Skribent: anonym
Tema: Syskon
Redaktör: Emelie Jonsson
Tema: Syskon
Redaktör: Emelie Jonsson
Jag avslutar veckans tema med en text jag fick in här om dagen, tyvärr av dålig planering av mig så blir det alltså två inlägg den här dagen. Men jag ville inte missa att lägga ut den här texten eftersom jag blev så berörd av det jag läste.
Det finns ett band syskon emellan som är väldigt svårt att bryta. Jag är lillasyster till min bror som är knappt 1,5 år äldre än mig men det var alltid jag som tog (fick ta) ansvaret och som var den förnuftigare, den som man litade på, räknade med och den som aldrig svek. Min bror och jag är uppvuxna rätt så tätt ihop, vi bråkade och slogs som syskon gör, vi hittade på bus tillsammans och vi lekte tillsammans. Min bror försvarade mig för andra men… slog mig själv när han tyckte att jag förtjänade det.
Jag fann aldrig några fördelar med att vara lillasyster. Av någon anledning var föräldrarna alltid strängare mot mig än mot min storebror. Var det någon som var skyldig för att vi bråkade var det alltid jag i mina föräldrars ögon. Och det var nästan alltid jag som både fick skulden och stryk när min bror och jag hittade på något dumt.
Jag älskar min bror över allt på denna jord och känner att jag hade dött själv om något hände honom. Förutom honom, min kusin och min pappa har jag ingen som ligger mig så nära om hjärtat (när det gäller familjen), de är min lilla familj som jag har kvar och som jag saknar nu när vi bor så långt ifrån varandra och träffas så sällan.
Min bror och jag har aldrig varit så nära varandra att man berättar alla sina hemligheter för varandra men vi närmade oss varandra när min mamma dog för nästan exakt 9 år sedan. Det fanns inte i min värld att flytta ifrån min pappa och inte få flytta ihop med min bror och hans flickvän när jag skulle flytta till en annan stad för att plugga. Tanken att jag skulle bo ifrån både min pappa och min bror när jag precis mist mamma var så skrämmande att jag inte ens vågade tänka den och gjorde allt för att inte bli separerad från min bror. Jag led ändå oerhört av att få behöva lämna pappa så snabbt efter att mamma lämnade oss men tanken att ha min bror i rummet bredvid var lite tröstande.
Än idag har jag väldigt svårt att se min bror ledsen och jag skulle försvara honom till min sista bloddroppe om det behövdes. Gråter han gråter jag, det går inte annars. Så är det även för min bror, gråter jag har han svårt att hålla tårarna tillbaka. Blir han illa behandlat eller bemöt eller misslyckas han mår jag väldigt dåligt.
Allt detta kan låta märkligt för den som vet vad som hände mellan mig och min bror. Att han är förövare som det heter och som jag inte vill kalla honom för. Att han bidragit till att jag fick anorexi, att jag hatar min kropp (mina bröst i synnerhet) och mens och allt som har överhuvudtaget med kvinnlighet att göra. Jag var bara 10 år gammal när han våldtog min för första och sista gången men övergreppen pågick flera år till på ett eller annat sätt.
Det var jag som var lillasyster, den som skulle tas om hand, inte utnyttjas sitt ovetande. Det är han som är äldre och han borde ha vetat bättre…
Det sjuka i det hela är att jag tar skulden på mig för att min kropp blev kvinnlig så himla tidigt, att mina bröst började växa när jag bara var 8 år och att det lockade min bror till att göra saker med mig som inte ska göras mellan ett syskon
Det finns ett band syskon emellan som är väldigt svårt att bryta. Jag är lillasyster till min bror som är knappt 1,5 år äldre än mig men det var alltid jag som tog (fick ta) ansvaret och som var den förnuftigare, den som man litade på, räknade med och den som aldrig svek. Min bror och jag är uppvuxna rätt så tätt ihop, vi bråkade och slogs som syskon gör, vi hittade på bus tillsammans och vi lekte tillsammans. Min bror försvarade mig för andra men… slog mig själv när han tyckte att jag förtjänade det.
