Skribent: Moa Eriksson
Tema: Vänskap och relationer
Redaktör: Emelie Jonsson
Tema: Vänskap och relationer
Redaktör: Emelie Jonsson
Marika och jag har alltid hängt ihop, eller nästan iallafall. I fyran satt vi hela eftermiddagar i våra täckbyxor på en snöhög och pratade om The Sims, vad som hade hänt sen sist, hur skulle vi göra nu? I femman blev det Moa&Marika, marr3morr3, du&jag och allt vad vi kallade oss. Vi gjorde allt tillsammans, vi bestämde att vi skulle äta mellis hos mig varje dag och så var vi hos Marika varje kväll. När jag klädde mig var det Marika jag ringde för att bestämma när vi skulle ses, det var Marika jag gick armkrok med varje rast och det var henne jag pratade med på msn så fort jag hade gått hem från henne på kvällen. Vi gjorde verkligen allt tillsammans, vi bestämde oss för att klä oss lite udda, så då gjorde vi det - tillsammans. Vi utökade vårat gäng i sexan, men det var alltid vi som var tajtast. Det var Marikas namn som stod överst när vi fick önska vem vi ville gå i samma klass som i högstadiet, det var självklart att det var Marika.
Efter jul i sjuan började jag äta mindre och mindre, och må sämre och sämre. Jag hade varje lunchrast ett helt tåg som sa åt mig att äta, som berättade om konsekvenserna, jag skrattade alltid bort det. Det kan inte ha varit roligt att vara min bästa vän då inte. Jag hatade att ljuga för Marika, jag ville berätta att jag hade gått ner x antal kilon och hur lite frukost jag hade ätit, hur nyttig jag var och att jag inte längre var hungrig, men det funkade inte, istället ljög jag om att jag vägde 7 kilo mer än jag vägde, lovade att jag hade ätit frukost och ljög om att jag var sugen på en massa socker i teét.
Två dagar in i åttan hann gå innan jag blev inlagd på barnpsyk första gången, och från den dagen pratade vi alltmer sällan. Vi smsade lite då och då, hon hälsade på mig en gång på avdelningen. Någon gång ibland ringde vi varandra, men oftast låg jag bara och grät på sängen för att livet var så jobbigt. Jag hade inte längre en bästa vän, trodde jag. När jag började få permissioner och tillslut blev utskriven började vi träffas igen, inte i samma utsträckning som i femman, men vi satt bredvid varandra i klassrummet och pluggade tillsammans då och då. Men fortfarande kunde jag inte berätta hela sanningen, jag mådde otroligt dåligt den vintern, för att jag inte kunde eller ville berätta för någon hur jag kände. Jag blev inlagd igen under våren och från den stunden hade vi så gott som ingen kontakt. Jag läste hennes blogg och grät, varför fick inte jag vara med och sminka varandra? Varför var jag tvungen att sitta inlåst när alla andra var ute och firade Valborg? Jag blev utskriven men inskriven lika snabbt igen, vi försökte ses men jag var alltid den som avbokade. Jag vågade inte. Jag var rädd. Rädd för att helt mista min bästa vän. Rädd för vad hon skulle tycka om mig, skulle hon tycka sämre om mig nu när jag hade gått upp i vikt? Rädd för att hon bara skulle se den ledsna och deprimerade Moa. I efterhand har jag fått veta att hon helt enkelt inte orkade, att det var för jobbigt att se mig förstöra min kropp. För jobbigt att umgås med en sten som aldrig svarade, som var i sin egen lilla värld.
Jag fick en lång permission kring årskiftet 09/10 och då, från ingenstans kom allt tillbaka. Jag och Marika är idag tajtare än någonsin, det är inga problem att gråta ut i hennes famn eller berätta att nu är det bra, nu mår jag riktigt bra! Om Marika inte hade "kommit tillbaka" hade jag nog fortfarande åkt ut och in från avdelningen och gång på gång utsatt min kropp för svält, idag har jag börjat gymnasiet och ska snart börja gruppbehandling - ett enormt stort steg om man ser på hur jag mådde för ett år sen.
Jag älskar dig Marika, min finaste vän, det bästa jag någonsin kunnat önska mig!♥
Efter jul i sjuan började jag äta mindre och mindre, och må sämre och sämre. Jag hade varje lunchrast ett helt tåg som sa åt mig att äta, som berättade om konsekvenserna, jag skrattade alltid bort det. Det kan inte ha varit roligt att vara min bästa vän då inte. Jag hatade att ljuga för Marika, jag ville berätta att jag hade gått ner x antal kilon och hur lite frukost jag hade ätit, hur nyttig jag var och att jag inte längre var hungrig, men det funkade inte, istället ljög jag om att jag vägde 7 kilo mer än jag vägde, lovade att jag hade ätit frukost och ljög om att jag var sugen på en massa socker i teét.
Två dagar in i åttan hann gå innan jag blev inlagd på barnpsyk första gången, och från den dagen pratade vi alltmer sällan. Vi smsade lite då och då, hon hälsade på mig en gång på avdelningen. Någon gång ibland ringde vi varandra, men oftast låg jag bara och grät på sängen för att livet var så jobbigt. Jag hade inte längre en bästa vän, trodde jag. När jag började få permissioner och tillslut blev utskriven började vi träffas igen, inte i samma utsträckning som i femman, men vi satt bredvid varandra i klassrummet och pluggade tillsammans då och då. Men fortfarande kunde jag inte berätta hela sanningen, jag mådde otroligt dåligt den vintern, för att jag inte kunde eller ville berätta för någon hur jag kände. Jag blev inlagd igen under våren och från den stunden hade vi så gott som ingen kontakt. Jag läste hennes blogg och grät, varför fick inte jag vara med och sminka varandra? Varför var jag tvungen att sitta inlåst när alla andra var ute och firade Valborg? Jag blev utskriven men inskriven lika snabbt igen, vi försökte ses men jag var alltid den som avbokade. Jag vågade inte. Jag var rädd. Rädd för att helt mista min bästa vän. Rädd för vad hon skulle tycka om mig, skulle hon tycka sämre om mig nu när jag hade gått upp i vikt? Rädd för att hon bara skulle se den ledsna och deprimerade Moa. I efterhand har jag fått veta att hon helt enkelt inte orkade, att det var för jobbigt att se mig förstöra min kropp. För jobbigt att umgås med en sten som aldrig svarade, som var i sin egen lilla värld.
Jag fick en lång permission kring årskiftet 09/10 och då, från ingenstans kom allt tillbaka. Jag och Marika är idag tajtare än någonsin, det är inga problem att gråta ut i hennes famn eller berätta att nu är det bra, nu mår jag riktigt bra! Om Marika inte hade "kommit tillbaka" hade jag nog fortfarande åkt ut och in från avdelningen och gång på gång utsatt min kropp för svält, idag har jag börjat gymnasiet och ska snart börja gruppbehandling - ett enormt stort steg om man ser på hur jag mådde för ett år sen.
Jag älskar dig Marika, min finaste vän, det bästa jag någonsin kunnat önska mig!♥
foto:privat
1 kommentar:
Skönt att du kunnat komma att må såpass och att du har en sån underbar vän. Många som mår dåligt tror nog som du att man mist sin vän när man behövde som bäst men som du berätta om din vän att hon orkade inte just då se hur du mådde men att hon säkerligen varit väldigt orolig o funnits hela tiden. Håller alla tummar för dig och att allt ska gå bra!! Sköt om dig och tack för du delar din erfarenhet
Skicka en kommentar