Prinsessdrömmar och en dröm framme vid altaret

Skribent: Emelie Jonsson
Tema: Drömmar - då och nu.
Redaktör: Linda Adolfsson

Foto: Privat

Jag har sedan jag var liten varit en riktig tjejtjej. Alltid haft klänningar, rosa kläder och gillat allt som är lite “gulligull”. När jag var liten hade jag en dröm som de flesta tjejer säkert har haft - att bli en prinsessa. Alltid när någon frågade mig vad jag ville bli när jag var stor var svaret alltid självklart: Prinsessa! Min garderob var full av tiaror, klänningar och fina skor. Nu ser min garderob nästan likadan ut, men inga tiaror, men garderoben är full med klänningar och skor. Min dröm att bli en prinsessa kanske inte gick i uppfyllelse, men jag är och har alltid varit min mammas prinsessa. Jag är den enda tjejen i familjen och därför har nog min mamma alltid tyckt det varit roligt att köpa klänningar och rosa kläder sedan jag var en liten bebis. Det sitter nog i fortfarande, för min favoritfärg är rosa och det slår aldrig fel att jag alltid kommer hem med en klänning när jag varit på stan, helst i rosa toner.

Prinsessdrömmarna var ju ganska orealistiska, vilket jag kom på när jag började bli lite äldre. Men en annan dröm som går ihop med min dröm om att bli prinsessa är att skaffa familj. Gifta mig med min drömprins och skaffa barn, det har faktiskt också varit en dröm sedan jag var liten. Jag har så länge jag kan minnas suttit och kollat i tidningar, på internet osv. efter fina bröllopsklänningar, planerat min bröllopsfest, hur dukningen ska se ut och jag har verkligen en prinsessliknande dröm i mitt bröllopstänkande.

Att gifta mig och skaffa barn är verkligen min högsta dröm här i livet. Vissa av mina kompisar drömmer om en karriär inom ett framgångsrikt arbete och familjetankarna läggs åt sidan. Men för mig är familjen det viktigaste i mitt liv och jag längtar verkligen efter att en dag få vara prinsessan - för en dag! Att stå där i en vit vacker klänning, gå fram till altaret med min drömprins och två eller tre små barn gåendes framför oss. Min dröm står kvar och jag längtar efter att få hitta den rätta. Min prins som vill dela min dröm om framtiden.

Barndomsdrömmar och framtidsdrömmar

Skribent: Linda Adolfsson
Tema: Drömmar - då och nu.
Redaktör: Linda Adolfsson

Som barn drömde jag om musiken. Jag älskade att stå i centrum av människors uppmärksamhet och jag ordnade framträdanden där jag sjöng för familj och släkt. Min mormor var själv sångerska och jag minns att vi ofta sjöng tillsammans. Jag drömde om att få stå på scen inför tusentals människor som lyssnade till min röst. Jag älskade att klä upp mig i vackra klänningar och göra mig vacker. Jag valde också musiklinje på gymnasiet, men timingen var dålig. Jag var sjuk och hade inget motstånd att komma med i den konkurrens som rådde mellan oss sångerskor. Jag såg min dröm förfalla. Flickdrömmen.
Men det kom nya drömmar. Jag växte och började se att det fanns andra människor som behövde uppmärksamheten som jag eftersträvade. Mina drömmar började mer och mer formas kring mitt livssyfte, meningen med min plats på jorden. Det ska jag berätta om senare den här veckan.

Vad drömde du om som barn? Hur tänkte du att ditt vuxna liv skulle se ut? Vad ville du göra? Vilka platser ville du se, vilka människor ville du möta? Hur såg din drömfamilj ut?

Hur blev livet med tiden? När du var tonåring, vad längtade du efter i livet? Vilka ljus från dina drömmar har fört dig vidare? Vad brinner du för idag? Har någon av dina barndomsdrömmar slagit in eller arbetar du för att de ska det? Vad vill du göra om tio, tjugo, trettio år? Vad vill du ha upplevt när du ser tillbaka på ditt liv på ålderns höst?

Kom ihåg att inga drömmar är orealistiska.
Det är bara du som sätter dina gränser för vad som är möjligt.

När det inte alltid är lätt att vara lillasyster

Skribent: anonym
 Tema: Syskon
 Redaktör: Emelie Jonsson

Jag avslutar veckans tema med en text jag fick in här om dagen, tyvärr av dålig planering av mig så blir det alltså två inlägg den här dagen. Men jag ville inte missa att lägga ut den här texten eftersom jag blev så berörd av det jag läste.


Det finns ett band syskon emellan som är väldigt svårt att bryta. Jag är lillasyster till min bror som är knappt 1,5 år äldre än mig men det var alltid jag som tog (fick ta) ansvaret och som var den förnuftigare, den som man litade på, räknade med och den som aldrig svek. Min bror och jag är uppvuxna rätt så tätt ihop, vi bråkade och slogs som syskon gör, vi hittade på bus tillsammans och vi lekte tillsammans. Min bror försvarade mig för andra men… slog mig själv när han tyckte att jag förtjänade det.


Jag fann aldrig några fördelar med att vara lillasyster. Av någon anledning var föräldrarna alltid strängare mot mig än mot min storebror. Var det någon som var skyldig för att vi bråkade var det alltid jag i mina föräldrars ögon. Och det var nästan alltid jag som både fick skulden och stryk när min bror och jag hittade på något dumt.
Jag älskar min bror över allt på denna jord och känner att jag hade dött själv om något hände honom. Förutom honom, min kusin och min pappa har jag ingen som ligger mig så nära om hjärtat (när det gäller familjen), de är min lilla familj som jag har kvar och som jag saknar nu när vi bor så långt ifrån varandra och träffas så sällan.


Min bror och jag har aldrig varit så nära varandra att man berättar alla sina hemligheter för varandra men vi närmade oss varandra när min mamma dog för nästan exakt 9 år sedan. Det fanns inte i min värld att flytta ifrån min pappa och inte få flytta ihop med min bror och hans flickvän när jag skulle flytta till en annan stad för att plugga. Tanken att jag skulle bo ifrån både min pappa och min bror när jag precis mist mamma var så skrämmande att jag inte ens vågade tänka den och gjorde allt för att inte bli separerad från min bror. Jag led ändå oerhört av att få behöva lämna pappa så snabbt efter att mamma lämnade oss men tanken att ha min bror i rummet bredvid var lite tröstande.

Än idag har jag väldigt svårt att se min bror ledsen och jag skulle försvara honom till min sista bloddroppe om det behövdes. Gråter han gråter jag, det går inte annars. Så är det även för min bror, gråter jag har han svårt att hålla tårarna tillbaka. Blir han illa behandlat eller bemöt eller misslyckas han mår jag väldigt dåligt.

Allt detta kan låta märkligt för den som vet vad som hände mellan mig och min bror. Att han är förövare som det heter och som jag inte vill kalla honom för. Att han bidragit till att jag fick anorexi, att jag hatar min kropp (mina bröst i synnerhet) och mens och allt som har överhuvudtaget med kvinnlighet att göra. Jag var bara 10 år gammal när han våldtog min för första och sista gången men övergreppen pågick flera år till på ett eller annat sätt.


Det var jag som var lillasyster, den som skulle tas om hand, inte utnyttjas sitt ovetande. Det är han som är äldre och han borde ha vetat bättre…


Det sjuka i det hela är att jag tar skulden på mig för att min kropp blev kvinnlig så himla tidigt, att mina bröst började växa när jag bara var 8 år och att det lockade min bror till att göra saker med mig som inte ska göras mellan ett syskon

En storasysters tankar

Skribent: Pia Ejeklint

 Tema: Syskon

 Redaktör: Emelie Jonsson

Det måste ha varit svårt när jag blev sjuk. Både för lillebror och lillasyster. Jag vet inte för jag pratade aldrig med dem om min sjukdom, om det jag mådde dåligt över. Mamma fanns som medlare och mina syskon fick en inblick i mitt sjuka liv genom henne.

Jag minns att vi gradvis gled ifrån varandra och jag var rädd att jag hade förlorat dem föralltid. Jag minns att syster inte ville hälsa på mig på psyk, hon ville inte se mig där, se mig sjuk. Mamma berättade att lillebror gråtit framför TV:n när Oprah Winfrey haft tjejer med självskadebeteende som gäster. Stackars lillebror, cirka 13 år då och med äldsta storasyster frånvarande, inlagd, sjuk.


