"Vet du att din dotter skadar sig själv?"

Hopplöshet är ett ord som beskriver en mammas tankar när man har ett barn som lider av självskadebeteende och ständig kontroll av maten. Hopplöshet, maktlöshet, gråt och ångest. Den här gången har såret blivit för djupt.

När jag förstod att Lo skadade sig själv ville jag inte tro att det var något allvarligt problem. Jag trodde att det var tonårstrots, för det här händer inte oss. Visst hade det varit rörigt i familjen ett tag med en pappa som mådde psykiskt dåligt och jag som var på väg att bli utbränd. Jag tror att Lo kände sig väldigt otrygg och hade ingen att vända sig till. Jag märkte ju att skolan var ett problem och den ständiga tröttheten - men vilken tonåring är inte trött?

Lo var nedstämd och ofta ledsen men tyvärr tog hennes pappa mycket tid. Vändningen kom när rektorn kallade till ett möte. Då började jag förstå allvaret i Los mående. Det var en förstående rektor så hon behövde inte gå om sjätteklass, utan fick börja högstadiet. Där fick hon en underbar lärare som verkligen såg Los problem och satt med i matsalen. Men jag glömmer aldrig dagen skolsköterskan ringde när jag var ute på en promenad i skogen med vovvarna. ”Vet du att din dotter skadar sig själv?”. Det slaget kom rätt på mig och jag kände mig som en trasdocka som bara föll ihop. Nu började en tid med många såna samtal, många möten med skola, psykolog och socionomer. Och en mamma med sitt dåliga samvete. Är detta mitt fel? vad ska vi säga till släktingar?

Nu började också den nattliga ångesten med vakna nätter och alla samtal till BUP som Lo inte ville åka på. Jag bestämde från början att Lo ska vara hemma och inte på sjukhus, så för mig blev det vakna nätter med högläsning av barnböcker så som Mumin och Pelle Svanslös. BUP gav inte så mycket hjälp men Los underbara lärare ägnade mycket tid åt henne både i skolan och på hennes fritid. Hon är den som hjälpte Lo att se ljusare på livet och hon har betytt mer än BUP där det har varit så svårt att hitta en bra kontakt.

Det svåra med ångesten är att det inte alltid finns en orsak. Jag ville alltid ha ett svar på vad som utlöst den, men det finns det ju inte alltid. Jag har lärt mig att man inte behöver ha dom rätta svaren, utan det räcker med att finnas där. Idag har Lo haft ett långt uppehåll ifrån självskadandet och nu säger hon till när ångesten kommer . Och hon har även gått med på medicinering. Maten går i perioder.

Nu ser framtiden ljus ut. Jag är fortfarande sjukskriven men vi har lång väg än. Vi kämpar fortfarande med att hitta en bra kontakt på BUP, men vi har ett stort stöd . Jag tror det är viktigt att vara öppen med psykisk ohälsa för det kan drabba vem som helst och när som helst.

Kramar Monica, en vanlig mamma.


Är du anhörig till någon med ett självskadebeteende? SHEDO i samband med Sensus anordnar en anhörigutbildning. Nästa kursstart är i Stockholm, den 8:e april. Anmälan sker HÄR!

Tack mamma för att du fanns

Jag kommer ihåg mammas varma kram som omgav min förtvivlade själ liggande på det kalla köksgolvet. Jag var 14 år och mitt destruktiva beteende tog sin början. 

Ofta frågade inte mamma varför utan bara fanns hos mig. Det var något jag var mycket tacksam över många gånger och är än idag för ibland fanns det inget svar på varför jag skadade mig själv. Vissa stunder var jag tvungen att ljuga för att ge mamma ett svar. Jag visste att hon inte kunde bli lugn om hon inte fick ett svar så jag kom på något snabbt som kunde låta logiskt, allt för att lugna henne.

Jag kommer ihåg lärarna och skolsköterskan på skolan som ringde hem nästan varannan vecka gällande deras oro över mig. Jag fick höra många orättvisa ord av min mentor och många kommentarer sårade, men idag förstår jag att allt handlade om allas oro över mig och det jag gjorde mot min kropp. Alla var oroliga över mig och tyckte om mig mer än annat och ville mig väl.

Pappa drog sig undan för han visste inte hur han skulle hantera sin dotters självskadebeteende.  Men en kväll kom han in på mitt rum och satte sig på min sängkant. Kollade på mig innan han sade: ”Du vet att jag tycker om dig väl?” 

