Det finns ingen skuld att bära.

Skribent: Linda Adolfsson  
Tema: Försoning  
Redaktör: Linda Adolfsson

Det är mors dag idag och mina vänner ringer sina mammor, bjuder in dem på fika för att tacka dem för det liv de har fått. Jag skulle kunna sitta här i min bitterhet och sörja den mor som lämnade världen för två och ett halvt år sen. Jag skulle kunna vara svartsjuk på alla de som har fått växa upp med en närvarande och frisk mamma. Jag känner inte så längre. Jag är tacksam för de som har fått uppleva en frisk och trygg mamma i sitt liv.

Min mamma gjorde så gott hon kunde. Hon kunde inte älska sig själv och då inte heller den dotter hon födde till världen. När hon fortfarande var vid liv innehöll varje dag en önskan om att hon skulle få dö. Jag orkade inte se hur cancern tog över henne mer och mer, hur hon överlämnade sig själv till sjukdomen. Jag ville inte se henne ge upp. Jag blev sjuk i hennes sjukdom. Jag straffade mig själv för att mamma var sjuk. Jag såg det som mitt fel.

Idag när jag ser tillbaka kan jag se att hon gjorde vad hon trodde var rätt. Hon visste inte bättre. Hon gjorde vad hon kunde för att överleva ett helvete. Precis som jag i min sjukdom. Jag försökte bara överleva. Jag hade inga andra verktyg. Jag visste inte vad ett friskt liv var, hur man hanterade en normal vardag. Allt jag visste var smärtan. Jag kunde den utan och innan. Jag försökte till och med dö för att jag hoppades att det skulle föra mig närmare livet. Jag skrek på alla sätt utom just att skrika. Jag var stark på mitt sätt. Jag gjorde vad jag kunde för jag visste inte om något annat. Jag visste inte om något annat. Det är okej.

Det vet jag nu. Jag har lärt mig att leva. Idag ser jag tillbaka och vill ta upp den rädda lilla flickan i min famn och låta henne gråta mot mitt bröst. Jag vill ge henne all den där kärleken hon alltid hade rätt till. Det var inte mitt fel. Det var ingens fel. Det finns ingen skuld att bära.
Jag försöker bli min egen älskande förälder, ger mig själv mat när jag är hungrig och vaggar det där inre sårade barnet till ro. Jag ser tonårsflickan som slogs för sitt liv mot ångesten som härjade i henne. Och jag viskar:
Det är okej, du gjorde vad du kunde. Det finns ingen skuld att bära.

Det var inte ditt fel

Skribent: Elin M. Liljeholm   
Tema: Försoning   
Redaktör: Linda Adolfsson

Foto: deviantart.com

Många gånger har jag frågat mig själv om försoning är detsamma som att förlåta. Varje gång kommer jag fram till att nej, för mig är det två olika saker.

På wikipedia.org står det såhär: Försoning är när, personer eller länder som bråkar blir sams igen. Ordet betecknar en genuin återvunnen samhörighet, inte bara att bråket upphör. Det kan också ge tillfälle att återupprätta sin heder.

Jag kan nog påstå att jag har kommit en bra bit på väg med att försonas med mitt förflutna. Däremot kan jag inte känna att jag kan förlåta personen bakom handlingen som skadade mig djupt. Han som tog något som var mitt och lämnade mig i skärvorna av det barn jag en gång var. Ännu är jag inte redo att förlåta, kommer jag någonsin bli det?

Måste jag förlåta och försonas med honom för att kunna försonas med livet och kunna leva livet fullt ut? Och jag svarar mig själv med ett bestämt nej. Jag kan nu efter så många år nog påstå att jag sakta och tveksamt närmar mig försoningen av/med det som varit, utan att för den delen förlåta det oförlåtliga som han utsatte mig för...
Att jag står här nu, och kan se tillbaka med en mildare blick ger min själ lite mer trygghet, lite mer mod att fortsätta livets upptäcktsfärd.

