Hösten är min vän

Skribent:Catarina Carleson
Tema: Ljus i höstmörkret
Redaktör: Elin M. Liljeholm

Jag tillhör dem som tycker om hösten, som tycker att äntligen är den här med färgsprakande natur, vindar, fullmåne och stjärnklara nätter.

Våren, den riktigt tidiga våren, är min svårmodstid. Precis innan knopparna ska till att brista, ja ni vet...

Men hösten känns förtrolig, som om den stämmer med min själ på något sätt. Som om det är min årstid. När jag var yngre trodde jag att det berodde på att jag var född på hösten ( fyllde 44år igår), ibland kan jag fortfarande få för mig att det är därför.

Ibland kan jag tro att det beror på att det inte är en massa stressande högtider på hösten. För om jag ska vara helt ärlig så är de där stora högtiderna fruktansvärt "Mixed up" i mitt sinne. Den ljuvliga julen, jo tack, med alla hets och hetsig konsumtion, men också skön mysig stund med god vän, glögg och pepparkakor.

På hösten är det mest bara vardag och det känns rätt okej efter sommaren då man har sådana krav på sig att "hoppsan hejsan", vad roligt man ska ha, och så mycket man ska hinna.

Hösten omsluter mej med sitt ruggiga väder eller livar upp mej med soliga klara dagar.

Jag hinner hämta andan!!!

Det är nog faktiskt det som det handlar om, jag hinner hämta andan och det är SÅ viktigt för mej.

Det är viktigt i varje dag, i varje vecka, i varje månad och i varje år, att hinna hämta andan och om jag ser det i ett större perspektiv också viktigt i varje liv!

I varje liv, viktigt, att det kommer en tid då det är lugnt, då man kan få vara mer kravlöst, då det rullar på, det är inte Skitskoj men allt funkar o flyter och är vardag...

Det önskar jag varje människa att få känna, att man kommer till denna höstperiod då man kan samla, inte bara hasselnötter, röda vackra blad, utan även lite kraft inför kommande tider.

Mysfaktor hög för mej är att gå ut i min vildvuxna trädgård och tända alla lyktor jag har där. Det ger mej lugn och ro att gå runt och tända dessa lyktor, se dem skina i mörkret. Sen kryper jag in i min lilla vrå av tillvaron och, just, hämtar andan!

Tack för att jag fick utrymme här att dela med mej av mina tankar kring hösten!

Ta hand om dej och dina årstider, i året och i livet!

Livets små mirakel

Skribent: Thérèse "Innie" Eriksson
Tema: Ljus i höstmörkret
Redaktör: Elin M. Liljeholm

Den senaste veckan har varit tuff, med många intensiva känslor. Höstmörkret har gjort sitt, och oväntade, oönskade besked har gjort sitt. Motivationen släpar i backen och humöret har fallit i takt med snöflingorna och regndropparna. Då har det varit fantastiskt att få bryta av med glädjande besked från vännerna. Jag befinner mig nu i åldern då många av vänner runt omkring mig förlovar sig, gifter sig, köper hus, får fast jobb eller ... får barn!

Tidigare i veckan pratade jag med en saknad vän från gymnasiet som kunde berätta att hon blivit gravid med sitt andra barn. En annan vän, som också vigde mig och min make för en dryg månad sedan, är gravid med en liten kille. För ett par dagar sedan fick jag ett SMS från en alldeles speciell vän, med en underbar bild på Liten som bor i hennes mage. Och sist men inte minst - i förrgår blev ett kärt kompispar föräldrar för första gången, till en bedårande liten Ebba. Att ha fyra vänner i sin absoluta närhet som väntar - eller just har fått - barn är en ren välsignelse när livet känns kymigt och motigt. Att få ta del av ultraljudsbilder, bebishänder och gravidmagar är någonting alldeles speciellt. Det värmer i råkalla oktober, och glädjer som ingenting annat. 

Ljus i höstmörkret

Skribent: Elin M. Liljeholm
Tema: Ljus i höstmörkret 
Redaktör: Elin M. Liljeholm

Foto: privat

Hösten är här, den har dragit genom vårt avlånga land med sina kyliga vindar och målat träden i alla nyanser av rött, gult och orange! Jag ser med fascination och vördnad på min omgivning och tänker att världen är vacker i sin höstkostym. Det blir många fotopromenader och jag försöker fånga färgprakten genom kameralinsen. När jag kommer hem igen är mina jackfickor fulla av kastanjer, ekollon och vackra löv. Löven pressar jag mellan sidorna i en bok för att sedan förgylla gratulationskort, scrapbooking projekt och mycket annat. Kastanjerna och ekollonen hamnar på ljusbrickan som tänds om de allt mörkare kvällarna. Jag har lärt mig att uppskatta och ta till vara på hösten och allt naturen delar med sig av.

För ett par år sedan var allt väldigt annorlunda. När sommars ljumma vind dog ut och hösten nalkades såg jag inte med samma ögon på förändringarna i naturen som jag gör idag. Vad jag såg var kyliga vindar som likt spioner smög sig genom landet för att bilda sig en uppfattning om det kommande uppdraget - att förinta vår grönskande värld. De kalla vindarna gick samman för att tillsammans bilda en storm. Attacken var välplanerad och obarmhärtig. Samlade trupperna kalla vindar bildade en storm som drog över landet för att piska löven av träden, som lämnade nakna och alldeles kala i en allt kallare värld.

Varje höst förberedde jag mig för att falla djupt ner i en depression. Och varje år föll jag, och med depressionen ökade ångesten, jag har alltid mått som sämst under dygnens mörka timmar... och när kvällen tycks ta över allt fler av dagens ljusa timmar mådde jag naturligtvis allt sämre. Mina sömnproblem blev värre och jag kunde inte slappna av och sov först när gryningen spred sitt ljus världen och jagade bort natten. Självskadetillfällena blev fler och allvarligare. Jag började använda hösten som en ursäkt till att ge vika för självskadeimpulserna. Och jag minns hur jag så förtvivlat längtade efter våren då ljust återvände och väckta allt till liv igen.

Relationen mellan mig och hösten har alltså förändrats radikalt! Jag har tänkt om, och jag anstränger mig för att alltid dra fram det bra med varje årstid. Om hösten ser jag till att ta hand om mig själv lite extra eftersom jag vet att jag är extra sårbar just under den här årstiden. Jag gör saker jag mår bra av. Går på promenader, gör goda soppor, dricker litervis med te, tänder ljus, umgås med vänner, målar, skriver, går kvällskurser och lär mig använda decoupagetekniker, provar på något nytt – smycketillverkning!, läser böcker, unnar mig att besöka favorit caféet och går på bio en vanlig vardag – bara för att! Varför inte? Jag försöker också se till att jag har en bra dygnsrytm vilket innebär att jag går upp på morgonen och går och lägger mig i vettig tid på kvällen. Enkel matematik – jag försöker tar vara på dygnets ljusa timmar!

Foto: privat

Nu vill jag veta vad ni gör för att lysa upp höstmörkret! Är hösten din vän, eller fiende? Berätta vad hösten betyder för just dig! Hur ser hösten ut sedd ur dina ögon?
Skicka in ditt bidrag till blogg@shedo.org

En bok om cancer

Skribent: Dorota Peczak
Tema: Böcker som inspirerar 
Redaktör: Kajsa Andersson

Jag har alltid varit en bokmal. Jag älskar att läsa. Förut gav böckerna mig tillgång till en annan värld, en värld som var väldigt olik den jag levde i. Jag läste och dagdrömde om att vara någon annanstans när livet var som jobbigast. Som tur var kunde jag koncentrera mig på det jag läste och sväva långt bort från verkligheten. Idag fyller inte böcker samma funktion i mitt liv längre eftersom jag mår bra nu. Därför behöver jag inte skaffa mig en annan verklighet, men jag älskar fortfarande att läsa.

Det finns många böcker som har gett mig inspiration och styrka. Böcker som jag kunde läsa och gråta samtidigt eller läsa och skratta samtidigt. Vissa av dem återkommer jag gärna till och läser om. För att nämna några: "Vit oleander" av Janet Fitch (det finns även en film som är baserad på boken men jag tycker inte att den speglar boken så bra), "Ens@mheten på nätet" av Janusz Wisniewski och "Nu ska jag sjunga dig milda sånger" av Linda Olsson.

Den bok som jag återkommer oftast till heter "I taket lyser stjärnorna" och är skriven av Johanna Thydell. Boken filmatiserades för något år sedan men jag tycker att boken bättre speglar den värld som bokens huvudperson Jenna lever i. Jenna är 13 år och hennes mamma har cancer. Någon pappa har Jenna aldrig haft. I taket i hennes rum har hon och hennes mamma klistrat upp stjärnor som lyser i mörkret. Under en av dem har Jenna gömt en dikt som hon har skrivit själv: "Om du dör mamma, då tar jag livet av mig".

Jenna är som sagt var bara 13 år och hennes liv har precis börjat medan hennes mammas liv håller på att ta slut. Jenna har svårt att acceptera detta samtidigt som hon skäms över att ha en mamma som är sjuk i cancer. Varje gång jag läser boken gråter jag så att jag knappt kan läsa vidare. Jennas upplevelser känns så nära. Jag kunde lika gärna ha varit bokens huvudperson, tankarna och känslorna som beskrivs är exakt de samma som jag aldrig någonsin vågade berätta för någon. Jag trodde att jag var ond som skämdes över mammas sjukdom. Ond och elak. Jag hade ingen att prata med om mina känslor så jag led i ensamhet. Det gör även Jenna. Det är så svårt att prata om cancer över huvud taget, inte minst när man är tonårig. När man är förälskad och när man har hela livet framför sig. Då vill man inte prata om en mamma som snart ska dö.