Mammas sura blick och den välkända kommentaren ”Angelica, kan du sätta dig ner i soffan” kommer jag så väl ihåg från de två första åren av mitt självskadande. Att sätta sig ner i soffan gjorde alltid att jag kände skam och en klump i magen. Visste mycket väl vad det gällde och det gjorde ont att göra mamma besviken återigen. De hade ringt från skolan och berättat att de visste att jag hade skadat mig själv. Jag frågade alltid mig själv innan mamma gjorde det ”varför gör jag detta?”. En fråga alla måste ställa sig själva någon gång fast än de vill det eller ej. En fråga som kan se enkel ut men som man måste gå till djupet av sig själv för att hitta. Ja, varför skadar jag mig? Vad ligger till grunden för att jag började?

Jag vill verkligen tacka min mamma och även min pappa för att de funnits och finns än idag när smärtan i själen blir för stor. Jag vill tacka de så mycket, men jag vill även tacka alla andra föräldrar som finns där för sina barn och som kämpat för att hjälpa de på ett så bra sätt som möjligt, oavsett om det gäller behandling eller något så enkelt som en kram. TACK!

- Angelica Lindén

SHEDO:s anhörigutbildning - Nu i Stockholm!

Snart är det dags för SHEDO:s anhörigutbildning att köra igång i Stockholm! Under 2014 har utbildningen hållits i Malmö och Göteborg, och den 8/4-15 är det äntligen dags att få chans till att hjälpa fler anhöriga till personer med ett självskadebeteende, den här gången i Stockholm. SHEDO:s Hannah Parnén har tagit fram utbildningen och här nedan kan ni läsa om hennes tankar, känslor och erfarenheter kring ämnet. Och hur hon kände till sina anhöriga när hon själv kämpade mot självskadebeteende och ätstörningar.

Mer information och anmälan hittar ni HÄR.

Bild från en artikel med Hannah Parnén, Året runt 2013.

Under mina många år med självskadebeteende, ätstörningar och djupa depressioner såg jag mina anhöriga lida. Hur ont det gjorde dem kunde jag nog inte förstå. Jag hade ändå fruktansvärda skuldkänslor för vad jag utsatte mina nära för. Mina ångestattacker som påverkade alla; att ibland sväva mellan liv och död. Det går inte att förstå hur mina anhöriga klarade sig igenom denna tid. Och visst, alla finns inte kvar i mitt liv. Jag har förlorat vänner, respektive, som inte orkat med vad sjukdom och ångest gjorde med mig. Inte orkade med att jag krävde så mycket och hade så svårt att ta in annat än de känslor som rev i mig.

En period bodde jag hemma hos mamma och hennes man. Då var jag vuxen, men ett vuxet barn. Jag kunde inte ta hand om mig själv och har aldrig känt mig mindre och ömtåligare än då. De öppnade sitt hem för mig och tog sig an småbarnsföräldrarollen igen. De själva kanske inte skulle hålla med om det, men det är så jag minns det. Hur de desperat försökte lindra mina inre smärtor, de satte på barnfilmer, Shrek – om och om igen, vi var ute och åkte timmar på timmar i bilen. Vad som kunde ge mig minsta lilla tillfälliga ro. De gjorde allt de kunde för att hålla min näsa över ytan och hålla mig vid liv. Jag kände mig som den mest själviska människan i världen och hade till och med tankar på att befria dem ifrån mig, försvinna bort, för deras skull.

När det väl vände för mig och jag började må bättre var mina anhöriga en sådan stor del av vändningen och vägen tillbaka. När jag väl bestämde mig för att en gång för alla verkligen testa livet och sluta snegla på nödutgången så var det för dem. Min insikt om att de aldrig skulle kunna komma över sorgen om jag försvann. Första tiden levde jag enbart för dem, innan jag klarade av att leva för min egen skull. De fick vara mitt ställföreträdande hopp, styrka och vilja. Mina stödhjul innan jag lärde mig leva.

Jag är så otroligt tacksam för att jag hade så engagerade anhöriga. Det är dem jag har att tacka för att jag lever. Inte bara, så klart, även vården, men till allra största delen är det dem. Jag tänker ofta på det. Så mycket kärlek, det är enormt! Det finns inget tack stort nog för att kunna uttrycka min tacksamhet.