Jag fann aldrig några fördelar med att vara lillasyster. Av någon anledning var föräldrarna alltid strängare mot mig än mot min storebror. Var det någon som var skyldig för att vi bråkade var det alltid jag i mina föräldrars ögon. Och det var nästan alltid jag som både fick skulden och stryk när min bror och jag hittade på något dumt.
Jag älskar min bror över allt på denna jord och känner att jag hade dött själv om något hände honom. Förutom honom, min kusin och min pappa har jag ingen som ligger mig så nära om hjärtat (när det gäller familjen), de är min lilla familj som jag har kvar och som jag saknar nu när vi bor så långt ifrån varandra och träffas så sällan.
Min bror och jag har aldrig varit så nära varandra att man berättar alla sina hemligheter för varandra men vi närmade oss varandra när min mamma dog för nästan exakt 9 år sedan. Det fanns inte i min värld att flytta ifrån min pappa och inte få flytta ihop med min bror och hans flickvän när jag skulle flytta till en annan stad för att plugga. Tanken att jag skulle bo ifrån både min pappa och min bror när jag precis mist mamma var så skrämmande att jag inte ens vågade tänka den och gjorde allt för att inte bli separerad från min bror. Jag led ändå oerhört av att få behöva lämna pappa så snabbt efter att mamma lämnade oss men tanken att ha min bror i rummet bredvid var lite tröstande.
Än idag har jag väldigt svårt att se min bror ledsen och jag skulle försvara honom till min sista bloddroppe om det behövdes. Gråter han gråter jag, det går inte annars. Så är det även för min bror, gråter jag har han svårt att hålla tårarna tillbaka. Blir han illa behandlat eller bemöt eller misslyckas han mår jag väldigt dåligt.
Allt detta kan låta märkligt för den som vet vad som hände mellan mig och min bror. Att han är förövare som det heter och som jag inte vill kalla honom för. Att han bidragit till att jag fick anorexi, att jag hatar min kropp (mina bröst i synnerhet) och mens och allt som har överhuvudtaget med kvinnlighet att göra. Jag var bara 10 år gammal när han våldtog min för första och sista gången men övergreppen pågick flera år till på ett eller annat sätt.
Det var jag som var lillasyster, den som skulle tas om hand, inte utnyttjas sitt ovetande. Det är han som är äldre och han borde ha vetat bättre…
Det sjuka i det hela är att jag tar skulden på mig för att min kropp blev kvinnlig så himla tidigt, att mina bröst började växa när jag bara var 8 år och att det lockade min bror till att göra saker med mig som inte ska göras mellan ett syskon
2 kommentarer:
Jag vet hur det känns. Min bror gjorde det också. Och det är något som går sönder inne i en, tilliten till den man älskar över allt annat. Tilliten till att äga sin kropp och sin vilja, till sin rätt att aldrig ha ens tänkt tanken att hamna på andra sidan den gränsen.
Och det är så lätt att lägga skulden hos sig själv. Men det är inte en lillasysters fel att hon har en kropp som ska bli en kvinnas. Det finns gränser man aldrig, aldrig nånsin har rätt att gå över.
Det var inte mitt fel.
Det var inte ditt fel.
Gråt och var arg. Du kan bli hel igen, du blir aldrig den samma men du kan bli hel igen.
*tårar och kramar*
Tack för dina ord! Jag vet innerst inne att det inte var mitt fel men ibland kan jag inte låta bli att tänka så. Hade jag inte blivit till kvinna så fort...
Jag har gjort traumabearbetning och jag har inga problem med det nu. Flashbacks är borta och jag kan njuta av livet. Förvisso känner jag mig berövat den viktiga biten av närhet som sex utgör men jag kämpar på och jag vet att det kommer att bli bra en dag.
Kramar för dig
Skicka en kommentar