När det inte alltid är lätt att vara lillasyster

Skribent: anonym
 Tema: Syskon
 Redaktör: Emelie Jonsson

Jag avslutar veckans tema med en text jag fick in här om dagen, tyvärr av dålig planering av mig så blir det alltså två inlägg den här dagen. Men jag ville inte missa att lägga ut den här texten eftersom jag blev så berörd av det jag läste.


Det finns ett band syskon emellan som är väldigt svårt att bryta. Jag är lillasyster till min bror som är knappt 1,5 år äldre än mig men det var alltid jag som tog (fick ta) ansvaret och som var den förnuftigare, den som man litade på, räknade med och den som aldrig svek. Min bror och jag är uppvuxna rätt så tätt ihop, vi bråkade och slogs som syskon gör, vi hittade på bus tillsammans och vi lekte tillsammans. Min bror försvarade mig för andra men… slog mig själv när han tyckte att jag förtjänade det.


Jag fann aldrig några fördelar med att vara lillasyster. Av någon anledning var föräldrarna alltid strängare mot mig än mot min storebror. Var det någon som var skyldig för att vi bråkade var det alltid jag i mina föräldrars ögon. Och det var nästan alltid jag som både fick skulden och stryk när min bror och jag hittade på något dumt.
Jag älskar min bror över allt på denna jord och känner att jag hade dött själv om något hände honom. Förutom honom, min kusin och min pappa har jag ingen som ligger mig så nära om hjärtat (när det gäller familjen), de är min lilla familj som jag har kvar och som jag saknar nu när vi bor så långt ifrån varandra och träffas så sällan.


Min bror och jag har aldrig varit så nära varandra att man berättar alla sina hemligheter för varandra men vi närmade oss varandra när min mamma dog för nästan exakt 9 år sedan. Det fanns inte i min värld att flytta ifrån min pappa och inte få flytta ihop med min bror och hans flickvän när jag skulle flytta till en annan stad för att plugga. Tanken att jag skulle bo ifrån både min pappa och min bror när jag precis mist mamma var så skrämmande att jag inte ens vågade tänka den och gjorde allt för att inte bli separerad från min bror. Jag led ändå oerhört av att få behöva lämna pappa så snabbt efter att mamma lämnade oss men tanken att ha min bror i rummet bredvid var lite tröstande.

Än idag har jag väldigt svårt att se min bror ledsen och jag skulle försvara honom till min sista bloddroppe om det behövdes. Gråter han gråter jag, det går inte annars. Så är det även för min bror, gråter jag har han svårt att hålla tårarna tillbaka. Blir han illa behandlat eller bemöt eller misslyckas han mår jag väldigt dåligt.

Allt detta kan låta märkligt för den som vet vad som hände mellan mig och min bror. Att han är förövare som det heter och som jag inte vill kalla honom för. Att han bidragit till att jag fick anorexi, att jag hatar min kropp (mina bröst i synnerhet) och mens och allt som har överhuvudtaget med kvinnlighet att göra. Jag var bara 10 år gammal när han våldtog min för första och sista gången men övergreppen pågick flera år till på ett eller annat sätt.


Det var jag som var lillasyster, den som skulle tas om hand, inte utnyttjas sitt ovetande. Det är han som är äldre och han borde ha vetat bättre…


Det sjuka i det hela är att jag tar skulden på mig för att min kropp blev kvinnlig så himla tidigt, att mina bröst började växa när jag bara var 8 år och att det lockade min bror till att göra saker med mig som inte ska göras mellan ett syskon

En storasysters tankar

Skribent: Pia Ejeklint

 Tema: Syskon

 Redaktör: Emelie Jonsson

Det måste ha varit svårt när jag blev sjuk. Både för lillebror och lillasyster. Jag vet inte för jag pratade aldrig med dem om min sjukdom, om det jag mådde dåligt över. Mamma fanns som medlare och mina syskon fick en inblick i mitt sjuka liv genom henne.

Jag minns att vi gradvis gled ifrån varandra och jag var rädd att jag hade förlorat dem föralltid. Jag minns att syster inte ville hälsa på mig på psyk, hon ville inte se mig där, se mig sjuk. Mamma berättade att lillebror gråtit framför TV:n när Oprah Winfrey haft tjejer med självskadebeteende som gäster. Stackars lillebror, cirka 13 år då och med äldsta storasyster frånvarande, inlagd, sjuk.