Jag fick höra genom mamma hur jobbigt de båda tyckte att det var då jag skadade mig hemma och jag har fortfarande, och kommer alltid att ha, dåligt samvete för den gången som syster fick ta hand om mig och mina färska sår i väntan på ambulansen, eftersom att ingen annan var hemma och jag glömmer aldrig då hon för första gången såg mig påverkad av en tablettintox. Lillasyster, endast 15 år då. Men någonting gott har kommit hur det hela, någonstans har det nog haft en mening, jag vill tro på det iallafall.

foto: privat

Idag har vi en bättre kontakt och relation än innan jag blev sjuk. Vi pratar inte om det sjuka men undviker det inte heller. Idag står vi varandra närmare än någonsin och vi kan skratta, gråta och leva tillsammans. Utan dem vore jag inte mycket. Jag älskar dem!

Min roll i familjen är att vara lillasyster

Skribent: Emelie Jonsson
 Tema: Syskon
 Redaktör: Emelie Jonsson

Syskon är något speciellt, jag undrar hur mitt liv skulle se ut som ensambarn. Jag kan inte ens föreställa mig det livet. Ingen att bråka med, ingen att skylla på, ingen att retas med och ingen att likna sig med.



Jag är yngst i syskonskaran, har två äldre syskon. Två bröder som är fem och sju år äldre än mig. En “mini” sladdis kan man kanske säga. Det finns vissa fördelar med att vara yngst, i alla fall när vi var små. Jag kunde skylla ifrån mig och det var inte jag som fick skäll även fast det var jag som hade gjort något dumt. Och jag är för alltid familjens lilla gullegris enligt min yngsta storebror som är mellanbarnet. Tydligen den tuffaste sitsen att vara i enligt honom. Jag ska citera vad han sa när han var cirka 12 år. “ Vi är tre barn i familjen, först kommer M, den äldsta och familjens hopp, Emelie är yngst och är för alltid familjens lilla gullgris och sen kommer jag, F. Den där sliskiga mitt i mellan.

foto: privat

Även fast det skiljer några år mellan oss syskon så har jag många minnen med mina syskon. Men ett minne som jag aldrig kommer att glömma det var en julafton när jag var ca 7 år. Jag och min yngsta storebror vaknade tidigt och smög ner tyst till vardagsrummet där julgranen stod, satte oss med stora glittrande ögon och kollade på alla julklappar som låg där, fint inslagna med juletiketter på där det stod vems paket som var vems. Vi räknade våra paket och var nyfikna över vad som gömde sig under granen egentligen. Kanske inte låter som något stort att minnas, men det är den där mysiga stunden som värmer hela mig när jag tänker tillbaka på den tiden.

Det fanns ju också tider då vi bråkade, men vilka syskon bråkar inte egentligen? Det hör nog till när man är syskon att man tjafsar om allt och inget. Men det lugnar ofta ner sig och det slutar med att man blir vänner igen.


Det var en tid under tonårsperioden då jag mest störde mig på mina bröder, men nu när vi alla tre är vuxna och mina bröder har egna familjer så har vi blivit mer och mer lika varandra och jag kan prata med mina syskon om det mesta.


Jag är glad att jag har mina bröder, utan dem vet jag inte hur jag hade blivit som person. Med syskon lär man sig mycket och man lär sig av varandra, både bra och dåligt vill säga, men jag och mina syskon är ett bra team och jag älskar de över hela mitt hjärta. Men jag slutar nog aldrig att drömma om en syster - men nu när jag har min brorsdotter får jag helt enkelt ha henne som min lillasyster.

Det starka systerhjärtat

Skribent: Linda Adolfsson
 Tema: Syskon
 Redaktör: Emelie Jonsson

Jag minns känslan av att se de små krabaterna för första gången. Lyckan var total. Jag var 4 år och strålade av glädje över de nyfödda tvillingbröderna. Jag var så lycklig att jag inte kunde sitta still. Jag ville berätta för alla hur stolt jag var över att ha blivit storasyster.


När jag för första gången höll de små liven i min famn tänkte jag att jag aldrig skulle låta någon göra dem illa. Jag skulle vaka över dem och skydda dem.

foto: privat

Många gånger under barndomen var vi så osams att vi bara slogs utan att tänka på konsekvenserna. I perioder hade jag ständiga blåmärken efter våra slagsmål. Idag är jag tacksam för att vi kunde avreagera oss på varandra ibland. Att jag fick syskon att leka med. Mest är jag så tacksam att vi fick starka band redan då. När vi gaddade ihop oss var vi oslagbara. Vi visste var vi hade varandra. Vi kände varandras gränser och trots att vi testade dem ibland så trädde vi aldrig över och gjorde varandra illa. Det fanns en stor kärlek och trygghet mellan oss. Jag minns många kvällar då jag har suttit med en bror på vardera sida om mig och läst en bok för dem. Jag minns vattenkrig och våra fredagskvällar i TV-soffan. Jag minns tryggheten jag försökte förmedla till dem och hur de alltid överröste mig med kärlek.


När jag insjuknade gled vi ifrån varandra. Jag kände en oerhörd sorg över det. En sorg för att jag missade tiden med dem. En sorg för att jag inte kunde skydda dem på samma sätt. Jag såg att de led av att jag var sjuk. Jag visste inte hur jag skulle kunna skydda dem mot min sjukdom.

När jag sedan hamnade på behandlingshem tyckte mina föräldrar att det var bäst att jag inte hade kontakt med mina bröder. Jag var för sjuk. Jag accepterade det trots att mitt största hopp föll samman av det. Jag hade alltid tidigare kunnat kämpa för mina bröders skull. Nu tvingades jag kämpa för mig.

Jag hade en bild av dem i min dagbok. Den tittade jag på flera gånger om dagen. Var så rädd för att jag aldrig skulle få vara delaktig i deras liv igen. Jag grät och grät. Saknaden högg som knivar i mitt bröst tills jag var alldeles söndertrasad. Jag stängde av min saknad. Det gjorde för ont.

När jag återvände till min hemstad och började få kontakt med min familj igen kändes de alla som främlingar. Mina bröder gick ut högstadiet och de var så annorlunda. De ville inte slåss längre. De lekte inte med lego. De spelade WoW och kunde kemiska formler utantill. Jag hade varit ifrån dem i två år och det var som om en hel livstid hade passerat och vänt upp och ner på hela världen. Jag blev sjukare igen. Visste inte vart jag skulle gripa tag i den främmande världen.

Den vintern gick vår mamma bort. När jag på begravningen hörde mina bröders avgrundsdjupa hulkningar höll jag deras händer hårt. Mitt systerhjärta brast i vetskapen om att de skulle få gå in i en vuxenvärld utan sin mamma.


Jag bestämde mig för att inte ge upp. Jag skulle vinna dem tillbaka. Jag skulle vinna deras förtroende. Jag skulle hitta våra syskonband igen. Bygga upp dem. Starkare och starkare. Det spelade ingen roll hur lång tid det skulle ta. Jag älskade dem fortfarande så oerhört och ville finnas där. Jag behövde dem i mitt liv.


Det har gått två och ett halvt år sedan den dagen. Jag har gjort allt jag har kunnat för att de ska förstå att jag finns där för dem. Jag har träffat dem mer och mer regelbundet. Byggt upp nya vuxna relationer. Våra band är starkare än någonsin. I juni tog de studenten och mina tårkanaler sprängdes av stolthet. De är det vackraste jag vet. Det dyrbaraste i mitt liv. Tryggheten jag känner med dem är total. Vi har en mer balanserad relation idag. Jag behöver inte vara storasyster längre. Jag kan vara en vän. Jag kan inte med ord beskriva tacksamheten över mina numer vuxna småbröder.

För ett tag sen skrev jag på msn till en av dem:
- Du vet att jag finns här. Alltid. Tvivla aldrig på det.

- Det är lugnt. Tro mig, jag VET!


Tryggheten försvann aldrig. Den behövde bara formas om för att passa våra vuxna liv. De är min ständiga glädje, mitt hopp och de visar mig livets storhet.

Tema: Syskon

Skribent: Emelie Jonsson
 Tema: Syskon
 Redaktör: Emelie Jonsson

Jag tänkte denna veckan ha temat syskon. Ni kanske undrar varför jag valde just detta temat?
Förra veckan satt jag och funderade lite på vilket tema jag skulle ha och jag satt länge och tänkte, men så kom jag och tänka på mina två äldre bröder och då bestämde jag mig för att ha ett tema där vi kan skriva om våra syskon.

Det kan handla om att hylla sina syskon - kanske har just ditt / dina syskon gjort något bra för dig eller någon annan? Du kanske har ett speciellt syskonband som du vill berätta om? Vad betyder det för dig att ha syskon? Eller det kanske är så att du inte har ett syskon men alltid drömt om det?

Skriv och dela gärna med dig av dina tankar kring ämnet syskon - allt är välkommet!

Just nu har jag inte fått in några bidrag för denna veckan, men senare i veckan kommer jag att skriva om mina två storebröder och vad det betyder för mig att ha syskon.

Frysta vindruvor!

