat skammen i hans ansikte. För i alla dessa år var skammen hans. Och nu vill jag säga :
- Det finns inte plats för dig i mitt liv längre! Dra åt helvete, och kom aldrig tillbaka!

Ni kanske inte håller med mig, men det är så här jag ser det.

Dikt: Försoning

Skribent: Josefine Eriksson
Tema: Försoning
Redaktör: Linda Adolfsson

Försoning

Jag smakar på ordet och önskar det var lätt

Lätt att förlåta

Lätt att försonas

Men jag är arg och besviken

Sviken och lämnad

Till mig själv

Ensam

Jag vill förstå

För det skulle säkert  vara lättare då

Men jag kan inte

Kan inte förlåta

Kanske en annan dag

Försoning

Skribent: Linda Adolfsson
Tema: Försoning
Redaktör: Linda Adolfsson

Försoning kan handla om så mycket. Det kan vara att genom terapi och egen personlig utveckling  arbeta med att försonas med sitt förflutna. Det kan vara en form av acceptans där man försonas med verkligheten som den är. Det kan vara att försonas med en vän, en släkting eller någon annan person i ens liv där något har blivit fel. Det kan vara att försonas med sina egna förmågor och brister. Det kan vara att be om förlåtelse för något man har gjort fel och att det blir mottaget. Försoning kan vara att säga till sig själv ”jag visste inte bättre då”. Försoning kan vara att krama om sig själv och säga ”Jag är vacker och älskad precis som jag är” och känna att det stämmer.
Jag kommer att skriva om hur jag försonades med det inre barn som bär mitt förflutna, och vad jag gör för att fortsätta leva i den försoningen.

Vad är försoning för dig? Har du försonats med någon? Önskar du att du kunde försonas med ditt förflutna? Vilka hinder ser du på väg mot försoning? Vad vill du försonas med? På vilka sätt lever du i försoning med dig själv?

Nattliga funderingar om att leva

Skribent: Josefin Alm
Tema: Våga leva
Redaktör: Josefin Alm

Ibland slår det mig att jag måste stannat i min mentala utveckling den dagen jag fyllde 16. Även om jag vet att åren har gått så känns det inte så. Inte kan det vara så att jag fyller 20 i höst. Min kusin som är ett halvår yngre än mig tar studenten 4 juni. Han är 19 år och han kommer ta studenten snart efter tre år på IB-programmet. Jag är äldre, det är jag som skulle ta studenten först av oss. Visst jag sprang ut med mössa och vit klänning för snart ett år sedan men jag är fortfarande inte klar.

Det är svårt att veta hur jag ska göra för att leva vidare, ta mig ut i livet, våga leva. Det slår mig om och om igen hur mycket jag har förlorat under dessa år med självskador och depression. Jag har missat i stort sätt hela mitt tonårsliv. Den perioden som så många säger är den bästa perioden i livet, pyttsan säger jag. Hur ska jag ta mig ur detta dödläge? Hur ska jag göra för att verkligen våga leva utan depressionens skyddande mur, för det är så jag ser det. Depressionen har för mig varit ett skydd mot allt det som kan skada mitt inre. Den har skyddat mig från pressen i skolan som jag inte klarat av. Genom att då skylla på depressionen har underlättat och tagit bort mycket krav. Jag har känt mig som en utomjording i skolan bland alla dessa ambitiösa elever. Jag har inte nått upp till deras nivå. Inte så konstigt att skolan inte velat fungera när jag vantrivts.

Hur gör man då för att ta sig ur detta? Att inte hålla kvar depressionen som en skyddande mur, den förstör mycket mer än vad den faktiskt hjälper mig. Varje dag är en kamp. Jag har en mentor som finns där hela tiden, stöttar och pushar. Allt för att jag ska klara av skolan. Jag har en mattelärare som vägrar ge upp hoppet om mig. Hon ser vad jag kan, hon ser bakom den dåliga självkänslan och det dåliga självförtroendet. Hon ser att jag faktiskt kan räkna matte. Hon har givit mig VG i Ma B. Ändå går jag ständigt runt och undrar när bomben ska släppas, när de ska komma på att jag är en ren bluff. Något får mig ändå att vilja vara kvar, något får mig att fortsätta kämpa.  Är det doften av frihet som får mig att fortsätta gå framåt fast jag hellre skulle vilja lägga mig ner och skrika; Stopp! Jag vill skrika stopp och förklara för alla att jag inte orkar mer just nu. Att jag inte orkar mer förändringar nu. Kan de inte bara låta mig vara för mig själv och få vila i detta mellanläge? Hur många förändringar orkar en människa med på ett halvår? Jag har inget svar. Jag vet bara att det hela tiden kommer nya saker som förändras. Jag får hela tiden nya insikter i mig själv och i hur jag fungerar. Varje dag lär jag mig något nytt om mig själv och något säger mig att det inte kommer att sluta förrän den dagen jag ligger i sängen död som en gammal människa med rynkor över hela kroppen.