Även om Jennas mamma dör i sin cancer, precis som min mamma gjorde, så ger boken ändå hopp. Hopp om livet. Lust att leva. Boken är en av dem bästa jag har läst. Den ger en så bra inblick i Jennas känsloliv att man verkligen förstår hur det är att ha en cancersjuk mamma som snart ska dö. Den är väldigt sorglig och stark. Det är inte bara en tonårsbok som många påstår. Det är en bok om livet. En bok som man kan läsa oavsett ålder.

Utgivning av ny bok på tisdag 19/10

Skribent: Ann-Charlotte Sternefält 

Tema: Böcker som inspirerar

Redaktör: Kajsa Andersson

(Foto: privat)

"En spegel av mitt liv" som kommer ut till försäljning den 19/10 är en diktsamling som består av väldigt känslosamma dikter som i huvudsak har skrivits i depressionens skuggor. Trots att många av dem är dystra finns även hoppfulla och positiva texter. Man får helt enkelt följa mitt mående i denna bok. Min eviga berg- och dalbana som vittnar om min bipolära sjukdom.

Jag är född i Blekinge 1975, och gav ut min första bok "Asperger och jag" i januari 2010. "Asperger och jag" är en självbiografi som beskriver min uppväxt och mitt liv med Asperger Syndrom. "Mitt nya liv" är en uppföljare till "Asperger och jag" och beräknas komma ut i slutet av 2010.

/ Ann-Charlotte Sternefält

"Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" - Ann Heberlein

Skribent: Kajsa Andersson
Tema: Böcker som inspirerar
Redaktör: Kajsa Andersson

Jag tänkte nu själv publicera ett inlägg angående veckans tema som alltså lyder "Böcker som inspirerar". Ursprungstexten har jag skrivit i samband med en skoluppgift i svenska, nu har jag redigerat den lite. Jag tycker att den passar utmärkt under denna veckas tema och hoppas att den ger er något som kan hjälpa er i kampen och dessutom förhoppningsvis ger er ett boktips inför vintern som stundar.

Av alla böcker jag har läst under mina snart tjugo levnadsår finns det ingen som har överrumplat mig så starkt som Ann Heberleins ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”. Denna bok väcker tusentals känslor och tankar hos mig som läsare och jag har svårt att tro att någon kan gå oberörd efter att ha läst Ann Heberleins ord om sitt eget liv som gift trebarnsmor och framgångsrik teologie doktor och forskare i etik. Om man studerar Anns liv på ytan tycks hon vara lycklig och dessutom leva ett lyckligt liv, vad man dock undgår är det som gömmer sig där under och detta förblir Anns egen hemlighet tills dess att hon släpper in läsarna under denna yta - eller fosterhinna, som Ann själv skulle ha kallat det. Under ytan, under denna fosterhinna, gömmer sig nämligen något oerhört mörkt - Ann lider av Bipolär sjukdom (typ II) och hennes vardag präglas av ständigt återkommande självmordstankar.

Jag tror inte att man själv måste bära denna diagnos för att kunna läsa och beröras djupt av Anns ord då hon beskriver ett till synes vanligt liv och det är egentligen inte själva sjukdomen som står i bokens centrum utan hennes tankar och känslor - tankar och känslor som jag tror att vilken människa som helst kan känna igen sig i och identifiera sig med, mer eller mindre.

Jag beundras inte endast av innehållet i boken utan också av Anns formuleringar som alltid träffar lika rätt - som liksom är tagna ur luften men ändå så väl sammankopplade att de bildar mening och meningar, väldigt kloka sådana. Formuleringarna förbryllar mig lika starkt varje gång och lägger sig likt mjuk bomull i hjärnan där de stannar och inte går att förbise förrän man löst gåtan – sitt eget svar på den frågeställning eller tankegång som Ann belyser. Ann skriver fantastiskt - rakt, ärligt, naket, i det närmaste brutalt. Och oerhört smärtsamt.

Ann, som till yrket är teologie doktor och forskare i etik, funderar naturligt kring frågor som livets mening, döden, skuld, skam och ansvar och delar med sig av sina egna tankar och åsikter kring detta i denna slående bok. De ämnen som Ann tar upp i sin bok är enligt mig viktiga för människor att bli mer öppna att tala om. Mycket för att människor som faktiskt lider av psykiska sjukdomar, av svår ångest och av självmordstankar ska må bättre, bli mer accepterade och bli bättre omhändertagna. Men också för att människor runt omkring dessa lättare ska kunna ta hand om de människor som faktiskt mår dåligt.

Ann påstår att hon inte känner någon längtan till döden, utan att det är livet hon inte klarar av (liksom bokens titel säger). En fråga man kan ställa sig är hur kan en människa kan stå ut och bära denna tunga börda på sina axlar? Jag anser att detta visar tydligt att livet inte är helt lätt att avsluta trots den enorma inre smärta en människa kan känna, trots svåra självmordstankar. Ord som ångest, död och självmord är väldigt laddade och dessa ämnen, som alltså är vad Ann lägger stor vikt på att tala om, är i dagens samhälle extremt tabubelagda. Ann skriver: ”Min ångest är ful och luktar illa och ska gömmas undan”, hon skriver också ”Man utsätter inte människor för sin ångest, för sin livsleda, för sina självmordstankar för att det är så lätt att missförstås”. Jag tror att hon har rätt - framför allt den ångest som är sammankopplad med psykisk sjukdom ses i dagens samhälle som något fult, och människor är ofta ”rädda” för dem som lider av denna ångest. Det är lätt att bli missförstådd, och det är inte många som förstår vad ångest och självmordstankar egentligen innebär. Helst ska man inte berätta för någon att man lider av svår och sjuklig ångest, det är inget man ska tala om. Och självmord är absolut ingenting man ska tala om. Jag undrar: varför? Döden är i allra högsta grad närvarande i varenda människas liv och liksom den lycka som uppstår när ett barn föds är sorgen ett resultat av döden. Vi kommer alla att drabbas av döden, oavsett om vi vill det eller inte.

Vi människor är egentligen ett: ett med oss själva, och ett med varandra. Så gott som alla människor pekar på vikten av att ta hand om varandra. Vad är det då som gör det så svårt att ta hand om någon som har ont i själen? Är det tabun som föreligger det hela? Åtminstone tror jag själv det. Låt oss tala om döden, mörkret, smärtan och dessa blir lättare att både acceptera, bära och förstå. Varför låta dessa ämnen förbli tabu när vi anser att det är så viktigt att ta hand om någon som drabbas av en fysisk dödssjukdom? Den psykiska smärtan är i allra högsta grad jämförelsebar med den fysiska smärtan, och framför allt gör den minst lika ont.

Anns tro (eller kanske snarare inte tro) på Gud, är även den ett återkommande ämne i boken och det citat som hon avslutar sin bok med är taget ur Uppenbarelseboken och lyder som följer: ”Vakna upp och stärk det som finns kvar, och som var nära att dö”. Jag tycker att denna mening säger något väldigt värdefullt, oavsett om man är religiös, troende eller ej - att det positiva övervinner det negativa. Liksom lyckan i slutänden övervinner olyckan, liksom glädjen övervinner sorgen, liksom det friska övervinner det sjuka - liksom livet som övervinner allt, förutom just döden. Den idag tabubelagda döden, som alltså är ständigt närvarande och i allra högsta grad naturlig och en del av livet.

Ann beskriver, som ovan nämnt, smärtan som föreligger i den kända depressionen, men hon beskriver också den smärta som föreligger i den, för andra, till synes lustfyllda och svårförstådda manin. Då tankarna går på högvarv och omöjligt går att stoppa. Då världen känns tillmötesgående och då man faktiskt tror att man kan överleva det ingen annan tidigare har överlevt - självaste livet. Då man tror att man kan leva utan det livsnödvändiga - utan sömn, utan mat. I princip utan att behöva andas över huvud taget. Åtminstone tills kraschen och depressionen återigen tar över - gång på gång på gång. Om och om igen.

Jag anser att Ann Heberleins bok ”jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” är en bok som varenda människa borde läsa, mycket för att få en klar och tydlig inblick i hur det är att leva ett liv som präglas av en komplicerad och väldigt smärtsam sjukdom, och hur det är att präglas av ständigt återkommande självmordstankar och en groende ångest i bröstet.

Ann har lyckats med ett av sina förmodade mål i livet - att påverka. Åtminstone har Ann påverkat mitt liv med sin bok, och hon har gjort det enormt mycket. Ann nämner i sin bok många kända personer som har inspirerat henne och på så sätt haft stor betydelse i hennes liv, som har delat hennes tankar, som har besvarat hennes funderingar och som har drivit henne till insikt. Om jag någon gång, mot all förmodan, skulle skriva en bok kommer Ann med hundratio procents säkerhet att bli omnämnd i denna. Ann har med sin bok ”jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” gjort stor skillnad i mitt liv!



(Fortsätt att skicka in era bidrag till blogg@shedo.org!)

Nytt tema vecka 41: böcker som inspirerar!

Skribent: Kajsa Andersson
Tema: Böcker som inspirerar
Redaktör: Kajsa Andersson

Jag har fått äran att bli en av SHEDO-bloggens redaktörer, något jag är väldigt glad över. Jag ser verkligen fram emot detta uppdrag och denna vecka gör jag min redaktörsdebut.