Skribent: Louise Larsson
Tema: Mat för att må bra
Redaktör: Amanda Duregård

Foto: http://freecove.com/wallpaper-full.php?id=425

En av mina sommarfavoriter är frysta vindruvor, enkelt och löjligt gott. Och dessutom svalkande en varm sommardag!

Tag bara dina favoritdruvor (röda eller gröna spelar ingen roll, bara de är kärnfria = lättare att äta sedan), sköjl, plocka av dem från klasen, stoppa dem i en burk med lock, och skjuts in i frysen i några timmar!
Man kan lätt förbereda flera små burkar och ha i frysen, ifall det skulle kurra i mellanmålsmagen. :)

Mat för att må bra

Skribent: Amanda Duregård
Tema: Mat för att må bra
Redaktör: Amanda Duregård

Vi är många i Shedo och som läser den här bloggen som stundvis har ett problematiskt förhållande till mat. För mig handlar det framförallt om att se till att äta måltider i rätt tid - innan tröttheten och ångesten sätter in. Har den väl kommit blir det hundra gånger svårare att äta, hur nyttigt och gott det än ser ut. En sak som jag lärt mig det senaste året, delvis genom att vara förälder, är därför vikten av mellanmål. Något man kan ta när man är på språng och kommer att bli hungrig innan man är hemma igen till middagen. Eller något för att orka lyssna på läraren även sista timmen innan lunchen. Jag tar hemskt gärna emot små förslag ifrån er på trevliga mellanmål - skicka till blogg@shedo.org! Här kommer min favorit:

Hallonsmoothie
2 portioner

1 dl frysta hallon
0,5 dl fryst mango
1,5-2 dl vaniljyoughurt

Mixa! Drick!

Att vara fadder.

Skribent: Amanda Duregård

 Tema: Barn

 Redaktör:Johanna Olsson

Fadder är det ursprungliga begreppet för de ”extraföräldrar” som utsågs till barn i den tidiga kristna kyrkan. Då var det bra att ha några som man visste skulle ta hand om barnet om föräldrarna dog i förföljelserna av de kristna. Samtidigt kunde faddrarna bli prästernas förlängda arm för att se till att hela församlingen höll fast vid den rätta läran. På 300-talet knöts fadderrollen till dopet. Det var efter det som begreppet gudförälder kom, för de två huvudfaddrar som höll fram barnet vid dopet.

Det är onsdag eftermiddag efter dagens föreläsningar på psykologiska institutionen. Brorsan skickade ett sms och frågade om de skulle fika när han slutade. Det händer inte varje dag. Ålderskillnaden på tolv år är trots allt betydande.
Du får välja vad du vill! säger Mats. Jag bjuder!
Känslan av att vara lillasyster. Få välja fritt bland bakverken på caféet med utsikt över Avenyn i Göteborg. När hon precis börjat pilla i sig bitar av sin gigantiska muffin, smula för smula, säger Mats:
- Det är en sak jag skulle vilja fråga dig.
Plötsligt blir stämningen allvarlig. Sara sträcker på sig en aning och väntar.
- Vill du bli gudmor åt Maja?
Hon svarar genast att det är klart att hon vill, och ser Mats slappna av framför henne. Han ringer upp Agneta och berättar. Sara sitter bredvid och njuter av känslan. Tårar samlas utefter den nedre ögonfransraden. Utvald. Viktig.
Hon har trots allt brorsbarn sedan innan, det har blivit många badutflykter och upptäcksfärder de senaste åren. Men att få vara fadder, och presenteras som gudmor istället för faster. Det är något annorlunda.
- Det säger något om relationen till Majas föräldrar att de valde mig och hennes andra fadder bland alla. Det är ett förtroende som jag vill leva upp till, säger hon.
Dopet hålls i den vanliga gudstjänsten i landsbygdskyrkan en vinterdag. Sara sitter förundrad i sin svarta klänning med röda blommor. Det är sällan hon eller någon annan i familjen är i kristna sammanhang. Hon har klackskor dagen till ära, och hennes steg ekar när de går fram. Maja sover redan innan dopet är avklarat, med släktens nedärvda dopklänning svept runt den tjocka bebiskroppen. Sara känner stolthet över att få stå där som utvald och betrodd. Prästen har bett henne läsa ett bibelord.
- Jag tycker att dopet är en fin ceremoni. Men varken jag eller Majas föräldrar är utövande kristna. Så det där med kristlig fostran blir det inte mycket med. Jag har gjort upp med hennes andra fadder att han kan lära henne att snickra så kan jag hjälpa till med läxor. Men ingen förväntar sig att vi ska be för henne eller så.
Att föräldrarna och faddrarna har samma förväntningar tror hon kommer att underlätta.
Det tar en dryg timme för Sara att ta sig till Maja och hennes föräldrar i Uddevalla. De träffas regelbundet, men inte precis ofta. En åttamånaders bebis har begränsat minne, men Sara märker en särskild trygghet hos Maja i hennes famn jämfört med främlingar som vill hålla. Byta blöja, mata och natta går lätt. TV:n står på med en längdskidåkningstävling. Sara går runt och vaggar Maja, vant skumpande.
Dagsljuset flödar in genom de stora fönstren, och långt borta skymtar Skagerrak. När andningen saktar ner sänker sig Sara sakta mot soffan för att kunna vila armarna och ryggen. Maja ligger tungt på snedden ovanpå henne.

- Det är det allra bästa som finns, säger Sara lågt. En liten bebis som snusar på ens mage.

Amanda Duregård 2010-05-25

Tema Barn

Skribent: Johanna Olsson

 Tema: Barn

 Redaktör: Johanna Olsson

Jag har denna vecka valt temat: Barn. För mig är barn något utav det mest oskyldiga, ärliga, uppriktiga, kärleksfyllda och glädjebringande som finns. En av de bästa sakerna jag vet att göra är att umgås med barn. De får mig alltid på bra humör och de får mig ofta att se på världen från dess enkla sida.

Barn är alltid uppriktiga och de är så oformade av livet att de bekymrar sig över morgondagen. De lever i nuet och tar vara på stunden. De skrattar när de har roligt eller mår bra och de gråter när de har ont, är arga eller mår dåligt.

Men denna vecka har jag valt att fokusera på den glädje som barn ger. Först ut kommer en text från Amanda som hon skrivit om hur det är att bli fadder till ett barn. Sedan kommer jag även att publicera ett inlägg med störtsköna barncitat, något som verkligen kan bringa lycka.

Dagens citat från ett barn som cyklade med sin mamma i motvind: "åh nej, jag fick luft i munnen!!"

Om du känner att du har någon tanke, känsla eller berättelse kring barn som du vill förmedla så tveka inte att skicka in ditt bidrag till shedo.blogg@gmail.com

 

Foto: Privat

Bara viljan att finnas kvar

Skribent: Emelie Jonsson
 Tema: Musiken och dess texter
 Redaktör: Emelie Jonsson

Jag har många låtar som favoriter, men någon som alltid kommer finnas närmast hjärtat är Gabriellas sång som Helen Sjöholm sjunger. Från när jag såg filmen Så som i himlen på bio har den låten haft en speciell plats i mitt hjärta och där kommer den få finnas kvar.

Jag vet egentligen inte varför, men det berör något otroligt mycket och beskriver så mycket.
Otroligt fin text som sjungs av en av sveriges bästa sångröst enligt mig.

Tror nog att de flesta har hört den här låten, men de som inte har det - ni har missat något så då får ni kolla in här: Gabriellas sång.

Jag lever för musiken och musiken är något stort för mig.

foto: deviantart.com

Ja bara håll igång, hela veckan lång

Skribent:Emelie Jonsson
Tema: Musiken och dess texter
 Redaktör: Emelie Jonsson

Idag är det en speciell dag här i småstaden, en dag då det redan är full gång på gymnasiets treor.

Det är studentdagen och jag känner känslan i magen, gråter lite över att det inte är jag som står där i vit klänning, vita studentmössan och ett skrik om "Fy fan vad vi är braaaaa". Men jag gjorde det där för två år sedan så jag får helt enkelt tänka tillbaka och minnas med ett leende.

Jag sitter nu i skrivandets stund och lyssnar på olika remixer utav studentsången och jag minns med ett leende när vi i klassen stod där på flaket och hoppade i takt till all skön musik som dunkade ut ur våran musikanläggning. Det var min lyckligaste dag och jag glömde verkligen allt som rörde sig i mitt huvud. Nu var det bara att fira att mina år i skolan var slut och jag klara det - I did it! Jag skrek mig hes den dagen för två år sedan. Jag snubblade på rampen upp på scenen när vi skulle springa ut, med skavsår på mina knän stod jag inför tusentals(?!) samlade stadsbor vid skolan och skrek "sjung om studentens lyckliga daaaar".
Sprang ner till min familj och kvävdes av stora upplåsbara badfigurer, blommor, mjukisdjur etc.