Livet är i en ständig förändring. Vissa dagar är lättare än andra, vissa dagar vill jag inte gå ur sängen. Men det kanske är så här det faktiskt är att leva. Att vissa dagar är lättare och vissa dagar vill man bara dra täcket över huvudet och försvinna. Jag vill inte tro på det samtidigt som jag vill det. Alltid denna dubbelhet.

Det är nu som livet är mitt!

Jag ska leva & inte bara överleva

Skribent: Emelie Jonsson

 Tema: Våga Leva

 Redaktör: Josefin Alm

Det är nu jag börjar förstå, jag förstår att jag lever.

Livet är mitt och jag har ansvar för att vårda och ta hand om mitt egna liv.
Jag ska leva och inte bara överleva, jag vill visa hela världen vem jag är
Meningen med livet kan inte vara att svälta sin kropp och skada den när smärtan är för stor,
det som gör att jag ska leva är att jag ska stå emot smärtan som skapas, för jag vet att smärtan blir mindre för varje minut jag står ut.

Så länge man står ut och inte skadar sin egna kropp så gör man sig själv något gott och det är därför jag lever, för att ta hand om det liv jag har fått.
Livet är något fint och jag borde le mot världen för att jag får vara en del av detta.
För det finns faktiskt något gott med livet när man vågar inse det och vågar se bort från det mörka

Tema: Våga leva

Skribent: Josefin Alm
Redaktör: Josefin Alm

 Tema: Våga Leva

Foto: Josefin Alm

Temat denna vecka handlar om livet och om att våga leva. Just det där med att våga bryta med självskadorna är något jag har funderat mycket på. Hur ska man göra för att verkligen våga släppa taget om den trygghet man har funnit i självskadorna/ätstörningen/depressionen. Jag önskar så att svaret skulle vara lätt. Men det är det verkligen inte.

Denna vecka hoppas jag på att få lite hjälp med att inspirera de som fortfarande vandrar omkring på de näringsfattiga, farliga savannerna att komma till oaserna där det finns gott om vatten och näringsrikt gräs.

Ska jag våga?

Det är en svår fråga

Våga släppa allt

Det är så kallt

Våga höra vinden

Känna en mot kinden

Våga se ljuset

Våga släppa bruset

Tänker på mina vänner

Oj, vad det spänner

Känna denna känslan

All denna ängslan

Den vill jag slippa

Ja, den ska jag skippa

Ljuset är härligt

Ta det varligt

Ta vara på alla ljusa stunder

I alla minneslunder

Vad är mod?

Skribent: Hanna
 Tema: Mod
Redaktör: Johanna Olsson

Vad är mod?

Att konfrontera drakarna

Övervinna hindren

 Förstå riskerna

 Verkligen leva

 Alltid hoppas

 Gå hela vägen,

och förvänta sig det bästa

gettyimages.se

Vecka 19, tema Mod.

Skribent: Johanna Olsson

Tema: Mod, vad innebär mod och när var du modig?

Redaktör: Johanna Olsson

Jag inleder min karriär som SHEDOblogg-redaktör genom att ge mig på ett ämne som under den senaste tiden ofta funnits i mina tankar. Och temat är: Mod, vad innebär mod och när var du modig?

 "Det är ingen konst att vara modig om man inte är rädd." Tove Janson

Jag tänker att det finns så otroligt många nivåer av mod, och att ingen nivå är den andra bättre. Mod kan finnas i den vänaste handling, i de enklaste orden och i det vardagliga livet. Men det kan även tas i form som heroiska handlingar och ingripande. Jag läser ofta om människor som trots fara för sitt eget liv ändå valt att skydda sina medmänniskor, barn som genomgår vidriga cancerbehandlingar och livsöden större än andra. För mig är det ganska så enkelt att sätta ordet mod på dessa handlingar.

Men mod kan även visas sig i den finaste vänskap, i de små gesterna. En väninna till mig har en dotter, E, på åtta år. Dottern och hennes vän skulle gå till varsin lektion i slöjd, som låg på varsin del av skolgården. Då vännen till E inte vågade gå själv över skolgården, rädd för de stora barnen som hon var, så följde E henne till träslöjden för att sen själv korsa skolgården till sin syslöjd. Trots att hon själv var otrygg med att gå över skolgården trotsade hon sin rädsla och följde med sin vän. För mig är det mod.

Hur tänker ni kring ämnet mod? Vad innebär mod, och när var du själv modig?

Var inte rädd för att dela med dig av ditt mod, skriv gärna och skicka in ditt bidrag till veckans blogginlägg.