Denna veckas tema heter "Böcker som inspirerar". Jag tror att vi alla någon gång har läst en bok som har berört oss lite extra, en bok skriven av en författare som sätter ord på våra egna känslor eller som på något annat sätt kan få oss att associera till oss själva och våra liv. Eller kanske någon slags självhjälpsbok som verkligen fungerat? Jag vill att ni ska skicka in bidrag med tips på böcker som ni har läst och som har hjälpt er i er kamp mot livet på något sätt - som kanske fått er att känna er mindre ensamma, som kanske har motiverat er till att kämpa vidare eller som kanske har fått pusselbitar i era huvuden att falla på plats. Jag hoppas att vi på detta sätt också kan dela med oss av boktips inför höstern och vintern till varandra, för vad är väl mysigare än att tända ett par ljus, fixa en kopp te och krypa upp i ett soffhörn och läsa ett par sidor medan löven eller snön faller utanför fönstret?

Skriv några rader om en bok som berört er lite extra, skriv gärna kort vad den handlar om och på vilket sätt den har påverkat er. Mejla in era bidrag till blogg@shedo.org.

Ett kapitel ur min självbiografi...

Skribent: Elin M. Liljeholm
Tema: Motivation i kampen  
 Redaktör: Linda Adolfsson

Foto: Privat

Jag har i hela mitt liv känt mig förföljd av någon som bryter ner min tro på mig själv, och förmågan att bygga upp en självkänsla. Jag blir inte av med den där dominanta nedbrytande rösten inom mig som kritiserar allt jag gör. Jag kallar honom Herr Självförakt. Och av honom har jag haft sällskap sedan jag var tillräckligt stor för uppfatta omvärlden och att jag nog inte ritade alls lika fint som de andra barnen på dagis. Det var där och då han började förfölja mig. Min teckningar rev jag ofta sönder, och när jag väl började skolan och vi fick hemuppgifter så lämnade jag sällan in något, för det var inte bra nog. Jag kunde inte låta dom se hur dålig jag var på allt. Herr Självförakt fanns med mig överallt. Jag var aldrig snäll nog, smart nog, duktig nog, aldrig bra nog, inte på någonting.

Jag köpte en vacker anteckningsbok med hårda pärmar, det var min början på en lång resa. Resans mål var att känna efter vad jag ville med mitt liv, vem jag var bortom den identitet jag byggt upp genom min sjukdomsbild. Det var en svår uppgift, jag hade gett upp allt det friska. Vart skulle jag börja? Vem var jag? Min läkare uppmanade mig att skriva en lista på saker jag var bra på. Vad trodde han? Hade han uppfattningen om att jag tyckte att jag va bra på något alls? Jag skämdes. Han sa att om jag inte kunde skriva ner något själv så skulle jag be de i min närhet berätta vad de tyckte jag var bra på och sen skriva ner det i boken vare sig jag höll med om det eller inte. Det var en oerhörd tuff uppgift, och det tog mig lång tid att fråga någon, mamma blev den första. Hon kom med en hel rad egenskaper och jag skrev med väldigt blandade känslor ner det hon sa. Som jag lovat. Jag skrev med bläck, för det går inte att sudda bort i efterhand. Idag kan jag bläddra i den där boken och tycka själv att jag nog kan hålla med om att jag är bra på det mesta som står i den där listan! En helt obeskrivlig känsla – gränslös lycka och en tro på att jag visst är bra på många saker, faktiskt! jag skrev upp drömmar stora som små! Jag skrev scener om en flicka som satt på en café i gamla stan med en stor kopp te och skrev – jag skrev om mitt framtida jag.

Nu behöver jag inte låta bli penslarna för att dominanta Herr Självförakt säger åt mig att det inte ens är värt att försöka eftersom det aldrig kommer bli fint nog. Att våga gå emot det förbud som styrt mig i så många år, och i allt jag någonsin tagit mig för är en stor befrielse, även om jag ännu inte kommit så långt att jag har styrka nog att gå emot Herr Självförakt var gång jag vill prova på någonting nytt. Men jag är på väg, jag har gjort det flera gånger nu! Gjort vad jag velat men kanske inte vågat mig på att försöka, rädd för nedlåtande kommentarer. Och så är det ju - har man aldrig tidigare provat på att måla, så kan man ju naturligtvis inte vara bäst, så då får det vara. Det är ingen ide. Hur skulle jag kunna åstadkomma ett mästerverk på första försöket? Herregud, jag är ju bara människa! Jag vet ju ingenting om alla olika tekniker, vinklar och hur jag ska blanda färger och rengöra penslarna, men vad jag vet är att jag inte behöver vara bäst eller ens bra på allt jag vill prova på för att duga!

Förut var jag så rädd för att jag skulle göra bort mig, och alla skulle skratta åt mig och mina patetiska försök att få fram något vackert på min målarduk. Kanske är det värsta att de skulle tro att jag själv trodde mig veta hur man använder penseln. Jag kan inte... Jag skulle inte klara av den förödmjukelsen. Det skulle ännu en gång sluta med att jag högg rakbladet i armen för att öppna ångestens portar.

Men att nu kunna gå emot känslan, att kunna ta sin frihet tillbaka är en av de mäktigaste känslor jag upplevt. En frihet bortom alla låsta dörrar och höga murar, en frihet så mycket större än världen utanför. Att vara fri i sig själv, det är den största gåvan.

Jag började prioritera om i mitt liv, och jag bestämde mig för att sluta läsa dem där veckotidningarna med bilder på magra Hollywoodkändisar som går på en ny svältdiet. Det fick mig bara att stå framför spegeln och se på min spegelbild med brinnande självhat, och med tårar i ögonen bestämma mig för att nu var det nog! Nu skulle ska jag börja om, bli sådär smal igen – då skulle jag säkert bli lycklig!

Nu bestämde jag mig för att att sluta läsa de där skvallertidningarna med meningslösa tester och horoskop! Så jag tog mig tid att försöka lära mig att slappna av så pass att jag återigen kunde finna koncentration nog att läsa böcker. Och när jag sen började var det svårt att sluta läsa, för även om jag jag var inlåst på en av Sveriges säkraste anstalter för mitt grava självskadebeteende så kunde jag genom böckerna fly till en helt annan värld. Genom texterna tog jag mig över de höga murarna för att få följa med in i någon annans verklighet, leva ett annat liv, se världen ur någon annans ögon, ur deras perspektiv. Kanske är det därför jag älskar böcker så mycket, varje bok är en dörr till en annan värld, ett liv, ett öde, ett nytt äventyr! Böckerna lär mig om livet, det finns en tröst i orden. Det berör. Så som jag vill beröra omvärlden med mina ord en dag.

Det här är min jakt på ett liv jag älskar att leva. Jag vet att jag har en plats som är min i den här världen nu. Jag kan känna det. Livet som väntar på mina andetag.

Så jag har bestämt mig för att förändra små saker i min vardag. Saker som man kanske inte tänker på, spiller tid medan sekunderna tickar förbi.

Jag kunde sitta i ren tristess framför laptopen på mitt rum på RPK och googla på olika katt och hundraser och annat ganska oväsentligt. Bara för att jag inte har något bättre för mig. Det finns alltid någonting man kan göra, oavsett om det är att ta en promenad och få lite frisk luft eller sätta sig ner och låta kreativiteten flöda och klippa kollage eller göra egna smycken. Det ger så mycket, att aktivt och medvetet byta ut tristessen till något som man hellre vill göra, och komma sig för att göra det.

Det känns som om jag håller på att hitta rätt väg att gå. Den väg som är rätt för just mig, och jag blir både förvånad och överraskad över hur jag kan påverka min sinnesstämning, mina känslor och hur jag upplever omvärlden och framtiden. Jag har insett att genom att hela tiden vara vaksam mot mig själv och hur jag lever, och ifrågasätta mina val och känna efter vad som känns rätt. Lyssna till hjärtat. Det låter så klyschigt, men om man lyssnar till sitt hjärta är man på rätt väg.

Framtiden finns i mina händer

Skribent: Emelie Jonsson
Tema: Motivation i kampen
Redaktör: Linda Adolfsson

Jag håller min framtid i mina händer. Det är nu jag kan göra någonting. Inte då, inte sen, men NU. Jag har under min sjukdomsperiod haft svårt att se framtiden, att se något ljus alls inom de närmsta åren. Men jag försöker och jag vet faktiskt vad jag vill med min framtid. Det kanske är därför jag fortsätter att kämpa, för att förverkliga min dröm om framtiden.

När jag har kämpat mig ur min sjukdom ska jag komma tillbaka till högskolestudierna och studera till sjuksköterska. Jag har alltid velat jobba med människor. Jag har kommit fram till att det nog faktiskt är det yrket som skulle passa mig bäst.

Men min framtid handlar inte bara om skola och arbete. Nej, det allra viktigaste i mina framtidsdrömmar är att bilda familj. Att träffa en drömprins som delar mina drömmar om framtiden. Jag vill gifta mig och ha ett riktigt prinsessbröllop. Jag började redan som väldigt liten att kolla på bröllopsklänningar och drömma mig in i framtiden. Tänk att stå där, med min blivande man och visa våran kärlek till varandra och till våra nära. Jag drömmer om ett riktigt prinsessbröllop.

I min familj ska det också finnas barn med i bilden, såklart. Jag drömmer om tre barn, vilket jag tycker låter perfekt. Men skulle det bli fler så gör det mig ingenting. Skulle jag nu inte kunna få egna barn (för tyvärr vet man ju aldrig det innan) så är jag helt öppen för att adoptera. Därför att min framtidsdröm innehåller barn. Att skaffa en familj är för mig mycket viktigare än att ha ett välbetalt arbete, eller att slå igenom med en storslagen karriär. En familj som jag kan dela både glädje och sorg med.

