Ett kapitel ur min självbiografi...

Skribent: Elin M. Liljeholm
Tema: Motivation i kampen  
 Redaktör: Linda Adolfsson

Foto: Privat

Jag har i hela mitt liv känt mig förföljd av någon som bryter ner min tro på mig själv, och förmågan att bygga upp en självkänsla. Jag blir inte av med den där dominanta nedbrytande rösten inom mig som kritiserar allt jag gör. Jag kallar honom Herr Självförakt. Och av honom har jag haft sällskap sedan jag var tillräckligt stor för uppfatta omvärlden och att jag nog inte ritade alls lika fint som de andra barnen på dagis. Det var där och då han började förfölja mig. Min teckningar rev jag ofta sönder, och när jag väl började skolan och vi fick hemuppgifter så lämnade jag sällan in något, för det var inte bra nog. Jag kunde inte låta dom se hur dålig jag var på allt. Herr Självförakt fanns med mig överallt. Jag var aldrig snäll nog, smart nog, duktig nog, aldrig bra nog, inte på någonting.

Jag köpte en vacker anteckningsbok med hårda pärmar, det var min början på en lång resa. Resans mål var att känna efter vad jag ville med mitt liv, vem jag var bortom den identitet jag byggt upp genom min sjukdomsbild. Det var en svår uppgift, jag hade gett upp allt det friska. Vart skulle jag börja? Vem var jag? Min läkare uppmanade mig att skriva en lista på saker jag var bra på. Vad trodde han? Hade han uppfattningen om att jag tyckte att jag va bra på något alls? Jag skämdes. Han sa att om jag inte kunde skriva ner något själv så skulle jag be de i min närhet berätta vad de tyckte jag var bra på och sen skriva ner det i boken vare sig jag höll med om det eller inte. Det var en oerhörd tuff uppgift, och det tog mig lång tid att fråga någon, mamma blev den första. Hon kom med en hel rad egenskaper och jag skrev med väldigt blandade känslor ner det hon sa. Som jag lovat. Jag skrev med bläck, för det går inte att sudda bort i efterhand. Idag kan jag bläddra i den där boken och tycka själv att jag nog kan hålla med om att jag är bra på det mesta som står i den där listan! En helt obeskrivlig känsla – gränslös lycka och en tro på att jag visst är bra på många saker, faktiskt! jag skrev upp drömmar stora som små! Jag skrev scener om en flicka som satt på en café i gamla stan med en stor kopp te och skrev – jag skrev om mitt framtida jag.

Nu behöver jag inte låta bli penslarna för att dominanta Herr Självförakt säger åt mig att det inte ens är värt att försöka eftersom det aldrig kommer bli fint nog. Att våga gå emot det förbud som styrt mig i så många år, och i allt jag någonsin tagit mig för är en stor befrielse, även om jag ännu inte kommit så långt att jag har styrka nog att gå emot Herr Självförakt var gång jag vill prova på någonting nytt. Men jag är på väg, jag har gjort det flera gånger nu! Gjort vad jag velat men kanske inte vågat mig på att försöka, rädd för nedlåtande kommentarer. Och så är det ju - har man aldrig tidigare provat på att måla, så kan man ju naturligtvis inte vara bäst, så då får det vara. Det är ingen ide. Hur skulle jag kunna åstadkomma ett mästerverk på första försöket? Herregud, jag är ju bara människa! Jag vet ju ingenting om alla olika tekniker, vinklar och hur jag ska blanda färger och rengöra penslarna, men vad jag vet är att jag inte behöver vara bäst eller ens bra på allt jag vill prova på för att duga!

Förut var jag så rädd för att jag skulle göra bort mig, och alla skulle skratta åt mig och mina patetiska försök att få fram något vackert på min målarduk. Kanske är det värsta att de skulle tro att jag själv trodde mig veta hur man använder penseln. Jag kan inte... Jag skulle inte klara av den förödmjukelsen. Det skulle ännu en gång sluta med att jag högg rakbladet i armen för att öppna ångestens portar.

Men att nu kunna gå emot känslan, att kunna ta sin frihet tillbaka är en av de mäktigaste känslor jag upplevt. En frihet bortom alla låsta dörrar och höga murar, en frihet så mycket större än världen utanför. Att vara fri i sig själv, det är den största gåvan.

Jag började prioritera om i mitt liv, och jag bestämde mig för att sluta läsa dem där veckotidningarna med bilder på magra Hollywoodkändisar som går på en ny svältdiet. Det fick mig bara att stå framför spegeln och se på min spegelbild med brinnande självhat, och med tårar i ögonen bestämma mig för att nu var det nog! Nu skulle ska jag börja om, bli sådär smal igen – då skulle jag säkert bli lycklig!

Nu bestämde jag mig för att att sluta läsa de där skvallertidningarna med meningslösa tester och horoskop! Så jag tog mig tid att försöka lära mig att slappna av så pass att jag återigen kunde finna koncentration nog att läsa böcker. Och när jag sen började var det svårt att sluta läsa, för även om jag jag var inlåst på en av Sveriges säkraste anstalter för mitt grava självskadebeteende så kunde jag genom böckerna fly till en helt annan värld. Genom texterna tog jag mig över de höga murarna för att få följa med in i någon annans verklighet, leva ett annat liv, se världen ur någon annans ögon, ur deras perspektiv. Kanske är det därför jag älskar böcker så mycket, varje bok är en dörr till en annan värld, ett liv, ett öde, ett nytt äventyr! Böckerna lär mig om livet, det finns en tröst i orden. Det berör. Så som jag vill beröra omvärlden med mina ord en dag.

Det här är min jakt på ett liv jag älskar att leva. Jag vet att jag har en plats som är min i den här världen nu. Jag kan känna det. Livet som väntar på mina andetag.

Så jag har bestämt mig för att förändra små saker i min vardag. Saker som man kanske inte tänker på, spiller tid medan sekunderna tickar förbi.

Jag kunde sitta i ren tristess framför laptopen på mitt rum på RPK och googla på olika katt och hundraser och annat ganska oväsentligt. Bara för att jag inte har något bättre för mig. Det finns alltid någonting man kan göra, oavsett om det är att ta en promenad och få lite frisk luft eller sätta sig ner och låta kreativiteten flöda och klippa kollage eller göra egna smycken. Det ger så mycket, att aktivt och medvetet byta ut tristessen till något som man hellre vill göra, och komma sig för att göra det.

Det känns som om jag håller på att hitta rätt väg att gå. Den väg som är rätt för just mig, och jag blir både förvånad och överraskad över hur jag kan påverka min sinnesstämning, mina känslor och hur jag upplever omvärlden och framtiden. Jag har insett att genom att hela tiden vara vaksam mot mig själv och hur jag lever, och ifrågasätta mina val och känna efter vad som känns rätt. Lyssna till hjärtat. Det låter så klyschigt, men om man lyssnar till sitt hjärta är man på rätt väg.