Det var många som sa att jag såg ut att vara lyckligast i småstaden den dagen, och jag tror dessa hade rätt. Jag var så lycklig, mina ögon glittrade av lycka och jag kände äkta glädje inombords och av att lyssna på studentsånger och kolla på kort från studenten så kan jag känna lyckan inombords, jag blir full av glädjetårar och jag önskar alla studenter en fin kväll och ett minne för livet.

foto: privat

På youtube kan ni lyssna på en av låtarna som säkert kommer spelas varm här i staden i eftermiddag: Studentsången

Allt är nästan perfekt

Skribent: Emelie Jonsson
 Tema: Musiken och dess texter
Redaktör: Emelie Jonsson

Musik, ja det är faktiskt mer än bara något som låter. Något som spelas ut ur stereon med ljud.
Det är faktiskt texter, texter som berör, lugnar, roar, får en att le, bli varm inombords. Ja jag kan hålla på länge och skriva vad musiktexter kan göra med en människa. Jag vet inte om alla håller med mig, men musik är något jag inte kan leva utan och som får mig att kunna känna olika känslor.

Jag är helt klart beroende av musik och kan inte gå utanför dörren utan att ha musik i öronen.

Det finns som jag skrev i förra inlägget många olika genrer, artister och låtar - jag är nog en allätare tror jag.
Lyssnar på det mesta, men så finns det ju musik som jag helst lyssnar på och det är Lars Winnerbäck och Melissa Horn eftersom deras texter beskriver så otroligt mycket och de kan sätta ord på det där jag försöker att förklara.

När människor runt omkring mig frågar mig vilken min favoritlåt med Lars Winnerbäck är så är det helt omöjligt att svara på den frågan. Han har ju så många underbara låtar och nästan alla hans låtar har något speciellt.

Men idag tänkte jag bjuda på hans låt : "Nästan perfekt".
Fråga mig inte varför jag valde just den, men den kändes helt enkelt som en låt för 8 Juni 2010.

Follow me to the sun, Flying high in the sky

Skribent: Emelie Jonsson
 Tema: Musiken och dess texter
 Redaktör: Emelie Jonsson

Musik. Känn på ordet, m u s i k. Jag tror inte jag är ensam om att ha musiken som ett stort brinnande intresse och ha musiken som något man är beroende av. Har ni något att dela med er av kring musik och dess texter får ni gärna skicka in erat bidrag till veckans tema till våran mail.

Veckans tema kommer vara "Musiken och dess texter" Och jag tänkte då denna vecka ta upp musik som berör, gör mig glad, får mig att tänka på annat eller som jag helt enkelt bara tycker om.

Vad är det för musik som får er att slappna av, tänka på annat eller helt enkelt bara gillar att lyssna på.
Det finns ju en mängd olika musikgenrer och olika låtar och artister där ute & det är nog mycket man aldrig hört talas om. Därför tycker jag om att tipsa om musik - man kan hitta någon ny favorit att lägga till i sitt eget arkiv.

Häromdagen satt jag och sökte efter låtar som heter samma som mitt namn "Emelie". Men typiskt nog dök det bara upp dansbandslåtar och jag som inte är något starkt fan till dansband blev lite besviken, och ändrade då min sökning till "Emily" och där dök den där låten upp, den låten som får mig att tänka till, låten som berör mitt hjärta.

För mig är det så, om jag hör en låt där artisten sjunger mitt namn så berörs jag så mycket mer - någon mer som känner igen sig i det? Det känns som att det handlar om en själv och jag tar till mig texten på ett helt annat sätt.

Låten jag tänkte lägga ut här idag är den här låten om Emily och den sjungs av ett band som heter Charizma.
Och en rad i texten som betyder för mig och som får mig att fortsätta kämpa är ;

Emily, take my hand

Let me show you another world

Follow me to the sun,
Flying high in the sky


Emily, there is more to this life
than these eyes can see


Follow me
to the place where you know you belong


You need to let go now
And see what is true this time
There`s so many things still to be found
 
 

foto: deviantart.com

Här finns låten på youtube:
Charizma - Emily
 

Kaninerna lyssnade alltid

Skribent: Therese van Barneveld
Tema: Min hobby
Redaktör: Amanda Duregård

Jag har nog alltid tyckt om kaniner. Det började hemma hos farfar. Han hade kaniner i ett hägn. För att äta antagligen. Jag satt alltid utanför hägnet och drömde om att farfar skulle fråga om jag ville ta med mig en kanin hem. Det frågade han aldrig. När jag var sju år fick jag min första egna kanin. Hon hette Lina och blev nio år. Sen var jag fast. Hemma hos min fostermamma fanns det massor av kaniner. De flesta var till för att ätas. Några var kelkaniner, som min Lina och min Elvira och några var ullproducerande som Sandra och Filippa. När jag flyttade hemifrån skaffade jag Hildur-Amalia. Hon var en röd hermelinkanin och hon bet alla utom mig. Min mamma frågade vart jag skulle göra av Hildur-Amalia under de perioder som jag var inlagd. Jag svarade att jag inte tänkte bli inlagd mer och det var faktiskt Hildur-Amalia som höll mig ifrån sjukhuset många gånger. De första två åren av hennes liv var jag inte inlagd en enda gång.

Sen fick jag hem Malte. Han var också en hermelin, en grå hittekanin. Han ägde min lägenhet. Det syntes tydligt att han visste att han var den rättmätige ägaren. Hans sätt att ta plats. Hans förmåga att utvidga sitt revir och hans självsäkra framfart när han knaprade i sig väggarna i köket, allt gjorde han med en sån självklarhet att alla som kom in förstod att här är det Malte som bestämmer. Men han var ingen despotisk makthavare. Nej han var lugn och trygg och han tog hand om både Hildur-Amalia och mig med samma lugna attityd. Om jag grät blev Hildur-Amalia rädd och gömde sig men Malte satt kvar och lyssnade uppmärksamt. Ja, det förvånade alltid mig, att han lyssnade så uppmärksamt trots att han inte förstod vad jag sa. Eller vem vet, det kanske han gjorde?

Medan jag var på behandlingshemmet skaffade min pojkvän fler kaniner åt mig. Det var två hittekaniner som behövde nya hem. Vi kallade dem för Pricken och Snösvart. Det var vinter och varje permission ifrån behandlingshemmet låg jag ute i deras bur och studerade deras beteende. Det var så lugnt och skönt. Att gå i behandling är tvärtemot vad många tror väldigt tufft och jag hade behov av lugn och ro när jag var hemma på helgerna. Och kaniner är den perfekta avslappningen. När man har studerat dem ett tag, hur de umgås med varandra och hur de umgås med mig så kan man se hur de mår och förstå mer subtila signaler. Visste ni till exempel att om kaninen blir väldigt nöjd med något som den får att äta så rycker det i bakkroppen på den.

På behandlingshemmet fick vi patienter inte lov att terapeuta varandra och jag som alltid varit van att prata om mina problem med andra människor var nu tvungen att hitta ett annat samtalsämne. Jag var helt enkelt tvungen att prata om mina kaniner. Då märkte jag att ju mer jag tänkte på och pratade om mina kaniner ju mer avlastning fick min hjärna ifrån alla problem och hopplöshetstankar. Jag mådde helt enkelt bra av att ständigt prata om mina kaniner. En av tjejerna på behandlingshemmet och jag skulle gå en promenad tillsammans ”Bara du inte pratar om dina kaniner!” suckade hon. Men jag sa som det var ”Jo jag måste prata om kaninerna. Det är det enda positiva jag kan tänka på just nu.”

När jag kom hem eskalerade hela kaninhobbyn. Jag hade under hela behandlingshemsvistelsen funderat på hur det skulle vara att hopptävla med kaniner. Nu gjorde jag slag i saken. Jag skulle tävla med Pricken. Jag fattar inte vad som fick mig att fortsätta. Jag hade mycket smärtor i kroppen vid den tiden och hela resan till tävlingsplatsen längtade jag efter helt andra saker än att stå i regn och blåst på en hopptävling. Jag hade mycket ont. Jag har aldrig varit någon tävlingsmänniska och Pricken var ingen tävlingskanin. Han var så rädd att han kröp ihop i en boll och vägrade röra sig. Han kom inte ens över starthindret. Fast jo. Nog vet jag vad som fick mig att återvända. Pricken var så rädd och jag var stor och stark och han tydde sig till mig för att få stöd och tröst. Efteråt kändes bandet mellan mig och Pricken starkare. Vi hade varit ute på äventyr tillsammans. Vi hade utmanat våra rädslor trots att vi var jätterädda för att tävla båda två. Sedan den gången har jag skaffat ytterligare tio kaniner. Några är hittekaniner, några är egenuppfödda och några är köpta från uppfödare av hoppkaniner.