Min framtid ligger just nu i mina händer och det är bara jag själv som kan se till att mina framtidsdrömmar slår igenom. Men för att klara det här måste jag kämpa mig fri ifrån allt som har med sjukdom att göra. Det ska jag, för det är faktiskt min framtid som står på spel.

Min motivation: en nykter revolution.

Skribent: Linda Adolfsson
Tema: Motivation i kampen
Redaktör: Linda Adolfsson
 

 Den här texten är ett utdrag från en text jag skrev för UNF:s 40-årsbok i somras. Den handlar om hur en organisation räddat mitt liv om och om igen. Om att känna sig viktig och sedd i ett sammanhang och hur det motiverade mig att kämpa vidare.

Jag kom in i UNF (Ungdomens Nykterhetsförbund) som en vilsen tonåring och hade egentligen inga förhoppningar om att det skulle vara något för mig. Jag hade det trassligt med det mesta i livet, lite mer än vad en vanlig tonåring har. Skolan var helvetet och jag hade ingen vän att anförtro mig åt. Jag var ensam och sökte min identitet utan framgång. Jag var trött på livet. Jag bytte pojkvänner som jag bytte kläder. Jag stötte bort alla som försökte komma igenom min orubbliga clownmask.

Av en händelse möttes jag och ordföranden från lokalföreningen i UNF och jag kastades rakt in i ett år av oavbrutna äventyr. En månad efter att jag skrivit på medlemslöftet, och sagt mitt ”ja” utan tvekan, befann jag mig i Stockholm med ett gäng härliga nykterister från hela Sverige. Jag skrattade från hjärtat för första gången på år. Jag kände mig levande. En helt ny värld öppnades. En fri värld.
Jag åkte på ett flertal UNF-arrangemang året 2003. Jag upplevde en kongress som gav mig minnen för livet. Jag fann kämparglöd, sann vänskap och samhörighet. Jag fick ny kunskap, engagemang, livsglädje och ett visst mått av sömnbrist. Jag satt uppe hela nätter i samtal med de människor jag kände som mina jämlikar. Jag såg dessa individer och kände att jag för första gången var en del av något större. Jag fick vara med och skapa en bättre värld. Jag fick vara med. Jag ville samma sak. Inom mig vaknade en rebell. En rebell som ville skapa den drogfria revolutionen. Jag bestämde mig för att strida för visionen i nöd och lust.

Jag gick från att ha varit sekreterare till att bli ordförande i lokalföreningen. Allt fler medlemmar kom till våra träffar och det skapades en frizon av gemenskap och ett öppet klimat. Alla var välkomna och alla var en del i helheten. Tyvärr var inte mitt övriga liv så tryggt som UNF. När jag inte orkade hålla uppe min clownmask och sjukskrevs från skolan var det UNF och de vänner jag hade funnit där som höll mig ovanför ytan. De tyckte om mig utan mina ständiga skämt och påhitt. De tyckte om mig för den jag var.

Jag flyttade från stan under två år för att genomgå en behandling så att jag kunde må bra utan min clownmask. Då var det mina vänner i UNF som fortsatte att höra av sig. De skrev, ringde och hälsade på mig. Jag påmindes hela tiden om det jag hade att komma tillbaka till, varför jag skulle kämpa. Jag ville vara med igen. Jag ville komma tillbaka och det gick inte en dag utan att jag saknade den gemenskapen och alla de skratt vi delade. Jag kom tillbaka. Jag kom tillbaka efter en lång kamp och UNF fanns där. Det var inte som förut. Vi hade alla mognat, vuxit upp och blivit starkare individer. Men skrattet och värmen var desamma. Jag kände att jag hade kommit hem.

Det jag främst förknippar med UNF i mitt liv är känslan av samhörighet. En miljö som inte handlar om att anpassa sig efter andra. En gemenskap där alla människor är individer, men ändå kämpar mot samma mål. Nykterheten skapar tillit. Även om jag som tonåring inte förstod att min clownmask var onödig i UNF-sammanhang så ser jag det nu. Ingen hade dömt mig för att jag hade ett trassligt förflutet. De hade tyckt om mig lika mycket ändå, oavsett om jag fick dem att skratta eller inte. Jag fick lära mig att tycka om mig själv och våga vara den jag var innerst inne. Jag vågade plocka fram mina styrkor. Tack vare den trygghet jag kände växte min självkänsla. Jag hade människor som trodde på mig. Jag hade vänner som inte skulle vika från min sida i första taget. Jag började tro på mina egna förmågor. Jag började se att jag var en fin människa och att jag hade något att ge andra. Jag kunde se att även jag kunde bidra till en bättre värld.
Det fanns inget konstlat bland dessa människor. Det var ingen som försökte se bättre ut än någon annan. Efter att ha träffat helt nya ansikten under en helgkurs var det inget konstigt att skiljas åt med varma kramar. I föreningen var vi alla lika tokiga och fria. Tryggheten mellan oss gjorde oss fria.

Jag lever i en av mina drömmar idag. Jag har fått en chans att ge tillbaka något till en organisation som har gett mig allt. Jag har fått en chans att hitta nya vackra hjärtan som vill slå för nykterheten. Jag har möjligheten att ge dem precis allt det här. Allt som UNF har gjort för mig är jag en del av. En del av något större. I UNF växer jag ikapp mina drömmar. Genom alla utmaningar livet har gett mig har också UNF utmanat mig och lärt mig att jag klarar mer än jag tror. Att jag idag kan känna mig så säker i ordförandeskapet beror just på detta. Jag har fått tid och erfarenheten att växa in i rollen. Jag har förberett mig. Därför tvekar jag inte på att jag är på rätt plats i mitt liv idag. Jag känner mig viktig.

Varför vi ska kämpa vidare.

Skribent: Linda Adolfsson
Tema: Motivation i kampen
Redaktör: Linda Adolfsson

Den här veckans tema handlar om vad som får varje individ att kämpa vidare när det är svårt. 

Vad får dig att gå upp ur sängen en dålig dag? Vad motiverar dig att kämpa dig ur en depression? 

Är det något i framtiden du längtar efter? En annan överlever som inspirerar också dig att kämpa vidare? En vän? Något i nuet som ger dig motivation? Vad får dig att kämpa vidare? 

Det finns så mycket att kämpa för. Det finns så mycket vi inte vet något om. 

Vart vill just du med ditt liv? Om du fick önska fritt?

Imorgon publicerar jag en text jag skrev i somras om hur jag mötte en grupp individer med samma livssyn som mig. Om hur de fick mig att aldrig ge upp trots mörkaste mörker. Hur jag blev en del av dem och för alltid kommer att vara.

Skicka in din text till blogg@shedo.org och kom ihåg att det inte alltid behöver följa temat. 

Skriv om det just du har på hjärtat och vill förmedla till andra.

Tag chansen - gör en insats för SHEDO!

Det har nu gått två år sedan föreningen SHEDO startade. Tiden går i en rasande fart och i februari är det dags igen för det årliga årsmötet. Därför söker valberedningen personer som är intresserade av att arbeta för SHEDO under det kommande verksamhetsåret.

Vem kan man nominera? Valbar till styrelsen är varje medlem i SHEDO.

Jag tycker att jag själv skulle passa i styrelsen, kan jag nominera mig själv? Självklart!

Vad innebär det att sitta i SHEDOs styrelse? Styrelsen gör i stort sett allt administrativt arbete kring föreningen och har övergripande ansvar för verksamheten och för att ta hand om medlemmarnas intressen. Som styrelseledamot har man stora möjligheter att forma SHEDOs framtida arbete, men man får räkna med att lägga ner en hel del tid och engagemang. Ungefär en gång i månaden träffas styrelsen, och är ledamöterna utspridda i landet får man vara beredd på att resa. Däremellan sköts arbetet främst via internet. Alla personer väljs på ett år.

Vilka poster kan man nominera till? Du kan nominera till ledamotsposterna i styrelsen och till posten som ordförande. Personen bör vara väl insatt i föreningens arbete och beredd att lägga ner en hel del tid och engagemang för verksamheten. SHEDO behöver också en revisor som kollar att styrelsen sköter ekonomin, och så förstås en valberedning även nästa år.

Jag vill nominera! Hur gör jag? Skicka ett mail till valberedning@shedo.org och ange namn och kontaktuppgifter till den person du vill nominera. Ange om du vill nominera till en speciell post. Samma person kan kandidera till alla poster, men inte väljas till revisor eller valberedning och jämte detta sitta i styrelsen. Om du vill får du gärna skicka med en kort motivering när du nominerar.

Vill du själv kandidera är det bra om du i din ansökan har med följande:

Vem är du, vad du gör, styrkor/svagheter, varför du vill jobba för SHEDO Har du kunskaper i juridik, sjukvård eller föreningsarbete? (meriterande) Andra kunskaper eller kontakter som du tror kan vara föreningen till nytta? Det finns inget krav på egen erfarenhet av självskadebeteende eller ätstörningar, tvärtom

önskar vi en styrelse med olika bakgrunder och vi ser gärna att personer som arbetar med självskadebeteende/ätstörningar eller anhöriga kandiderar.

Jaha, och vad händer sedan, då? Valberedningen kommer att välja ut ett antal kandidater som verkar särskilt lämpade och presentera dessa på årsmötet i samband med det slutliga valet. Årsmötet äger rum i februari och senast den 9 januari 2011 behöver vi ha nomineringarna skickade till valberedning@shedo.org

En skriftlig ansökan är inte en förutsättning för att bli vald, och det är möjligt att nominera kandidater ända fram tills valet äger rum. Men förmodligen har man större chans att bli vald om årsmötesdeltagarna i förväg vet vem man är och kan fundera över sitt val.