Idag driver jag SHEDO:s anhörigprojekt. Jag har tagit fram en utbildning för anhöriga. I den får man bl.a. lära sig mer om självskadebeteende, hjälpsamt bemötande, varför man som anhörig bör ta hand om sig (tänk om min mamma och hennes man inte orkat?!?) OCH man får träffa andra som befinner sig i en liknande situation. Den 8/4 startar en utbildning i Stockholm. Datum för start i Malmö/Lund kommer inom kort.

Jag brinner idag för att anhöriga ska få stöd. Inte så konstigt kanske, mina anhöriga fick inget som helst stöd i sin situation. Ingen såg dem eller lyssnade på dem. Ingen hörde hur det var med dem. Anhöriga är otroligt betydelsefulla oavsett om man är bästa kompis, barn, mormor eller pappa! Jag vet att jag inte hade levt utan mina nära och kära. Det är stort, jag har mycket att vara tacksam för!

Detta kanske man kan säga är mitt sätt att säga tack?

SHEDO:s anhörigutbildning i Stockholm startar den 8/4. Anmälan och mer info finns HÄR.

Känslor från en mamma

Idag ska ni få läsa ett berörande inlägg som är skrivet för ett par veckor sedan av Sanna, shedoskribent och även en av föreningens lokalrepresentanter.

"Så sitter jag här igen med det dåliga samvetet, jag är sjuk och kan inte åka de 8 milen enkel resa till avdelningen där min dotter vistats sedan i mars. Hon säger att hon förstår men jag vet att hon känner sig ensam och vill ha besök. Såklart. Jag förbannar för hundrade gången det faktum att den slutna vården för barn och ungdomar centraliserats och att det bara finns 11 vårdplatser i Malmö för hela Skåne. Dels för att det blir oerhört långt för oss som bor i mellan och norra Skåne och det tar en halv dag i anspråk bara för själva resandet för oss med flera eller små barn som inte kan ligga inne med det sjuka barnet.

Men vad värre är, är att det endast finns 11 platser till ett så stort landskap som Skåne som dessutom rymmer Sveriges tredje största stad. Det innebär i praktiken att man tvingas välja ut vilka patienter som ska få vård även om behoven är i stort sett lika stora. Personalen gör vad de kan med de resurser de har, men det måste ju upp på riksdagsnivå för att det ska ske en förändring.

Hur kan vi låta våra barn och ungdomar genomlida detta helvete som det innebär att ha en akut psykisk sjukdom. Hur kan 50% av våra ungdomar någon gång ha självskadat och hur klarar man som förälder att tackla detta i längden? Det är saker jag funderar på just nu medan jag saknar min älskade flicka och önskar inget högre än att hon ska få må bra igen."

Vi som blev kvar

I förra veckan fick jag ett mail från en kvinna, Julia. Hon berättade om en föreställning som både väcker känslor och är viktigt. Som handlar om det där som drabbar många och som det behöver pratas mer om i samhället: Psykisk ohälsa. En del utav föreställningen handlar om Elin vars mamma tog sitt liv. Idag vill SHEDO dela med sig utav Julia och Elins egna ord men också ge information om föreställningen.

Var rädda om er!
Jessica, bloggansvarig

Den 2 februari i år blir jag, Elin, 25 år, vilket kommer att bli den nionde födelsedagen jag firar utan min mamma. Den 2 maj 2006, då jag bara var 16 år, försvann min mamma helt spårlöst utan
någon direkt förvarning. Hon hade lämnat sitt hem utan att ta med sig varken mobil, plånbok eller legitimation. Det fanns inte heller något brev ifrån henne som förklaring till vart eller varför hon gett sig av.

Hon skulle förbli försvunnen i närmare sex månader, tills hon en dag hittades intill Vätterns steniga kant av en privatperson som rastat sin hund den 28 oktober samma år.
Hunden fann kroppen, som dagen innan varit helt täckt av en stor mängd löv.
Tack vare att en mindre storm dragit in över länet natten innan, så blåste löven bort från det som var kvar av den illa åtgångna kroppen. Kroppen som legat i vattnet så lång tid var lila i färgen och varken ögon, hår eller armar fanns kvar.., enbart klädd i ett par svarta trosor.

Det skulle ta en månad innan identifieringen av kroppen var klar.