Kaninen är en symbol för kärlek och fruktsamhet, för glädje, nyfikenhet och mod. Den symboliserar också lycka, vaksamhet och magisk kraft och för mig är kaninen det ultimata djuret.


Foton: Therese van Barneveld

Något jag vet att jag kan!

Skribent: Stina Blomqvist
Tema: Min hobby
Redaktör: Amanda Duregård

Jag var den där ungen på dagis som fröknarna fick sätta upp regler för hur många pärlplattor man fick ta eftersom jag annars länsade förskolans pysselförråd. 

Jag har alltid älskat att skapa, stått i snickarvrån en hel eftermiddag efter skolan, lagt pärlplattor, sytt , klippt och klistrat. När jag kom upp i tonåren avtog lusten av att pyssla något men under de år jag mått dåligt har det kommit tillbaka mer och mer. Även om mycket i livet var upp och ner fanns kreativiteten i mig hela tiden och under de här åren har det fått en helt ny innebörd. Det handlar inte bara om glädjen i att skapa en idé i huvudet och sedan göra den till verklighet utan det handlar om något jag kan vara stolt över, något jag vill att folk skall förknippa mig med, något jag vet att jag kan!

Att skapa har även en förmåga att ge ett inre lugn, en sinnesro jag inte kan få ut av något annat. Och medan jag gör allt detta för mig själv har jag dessutom möjlighet att glädja någon annan med en unik gåva!

Som den julen när jag var sju år och fyllde två fingervantar med skruvar och knöt snören runt om. Pappa såg en aningen fundersam ut när han öppnat sin julklapp och jag lyckligt förkunnade att det var ett par hantlar!

Många anser att de inte kan pyssla, att de kan inte se vilka färger och former som passar ihop, att de kan inte se en bild framför sig. Faktum är att det inte inte är sant, det finns ingen som inte kan skapa. Alla kan för det finns inget facit vad som är rätt och fel, vackert eller fult. Och det är inte heller det kreativitet ska handla om, man behöver inte som jag ha haft ett intresset hela livet. Man kanske aldrig rört en sax förut men det är aldrig försent att börja!

Foton och pysslande: Stina Blomqvist

Bland trapetser och jongleringsbollar

Skribent: Frida Roos
Tema: Min hobby
Redaktör: Amanda Duregård

”Hur gör man det?”
Den frågan kommer alltid efter att jag berättat om vad jag tränar. Det slår aldrig fel.
”Hur tränar man Cirkus?”
För det är det jag gör, tränar Cirkus… Varje lördag, går jag upp tidigt, tar jag tåget och åker den en timmes lång turen till Alby, söder om Stockholm där Cirkushallen ligger. Det är en speciell stämning där i hallen som jag inte hittat någon annanstans. Den där skämtsamma men ändå otroligt peppande och förstående stämningen.

Jag har aldrig gillat att träna. Alltid haft prestationsångest och kroppskomplex så fort jag ska prestera något inom idrott. Jag har hatat träningsvärk, det betydde ju för mig att man bara var otränad, och det gav mig ångest. Jag har hatat att stretcha, för jag var så stel, och då var man otränad… Ja, ni fattar. Jag och träning gick inte alls ihop. När jag i höstas följde med min kompis för att fota henne under hennes cirkusträning (Cirkus, hur tränar man det tänkte jag…) hade jag bara planerat att gå dit, titta på, fota en timme och åka hem sen. Det blev inte så. Jag stannade i totalt fyra och en halv timme, fotade och skrattade. Tillslut låg jag mitt på golvet med tjocktröjan under huvudet som en kudde och bara njöt. Jag hade inte en tanke på att skyla mina ärriga armar eller kroppen jag hade sådant komplex över. Nej, jag bara låg där, lyssnade och insöp den härliga stämningen.

Tre månader senare hade jag kämpat och klarat att bli av med mitt träningsförbud och i februari tog jag tåget till hallen i Alby för första gången själv. Jag hade under tiden sedan jag var i hallen och fotat gått på en föreställning med Cirkus Cirkör, den nycirkusgrupp som håller i träningen, och var om möjligt ännu mer såld.
Nu har jag tränat en termin hos Cirkör och mitt liv ser faktiskt ganska annorlunda ut redan. Jag älskar träning, men ser det inte som ett sätt att bränna kalorier, utan en stund att slappna av, trivas i sin kropp och vara glad över att den fungerar. De där två timmarna på lördagen har blivit mitt andningshål i vardagen och Cirkushallen är mitt paradis. För att kliva upp på en lina, fokusera, gå in i sig själv för att sedan upptäcka att man faktiskt har balans och kan ta några steg och tillslut klara av att gå hela linan själv, eller att klättra upp i ett tyg och vira fast sig, känna att man vågar, eller falla bakåt från två och en halv meters höjd ner i en skumgummigrop, även fast man är livrädd. Det är lycka.

För på Cirkusen tränas inte bara muskler, vighet och teknik. Där tränas man också i att våga. Våga göra de saker man är livrädd för, våga trotsa rädslan. Man tränas i att ha tillit till den person som ska hjälpa en att slå en volt faktiskt sätter snurr på en, eller partnern i parakrobatiken faktiskt håller i en när man snurrar i luften. Men också tillit till sig själv, att man klarar det där som känns omöjligt, att man faktiskt sitter fast med fötterna i tyget och kan falla bakåt och hänga upp och ner.

Och egentligen det vikigaste av allt, man lär sig att man är bra som man är, fin som man är, duger som man är och även om man är långt ifrån bäst eller starkast, så förtjänar man en plats… Och varje gång man inte vågar, varje gång man ber om ursäkt för att man inte förstår eller inte kommer på vilka muskler man ska använda så får man den underbara kommentaren
”Du är ju här för att lära dig”
Och det är precis den stämningen som hela tiden finns där i Cirkushallen. Man gör sitt bästa, utifrån sina egna förutsättningar, och när man inte orkar mer så kan man sätta sig ner och prata och skratta med en av tränarna istället…

Så jag kan utan att överdriva säga att Cirkusen har förändrat mitt liv och min dröm är nu inte bara att överleva och bli frisk, utan också att få vidareutveckla mig inom Nycirkus…

Foto 1: Frida Roos
Foto 2 och 3: Ludvig Duregård

”Clownen bygger sin succé på sina misslyckanden - så låt oss misslyckas och misslyckas tills vi lyckas. En akrobat slutar inte att vara rädd men är inte rädd för att vara rädd - så låt oss ta rädslan i handen och göra ändå. En lindansare måste vara i ständig rörelse in och ur balanspunkten, försöker hon hålla fast balansen faller hon. Så låt oss vara i konstant rörelse, allt är föränderligt! Står man på en knivkastartavla eller ska fångas av någon tio meter över marken måste man ha total tillit, så låt oss ha tillit till oss själva, varandra och världen trots att det är svårare än svårt!"

Min hobby

Skribent: Amanda Duregård
Tema: Min hobby 
Redaktör: Amanda Duregård

Min bror började klinka på gitarren för 1,5 år sedan. 
Nu har han gjort över 40 egna låtar.
Foto: Amanda Duregård

På Zebraforum peppar vi varandra att utveckla de friska sidorna i oss. Ofta kan det lockas fram genom att man tar upp ett gammalt intresse, börjar med en ny hobby och genom det får något att gå och tänka på. Att må dåligt tar tid, och ger man mer utrymme på dagarna åt uppbyggande aktiviteter blir tiden för mörkret kanske samtidigt lite mindre. Det behöver inte vara något avancerat eller socialt - det kan lika gärna vara att bli expert på en viss tv-serie eller att börja läsa böcker igen. Jag vill den här veckan inspirera, få er läsare att känna efter inuti om där finns någon bortglömd dröm som borde få utvecklas. Eller öppna ögonen för möjligheten att testa något helt nytt.

Skriv gärna om din hobby, och kort om vad den betyder för dig. Hur började ditt intresse? Maila till blogg@shedo.org, gärna med en illustrerande bild!


Nu ska jag berätta om min hobby.

Jag har alltid sjungit, och gått i kör och solosång under hela min skoltid. Jag har över huvud taget haft många fritidsaktiviteter. Men när jag flyttade hemifrån minskade det, och i takt med att jag mådde allt sämre avvecklade jag alla engagemang som krävde regelbunden närvaro. Jag har inte sjungit efter noter sedan flyttlasset gick från föräldrarnas villa för fem år sedan. Och jag har saknat det. Inte själva noterna, men att sjunga på ett mer professionellt sätt än det som blir hemma vid diskbänken.

