Advent är mörker och kyla...

Skribent: Lisa Isaksson
Tema: Julen
Redaktör: Amanda Duregård

Så har jag känt det i många år. Advent har för mig inte varit glädjen vid det nya kyrkoåret, Hosianna i höjden, Bereden väg eller väntan på jul, utan just mörker och kyla. Plus depression, stress och stegrande irritation och ångest över jul.

Men det var inte alltid så. Som liten såg jag fram emot julafton precis som alla andra barn; med enorm förväntan och tindrande ögon. Men i takt med att jag blev äldre, och mådde sämre, blev julen mindre magisk och mer en högtid som inte jag inte kunde relatera till som en glädjens högtid, utan som en press att hålla masken. ”Tindra, för helvete!”

Jag tror att alla högtider som förknippas med glädje och förväntningar blir en extra prövning för den som inte mår bra, och kombinationen Stor Mathelg och anorexia är inte något jag rekommenderar, framför allt inte om man är lagd åt hållet att försöka hålla masken för att inte förstöra alla andras jul. Resultatet blir ångest, oro, total oförmåga att ha roligt och alldeles för många jular där masken hölls på plats av destruktiva beteenden i hemlighet.

Som icke kristen är julen för mig enbart en familjehögtid; något jag firar för familjens skull, för gemenskapen. Men under ett antal år kände jag ingen som helst gemenskap och funderade allvarligt på att göra som Frida i veckans första inlägg: att göra något för andra på julafton. Om jag hade haft en annan typ av jobb skulle jag ha varit den som erbjöd mig att arbeta över jul, men utan ursäkter och utan att vilja ställa till med världens familjekonflikt har jag firat jul ändå. Och någonstans på vägen hände det något …

Min inställning förändrades några år efter att jag hade frigjort mig från anorexin och dessutom hade insett hur fånigt det var att hela tiden anpassa mig så till andra. När jag valde att fira jul med familjen, i stället för att tänka att jag måste, så ändrades den pressade känslan. Sedan hjälper mina syskonbarn enormt, för julen är verkligen barnens högtid och genom att se det hela ur barnens ögon blir den meningsfull. Och det fungerar bättre än jag någonsin trodde var möjligt för bara fem år sedan. Alla har taggat ner på julstämningen och tindringsplikten, och vi kan numera bara ta det lugnt. Men det är bara en dag, och inte ens en hel dag, för jag firar bara julafton med familjen, de får bara en dag av mig. Resten av julen gör jag nämligen till min. Jag fikar med vänner, läser, går långpromenader, tar med mig musik och en bok eller anteckningsbok och sätter mig på ett kafé och läser eller skriver, jag kanske går ut någon kväll - kort sagt: jag gör det jag vill.

På så sätt har jag skapat mig en kompromiss: Jag är med familjen, för familjens skull, men jag ger också mig själv en jul på mina villkor. Och advents mörker och kyla kan jag lindra genom att tända några ljus till och låta vännerna värma mig.

Julen som jag själv vill ha den

Skribent: Frida Roos
Tema: Julen
Redaktör: Amanda Duregård

För några år sedan skrev jag i min randiga skrivbok på julafton. Jag frågade mig själv och hela världen om julen inte skulle vara glädjens högtid, så som jag alltid fått höra. Men om det nu var en högtid av glädje, hur kom det sig att julen blev något man plågade sig igenom?
Jag har många bra minnen från tidigare jular, men också minnen av låtsasleenden, hemska mattankar, ensamhet och tårar. Man ska ju vara fin på julen, kanske ha en ny, fin julklänning på sig, små julgranskulor som örhängen och ett stort leende på läpparna, det hör ju julen till. Man ska äta julgröt till lunch, får man mandeln ska man ju rimma också. Sedan väntar man bara med spänning på julklapparna, medan man tittar på Kalle Anka och hans vänner. Man ska väldigt mycket under julen. Det finns så mycket gamla traditioner man bara inte får rucka på. Men vad händer när utseendet bara blir en ytlig fasad som döljer mörkret som finns därinne? Vad händer när mandeln ligger på grötskeden och bildar ett moln av prestationsångest? Vad händer när man bara förknippar Kalle Anka med den tiden man fortfarande var ett litet barn? Och julklappsutdelningen blir en nervös, ångestfylld ritual?

Ofta är julen faktiskt en av de tuffaste tider för någon som mår dåligt. De flesta behandlingar gör uppehåll, psykologer tar semester, jourchatter stänger och man lämnas själv på skakande ben den mörkaste tiden året, då ensamhet, själförakt och värdelöshet härjar som värst.

För mig, med skilda föräldrar, har julen alltid varit ett problemområde. Vem ska man fira hos? Vem ska man prioritera? Ett litet barn ska inte behöva ha det problemet, de tankarna om att inte räcka till för båda sina föräldrar. Speciellt ett barn med dålig självkänsla/självbild, som jag var, klarar inte att ta ett sådant beslut själv. Men julen har alltid varit en helig tid, den ska firas, enligt traditioner med kyrka, julmat och gemenskap. Jag kan tycka att konceptet är bra, så länge man inte drunknar i krav, för stora att uppfylla, för att göra julen, så som en jul ska vara.

Så mina föräldrar har i stort sett hela mitt liv bestämt vad jag ska göra på julen, var jag ska vara, osv. Så när en egen önskan, en dröm om en egen jul började gro inom mig en dag i oktober, så kände jag inte igen den. Jag visste inte var det var jag kände. Det var något stort, oformligt, men ganska behagligt moln som bubblande upp inom mig. Tillslut kom jag på att det kanske var friskhetens egen vilja jag kände. Den där viljan jag aldrig riktigt haft själv, då mina föräldrar bestämt vad som händer på julen. Den där egna viljan jag absolut inte haft det senaste året då jag påbörjat en behandling mot min Anorexia. Det är mattider som ska hållas, portionsstorlekar som ska kontrolleras, vilket ungefär betyder att jag blivit kontrollerad dygnet runt och beroende av dem för att överleva. Och äntligen väcktes en frisk känsla av att göra något eget, fira jul själv, på ett alternativt sätt. Min vän Hanna tipsade mig om Stadsmissionens alternativa julfirande i Immanuelskyrkan i Stockholm och önskan om en egen jul har vuxit sig allt starkare. En jul, utan krav, utan falska leenden eller påtvingad glädje, utan prestationsångest eller en önskan om att vara någon annanstans. Utan en jul där jag själv vill vara. En jul med äkta känslor. En jul delad med ensamma och hemlösa som annars skulle fått tillbringa julen i ensamhet och kyla. Men viktigast av allt, en jul som jag själv har valt, en jul som inte har förutbestämda regler eller krav, en jul, precis som jag vill ha den.

Foto: Amanda Duregård (motiv ur tidningen Vi Föräldrar)