Försoning för mig är att acceptera det som har varit, sluta förneka, och sluta klandra sig själv. Våga se sanningen och tro på orden: Du bär ingen skuld i det här. Det var inte ditt fel. Det var han som gjorde fel. Det är han som ska må dåligt!

Jag jobbar fortfarande med det. För smutsen, skulden och den där skammen sitter kvar oavsett hur frenetiskt jag försöker skrubba mig ren. Vad fick honom att tro att han hade tillåtelse att överhuvudtaget röra vid mig?

Och jag tror inte längre på tvål och vatten, eller på desinfektionssprit heller för den delen. Jag tror att det enda sättet vi kan känna oss rena igen är att själva, från djupet av våra hjärtan vidhålla och upprepa de där orden för den lilla flickan som finns där inom oss. Hon som blev skrämd till tystnad. Och som bär på en skam så stor att hon gråter sig till sömns varje kväll, och ibland önskar sig död. Rädd för att någon ska se vad han gjort henne, vad han tog, och tomheten han lämnade efter sig. En sån där tomhet som bara växer och blir större och tillslut hotar att sluka en.
Med ord skrämde han mig till tystnad. Hotade mig med vad som skulle hända om jag berättade för någon. Och på så sätt virade han effektivt skammen hårt om mig, och jag fick svårt att andas.

Håll om den lilla flickan, vagga henne i din famn, så som hon har väntat på att någon ska göra i alla dessa år. Säg åt henne att det var han som gjorde fel, inte hon. Få henne att själv uttala de orden. Om och om igen.
- Det var inte mitt fel! Jag var bara ett barn! Det är han som ska skämmas! Det är han som har varit dum! Inte jag! Inte jag! Hör du det!? Inte mitt fel!

Så kanske hon en dag inte bara hör orden, utan också känner ordens innebörd. Det är försoning i mina ögon. Att ta tillbaka det som stals, ge tillbaka skammen, skulden och smutsen till den man som en gång gav oss den. Och ta tillbaka vår heder, vårt människovärde! Och med stolhet vandra gatorna fram med huvudet högt. Och inte bara veta, utan också känna att han inte längre har makten över mig nu. Jag har gjort mig fri. Tagit tillbaka det som är mitt. Kastat skammen i hans ansikte. För i alla dessa år var skammen hans. Och nu vill jag säga :
- Det finns inte plats för dig i mitt liv längre! Dra åt helvete, och kom aldrig tillbaka!

Ni kanske inte håller med mig, men det är så här jag ser det.

Dikt: Försoning

Skribent: Josefine Eriksson
Tema: Försoning
Redaktör: Linda Adolfsson

Försoning

Jag smakar på ordet och önskar det var lätt

Lätt att förlåta

Lätt att försonas

Men jag är arg och besviken

Sviken och lämnad

Till mig själv

Ensam

Jag vill förstå

För det skulle säkert  vara lättare då

Men jag kan inte

Kan inte förlåta

Kanske en annan dag

Försoning

Skribent: Linda Adolfsson
Tema: Försoning
Redaktör: Linda Adolfsson

Försoning kan handla om så mycket. Det kan vara att genom terapi och egen personlig utveckling  arbeta med att försonas med sitt förflutna. Det kan vara en form av acceptans där man försonas med verkligheten som den är. Det kan vara att försonas med en vän, en släkting eller någon annan person i ens liv där något har blivit fel. Det kan vara att försonas med sina egna förmågor och brister. Det kan vara att be om förlåtelse för något man har gjort fel och att det blir mottaget. Försoning kan vara att säga till sig själv ”jag visste inte bättre då”. Försoning kan vara att krama om sig själv och säga ”Jag är vacker och älskad precis som jag är” och känna att det stämmer.
Jag kommer att skriva om hur jag försonades med det inre barn som bär mitt förflutna, och vad jag gör för att fortsätta leva i den försoningen.

Vad är försoning för dig? Har du försonats med någon? Önskar du att du kunde försonas med ditt förflutna? Vilka hinder ser du på väg mot försoning? Vad vill du försonas med? På vilka sätt lever du i försoning med dig själv?