Men rädslan för att binda upp mig, att träna hemma och lova att komma varje gång har fått mig att inte ens undersöka vilka körer det finns här i närheten. Jag har varit rädd att min kravfulla sida skulle ta över så fort jag satte foten i ett sådant sammanhang. Att lusten skulle bytas mot plikttrogenhet och att jag inte skulle hinna stoppa i tid.

MEN! För några veckor sedan berättade en klasskamrat om en kör hon besökt. De sjunger progglåtar och andra sånger med starka budskap, och alla får vara med utan krav på förmåga. Jag följde med dit redan nästa övning och alla hälsade så vänligt. Körledaren Åsa hade rakat huvud med bara en sparad tofs mitt uppe på huvudet och absolut gehör. När vi i sopranstämman lade oss för högt i en låt sa hon att tja, det blev inte falskt, bara inte enligt noterna. Vi kan sjunga så istället om vi vill. I låten "El pueblo unido" får vi lägga egna stämmor som vi tycker låter bra.

Och missar man en gång är det ingen som undrar. Förra gången var det en som inte varit där på ett halvår, men alla sa bara att det var roligt att se henne igen. Nu är mina tisdagar mellan 19 och 21 uppbokade för lång tid framöver. Så ringer ni mig då kan jag tyvärr inte svara.

Min dotter Mod gillar också att sjunga.

Foto: Amanda Duregård

Det finns ingen skuld att bära.

Skribent: Linda Adolfsson  
Tema: Försoning  
Redaktör: Linda Adolfsson

Det är mors dag idag och mina vänner ringer sina mammor, bjuder in dem på fika för att tacka dem för det liv de har fått. Jag skulle kunna sitta här i min bitterhet och sörja den mor som lämnade världen för två och ett halvt år sen. Jag skulle kunna vara svartsjuk på alla de som har fått växa upp med en närvarande och frisk mamma. Jag känner inte så längre. Jag är tacksam för de som har fått uppleva en frisk och trygg mamma i sitt liv.

Min mamma gjorde så gott hon kunde. Hon kunde inte älska sig själv och då inte heller den dotter hon födde till världen. När hon fortfarande var vid liv innehöll varje dag en önskan om att hon skulle få dö. Jag orkade inte se hur cancern tog över henne mer och mer, hur hon överlämnade sig själv till sjukdomen. Jag ville inte se henne ge upp. Jag blev sjuk i hennes sjukdom. Jag straffade mig själv för att mamma var sjuk. Jag såg det som mitt fel.

Idag när jag ser tillbaka kan jag se att hon gjorde vad hon trodde var rätt. Hon visste inte bättre. Hon gjorde vad hon kunde för att överleva ett helvete. Precis som jag i min sjukdom. Jag försökte bara överleva. Jag hade inga andra verktyg. Jag visste inte vad ett friskt liv var, hur man hanterade en normal vardag. Allt jag visste var smärtan. Jag kunde den utan och innan. Jag försökte till och med dö för att jag hoppades att det skulle föra mig närmare livet. Jag skrek på alla sätt utom just att skrika. Jag var stark på mitt sätt. Jag gjorde vad jag kunde för jag visste inte om något annat. Jag visste inte om något annat. Det är okej.

Det vet jag nu. Jag har lärt mig att leva. Idag ser jag tillbaka och vill ta upp den rädda lilla flickan i min famn och låta henne gråta mot mitt bröst. Jag vill ge henne all den där kärleken hon alltid hade rätt till. Det var inte mitt fel. Det var ingens fel. Det finns ingen skuld att bära.
Jag försöker bli min egen älskande förälder, ger mig själv mat när jag är hungrig och vaggar det där inre sårade barnet till ro. Jag ser tonårsflickan som slogs för sitt liv mot ångesten som härjade i henne. Och jag viskar:
Det är okej, du gjorde vad du kunde. Det finns ingen skuld att bära.

Det var inte ditt fel

Skribent: Elin M. Liljeholm   
Tema: Försoning   
Redaktör: Linda Adolfsson

Foto: deviantart.com

Många gånger har jag frågat mig själv om försoning är detsamma som att förlåta. Varje gång kommer jag fram till att nej, för mig är det två olika saker.

På wikipedia.org står det såhär: Försoning är när, personer eller länder som bråkar blir sams igen. Ordet betecknar en genuin återvunnen samhörighet, inte bara att bråket upphör. Det kan också ge tillfälle att återupprätta sin heder.

Jag kan nog påstå att jag har kommit en bra bit på väg med att försonas med mitt förflutna. Däremot kan jag inte känna att jag kan förlåta personen bakom handlingen som skadade mig djupt. Han som tog något som var mitt och lämnade mig i skärvorna av det barn jag en gång var. Ännu är jag inte redo att förlåta, kommer jag någonsin bli det?

Måste jag förlåta och försonas med honom för att kunna försonas med livet och kunna leva livet fullt ut? Och jag svarar mig själv med ett bestämt nej. Jag kan nu efter så många år nog påstå att jag sakta och tveksamt närmar mig försoningen av/med det som varit, utan att för den delen förlåta det oförlåtliga som han utsatte mig för...
Att jag står här nu, och kan se tillbaka med en mildare blick ger min själ lite mer trygghet, lite mer mod att fortsätta livets upptäcktsfärd.

Försoning för mig är att acceptera det som har varit, sluta förneka, och sluta klandra sig själv. Våga se sanningen och tro på orden: Du bär ingen skuld i det här. Det var inte ditt fel. Det var han som gjorde fel. Det är han som ska må dåligt!

Jag jobbar fortfarande med det. För smutsen, skulden och den där skammen sitter kvar oavsett hur frenetiskt jag försöker skrubba mig ren. Vad fick honom att tro att han hade tillåtelse att överhuvudtaget röra vid mig?

Och jag tror inte längre på tvål och vatten, eller på desinfektionssprit heller för den delen. Jag tror att det enda sättet vi kan känna oss rena igen är att själva, från djupet av våra hjärtan vidhålla och upprepa de där orden för den lilla flickan som finns där inom oss. Hon som blev skrämd till tystnad. Och som bär på en skam så stor att hon gråter sig till sömns varje kväll, och ibland önskar sig död. Rädd för att någon ska se vad han gjort henne, vad han tog, och tomheten han lämnade efter sig. En sån där tomhet som bara växer och blir större och tillslut hotar att sluka en.
Med ord skrämde han mig till tystnad. Hotade mig med vad som skulle hända om jag berättade för någon. Och på så sätt virade han effektivt skammen hårt om mig, och jag fick svårt att andas.

Håll om den lilla flickan, vagga henne i din famn, så som hon har väntat på att någon ska göra i alla dessa år. Säg åt henne att det var han som gjorde fel, inte hon. Få henne att själv uttala de orden. Om och om igen.
- Det var inte mitt fel! Jag var bara ett barn! Det är han som ska skämmas! Det är han som har varit dum! Inte jag! Inte jag! Hör du det!? Inte mitt fel!

Så kanske hon en dag inte bara hör orden, utan också känner ordens innebörd. Det är försoning i mina ögon. Att ta tillbaka det som stals, ge tillbaka skammen, skulden och smutsen till den man som en gång gav oss den. Och ta tillbaka vår heder, vårt människovärde! Och med stolhet vandra gatorna fram med huvudet högt. Och inte bara veta, utan också känna att han inte längre har makten över mig nu. Jag har gjort mig fri. Tagit tillbaka det som är mitt. Kastat skammen i hans ansikte. För i alla dessa år var skammen hans. Och nu vill jag säga :
- Det finns inte plats för dig i mitt liv längre! Dra åt helvete, och kom aldrig tillbaka!

Ni kanske inte håller med mig, men det är så här jag ser det.

Dikt: Försoning

Skribent: Josefine Eriksson
Tema: Försoning
Redaktör: Linda Adolfsson

Försoning

Jag smakar på ordet och önskar det var lätt

Lätt att förlåta

Lätt att försonas

Men jag är arg och besviken

Sviken och lämnad

Till mig själv

Ensam

Jag vill förstå

För det skulle säkert  vara lättare då

Men jag kan inte

Kan inte förlåta

Kanske en annan dag

Försoning

Skribent: Linda Adolfsson
Tema: Försoning
Redaktör: Linda Adolfsson

Försoning kan handla om så mycket. Det kan vara att genom terapi och egen personlig utveckling  arbeta med att försonas med sitt förflutna. Det kan vara en form av acceptans där man försonas med verkligheten som den är. Det kan vara att försonas med en vän, en släkting eller någon annan person i ens liv där något har blivit fel. Det kan vara att försonas med sina egna förmågor och brister. Det kan vara att be om förlåtelse för något man har gjort fel och att det blir mottaget. Försoning kan vara att säga till sig själv ”jag visste inte bättre då”. Försoning kan vara att krama om sig själv och säga ”Jag är vacker och älskad precis som jag är” och känna att det stämmer.
Jag kommer att skriva om hur jag försonades med det inre barn som bär mitt förflutna, och vad jag gör för att fortsätta leva i den försoningen.