Den 4 december skulle jag, min pappa och äldre bror få beskedet att det var mamma som hittats i Vättern. Det kan ha varit en av de bästa dagarna i våra liv!
Att få veta, kunna gå vidare, inte längre gå och leta efter henne i alla ansikten man möter för att den 14 december 2006, då begravningen skulle hållas, kunna få ta ett avsked.
Den dagen bar jag min mamma intill mitt hjärta, som då låg i sin fina vita urna. Jag kramade den hårt.

Livet skulle komma att bli väldigt tufft.
Saknaden var enorm!
Även fast alla tecken tydde på att hon tagit sitt liv, så fanns ändå frågorna kvar.
Varför?

 


Jag heter Julia Sandwall och är 37 år. För några år sedan lärde jag känna Elin, en fantastisk tjej som utstrålade glädje, värme och liv. Då arbetade jag som musiklärare på en gymnasieskola i Jönköping och kanske var det på grund av alla de musikaliska projekt som jag drog in Elin i som gjorde att hon och jag kom att samtala mer på djupet.

På bussen hem från en musikalresa som hade gått till Göteborgsoperan, berättade Elin om när hennes mamma Ewa försvann spårlöst. Man gjorde efterlysningar på radio, i tidningar och man sökte efter henne i Jönköping och Huskvarna. Elins starka berättelse gick bara inte att glömma, den har följt med mig sedan dess, även om åtta år har passerat…

Så en dag blev jag teaterproducent på Teateri  i Jönköping. En kväll fick jag se att Elin hade börjat blogga. Det visade sig att Elin skrev om sin mammas försvinnande men också om sorgen att mista en anhörig i suicid. Trots sorgen fanns det ett fantastiskt ljus i bloggen, ett ljus som jag frågade Elin om vi skulle kunna förmedla till andra människor.

Under en konferens träffade jag projektledaren för Barndialogen på Landstinget Jönköpings län – Linda Frank. Tack vare Linda, Barndialogen, Socialstyrelsen, Statens Kulturråd, Smålands Musik och Teater och Letterstedtska stiftelsen fick Teateri våren 2014 möjligheten att producera föreställningen “Vi som blev kvar” med hjälp av dramatikern Emma Broström.
 

Föreställningen är indelad i tre olika historier, där en av dem till viss del speglar Elins historia.

Den andra historien handlar om två syskon som ska säga hejdå till sin pappa och den tredje om en lillasyster som lever med en bror som inte mår bra.

Vi möter deras tankar, hopp, ilska, blogginlägg, bottenlösa sorg, men också deras styrka och mod att gå vidare i livet. Vi som blev kvar är en pjäs om döden men framför allt om livet.

Efter de abonnerade föreställningarna föreläste Elin Mårtensson om sitt liv - ett liv med toppar och dalar men också ett liv som inneburit att hitta styrka, kraft och mod att orka gå vidare.

Föreställningen spelades drygt 45 gånger för mer än 3000 personer våren 2014, bland annat på Kulturhuset Spira i Jönköping och därefter på turné för anställda i Svenska Kyrkan, teaterföreningar, på skolor, för personal inom psykiatri och landsting, för personal inom fritidsförvaltning, barnombud, räddningstjänst och många många fler.

Föreställningen och Elins föreläsning  fick ett fantastiskt gensvar från publiken vart ensemblen än kom liksom stor uppmärksamhet i TV, radio , tidningar och olika webbforum.

Och efteråt känner både Elin och Teateri att detta är något av det viktigaste projekt vi någonsin gjort - vi har verkligen lyckats öppna upp diskussionen och modet om att våga börja prata om psykisk ohälsa och att våga fråga någon om hur han eller hon mår - för det kan verkligen rädda liv!
Våren 2015 ger sig Teateri ut på turné igen med föreställningen och Elin Mårtenssons föreläsning. Till föreläsningen finns handledningsmaterial och vi delar också ut broschyrer och tipsar om bra webbsidor.

Du har möjlighet att boka föreställningen för besök på din arbetsplats eller skola!

Kontakta: teateri.se.
Länkar: Facebook, Blogg, Radiointervju, Artikel i Jönköpingsposten.
Ni hittar fler länkar och material på vår hemsida.


Tack för ordet!
Elin Mårtensson och Julia Sandwall

Anhörigutbildningen kör snart igång i Göteborg!