Jag lever tack vare er

Skribent: Dorota Peczak

Tema: Någonting som betyder

 Redaktör: Emelie Jonsson

När jag mådde dåligt fanns det ingenting och ingen som var av betydelse för mig. Ingen i min omgivning och ingenting i min omgivning, förutom en liten sak - en älgmaskot som har tillbringat med mig varenda natt sedan 8 år tillbaka. Reser jag och sover över gör han det också. Det känns tryggt att ha honom i min famn. Det är han som har sett alla mina tårar och som jag fick krama om när det kändes som värst. Han stötte inte bort mig någonsin. Han väntade på mig när jag kom hem från skolan, han väntade på mig när längtan efter mamman var som störst och när livet kändes som tyngst. Han var alltid redo för en kram. Och han kommenterade inte mina destruktiva handlingar.... Min älg som heter "Pan Los" (Herr Älg) kommer för alltid att bli min bästa vän och min bästa tröst.

Under de senaste 4 åren har jag även träffat två personer som har en stor betydelse för mig och som alltid kommer att ha den. Den ena är min terapeut och den andra skolsköterska. Deras värme och godhet har bidragit till att jag lever idag och att jag mår bra. De har visat mig att solen finns och skiner för mig varje dag och att livet är värt att leva. De såg min styrka och min potential när jag inte längre trodde att jag hade någon. De lyssnade på mig och de kände med mig, de fanns där för mig. När jag kände att jag inte hade någon nytta av kurator jag hamnat hos först var det skolsköterskan som gav mig kraften att säga ifrån och byta till någon som kan hjälpa mig på riktigt, när jag grät och hyperventilerade av ångest var det terapeuten som hjälpte mig att gå igenom den. När det kändes som jobbigast med maten och med livet fanns de där för mig och det kommer jag aldrig att glömma. När ingen av mina släktingar kunde delta i min sjuksköterskeexamen ställde min terapeut upp och kom både till kyrkan, tog kort på mig och åt lunch med mig efteråt. När ätstörningskliniken höll på att flytta och det fanns ingen möjlighet att träffas för samtal i den nya lokalen kom terapeuten hem till mig för att jag inte skulle missa min session....

Jag överlevde tack vare skolsköterskan och terapeuten. Tack för att ni  finns.

Det som får en att hitta tillbaka till ljuset

Skribent: Caroline Danielsson
Tema: Någonting som betyder
 Redaktör: Emelie Jonsson

Någonting som verkligen betyder något är någon som kan få en att hitta tillbaka till ljuset efter att ha varit vilsen ett tag i mörkret. Någonting som får en att glömma allt negativt och all smärta. Någonting som gör att man släpper allt och kan bara vara sig själv. Ingen press, ingen ångest, bara värme.


För mig kan det vara en latte hos en nära vän där man antingen kan prata en massa eller bara vara tyst utan att känna att det blir en konstig stämning.

Det kan vara en varm kram från min sambo när jag mår dåligt. Känslan av att veta att han alltid finns där för mig.

Det kan också vara mina katter som springer runt och busar eller som jag kan klappa när jag är ledsen. De dömer mig aldrig, utan bryr sig bara om hur mycket kärlek och kel de får.

Något som verkligen betyder något är även mina föräldrar och min bror som jag vet alltid ställer upp. Jag kan ringa och prata med dem när som.

Min terapeut är någon som verkligen betyder något med. Hon kämpar verkligen för mig och tillåter mig att släppa masken framför henne. Jag får vara ledsen, behöver inte alltid vara glad och jag kan säga vad jag vill till henne. Hon ger mig en massa tips på vad jag kan göra annorlunda istället för att vara självdestruktiv. Hon hjälper mig att knyta upp knutorna i bröstet o magen.

Alla dessa människor ger mig styrka på den väg som jag själv måste gå. Jag vet att jag är ensam men jag har olika verktyg i form av dessa personer och djur. Det är det som verkligen betyder något.

En person som förändrar mig

Skribent: Emelie Jonsson
Tema: Någonting som betyder
Redaktör: Emelie Jonsson

Jag inleder denna veckans tema ”Någonting som betyder” med att bidra med egna tankar kring någonting som betyder för mig.


Det finns några saker som jag skulle kunna ta upp som gör min dag lite ljusare när jag bara ser svart, men något eller ja någon kanske jag ska säga som får mig att le inombords är min älskade brorsdotter. Jag funderar över hur mycket hon har förändrat mitt liv och hon har verkligen gjort så mycket för mig, hon får mig alltid att bli sådär varm inombords och jag får mig alltid ett härligt skratt när jag ”pratar” med henne i telefon eller när jag träffar henne. Hur kan egentligen en 2 åring ge så mycket kärlek?

Sen dagen hon föddes så förstod jag att hon skulle betyda mycket för mig, mitt första syskonbarn och hela min värld förändrades.