Vad är försoning för dig? Har du försonats med någon? Önskar du att du kunde försonas med ditt förflutna? Vilka hinder ser du på väg mot försoning? Vad vill du försonas med? På vilka sätt lever du i försoning med dig själv?

Nattliga funderingar om att leva

Skribent: Josefin Alm
Tema: Våga leva
Redaktör: Josefin Alm

Ibland slår det mig att jag måste stannat i min mentala utveckling den dagen jag fyllde 16. Även om jag vet att åren har gått så känns det inte så. Inte kan det vara så att jag fyller 20 i höst. Min kusin som är ett halvår yngre än mig tar studenten 4 juni. Han är 19 år och han kommer ta studenten snart efter tre år på IB-programmet. Jag är äldre, det är jag som skulle ta studenten först av oss. Visst jag sprang ut med mössa och vit klänning för snart ett år sedan men jag är fortfarande inte klar.

Det är svårt att veta hur jag ska göra för att leva vidare, ta mig ut i livet, våga leva. Det slår mig om och om igen hur mycket jag har förlorat under dessa år med självskador och depression. Jag har missat i stort sätt hela mitt tonårsliv. Den perioden som så många säger är den bästa perioden i livet, pyttsan säger jag. Hur ska jag ta mig ur detta dödläge? Hur ska jag göra för att verkligen våga leva utan depressionens skyddande mur, för det är så jag ser det. Depressionen har för mig varit ett skydd mot allt det som kan skada mitt inre. Den har skyddat mig från pressen i skolan som jag inte klarat av. Genom att då skylla på depressionen har underlättat och tagit bort mycket krav. Jag har känt mig som en utomjording i skolan bland alla dessa ambitiösa elever. Jag har inte nått upp till deras nivå. Inte så konstigt att skolan inte velat fungera när jag vantrivts.

Hur gör man då för att ta sig ur detta? Att inte hålla kvar depressionen som en skyddande mur, den förstör mycket mer än vad den faktiskt hjälper mig. Varje dag är en kamp. Jag har en mentor som finns där hela tiden, stöttar och pushar. Allt för att jag ska klara av skolan. Jag har en mattelärare som vägrar ge upp hoppet om mig. Hon ser vad jag kan, hon ser bakom den dåliga självkänslan och det dåliga självförtroendet. Hon ser att jag faktiskt kan räkna matte. Hon har givit mig VG i Ma B. Ändå går jag ständigt runt och undrar när bomben ska släppas, när de ska komma på att jag är en ren bluff. Något får mig ändå att vilja vara kvar, något får mig att fortsätta kämpa.  Är det doften av frihet som får mig att fortsätta gå framåt fast jag hellre skulle vilja lägga mig ner och skrika; Stopp! Jag vill skrika stopp och förklara för alla att jag inte orkar mer just nu. Att jag inte orkar mer förändringar nu. Kan de inte bara låta mig vara för mig själv och få vila i detta mellanläge? Hur många förändringar orkar en människa med på ett halvår? Jag har inget svar. Jag vet bara att det hela tiden kommer nya saker som förändras. Jag får hela tiden nya insikter i mig själv och i hur jag fungerar. Varje dag lär jag mig något nytt om mig själv och något säger mig att det inte kommer att sluta förrän den dagen jag ligger i sängen död som en gammal människa med rynkor över hela kroppen.

Livet är i en ständig förändring. Vissa dagar är lättare än andra, vissa dagar vill jag inte gå ur sängen. Men det kanske är så här det faktiskt är att leva. Att vissa dagar är lättare och vissa dagar vill man bara dra täcket över huvudet och försvinna. Jag vill inte tro på det samtidigt som jag vill det. Alltid denna dubbelhet.

Det är nu som livet är mitt!

Jag ska leva & inte bara överleva

Skribent: Emelie Jonsson

 Tema: Våga Leva

 Redaktör: Josefin Alm

Det är nu jag börjar förstå, jag förstår att jag lever.

Livet är mitt och jag har ansvar för att vårda och ta hand om mitt egna liv.
Jag ska leva och inte bara överleva, jag vill visa hela världen vem jag är
Meningen med livet kan inte vara att svälta sin kropp och skada den när smärtan är för stor,
det som gör att jag ska leva är att jag ska stå emot smärtan som skapas, för jag vet att smärtan blir mindre för varje minut jag står ut.

Så länge man står ut och inte skadar sin egna kropp så gör man sig själv något gott och det är därför jag lever, för att ta hand om det liv jag har fått.
Livet är något fint och jag borde le mot världen för att jag får vara en del av detta.
För det finns faktiskt något gott med livet när man vågar inse det och vågar se bort från det mörka

Tema: Våga leva

Skribent: Josefin Alm
Redaktör: Josefin Alm

 Tema: Våga Leva

Foto: Josefin Alm

Temat denna vecka handlar om livet och om att våga leva. Just det där med att våga bryta med självskadorna är något jag har funderat mycket på. Hur ska man göra för att verkligen våga släppa taget om den trygghet man har funnit i självskadorna/ätstörningen/depressionen. Jag önskar så att svaret skulle vara lätt. Men det är det verkligen inte.

Denna vecka hoppas jag på att få lite hjälp med att inspirera de som fortfarande vandrar omkring på de näringsfattiga, farliga savannerna att komma till oaserna där det finns gott om vatten och näringsrikt gräs.

Ska jag våga?

Det är en svår fråga

Våga släppa allt

Det är så kallt

Våga höra vinden

Känna en mot kinden

Våga se ljuset

Våga släppa bruset

Tänker på mina vänner

Oj, vad det spänner

Känna denna känslan

All denna ängslan

Den vill jag slippa

Ja, den ska jag skippa

Ljuset är härligt

Ta det varligt

Ta vara på alla ljusa stunder

I alla minneslunder

Vad är mod?

Skribent: Hanna
 Tema: Mod
Redaktör: Johanna Olsson

Vad är mod?

Att konfrontera drakarna

Övervinna hindren

 Förstå riskerna

 Verkligen leva

 Alltid hoppas

 Gå hela vägen,

och förvänta sig det bästa

gettyimages.se

Vecka 19, tema Mod.

Skribent: Johanna Olsson

Tema: Mod, vad innebär mod och när var du modig?

Redaktör: Johanna Olsson

Jag inleder min karriär som SHEDOblogg-redaktör genom att ge mig på ett ämne som under den senaste tiden ofta funnits i mina tankar. Och temat är: Mod, vad innebär mod och när var du modig?

 "Det är ingen konst att vara modig om man inte är rädd." Tove Janson

Jag tänker att det finns så otroligt många nivåer av mod, och att ingen nivå är den andra bättre. Mod kan finnas i den vänaste handling, i de enklaste orden och i det vardagliga livet. Men det kan även tas i form som heroiska handlingar och ingripande. Jag läser ofta om människor som trots fara för sitt eget liv ändå valt att skydda sina medmänniskor, barn som genomgår vidriga cancerbehandlingar och livsöden större än andra. För mig är det ganska så enkelt att sätta ordet mod på dessa handlingar.

Men mod kan även visas sig i den finaste vänskap, i de små gesterna. En väninna till mig har en dotter, E, på åtta år. Dottern och hennes vän skulle gå till varsin lektion i slöjd, som låg på varsin del av skolgården. Då vännen till E inte vågade gå själv över skolgården, rädd för de stora barnen som hon var, så följde E henne till träslöjden för att sen själv korsa skolgården till sin syslöjd. Trots att hon själv var otrygg med att gå över skolgården trotsade hon sin rädsla och följde med sin vän. För mig är det mod.

Hur tänker ni kring ämnet mod? Vad innebär mod, och när var du själv modig?

Var inte rädd för att dela med dig av ditt mod, skriv gärna och skicka in ditt bidrag till veckans blogginlägg.

Jag lever tack vare er

Skribent: Dorota Peczak

Tema: Någonting som betyder

 Redaktör: Emelie Jonsson

När jag mådde dåligt fanns det ingenting och ingen som var av betydelse för mig. Ingen i min omgivning och ingenting i min omgivning, förutom en liten sak - en älgmaskot som har tillbringat med mig varenda natt sedan 8 år tillbaka. Reser jag och sover över gör han det också. Det känns tryggt att ha honom i min famn. Det är han som har sett alla mina tårar och som jag fick krama om när det kändes som värst. Han stötte inte bort mig någonsin. Han väntade på mig när jag kom hem från skolan, han väntade på mig när längtan efter mamman var som störst och när livet kändes som tyngst. Han var alltid redo för en kram. Och han kommenterade inte mina destruktiva handlingar.... Min älg som heter "Pan Los" (Herr Älg) kommer för alltid att bli min bästa vän och min bästa tröst.

