Min motivation: en nykter revolution.

Skribent: Linda Adolfsson
Tema: Motivation i kampen
Redaktör: Linda Adolfsson
 

 Den här texten är ett utdrag från en text jag skrev för UNF:s 40-årsbok i somras. Den handlar om hur en organisation räddat mitt liv om och om igen. Om att känna sig viktig och sedd i ett sammanhang och hur det motiverade mig att kämpa vidare.

Jag kom in i UNF (Ungdomens Nykterhetsförbund) som en vilsen tonåring och hade egentligen inga förhoppningar om att det skulle vara något för mig. Jag hade det trassligt med det mesta i livet, lite mer än vad en vanlig tonåring har. Skolan var helvetet och jag hade ingen vän att anförtro mig åt. Jag var ensam och sökte min identitet utan framgång. Jag var trött på livet. Jag bytte pojkvänner som jag bytte kläder. Jag stötte bort alla som försökte komma igenom min orubbliga clownmask.

Av en händelse möttes jag och ordföranden från lokalföreningen i UNF och jag kastades rakt in i ett år av oavbrutna äventyr. En månad efter att jag skrivit på medlemslöftet, och sagt mitt ”ja” utan tvekan, befann jag mig i Stockholm med ett gäng härliga nykterister från hela Sverige. Jag skrattade från hjärtat för första gången på år. Jag kände mig levande. En helt ny värld öppnades. En fri värld.
Jag åkte på ett flertal UNF-arrangemang året 2003. Jag upplevde en kongress som gav mig minnen för livet. Jag fann kämparglöd, sann vänskap och samhörighet. Jag fick ny kunskap, engagemang, livsglädje och ett visst mått av sömnbrist. Jag satt uppe hela nätter i samtal med de människor jag kände som mina jämlikar. Jag såg dessa individer och kände att jag för första gången var en del av något större. Jag fick vara med och skapa en bättre värld. Jag fick vara med. Jag ville samma sak. Inom mig vaknade en rebell. En rebell som ville skapa den drogfria revolutionen. Jag bestämde mig för att strida för visionen i nöd och lust.

Jag gick från att ha varit sekreterare till att bli ordförande i lokalföreningen. Allt fler medlemmar kom till våra träffar och det skapades en frizon av gemenskap och ett öppet klimat. Alla var välkomna och alla var en del i helheten. Tyvärr var inte mitt övriga liv så tryggt som UNF. När jag inte orkade hålla uppe min clownmask och sjukskrevs från skolan var det UNF och de vänner jag hade funnit där som höll mig ovanför ytan. De tyckte om mig utan mina ständiga skämt och påhitt. De tyckte om mig för den jag var.

Jag flyttade från stan under två år för att genomgå en behandling så att jag kunde må bra utan min clownmask. Då var det mina vänner i UNF som fortsatte att höra av sig. De skrev, ringde och hälsade på mig. Jag påmindes hela tiden om det jag hade att komma tillbaka till, varför jag skulle kämpa. Jag ville vara med igen. Jag ville komma tillbaka och det gick inte en dag utan att jag saknade den gemenskapen och alla de skratt vi delade. Jag kom tillbaka. Jag kom tillbaka efter en lång kamp och UNF fanns där. Det var inte som förut. Vi hade alla mognat, vuxit upp och blivit starkare individer. Men skrattet och värmen var desamma. Jag kände att jag hade kommit hem.

Det jag främst förknippar med UNF i mitt liv är känslan av samhörighet. En miljö som inte handlar om att anpassa sig efter andra. En gemenskap där alla människor är individer, men ändå kämpar mot samma mål. Nykterheten skapar tillit. Även om jag som tonåring inte förstod att min clownmask var onödig i UNF-sammanhang så ser jag det nu. Ingen hade dömt mig för att jag hade ett trassligt förflutet. De hade tyckt om mig lika mycket ändå, oavsett om jag fick dem att skratta eller inte. Jag fick lära mig att tycka om mig själv och våga vara den jag var innerst inne. Jag vågade plocka fram mina styrkor. Tack vare den trygghet jag kände växte min självkänsla. Jag hade människor som trodde på mig. Jag hade vänner som inte skulle vika från min sida i första taget. Jag började tro på mina egna förmågor. Jag började se att jag var en fin människa och att jag hade något att ge andra. Jag kunde se att även jag kunde bidra till en bättre värld.
Det fanns inget konstlat bland dessa människor. Det var ingen som försökte se bättre ut än någon annan. Efter att ha träffat helt nya ansikten under en helgkurs var det inget konstigt att skiljas åt med varma kramar. I föreningen var vi alla lika tokiga och fria. Tryggheten mellan oss gjorde oss fria.

Jag lever i en av mina drömmar idag. Jag har fått en chans att ge tillbaka något till en organisation som har gett mig allt. Jag har fått en chans att hitta nya vackra hjärtan som vill slå för nykterheten. Jag har möjligheten att ge dem precis allt det här. Allt som UNF har gjort för mig är jag en del av. En del av något större. I UNF växer jag ikapp mina drömmar. Genom alla utmaningar livet har gett mig har också UNF utmanat mig och lärt mig att jag klarar mer än jag tror. Att jag idag kan känna mig så säker i ordförandeskapet beror just på detta. Jag har fått tid och erfarenheten att växa in i rollen. Jag har förberett mig. Därför tvekar jag inte på att jag är på rätt plats i mitt liv idag. Jag känner mig viktig.