Jag fick höra genom mamma hur jobbigt de båda tyckte att det var då jag skadade mig hemma och jag har fortfarande, och kommer alltid att ha, dåligt samvete för den gången som syster fick ta hand om mig och mina färska sår i väntan på ambulansen, eftersom att ingen annan var hemma och jag glömmer aldrig då hon för första gången såg mig påverkad av en tablettintox. Lillasyster, endast 15 år då. Men någonting gott har kommit hur det hela, någonstans har det nog haft en mening, jag vill tro på det iallafall.

foto: privat

Idag har vi en bättre kontakt och relation än innan jag blev sjuk. Vi pratar inte om det sjuka men undviker det inte heller. Idag står vi varandra närmare än någonsin och vi kan skratta, gråta och leva tillsammans. Utan dem vore jag inte mycket. Jag älskar dem!

Min roll i familjen är att vara lillasyster

Skribent: Emelie Jonsson
 Tema: Syskon
 Redaktör: Emelie Jonsson

Syskon är något speciellt, jag undrar hur mitt liv skulle se ut som ensambarn. Jag kan inte ens föreställa mig det livet. Ingen att bråka med, ingen att skylla på, ingen att retas med och ingen att likna sig med.



Jag är yngst i syskonskaran, har två äldre syskon. Två bröder som är fem och sju år äldre än mig. En “mini” sladdis kan man kanske säga. Det finns vissa fördelar med att vara yngst, i alla fall när vi var små. Jag kunde skylla ifrån mig och det var inte jag som fick skäll även fast det var jag som hade gjort något dumt. Och jag är för alltid familjens lilla gullegris enligt min yngsta storebror som är mellanbarnet. Tydligen den tuffaste sitsen att vara i enligt honom. Jag ska citera vad han sa när han var cirka 12 år. “ Vi är tre barn i familjen, först kommer M, den äldsta och familjens hopp, Emelie är yngst och är för alltid familjens lilla gullgris och sen kommer jag, F. Den där sliskiga mitt i mellan.

foto: privat

Även fast det skiljer några år mellan oss syskon så har jag många minnen med mina syskon. Men ett minne som jag aldrig kommer att glömma det var en julafton när jag var ca 7 år. Jag och min yngsta storebror vaknade tidigt och smög ner tyst till vardagsrummet där julgranen stod, satte oss med stora glittrande ögon och kollade på alla julklappar som låg där, fint inslagna med juletiketter på där det stod vems paket som var vems. Vi räknade våra paket och var nyfikna över vad som gömde sig under granen egentligen. Kanske inte låter som något stort att minnas, men det är den där mysiga stunden som värmer hela mig när jag tänker tillbaka på den tiden.

Det fanns ju också tider då vi bråkade, men vilka syskon bråkar inte egentligen? Det hör nog till när man är syskon att man tjafsar om allt och inget. Men det lugnar ofta ner sig och det slutar med att man blir vänner igen.


Det var en tid under tonårsperioden då jag mest störde mig på mina bröder, men nu när vi alla tre är vuxna och mina bröder har egna familjer så har vi blivit mer och mer lika varandra och jag kan prata med mina syskon om det mesta.


Jag är glad att jag har mina bröder, utan dem vet jag inte hur jag hade blivit som person. Med syskon lär man sig mycket och man lär sig av varandra, både bra och dåligt vill säga, men jag och mina syskon är ett bra team och jag älskar de över hela mitt hjärta. Men jag slutar nog aldrig att drömma om en syster - men nu när jag har min brorsdotter får jag helt enkelt ha henne som min lillasyster.

Det starka systerhjärtat

Skribent: Linda Adolfsson
 Tema: Syskon
 Redaktör: Emelie Jonsson

Jag minns känslan av att se de små krabaterna för första gången. Lyckan var total. Jag var 4 år och strålade av glädje över de nyfödda tvillingbröderna. Jag var så lycklig att jag inte kunde sitta still. Jag ville berätta för alla hur stolt jag var över att ha blivit storasyster.


När jag för första gången höll de små liven i min famn tänkte jag att jag aldrig skulle låta någon göra dem illa. Jag skulle vaka över dem och skydda dem.

foto: privat

Många gånger under barndomen var vi så osams att vi bara slogs utan att tänka på konsekvenserna. I perioder hade jag ständiga blåmärken efter våra slagsmål. Idag är jag tacksam för att vi kunde avreagera oss på varandra ibland. Att jag fick syskon att leka med. Mest är jag så tacksam att vi fick starka band redan då. När vi gaddade ihop oss var vi oslagbara. Vi visste var vi hade varandra. Vi kände varandras gränser och trots att vi testade dem ibland så trädde vi aldrig över och gjorde varandra illa. Det fanns en stor kärlek och trygghet mellan oss. Jag minns många kvällar då jag har suttit med en bror på vardera sida om mig och läst en bok för dem. Jag minns vattenkrig och våra fredagskvällar i TV-soffan. Jag minns tryggheten jag försökte förmedla till dem och hur de alltid överröste mig med kärlek.