Jag har alltid, så länge jag kan minnas varit barnkär och längtar efter att jag kanske en dag får ha lyckan att bilda min egen familj med barn som förgyller min vardag, men tills den dagen kommer om den gör det så får jag passa på att njuta av att jag har syskonbarn som får mig att bli som ett barn på nytt.


När jag är barnvakt till min brorsdotter så får hon mig att glömma alla mörka tankar, hon får mig att le med ögonen genom att bara vara sig själv. Även om jag har en hemsk dag så räcker det att hon är i närheten och jag skiner upp som en sol. Vad hon än gör så får hon mig att bli den där Emelie jag vill vara, hon påminner mig om det friska som finns inom mig, att det finns något som faktiskt är värt att leva för.


Jag visste att Ellen skulle betyda mycket för mig, men såhär mycket trodde jag aldrig hon skulle kunna förändra mig. Hon gör mig lycklig & när hon springer runt och pratar med alla ord hon kan, kan jag inte annat än att le.

foto: privat

Min brorsdotter är någon som betyder mycket för mig, och utan henne tror jag aldrig att jag skulle vara på väg mot det friska. Utan henne hade jag inte sett det där fina världen faktiskt har att erbjuda.

Någonting som betyder

Skribent: Emelie Jonsson
 Tema: Någonting som betyder
 Redaktör: Emelie Jonsson

Jag startar min första riktiga vecka idag som redaktör på bloggen, och temat denna veckan är ”Någonting som betyder” Det kan vara någonting som betyder när man mår dåligt, som en vän, ett husdjur, musik, ja allt från himmel till jord. Det som betyder för en person kan ha en annan betydelse för någon annan så det är bara ens egen fantasi och tankar som sätter gränsen för vad det är som betyder någonting för en själv.


Jag kommer senare idag bjuda på vad som betyder för mig och senare i veckan kommer Caroline att beskriva vad det är som betyder något för henne.


Det finns fortfarande chans kvar att komma med egna bidrag om ni har något ni vill skriva om inom detta tema!

Att ta emot kritik

Skribent: Amanda Duregård
Tema:En framgång - Något jag hade problem med men löste 

Redaktör: Alla

Jag har under hela mitt liv varit

oerhört känsig för kritik. ”Ta det inte personligt” låter i

mina öron bara som ett hån, det är klart att jag gör, det är ju

jag som gjort fel, det är jag som får kritik. Några svepande ord

från en klasskamrat, en tvekan i mammas röst innan berömmet

kommer. Det kunde få mig att sjunka under isen i en vecka. Jag

undvek noggrannt att sysselsätta mig med saker som jag inte

behärskade fullt ut. På journalistutbildningen gick det inte att

undvika kritiken. Och skrivandet, som jag alltid kunnat briljera med,

blev föremål för ingående granskningar och ifrågasättanden. I

början kändes det som att bli avsågad längs med fotknölarna. Att

protestera mot kritik som jag egentligen inte höll med om var

otänkbart: säger någon att jag är dålig så har jag ingen rätt

att påstå annorlunda.Det blev en ytterligare form av

självdestruktivitet, att låta folk kritisera det jag gjort utan att

försvara mig. Det var bara en ärlig sanning om vad jag egentligen

var värd.

Jag är fortfarande inte superbra på

att ta kritik, men jag har lärt mig en del strategier för att möta

den sortens kritik som inte är menad att såra. Särskilt då jag

vet att andra ska komma med synpunkter på ens arbete (i skolan t.ex.

måste vi ju kommentera varandras texter). Jag började efter ett tag

att försöka gå in till sådana sessioner med en annan utstrålning.

Det hade inget att göra med hur det kändes inuti, inte då. Jag

utstrålade självsäkerhet och vänlighet, och frågade intresserat

om det fanns några fler idéer jag kunde använda. Jag visade med

hela mig att det var MITT arbete: jag som bestämde om det sedan

skulle ändras något, och försökte hålla fast vid att det jag

lämnat ut bara var ett utkast. Det fanns alla chanser att ändra i

efterhand om jag ville. På samma sätt minns jag att jag gjorde i

högstadiet, jag insåg hur smart det var att fråga läraren om jag

fått med alla delar INNAN inlämningen, istället för att behöva

få sådana påpekanden i efterhand. När jag lyckas omvandla kritik

från att vara en bedömning till ett försök att hjälpa blir den

lättare att ta emot.

Med tiden har jag utvecklat detta, och

känslorna har börjat följa det jag vill. Jag har börjat

ifrågasätta när någon kritiserat en sak jag varit nöjd med. Ja,

numera kan det faktiskt hända att min man J får en utskällning av

mig, om han inte skrattar när jag drar ett skitroligt skämt!