I slutet på augusti körde SHEDO:s anhörigutbildning igång i Malmö. En utbildning som riktar sig till dem som är anhöriga till en person med ett självskadebeteende. För det är tungt att vara anhörig, och studier visar att personer som deltar i en samtalsgrupp med andra i liknande situation ofta mår lite bättre och orkar lite mer.

Nu är det snart dags för utbildningen att köra igång även i Göteborg!

Tyngdpunkten i studiecirkeln ligger på att finna strategier för att hantera sin oro, att hitta stöd och kraft och att lära sig att sätta hälsosamma gränser för sitt engagemang. Vi får också tips om, och tränar på, hur man kommunicerar på ett konstruktivt sätt i ömtåliga situationer.

För att delta i samtalsgruppen måste du kunna avsätta tid för träffarna och vara lyhörd för de andra deltagarnas berättelser. Tanken är att studiecirkeln ska vara ett mellanmänskligt stöd och ett komplement till vården.

Ledare

Birgitta Westlin och Klara Roxberg, präst respektive diakon på Skolkyrkan i Göteborg.

Tid & plats

Första träffen tisdag 7 oktober kl. 18-20. Resterande träffar är 21/10 , 4/11, 18/11, 2/12 , 16/12 och 13/1.

Sensus, Södra Hamngatan 29, entréplan, SAL 14.

Material

Att vara anhörig, material framtaget av SHEDO och Sensus.

Avgift

350 kronor.

Anmälan

Anmäl dig HÄR.

Kontakt och information

Birgitta Westlin, birgitta.westlin@svenskakyrkan.se, tel. 0705-09 61 70

Gudrun Norrfjärd, gudrun.norrfjard@sensus.se, tel. 0760-147 040

Zoombies - att vara anhörig

För ett tag sedan kom jag i kontakt med en kvinna. Hennes dotter är sjuk i anorexia. Jag läser hennes texter i evigheter en vardagskväll och inser mer och mer för varje minut hur svårt hon och hennes dotter har det. Hur de kämpar, tillsammans och på var sitt håll. Dottern som är sjuk och kvinnan som är anhörig. Och mamma. Vi har fått äran att dela med oss av hennes texter här på SHEDO-bloggen. Någonting som känns otroligt viktigt då vi vet att även anhöriga behöver stöd samt många gånger är viktiga i ett tillfrisknande.

SHEDO driver ett forum och där har vi skapat ett särskilt skyddat forum för anhöriga där man kan få stöd ifrån andra i liknande situationer. Vill du ha mer information om detta kan du klicka HÄR. Nu ska vi få läsa en gripande text från kvinnan jag har haft kontakt med. ♥

Var rädda om er!

Jessica, bloggansvarig

"Medan dottern, min lilla fågelunge är hos läkaren får jag sitta och vänta. Jag hatar att vänta. Vi har åkt till sjukhuset och jag har med mig laptopen så jag kan passa på att arbeta. Förena nytta med nöje?

Jag har svårt att koncentrera mig. 

Kommer de att väga henne? Vad säger de till henne? De ser väl att hon är smal, trött, fryser och har ringar under ögonen? 

Kommer de att tro på henne när hon säger att hon mår ganska bra. För hon mår egentligen ganska dåligt. 

Jättedåligt faktiskt. 

Ute är det ganska grått. Det kan aldrig bli så trist som ute om våren. När fåglarna borde kvittra, solen skina och gräset vara grönt. 

Fast istället är det maj, kallt som sjutton, regndroppar som hänger tunga i luften och hotar att ramla ned vilken sekund som helst.

Lite nu och då går det förbi unga flickor. En och en kommer de, på obestämda, hasande och lite dröjande, liksom långsamma steg. 

De ser alla ordentliga ut, och konstigt nog, ganska lika. 

De har långbyxor, strumpor och långärmade tröjor. Kofta och olika sorters halsdukar fint knutna under hakan. 

Det ser snyggt ut. Fast det är ju liksom vår nu. De fryser. Jag vet. Fågelungen har det likadant.

Jag drar ögonen till mig, men kan ändå inte låta bli att titta när de hasar förbi. Fundera över deras liv och leverne. 

Gråter deras mammor när ingen ser? 

Hur ofta mår den här lilla sparven dåligt? Har slutat äta och känner sig ensam med ångest, det svarta och hopplösheten som jagar. 

Har hon också lyckats lura sin familj alldeles momentant innan allt uppdagades? Märkligt känns det att sitta och se de unga flickorna komma och gå. 