Under de senaste 4 åren har jag även träffat två personer som har en stor betydelse för mig och som alltid kommer att ha den. Den ena är min terapeut och den andra skolsköterska. Deras värme och godhet har bidragit till att jag lever idag och att jag mår bra. De har visat mig att solen finns och skiner för mig varje dag och att livet är värt att leva. De såg min styrka och min potential när jag inte längre trodde att jag hade någon. De lyssnade på mig och de kände med mig, de fanns där för mig. När jag kände att jag inte hade någon nytta av kurator jag hamnat hos först var det skolsköterskan som gav mig kraften att säga ifrån och byta till någon som kan hjälpa mig på riktigt, när jag grät och hyperventilerade av ångest var det terapeuten som hjälpte mig att gå igenom den. När det kändes som jobbigast med maten och med livet fanns de där för mig och det kommer jag aldrig att glömma. När ingen av mina släktingar kunde delta i min sjuksköterskeexamen ställde min terapeut upp och kom både till kyrkan, tog kort på mig och åt lunch med mig efteråt. När ätstörningskliniken höll på att flytta och det fanns ingen möjlighet att träffas för samtal i den nya lokalen kom terapeuten hem till mig för att jag inte skulle missa min session....

Jag överlevde tack vare skolsköterskan och terapeuten. Tack för att ni  finns.

Det som får en att hitta tillbaka till ljuset

Skribent: Caroline Danielsson
Tema: Någonting som betyder
 Redaktör: Emelie Jonsson

Någonting som verkligen betyder något är någon som kan få en att hitta tillbaka till ljuset efter att ha varit vilsen ett tag i mörkret. Någonting som får en att glömma allt negativt och all smärta. Någonting som gör att man släpper allt och kan bara vara sig själv. Ingen press, ingen ångest, bara värme.


För mig kan det vara en latte hos en nära vän där man antingen kan prata en massa eller bara vara tyst utan att känna att det blir en konstig stämning.

Det kan vara en varm kram från min sambo när jag mår dåligt. Känslan av att veta att han alltid finns där för mig.

Det kan också vara mina katter som springer runt och busar eller som jag kan klappa när jag är ledsen. De dömer mig aldrig, utan bryr sig bara om hur mycket kärlek och kel de får.

Något som verkligen betyder något är även mina föräldrar och min bror som jag vet alltid ställer upp. Jag kan ringa och prata med dem när som.

Min terapeut är någon som verkligen betyder något med. Hon kämpar verkligen för mig och tillåter mig att släppa masken framför henne. Jag får vara ledsen, behöver inte alltid vara glad och jag kan säga vad jag vill till henne. Hon ger mig en massa tips på vad jag kan göra annorlunda istället för att vara självdestruktiv. Hon hjälper mig att knyta upp knutorna i bröstet o magen.

Alla dessa människor ger mig styrka på den väg som jag själv måste gå. Jag vet att jag är ensam men jag har olika verktyg i form av dessa personer och djur. Det är det som verkligen betyder något.

En person som förändrar mig

Skribent: Emelie Jonsson
Tema: Någonting som betyder
Redaktör: Emelie Jonsson

Jag inleder denna veckans tema ”Någonting som betyder” med att bidra med egna tankar kring någonting som betyder för mig.


Det finns några saker som jag skulle kunna ta upp som gör min dag lite ljusare när jag bara ser svart, men något eller ja någon kanske jag ska säga som får mig att le inombords är min älskade brorsdotter. Jag funderar över hur mycket hon har förändrat mitt liv och hon har verkligen gjort så mycket för mig, hon får mig alltid att bli sådär varm inombords och jag får mig alltid ett härligt skratt när jag ”pratar” med henne i telefon eller när jag träffar henne. Hur kan egentligen en 2 åring ge så mycket kärlek?

Sen dagen hon föddes så förstod jag att hon skulle betyda mycket för mig, mitt första syskonbarn och hela min värld förändrades.


Jag har alltid, så länge jag kan minnas varit barnkär och längtar efter att jag kanske en dag får ha lyckan att bilda min egen familj med barn som förgyller min vardag, men tills den dagen kommer om den gör det så får jag passa på att njuta av att jag har syskonbarn som får mig att bli som ett barn på nytt.


När jag är barnvakt till min brorsdotter så får hon mig att glömma alla mörka tankar, hon får mig att le med ögonen genom att bara vara sig själv. Även om jag har en hemsk dag så räcker det att hon är i närheten och jag skiner upp som en sol. Vad hon än gör så får hon mig att bli den där Emelie jag vill vara, hon påminner mig om det friska som finns inom mig, att det finns något som faktiskt är värt att leva för.


Jag visste att Ellen skulle betyda mycket för mig, men såhär mycket trodde jag aldrig hon skulle kunna förändra mig. Hon gör mig lycklig & när hon springer runt och pratar med alla ord hon kan, kan jag inte annat än att le.

foto: privat

Min brorsdotter är någon som betyder mycket för mig, och utan henne tror jag aldrig att jag skulle vara på väg mot det friska. Utan henne hade jag inte sett det där fina världen faktiskt har att erbjuda.

Någonting som betyder

Skribent: Emelie Jonsson
 Tema: Någonting som betyder
 Redaktör: Emelie Jonsson

Jag startar min första riktiga vecka idag som redaktör på bloggen, och temat denna veckan är ”Någonting som betyder” Det kan vara någonting som betyder när man mår dåligt, som en vän, ett husdjur, musik, ja allt från himmel till jord. Det som betyder för en person kan ha en annan betydelse för någon annan så det är bara ens egen fantasi och tankar som sätter gränsen för vad det är som betyder någonting för en själv.


Jag kommer senare idag bjuda på vad som betyder för mig och senare i veckan kommer Caroline att beskriva vad det är som betyder något för henne.


Det finns fortfarande chans kvar att komma med egna bidrag om ni har något ni vill skriva om inom detta tema!

Att ta emot kritik

Skribent: Amanda Duregård
Tema:En framgång - Något jag hade problem med men löste 

Redaktör: Alla

Jag har under hela mitt liv varit

oerhört känsig för kritik. ”Ta det inte personligt” låter i

mina öron bara som ett hån, det är klart att jag gör, det är ju

jag som gjort fel, det är jag som får kritik. Några svepande ord

från en klasskamrat, en tvekan i mammas röst innan berömmet

kommer. Det kunde få mig att sjunka under isen i en vecka. Jag

undvek noggrannt att sysselsätta mig med saker som jag inte

behärskade fullt ut. På journalistutbildningen gick det inte att

undvika kritiken. Och skrivandet, som jag alltid kunnat briljera med,

blev föremål för ingående granskningar och ifrågasättanden. I

början kändes det som att bli avsågad längs med fotknölarna. Att

protestera mot kritik som jag egentligen inte höll med om var

otänkbart: säger någon att jag är dålig så har jag ingen rätt

att påstå annorlunda.Det blev en ytterligare form av

självdestruktivitet, att låta folk kritisera det jag gjort utan att

försvara mig. Det var bara en ärlig sanning om vad jag egentligen

var värd.

Jag är fortfarande inte superbra på

att ta kritik, men jag har lärt mig en del strategier för att möta

den sortens kritik som inte är menad att såra. Särskilt då jag

vet att andra ska komma med synpunkter på ens arbete (i skolan t.ex.

måste vi ju kommentera varandras texter). Jag började efter ett tag

att försöka gå in till sådana sessioner med en annan utstrålning.

Det hade inget att göra med hur det kändes inuti, inte då. Jag

utstrålade självsäkerhet och vänlighet, och frågade intresserat

om det fanns några fler idéer jag kunde använda. Jag visade med

hela mig att det var MITT arbete: jag som bestämde om det sedan

skulle ändras något, och försökte hålla fast vid att det jag

lämnat ut bara var ett utkast. Det fanns alla chanser att ändra i

efterhand om jag ville. På samma sätt minns jag att jag gjorde i

högstadiet, jag insåg hur smart det var att fråga läraren om jag

fått med alla delar INNAN inlämningen, istället för att behöva

få sådana påpekanden i efterhand. När jag lyckas omvandla kritik

från att vara en bedömning till ett försök att hjälpa blir den

lättare att ta emot.

Med tiden har jag utvecklat detta, och

känslorna har börjat följa det jag vill. Jag har börjat

ifrågasätta när någon kritiserat en sak jag varit nöjd med. Ja,

numera kan det faktiskt hända att min man J får en utskällning av

mig, om han inte skrattar när jag drar ett skitroligt skämt!