Jag har en fråga... Maila valberedning@shedo.org så svarar vi så fort vi kan!

Med värme

SHEDOs valberedning

Anna, Helena & Liv

Bästa vänner

Skribent: Moa Eriksson
 Tema: Vänskap och relationer
 Redaktör: Emelie Jonsson

Marika och jag har alltid hängt ihop, eller nästan iallafall. I fyran satt vi hela eftermiddagar i våra täckbyxor på en snöhög och pratade om The Sims, vad som hade hänt sen sist, hur skulle vi göra nu? I femman blev det Moa&Marika, marr3morr3, du&jag och allt vad vi kallade oss. Vi gjorde allt tillsammans, vi bestämde att vi skulle äta mellis hos mig varje dag och så var vi hos Marika varje kväll. När jag klädde mig var det Marika jag ringde för att bestämma när vi skulle ses, det var Marika jag gick armkrok med varje rast och det var henne jag pratade med på msn så fort jag hade gått hem från henne på kvällen. Vi gjorde verkligen allt tillsammans, vi bestämde oss för att klä oss lite udda, så då gjorde vi det - tillsammans. Vi utökade vårat gäng i sexan, men det var alltid vi som var tajtast. Det var Marikas namn som stod överst när vi fick önska vem vi ville gå i samma klass som i högstadiet, det var självklart att det var Marika.


Efter jul i sjuan började jag äta mindre och mindre, och må sämre och sämre. Jag hade varje lunchrast ett helt tåg som sa åt mig att äta, som berättade om konsekvenserna, jag skrattade alltid bort det. Det kan inte ha varit roligt att vara min bästa vän då inte. Jag hatade att ljuga för Marika, jag ville berätta att jag hade gått ner x antal kilon och hur lite frukost jag hade ätit, hur nyttig jag var och att jag inte längre var hungrig, men det funkade inte, istället ljög jag om att jag vägde 7 kilo mer än jag vägde, lovade att jag hade ätit frukost och ljög om att jag var sugen på en massa socker i teét.

Två dagar in i åttan hann gå innan jag blev inlagd på barnpsyk första gången, och från den dagen pratade vi alltmer sällan. Vi smsade lite då och då, hon hälsade på mig en gång på avdelningen. Någon gång ibland ringde vi varandra, men oftast låg jag bara och grät på sängen för att livet var så jobbigt. Jag hade inte längre en bästa vän, trodde jag. När jag började få permissioner och tillslut blev utskriven började vi träffas igen, inte i samma utsträckning som i femman, men vi satt bredvid varandra i klassrummet och pluggade tillsammans då och då. Men fortfarande kunde jag inte berätta hela sanningen, jag mådde otroligt dåligt den vintern, för att jag inte kunde eller ville berätta för någon hur jag kände. Jag blev inlagd igen under våren och från den stunden hade vi så gott som ingen kontakt. Jag läste hennes blogg och grät, varför fick inte jag vara med och sminka varandra? Varför var jag tvungen att sitta inlåst när alla andra var ute och firade Valborg? Jag blev utskriven men inskriven lika snabbt igen, vi försökte ses men jag var alltid den som avbokade. Jag vågade inte. Jag var rädd. Rädd för att helt mista min bästa vän. Rädd för vad hon skulle tycka om mig, skulle hon tycka sämre om mig nu när jag hade gått upp i vikt? Rädd för att hon bara skulle se den ledsna och deprimerade Moa. I efterhand har jag fått veta att hon helt enkelt inte orkade, att det var för jobbigt att se mig förstöra min kropp. För jobbigt att umgås med en sten som aldrig svarade, som var i sin egen lilla värld.

Jag fick en lång permission kring årskiftet 09/10 och då, från ingenstans kom allt tillbaka. Jag och Marika är idag tajtare än någonsin, det är inga problem att gråta ut i hennes famn eller berätta att nu är det bra, nu mår jag riktigt bra! Om Marika inte hade "kommit tillbaka" hade jag nog fortfarande åkt ut och in från avdelningen och gång på gång utsatt min kropp för svält, idag har jag börjat gymnasiet och ska snart börja gruppbehandling - ett enormt stort steg om man ser på hur jag mådde för ett år sen.

Jag älskar dig Marika, min finaste vän, det bästa jag någonsin kunnat önska mig!♥
 

foto:privat

Hjältarna i vardagen

Skribent: Linda
 Tema: Vänskap och relationer
 Redaktör: Emelie Jonsson

Den här texten är tillägnad en hjälte. Min mamma. När jag tänker tillbaka på hur det måste ha varit för hela min familj – men särskilt för min mamma – medan jag var sjuk får jag tårar i ögonen, fortfarande efter så många år. Det är helt omöjligt för mig att ta in hur svårt det måste ha varit att ha mig som en av sina mest närstående personer. Jag bodde hos mamma och var helt beroende av henne för nästan allting, eftersom jag inte orkade särskilt mycket själv. Samtidigt var allt hon gjorde fel. När hon försökte engagera sig och göra vad hon kunde för att hjälpa mig att bli frisk tyckte jag att hon lade sig i och att hon aldrig begrep något. När hon lät mig vara ifred tyckte jag att hon övergav mig och inte brydde sig. Min mamma var tvungen att hålla mig uppe, att ta hand om mig som ett litet tjurigt barn och hon fick aldrig något tillbaka.


Så, okej, jag var skitjobbig, som de flesta andra som mår dåligt. Jag kunde inte vara så mycket annat. Poängen är att min mamma inte gav sig. Hur arg jag än blev på henne för att hon lade sig i så fortsatte hon att lägga sig i. Mamma var den som stenhårt trodde på och jobbade för att jag skulle bli frisk. Själv gjorde jag det inte. Jag tyckte synd om min mamma, för att hon trodde att jag en dag skulle kunna må bra. Och jag var arg på henne för att hon pratade om att jag var ”sjuk” – själv tänkte jag att sjukdomen helt enkelt var den jag var. Jag tyckte att hon kastade bort sin tid.

Men så plötsligt kom den dagen när jag insåg att det kanske var möjligt för mig att bli frisk. Och efter ytterligare en tid kom den dagen när jag insåg att det var upp till mig att kämpa för att bli frisk. Och vet ni vad? Då stod min mamma där, precis bredvid mig. Med allt hon hade läst om min sjukdom, med alla hon hade pratat med, med alla knep och tips hon lyckats skrapa ihop. Alla kunskaper hon hade fått genom att lägga sig i saker hon inte begrep sig på. Det var mamma som satte böcker om DBT i händerna på mig, det var hon som visade mig exempel på avledningsmanövrer (som dem på skillslistan). Nu när jag tänker efter tror jag faktiskt att nästan alla mina tillfriskningsmetoder på något vis kan härföras till min mamma.

foto:deviantart.com

För varje framsteg jag gjorde kunde jag se min egen tillfredsställelse speglas i min mammas ansikte. Om det finns någon som är gladare än jag själv över att jag lyckades bli frisk, så tror jag att det är hon. I takt med att jag blev friskare fick vi också en allt bättre relation. Och det har hållit i sig. Jag känner mig nästan löjlig ibland för att jag tycker så mycket om att umgås med min mamma, som att jag inte har frigjort mig riktigt. Men jag tror att det till stor del beror på att jag vet hur otroligt mycket hon har gjort för mig. Hon räddade mitt liv. Många gånger om.

Så den här texten är tillägnad min mamma, men också alla andra därute som har eller har haft någon närstående som mår psykiskt dåligt. Till er som kämpar med att nå fram till era skitjobbiga barn/syskon/vänner/älskare som bara tycker att ni lägger er i. Till er som finns kvar oavsett vad, som ställer krav, som inte ger er. Ni är hjältarna. Ni räddar livet på människor. Gång på gång.

Kärleken som dök upp i rätt tid

Skribent: Johanna
 Tema: Vänskap och relationer
 Redaktör: Emelie Jonsson

För ungefär tre år sedan var jag djupt nere i mörkret. Min tillvaro bestod av självskador, panikångest, vanföreställningar och depressioner. Jag blev remitterad från Bup till DBT-teamet och vuxenpsykiatrin där jag bodde när jag var 17 år, eftersom de inte visste hur de skulle hantera mig. I samma veva bröt jag från ett förhållande med bråk, slagsmål och skamkänslor. Jag kunde då inte ta åt mig av terapin, kaoset i mig var för stort.

Efter ungefär ett halvår träffade jag min nuvarande pojkvän. Jag vågade inte lita på honom till en början, vågade inte anförtro mig och drog mig undan. Men han stannade kvar. Han fanns där när ingen annan var kvar. Han plåstrade om mig när jag gått för långt och tröstade mig när jag var ledsen. Samtidigt så visade han att mina självskador inte var okej. Han fick mig att inse att världen var värd att kämpa för och tack vare honom kunde jag ta åt mig av det som sades under DBTn. För ett och ett halvt år sedan ungefär blev vi ett par och är numera sambos.

foto: deviantart.com

Så utan honom hade jag inte suttit här. Jag vet hur det låter, men så är det. Numera är jag fri från mitt självskadebeteende, har lärt mig att prata om vad jag känner och är snart beredd att avsluta DBT-behandlingen efter två och ett halvt år. Han kom vid exakt rätt tidpunkt och drog mig upp ur mörkret. Det är värt allt

Den här veckan ska vi lyfta fram fina vänner och relationer i rampljuset

Skribent: Emelie Jonsson
 Tema: Vänskap och relationer
 Redaktör: Emelie Jonsson

Att vara sjuk och befinna sig i en relation vare sig det är vänskap, kärlek eller familjerelation kan vara en svår sits att vara i. Både för den som är sjuk, men också för den som är närstående till personen som är sjuk.