Jag känner dem inte. Ändå känner jag igen så mycket. De som har oroliga mammor med sig, mammor som har iskalla händer som kramar runt deras hjärtan och som också har svårt att andas. 

Sådana som jag. 

Tunna sparvungar vid deras sidor, med koftor, halsdukar och kalla, tunna fingrar. Mammor som inte heller kan mata sina barn. Oduglingar. 

Plötsligt vet jag var jag är. Jag har ju hamnat i en av de där sjuka filmerna storasystern och hennes kille brukar se. 

Om zoombies."

Anhöriga till personer med självskadebeteende utbildas

Nästa vecka drar en ny anhörigutbildning igång i Skåne. Den riktar sig till föräldrar och andra anhöriga till personer med självskadebeteende och det är SHEDO:s Hannah som är projektledare för utbildningen!

I onsdags var Hannah med i Sveriges Radio och pratar om både kursen och tankar som kan finnas i samband med att vara anhörig till någon med ett självskadebeteende. På onsdag den 27/8 startar utbildningen i Malmö och det finns platser kvar! Det är Sensus som håller i utbildningen och information och anmälan hittar ni HÄR.

Tryck här för att lyssna på Intervjun med Hannah.
♥

Att stödja någon som har självmordstankar

I samband med Robin Williams självmord och gårdagens inlägg här på bloggen vill vi på SHEDO idag dela med oss av lite länkar där man kan få stöd, hjälp och råd om man själv eller någon annan mår så dåligt att man känner att man inte vill leva längre.

Vårdguiden 1177 har en bra artikel som handlar om hur man kan finnas som stöd till någon som har självmordstankar. Ni hittar artikeln här.

Det finns också många hjälporganisationer idag där man kan få stöd:

Nationella hjälplinjen: 020-22 00 60. De har öppet alla dagar mellan klockan 13-22.

Minds föräldratelefon: 020-85 20 00

Minds självmordsupplysning: Chatta vardagar mellan klockan 19-22.

BRIS, barnens telefon: 116 111. Öppet alla dagar mellan 10-22.

BRIS, vuxnas telefon om barn: 0771-50 50 50. De finns tillgängliga måndag och torsdag klockan 13-16. Tisdag, onsdag och fredag kan man ringa mellan 9-12.

SPES: Finns tillgänglig för dig som har förlorat någon anhörig. 08-34 58 73. Öppet alla dagar mellan 19-22.

Röda Korset: 0771-900 800. Alla dagar mellan klockan 14-22.

Röda Korset, Jourhavande kompis: Chatta vardagar mellan klockan 18-22 och helger 14-18.

Jourhavande medmänniska: 08-702 16 80. Alla dagar mellan 21-06. Observera, NATTÖPPET!

Det är värt att inte vara ensam med sina tankar, sin ångest eller det som känns så svårt. SHEDO möter många som har varit där. Som känner att det inte finns en annan väg ut än att dö. Jag är en av dem. Hannah som skrev igår är också det. Och tusentals andra. Men alla vi står här nu, levande och glada för att vi överlevde och dessutom hittade tillbaka till livet. Hade det inte gått, så hade vi inte stått här. Därför vill jag säga: Det går. Och du är inte ensam.

- Jessica, bloggansvarig.

Jag söker dig som är anhörig!

Igår berättade SHEDO på sin facebooksida om vår anhörigutbildning som kommer hållas i höst i städerna Malmö, Stockholm och Göteborg. Kursen riktar sig till anhöriga till personer med ett självskadebeteende. Kursen i Malmö kör igång redan den 27 augusti och ni kan läsa mer och anmäla er HÄR.

I samband med att detta drar igår söker jag nu personer som är anhöriga till någon med psykisk ohälsa, självskadebeteende och/eller ätstörningar. Jag vill gärna lyfta fram era tankar och berättelser här på bloggen. För vi får inte glömma dem som kämpar tillsammans med någon annan, och jag tror att vi kan finna stöd i varandras historier.

Maila gärna mig på blogg@shedo.se eller skriv i kontaktformuläret här till höger om du är anhörig och vill berätta. För vi är aldrig ensamma. Och alla är vi drabbade, vare sig vi själva har problematiken eller är anhöriga.

Kärlek,
Jessica - Bloggansvarig

Anhörig: att vara sig själv.