När jag insjuknade gled vi ifrån varandra. Jag kände en oerhörd sorg över det. En sorg för att jag missade tiden med dem. En sorg för att jag inte kunde skydda dem på samma sätt. Jag såg att de led av att jag var sjuk. Jag visste inte hur jag skulle kunna skydda dem mot min sjukdom.

När jag sedan hamnade på behandlingshem tyckte mina föräldrar att det var bäst att jag inte hade kontakt med mina bröder. Jag var för sjuk. Jag accepterade det trots att mitt största hopp föll samman av det. Jag hade alltid tidigare kunnat kämpa för mina bröders skull. Nu tvingades jag kämpa för mig.

Jag hade en bild av dem i min dagbok. Den tittade jag på flera gånger om dagen. Var så rädd för att jag aldrig skulle få vara delaktig i deras liv igen. Jag grät och grät. Saknaden högg som knivar i mitt bröst tills jag var alldeles söndertrasad. Jag stängde av min saknad. Det gjorde för ont.

När jag återvände till min hemstad och började få kontakt med min familj igen kändes de alla som främlingar. Mina bröder gick ut högstadiet och de var så annorlunda. De ville inte slåss längre. De lekte inte med lego. De spelade WoW och kunde kemiska formler utantill. Jag hade varit ifrån dem i två år och det var som om en hel livstid hade passerat och vänt upp och ner på hela världen. Jag blev sjukare igen. Visste inte vart jag skulle gripa tag i den främmande världen.

Den vintern gick vår mamma bort. När jag på begravningen hörde mina bröders avgrundsdjupa hulkningar höll jag deras händer hårt. Mitt systerhjärta brast i vetskapen om att de skulle få gå in i en vuxenvärld utan sin mamma.


Jag bestämde mig för att inte ge upp. Jag skulle vinna dem tillbaka. Jag skulle vinna deras förtroende. Jag skulle hitta våra syskonband igen. Bygga upp dem. Starkare och starkare. Det spelade ingen roll hur lång tid det skulle ta. Jag älskade dem fortfarande så oerhört och ville finnas där. Jag behövde dem i mitt liv.


Det har gått två och ett halvt år sedan den dagen. Jag har gjort allt jag har kunnat för att de ska förstå att jag finns där för dem. Jag har träffat dem mer och mer regelbundet. Byggt upp nya vuxna relationer. Våra band är starkare än någonsin. I juni tog de studenten och mina tårkanaler sprängdes av stolthet. De är det vackraste jag vet. Det dyrbaraste i mitt liv. Tryggheten jag känner med dem är total. Vi har en mer balanserad relation idag. Jag behöver inte vara storasyster längre. Jag kan vara en vän. Jag kan inte med ord beskriva tacksamheten över mina numer vuxna småbröder.

För ett tag sen skrev jag på msn till en av dem:
- Du vet att jag finns här. Alltid. Tvivla aldrig på det.

- Det är lugnt. Tro mig, jag VET!


Tryggheten försvann aldrig. Den behövde bara formas om för att passa våra vuxna liv. De är min ständiga glädje, mitt hopp och de visar mig livets storhet.

Tema: Syskon

Skribent: Emelie Jonsson
 Tema: Syskon
 Redaktör: Emelie Jonsson

Jag tänkte denna veckan ha temat syskon. Ni kanske undrar varför jag valde just detta temat?
Förra veckan satt jag och funderade lite på vilket tema jag skulle ha och jag satt länge och tänkte, men så kom jag och tänka på mina två äldre bröder och då bestämde jag mig för att ha ett tema där vi kan skriva om våra syskon.

Det kan handla om att hylla sina syskon - kanske har just ditt / dina syskon gjort något bra för dig eller någon annan? Du kanske har ett speciellt syskonband som du vill berätta om? Vad betyder det för dig att ha syskon? Eller det kanske är så att du inte har ett syskon men alltid drömt om det?

Skriv och dela gärna med dig av dina tankar kring ämnet syskon - allt är välkommet!

Just nu har jag inte fått in några bidrag för denna veckan, men senare i veckan kommer jag att skriva om mina två storebröder och vad det betyder för mig att ha syskon.