Många har säkert haft dåliga erfarenheter av att haft pojk/flickvänner som kanske sviker eftersom de tycker att sjukdomen tar upp tiden, eller vänner som försvinner och andra närstående som kanske inte visar sitt fulla stöd. Men den här veckan ska inte de dåliga erfarenheterna vara i fokus, nej - nu ska vi leta fram de där bra erfarenheterna som vissa kanske glömmer bort då det oftast bara vill dyka upp dåliga erfarenheter i minnet.

Men den här veckan efterlyser jag texter från er som handlar om en person ni vill hylla. En relation som ni vill tacka. Har du en vän som alltid funnit där oavsett vad? Har du en närstående som alltid lyssnar eller en pojk/flickvän som visar att han/hon älskar dig och ser dig utanför sjukdomen?

Den här veckan ska vi hylla och lyfta fram fina vänner och relationer i rampljuset.
De positiva erfarenheterna av att befinna sig i olika relationer när man är sjuk ska visas. Så skicka in era texter till våran mail - alla är välkomna med sina texter!

När RPK Sundsvalls portar öppnades och jag var fri att gå...

Skribent: Elin M. Liljeholm
Tema: När allt förändrades 
Redaktör: Elin M. Liljeholm

Inne på en avd på RPK Sundsvall. Foto privat.

Jag skrev tidigare i veckan att jag skulle berätta om en av de gångerna då mitt liv förändrades. Det var hösten 2007 och mitt hem var på den Rättspsykiatriska kliniken i Sundsvall. Jag hade redan spenderat mer än 2 år där bakom murarna i norr. Jag var en av de där flickorna ni säkert har hört talas om - en ung tjej med svår självskadeproblematik med ett LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård) som inte gick att förhandla bort.

Jag var en samhällsspillra, en skugga av den flickan jag en gång varit, och när jag kom till RPK kliniken i Sundsvall sågs jag som en hopplös kroniker som allmänpsykiatrin hade gett upp allt hopp om, jag hade avverkat lika många psykologer och läkare, som avdelningar och sjukhus. Och alla var de överrens om att de inte kunde hjälpa mig. Att de inte lyckades nå fram.

Jag var för sjuk för behandlingshem förklarade de för min förtvivlade mamma, och vid ett tillfälle så sa de till mig att jag var för sjuk för att över huvudtaget vara inlagd... jag undrar fortfarande vad som menades med det uttalandet.

Sätten jag skadade mig blev allt värre och uppfinningsrikare och många läkare förklarade för mig hur fantastisk det skulle vara om jag kunde lägga samma energi och kreativitet på något produktivt, och där satt jag mitt emot de och kände mig så hemskt missförstådd och ensam.

Nu hade jag varit på kliniken i över två och ett halvt år, och jag var sedan ett tag självskadefri (hur jag lyckades sluta skada mig undrar många, ibland även jag själv, och det försöker jag ge svar på i den självbiografi jag nu skriver). Jag klev in i rummet där ronden hölls och jag minns att jag var väldigt nervös, förväntansfull och rädd för att bli besviken. Att jag hoppades på för mycket... att det här mötet med överläkaren, mina kontaktmän och min psykolog bara var ett i raden där de ville ”stämma av hur det går för Elin”. 

 

Men jag visste ju innerst inne att det inte var ett vanligt möte, det hade gjorts utredningar och utlåtanden, bedömningar hit och dit, och kontakt med psykiatrin i min hemstad. Men det var som att jag inte vågade hoppas på för mycket, jag hade lärt mig av alla mina besvikelser. Dessutom hade jag tillslut av ren utmattning erkänt mig besegrad när det kom till rätten att bestämma över mitt liv, och ta mina egna beslut.

Det var alltså på skakiga ben jag satte mig ner på stolen mitt emot överläkaren. Jag höll andan...

- Du kan andas ut Elin, idag kommer du få ett glädjande besked! Sa han och log mot mig.

Jag trodde inte det var sant, han måste skoja! Jag log med hela ansiktet och tänkte att om det är ett skämt så dödar jag honom!

Men det var inget skämt! Det var på riktigt! Jag skulle få åka hem! Visserligen på LPT- permission och fortfarande som patient på RPK Sundsvall men det var inget jag brydde mig om, för nu såg jag en ljusning, en helt ny början! Jag var i utslussningsfasen och även om det skulle dröja flera veckor innan det blev dags för mig att packa väskorna, så var allt var noga uttänkt och planerat. Jag kände nästan hur ett skyddsnät spann sig runt mig. Jag kände mig så förväntansfull och lycklig, en väldigt omtumlande och ovan känsla som jag välkomnade lika glatt som beslutet som låg till grund för den. Den kvällen ordnade jag och de andra tjejerna på avdelningen en riktig mysig kväll med gott att äta och dricka för att fira vad vi kallade frigivningen- och den här gången var det mig vi firade. Nu var det min tur...

Allt förändrades när jag blev bemött med respekt

Skribent: Karolina    
Tema: När allt förändrades 
 Redaktör: Elin M. Liljeholm

Foto: Privat

När det slutligen uppmärksammades att jag mådde dåligt sommaren 2000, och jag kom i kontakt med psykiatrin eskalerade allting i en väldig fart. Att vara bäst på att vara duktig ersattes av att vara bäst på att vara sjukast och skära djupast sår. Självmordsförsöken avlöste varandra, stygn efter stygn lappade ihop mina armar och jag drogs längre och längre ned mot botten. När allt var som svartast och psykiatrin i min hemkommun gett upp, blev jag placerad på behandlingshem. Och där fortsattes misshandeln av mig själv. Jag var en vandrande diagnos, ett vandrande apotek, en vandrande livsfara för mig själv. Mediciner sattes in, tung neuroleptika som gjorde mig till en zombie, jag kunde varken tänka eller känna. Det enda jag ville var att känna något, och när jag skadade mig, det var den enda gången som jag verkligen kunde känna någonting.

Jag gick i DBT på behandlingshemmet och det hjälpte till viss del, men jag kunde inte tillgodogöra mig behandlingen fullt ut. Det var någonting som inte stämde. 2005 ville jag ha en ny utredning, jag kände att borderline-diagnosen inte stämde. Men det jag fick slängt i ansiktet av läkaren på behandlingshemmet var att jag redan hade en diagnos, och här skulle minsann inte utredas någonting.

I december 2006 skrevs jag ut från behandlingshemmet, men inte mycket hade egentligen förändrats. Jag skadade fortfarande mig själv, om än i inte lika stor utsträckning. Läkarna avlöste varandra, och varje läkare hade en ny teori och några nya mirakelmediciner som skulle göra mig frisk. Men ingenting förändrades, jag fick bara biverkningar av medicinerna, och zombiefieringen fortsatte. Till slut var det en läkare som sa rakt ut, att han inte visste vad han skulle göra, han hade ingen aning. Jag hade provat alla mediciner, jag hade provat olika sorters terapi. Jag minns hans ord, "jag ska remittera dig till någon som jag tror kan hjälpa dig".

Jag  remitterades till en specialist inom neuro-psykiatri, som vände ut och in på mig. Han ställde alla dom där obekväma frågorna som ingen tidigare vågat ställa. Han satte hårt mot hårt, han daltade inte med mig. Han bemötte mig med respekt, men förväntade sig också respekt tillbaka. Vilket han fick. Han grävde i min hjärna med sked, kändes det som, det var otaliga tester, frågeformulär och bara prata och berätta om allt från tidigaste barndom till där jag var då. Min mamma intervjuades också, den sk anhörig-berättelsen. Jag kom i kontakt med den här läkaren i januari 2009, och då upphörde i princip mitt självskadebeteende, med undantag för två återfall. Jag började återvända till livet, mina mediciner trappades ut, jag kunde tänka och känna igen utan att behöva göra mig själv illa. Och i maj förra året fick jag mina diagnoser, ADHD och OCD.

Jag har fått mitt liv tillbaka efter nästan tio års misshandel av psykiatrin. Det som förändrade allt för mig, det var att jag blev bemött med respekt och utan daltande. Han gav mycket den här läkaren, men krävde samtidigt mycket i gengäld. Den här utredningen var bland det tuffaste jag har gått igenom, det kostade blod svett och tårar. Men det var det värt. För trots allt, jag har fått livet tillbaka och det är den finaste och mest dyrbara gåva man kan få.

Man kan tycka att det är självklart att man ska bli bemött med respekt av psykiatrin, men det är snarare ett undantag när man blir det. Jag har setts som manipulativ och uppmärksamhetssökande, och det var det som stod i mina papper. Jag var ett hopplöst fall, en kroniker som aldrig skulle bli frisk sa dom till mig när jag var 23/24 år. Och jag trodde dom, och föll ännu ett steg längre ner. Men någonstans långtlångt inom mig har jag alltid haft en kärna av livslust, av överlevnad, av kämparanda. 