Skribent: Johanna Hildingsson
 Tema: Anhörig
 Redaktör: Johanna Hildingsson

När jag mött anhöriga till personer med psykisk ohälsa får jag ofta frågor kring hur de kan hjälpa den personen som mår dåligt. Hur kan de stötta? Vad ska de göra?

Det är stora och väldigt svåra frågor som jag inte kan svara på, eftersom alla är olika och jag vet bara vad jag skulle behövt, vad som fungerade för mig och vad jag tror skulle hjälpa, utifrån mitt perspektiv. En vän sa en gång till mig, att hon ofta funderade på hur hon kunde hjälpa mig men att hon nu kan se att hon hjälper mest då hon är sig själv och beter sig som hon alltid gör. Det håller jag fullständigt med om. Jag tror det är viktigt att de som finns runt omkring gör mest nytta om de ”bara” är vän, mamma, pappa eller syskon och inte går in i någon terapeutroll. Så här i efterhand kan jag se att mina närmsta vänner gjorde just det här, de var som vanligt men tog även hänsyn till när jag inte orkade följa med på saker eller när jag behövde deras stöd. Jag tror det gav mig ett friskt perspektiv på livet som jag kunde använda mig av när jag bestämde mig att bli fri från självskadebeteende, ätstörningar och ångest.

Källa: Google

Under de åren jag mådde som sämst tog mina föräldrar den krigande rollen, såg till att jag fick hjälp, ringde samtal och la sig i min behandling, vilket jag är väldigt tacksam för idag, trots att det var jobbigt då. De såg till att jag fick rätt hjälp, och när den kom kunde de gå tillbaka till att bara vara föräldrar. Innan dess var det dem som fick försöka hjälpa mig så mycket som möjligt, då vården brast. Idag är jag glad för att de la sig i, fortsatte att störa när jag helst ville vara själv och såg till att jag kom iväg på det jag skulle. Men jag är ännu gladare för att det är över, och att de numera bara är mina föräldrar.

När jag fick rätt sorts behandling så träffade jag även min pojkvän, jag var långt ifrån stabil och jag trodde nog inte att han skulle orka stanna kvar hos mig. Men det gjorde han. Även han var sig själv, trots att han i början var väldigt beskyddande och orolig (självklart att man blir det om någon mår kasst!). Ju bättre jag mådde, och ju mer jag tog till mig av behandlingen desto mer gick han mot att vara mindre beskyddande. Att han inte straffade mig, gullade eller la något som helst fokus på mina självskador ser jag som ett stort plus. Det som var gjort var gjort, nu ser vi till att det inte händer igen. Det fick mig att ännu mer vilja bli kvitt beteendet, och när jag inte orkade kämpa för mig själv kunde jag kämpa för honom. Idag har vi vart sambos i snart 4 år och han kommer för alltid vara min hjälte.

Tack till alla er som vart delaktiga i att jag är där jag är idag. Ni vet vilka ni är.

Varma hälsningar

Johanna

Ps!

Är du själv anhörig och vill berätta hur det är? Eller vill du säga något till dina anhöriga? Maila till blogg@shedo.se och dela med dig om dina tankar kring anhöriga.

Tema: Anhörig.

Skribent: Johanna Hildingsson
 Tema: Anhörig
 Redaktör: Johanna Hildingsson

I mitt arbete har jag fått träffa föräldrar till barn och ungdomar med psykisk ohälsa och fått höra deras berättelser. Jag har fått en inblick i hur det är att stå bredvid någon som mår dåligt, fått höra om ovissheten, rädslan och förtvivlan. Men jag har även fått höra det positiva som kommit ur allt det negativa. Eftersom jag själv haft psykisk ohälsa i olika former har jag även sett mina närmsta kämpa för mig, men aldrig riktigt fått förklarat för mig hur det är. Nu förstår jag mer vilken kamp det är att stå bredvid och inte veta vad man kan göra för att hjälpa.

Är du förälder, syskon, barn eller vän till någon med psykisk ohälsa? Hur var det för dig att stå bredvid? Vad gjorde du för att stötta? Hur känns det?

Är du själv drabbad av psykisk ohälsa? Passa på att skriv något om någon närstående som du vill tacka eller berätta något om. Vad gjorde de för att stötta dig?

Berätta något om dina närstående! Mailen är som vanligt blogg@shedo.se.

Varma hälsningar
Johanna