Jag har aldrig gett upp, utan hela tiden strävat efter något bättre. Innerst inne har jag vetat att det finns något bättre än självskador och dåligt mående. Och det har drivit mig framåt, att inte nöja mig med ett nej till svar, att ständigt söka förändringar. Jag är värd något så mycket bättre än att var inlåst på en psykiatrisk avdelning, dygnet-runt-boende eller behandlingshem någonstans i Sverige. Jag som människa har ett värde även om det känns som om andra inte tycker det, och ibland inte jag själv heller. Men alla människor är lika mycket värda, oavsett hur ens sjukdomsbild ser ut. Även dom som ses som hopplösa fall kan vända sjukdomen ryggen och resa sig ur askan likt fågeln Fenix igen. Det är ett långt, hårt och tufft arbete och ibland ställer man sig frågan om det verkligen är värt det, det hade varit så mycket enklare att stanna kvar i det trygga, det mörka, det sjuka. Men jag, jag söker kickar och förändringar och vad kan vara mer utmanande än att kasta sig in i något helt okänt, att verkligen hoppa och känna att vingarna bär. Att man flyger mot någonting bättre. För det kan bli bättre, det vill jag poängtera. Även i den svartaste svärta så kan man hitta små små ljusglimtar. Och det gäller att klamra sig fast vid dom, krampaktigt. För det är dom som är vägen ut ur mörkret.

Istället för att vara bäst på att vara sjuk, vill jag vara bäst på att vara just jag - Karolina. Känna att jag duger precis som jag är, med fel och brister. För ingen är perfekt, jag måste förstå att det inte går att vara perfekt i allt. För jag duger precis som jag är - så det så,

Ett abrupt slut på en oväntad graviditet.

Skribent: Hanna      
Tema: När allt förändrades  
Redaktör: Elin M. Liljeholm

Jag var ung, hade träffar den rätta och vi flyttade ihop. Det var när jag fortfarande studerade, och trots att vi skyddade oss för att undvika en graviditet. Det var ett halvår innan studenten då det märkliga hände - vi skulle ha barn. Jag var gravid och tänkte "shit vad händer nu?".

Vi valde att behålla barnet för att jag var 11 veckor gången, och det var ju trots allt ett litet liv som växte inom mig. Strax efter att vi hade tagit beslutet att behålla barnet fick vi veta att A skulle förflyttas utomlands på grund av ett nytt jobb. Det skulle bli tufft för mig att leva kvar i Sverige med skolan och graviditeten. Två månader senare hände det overkliga. Jag fick missfall...

Det var då vårt liv förändrades. Om det förändrades till något bra eller något dåligt vet nog ingen av oss ännu. Men känslan av att ha förlorat ett barn är en känsla som kan plåga en för evigt. Jag föll ner i en
djup depression som behandlades med medicin under mindre än 6 månader.

Detta kommmer ju alltid vara något som följer A och mig, och det kommer alltid att vara en händelse som förändrade våra liv.

TEMA: När allt förändras

Skribent: Elin M. Liljeholm  
Tema: När allt förändrades
Redaktör: Elin M. Liljeholm

Livet är oförutsägbart, ibland kan allt förändras på några sekunder.
Våra liv förändras på många olika sätt genom våra handlingar, möten med andra människor, genom händelser och besluten vi fattar i den stunden.

Det känns som om allt händer på en gång, och hela livet förändras, allt tar en ny vändning, och vi måste stanna upp, tänka om. Ofta står vi vid ett vägskäl och tvekar. Ser oss oroligt omkring och undrar vart alla de andra är och vilken väg de skulle ta om de stod här bredvid dig.

Varje dag tar vi beslut, ibland går det på impuls, andra beslut har du funderat över länge. En sak har alla beslut gemensamt - någon typ av förändring. Liten eller stor. Din värld kan förändas av ett brev, ett möte, en insikt, en olycka, ett glädjebesked.

Ibland förändras ens värld av andras beslut -

En trött och sliten bilist som kör för fort och ett barn som springer efter bollen ut på gatan utan att se sig för. Ljudet av bromsarna som skriker, svarta långa sträck på vägen och doften av bränt gummi, någon som skriker och allt har förändrats. 

En sorg att bära, en tragedi att försöka överleva och allt blir mörkt och tungt. Saknaden skaver innanför bröstkorgen.

Efter 2,5 år på en låst avdelning bakom murarna i norr så fick jag beskedet jag hade väntat på i  månader. Jag skulle få flytta hem, på prov visserligen, och jag grät stilla av glädje. I det ögonblicket insåg jag att allt skulle förändras, jag hade fått en andra chans. Och fast jag stapplade fram på ostadiga ben likt Bambi så var jag förväntansfull och ivrig! Visst fanns osäkerheten och rädslan där, men den kunde inte mäta sig med den där överväldigande segern jag kände inom mig. Och mer om det ska jag berätta för er lite senare nu i veckan!

Skriv till blogg@shedo.org och berätta! Vi är tacksamma för alla bidrag, stora som små!

Basal kroppskännedom

Skribent: Thérèse "Innie" Eriksson 
Tema: Vården som hjälper 
Redaktör: Linda Adolfsson

Jag gick i basal kroppskännedom (BK) i flera perioder under min sjukdomstid, och jag vågar nog säga att det blev "nyckeln" i min behandling. För mig var BK ett viktigt komplement till slutenvårdens trygghet, medicinernas brus och till sist (och viktigast) den korta samtalsterapi jag fick gå i. Under min vårdtid var omsättningen av läkare, avdelningar, sköterskor och personal mycket hög – men min BK-terapeut var samma kvinna under flera års tid. Det kom att bli mycket viktigt för mig. Under lång tid hade jag väldigt svårt att tillåta mig att känna min kropp och därmed också identifiera känslor, men också att uttrycka det jag kände rent verbalt. Den basala kroppskännedomen blev ett komplement som hjälpte mig att förtydliga min sfär och integritet, den lärde mig mina fysiska och psykiska ramar och blev också ett redskap för att våga stå för den jag var.

När jag kom till Karin (min terapeut som även var sjukgymnast) satt vi alltid på golvet på meditationskuddar. Jag var inte bekväm med att sitta i stolar, det var förknippat med makt och läkarsamtal och gjorde alltid att jag slöt mig som en mussla. Hon snappade upp det redan vid vår första träff och därefter satt vi alltid på golvet. Även om behandlingen hos Karin inte utgick från det talade ordet, var det förvånansvärt mycket lättare att prata med henne än med andra behandlare. Det var kravlöst och jag behövde aldrig känna mig orolig för att hon (fel)tolkade det jag sa, eller skulle komma att vända det emot mig. Hos henne var jag bara mig själv.

Karin jobbade med kroppsövningar: stående, sittande, liggande. Vi jobbade med att ta plats med rösten och med hjälp av bollmassage gav hon mig tydliga gränser för var min kropp började och slutade. Hos Karin kunde jag läka, i hennes behandlingsrum vågade jag foga samman det som var min fysiska kropp med det som var min själ och mitt själv. När jag under mina sista månader inom psykiatrin också tilldelades en fantastisk psykoterapeut väntade åtta månader av intensivt arbete. Hos terapeuten vände jag på alla de bitar som gjorde så ont, och hos Karin lyckades jag integrera dem och göra dem till en del av mig och mitt liv. Hon hjälpte mig att skapa en enda människa utav alla de trasor jag bar omkring på, och gav mig modet att fortsätta arbeta även utanför behandlingsrummet. För det är jag henne alltid tacksam.

Ett varmt hjärta är det som hjälper

Skribent: Emelie Jonsson
Tema: Vården som hjälper
Redaktör: Linda Adolfsson

Jag har sedan jag blev sjuk haft väldigt svårt att lita på människor, har helst inte velat prata så mycket om vad jag känner och tänker. Men när jag träffade min förra samtalskontakt så “klickade” det redan efter första mötet. Hon visade ett så varmt hjärta och jag kände bara av närvaron att jag kunde lita på henne. Det blev helt enkelt lättare att då fokusera på att kämpa och gå framåt när man hade någon man verkligen kunde lita på.

Jag känner att det inte spelar någon roll egentligen hur man gör, vad man säger osv. Det hjälper inte mig om personen jag går hos inte visar ett gott hjärta och visar respekt och accepterar mig. Då spelar det ingen roll hur bra den personen än gör sitt jobb så kan jag ändå inte ta till mig det.

Så nyckeln till att jag ska kunna arbeta vidare med mig själv är att samtalskontakten “klickar” med mig och visar sitt varma hjärta. Det är då jag kan ta till mig det som sägs och visa mitt goda hjärta tillbaka.

Jag ber dig bara att inte dö.

Skribent: Linda Adolfsson
Tema: Vården som hjälper
Redaktör: Linda Adolfsson

Foto: Laura Petersen

Jag minns min första dag på behandlingshemmet som en dag av sorg och hopp på samma gång. Sorg för att jag tvingades lämna den lilla trygghet jag hade kvar tio mil bort. Sorg för att jag hade en fantastisk terapeut på ätstörningsenheten som jag nu skulle avsluta kontakten med.

I fyra år hade Heléne stått vid min sida genom mina upp- och nedgångar. De första tre åren sa jag nästan ingenting. Jag vågade inte, orkade inte, visste inte hur man pratade om känslor. Men eftersom jag återkom till mottagningen vecka efter vecka förstod hon att det fanns något bakom mina nickningar och "jag vet inte"-svar. Det sista året drog vi över de fyrtiofem minuterna många gånger. Det som räknades var att hon stod kvar. Även under de tre år jag inte vågade prata om mig så var det tryggt att se Heléne varje vecka i terapirummet. Hon var kvar.

Jag insisterade på att Heléne skulle lämna mig på behandlingshemmet. Hon var min enda trygghet då. Några veckor innan hade hon suttit vid min sida efter ett självmordsförsök och sagt:
- Linda, jag kan inte be dig att leva. Jag ber dig bara att inte dö.
De orden bar jag med mig. Det var någon som brydde sig om ifall jag dog eller inte.
Jag vägrade åka dit med någon annan. Jag fick som jag ville. Vi vandrade strandpromenaden vid Mälaren innan vi skildes åt. Hon kramade om mig varmt. Vi grät tillsammans. Hon upprepade att hon trodde på mig, brydde sig om mig. Jag vågade lita på det. Heléne följde mig tills hon såg att jag hade annan tillräcklig trygghet runt mig.

Vi hade ett inskrivningsmöte på behandlingshemmet. Vi pratade kring min problematik och när jag berättade om mitt självskadebeteende sa den manliga kontaktpersonen:
- Vi kan inte hindra dig från att skada dig. Vi kan inte säga att du inte får. Det är ju det enda du kan nu. Vi finns här för att lära dig andra sätt, andra verktyg. Du är här för att lära dig att leva, inte för att lära dig att dö.
Jag har återkommit till de orden. Det var så insiktsfullt. Jag skadade mig för min överlevnad. Jag hade inga andra strategier att använda då.

Jag lämnade behandlingshemmet 19 månader senare. Jag var inte skadefri, men jag hade med mig nya strategier som jag behövde landa i innan jag bytte ut det självdestruktiva.
Jag minns speciellt en morgon på behandlingshemmet då jag vaknade med hemsk ångest som vanligt och bara vred mig i kallsvetten. Ovannämnda kontaktperson försökte få upp mig gång på gång, men jag bad honom bara att gå därifrån. Till slut sa han:
- Du kan väl försöka tänka tanken att eventuellt gå upp ur sängen?
Det låter roligt nu i efterhand, men just då var det verkligen där jag var. Jag orkade inte ens tänka tanken. Hans varma förstående sätt följde med mig efteråt. Han såg att det var en lång väg för mig att vandra. Jag behövde ta det steg för steg.

Många gånger pratade vi i timtal om hur jag skulle lära mig att vara rädd om mig, hur jag skulle komma förbi mitt självhat. Det sätt som stannade kvar var att se mig själv som min egen lillasyster. Om min egen lillasyster vägrade äta, vad skulle jag säga till henne då? Om min lillasyster hade ångest, vad skulle jag ge för råd? Och så började jag bli lite mer rädd om mig. Började se mitt värde som jag skulle ha sett min lillasysters om jag hade haft någon.

Jag har gått i kognitiv beteendeterapi, psykodynamisk miljöterapi, psykoterapi, gruppterapi, dialektisk beteendeterapi etc. Jag minns väldigt lite av de olika metoderna och synsätten. Det jag minns är människorna. Människor i vården som har stannat upp och tagit sig tid för en pratstund med mig när de mött min ångestfyllda blick. Människor som har sett min potential. Människor som har vågat säga åt mig på skarpen när jag har gått in i offerrollen. Människor som har visat mänsklighet. Människor som har sett igenom mig och sagt ord som:
- Jag vet inte hur det är att vara du, men jag ser dig. Försvinn inte. Stanna kvar. Jag finns här. Jag vill lyssna. Berätta för mig.

TEMA: Vården som hjälper

Skribent: Linda Adolfsson 
Tema: Vården som hjälper 
Redaktör: Linda Adolfsson

SHEDO arbetar för att förbättra vården för personer med ätstörningar och självskadebeteende. Det ger resultat. Jag har liksom många andra inte så stor tilltro till psykiatrin. Däremot har jag mött mycket bra också. Jag har mött eldsjälar som är på helt rätt plats och säger de ord som får en att tänka till en extra gång. Jag har fått verktyg som jag senare har varit mycket tacksam för.
För att vi ska kunna skapa en bättre psykiatrisk vård tror jag att vi måste ta fasta på de positiva upplevelserna och de metoder som verkligen hjälpte en att ta sig vidare.
Senare i veckan kommer jag berätta om de positiva möten och verktyg jag har fått med mig från psykiatrin i mitt landsting. Sådant som stannat kvar och gjort inverkan i min kamp mot friskheten.

Skriv till blogg@shedo.org och berätta. Vi är tacksamma för alla bidrag, stora som små.

Planera, sätta upp mål och ha någonting att se fram emot

Skribent: Emelie Jonsson
 Tema: Måluppsättningar för att komma framåt
 Redaktör: Emelie Jonsson

Alla människor är olika och likaså är vi olika i sättet att tänka och i saker som hjälper oss.


Men någonting som hjälper mig att komma framåt i livet är att ha uppsatta mål och saker att se fram emot. Det behöver inte vara något stort, bara något som får mig att kämpa, som får mig att se att det faktiskt finns något friskt i mitt liv.
Även fast det kanske inte hjälper alla så är det värt att prova. Försök att planera veckorna även fast du tycker det är otäckt. Jag har varit sådan som inte velat planera eftersom jag är rädd att jag inte mår bra den dagen då jag ska göra någonting osv.

Men efter att jag har börjat strukturera mina dagar, ha saker att se fram emot så blir det lättare med tiden.
Prova med små saker i början. Som att planera in att träffa en kompis på stan några dagar innan - då har du någonting att se fram emot. Eller planera att du varje morgon ska ta en promenad för att vakna till.
Du kan också sätta upp mål inom en viss tidsram. Saker du ska göra innan årets slut.

Men du får inte bli besviken om du inte når dina måluppsättningar. För alltid så är målen kanske inte så rimliga och det behövs mer tid. Då skjuter du upp och sätter ett nytt datum för ditt mål.
Mina måluppsättningar för detta året är att innan årsskiftet ha skrivit klart min bok jag skriver på just nu. Jag ska också innan året är slut hunnit att besöka mina vänner som har flyttat utanför stan.
Och det här med planering. Jag brukar varje söndag skriva ett schema, jag följer det inte slaviskt för då skulle jag inte kunna leva ordentligt. Men jag skriver upp någonting för de dagar jag ska planera och jag ser då att det faktiskt finns saker som faktiskt är friska i mitt liv.



Som exempel:

Måndag - träffa en kompis och shoppa
Tisdag -
Onsdag - Ha filmkväll
Torsdag -
Fredag - Myskväll med mamma&pappa
Lördag - Skriva på min bok
Söndag - Unna mig själv en egen dag.

foto: deviantart.com

Har du några knep för att komma framåt och inte fastna på samma plats?
Några måluppsättningar?

Skicka gärna in din berättelse till blogg - mailen. Alla historier är välkomna!

Veckans tema: Måluppsättningar för att komma framåt

Skribent: Emelie Jonsson
 Tema: Måluppsättningar för att komma framåt
Redaktör: Emelie Jonsson

Veckans tema är "Måluppsättningar för att komma framåt", och jag tror inte jag är ensam om att man måste sätta upp mål för att ta sig framåt, ta sig ur sjukdomen.

Vad är dina måluppsättningar? Hur tar du dig framåt istället för att stampa på samma ruta?
Skicka gärna in din berättelse till blogg-mailen som du ser i spalten till höger.

Alla berättelser är välkomna!

Nya redaktörer sökes!

Vi söker nu ett antal nya redaktörer till den här bloggen.

I bloggens redaktion så delar vi ut veckor mellan oss redaktörer då var och en ska ha hand om ett eget tema. Det är en rolig erfarenhet och tycker man om att skriva tycker vi verkligen att man ska vara med oss redaktörer.

Är du intresserad? Hör av dig till vår mail: shedo.blogg@gmail.com

och berätta lite om dig själv och varför just du vill vara med som en av redaktörerna.

Med vänliga hälsningar,

Bloggredaktionen

Saker som kan distrahera dig från dina tankar

Skribent: Moa Eriksson
 Tema: Tidsfördriv & distraktioner
 Redaktör: Emelie Jonsson

När det blir jobbigt och jag får ångest brukar jag;

- Titta på en film tillsammans med någon, helst sitta under en filt samtidigt som någon kramar mig.

- Städa riktigt nogrant!

- Sy eller pyssla som kräver all min koncentration.

- Måla mina känslor, kleta mycket färg och misshandla mina penslar!

- Läsa bloggar, men bara typ Kenzas, Blondinbellas och andra som är safe, så jag inte råkar hamna på någonting som triggar igång min ångest.

- Sätta igång min peppningslista på Spotify!

musik är ett tips på att distrahera dina tankar.

foto: deviantart.com

Tidsfördriv och distraktioner

Skribent: Emelie Jonsson
 Tema: Tidsfördriv och distraktioner
 Redaktör: Emelie Jonsson

Denna veckans tema kommer alltså att vara: Tidsfördriv och distraktioner. Vad brukar du sysselsätta dig med när du är rastlös, behöver få något annat att tänka på, eller bara har tråkigt och behöver göra något som du kan spendera bort tiden med?

Jag vill ha tips från er, så skriv gärna till bloggmailen med era tidsfördriv och distraktioner så publiceras de här i bloggen. Jag ska försöka att varje dag den här veckan komma med förslag vad man kan hitta på för att distrahera sig själv, eller bara ha för att fördriva tiden.

Idag är mitt tips till er som behöver ett tidsfördriv:
- sortera era böcker eller cd-skivor i speciella kategorier eller i bokstavsordning.
- Gå in på http://cabaoo.com/listboxen/ , där hittar man många roliga listor man kan fylla i (jag är ett "listfreak" och brukar tillbringa min tid med att fylla i sådana listor)
- Eller gå in på tjuvlyssnat.se! Där kan du alltid få dig ett skratt för dagen.