Det var inte ditt fel

Skribent: Elin M. Liljeholm   
Tema: Försoning   
Redaktör: Linda Adolfsson

Foto: deviantart.com

Många gånger har jag frågat mig själv om försoning är detsamma som att förlåta. Varje gång kommer jag fram till att nej, för mig är det två olika saker.

På wikipedia.org står det såhär: Försoning är när, personer eller länder som bråkar blir sams igen. Ordet betecknar en genuin återvunnen samhörighet, inte bara att bråket upphör. Det kan också ge tillfälle att återupprätta sin heder.

Jag kan nog påstå att jag har kommit en bra bit på väg med att försonas med mitt förflutna. Däremot kan jag inte känna att jag kan förlåta personen bakom handlingen som skadade mig djupt. Han som tog något som var mitt och lämnade mig i skärvorna av det barn jag en gång var. Ännu är jag inte redo att förlåta, kommer jag någonsin bli det?

Måste jag förlåta och försonas med honom för att kunna försonas med livet och kunna leva livet fullt ut? Och jag svarar mig själv med ett bestämt nej. Jag kan nu efter så många år nog påstå att jag sakta och tveksamt närmar mig försoningen av/med det som varit, utan att för den delen förlåta det oförlåtliga som han utsatte mig för...
Att jag står här nu, och kan se tillbaka med en mildare blick ger min själ lite mer trygghet, lite mer mod att fortsätta livets upptäcktsfärd.

Försoning för mig är att acceptera det som har varit, sluta förneka, och sluta klandra sig själv. Våga se sanningen och tro på orden: Du bär ingen skuld i det här. Det var inte ditt fel. Det var han som gjorde fel. Det är han som ska må dåligt!

Jag jobbar fortfarande med det. För smutsen, skulden och den där skammen sitter kvar oavsett hur frenetiskt jag försöker skrubba mig ren. Vad fick honom att tro att han hade tillåtelse att överhuvudtaget röra vid mig?

Och jag tror inte längre på tvål och vatten, eller på desinfektionssprit heller för den delen. Jag tror att det enda sättet vi kan känna oss rena igen är att själva, från djupet av våra hjärtan vidhålla och upprepa de där orden för den lilla flickan som finns där inom oss. Hon som blev skrämd till tystnad. Och som bär på en skam så stor att hon gråter sig till sömns varje kväll, och ibland önskar sig död. Rädd för att någon ska se vad han gjort henne, vad han tog, och tomheten han lämnade efter sig. En sån där tomhet som bara växer och blir större och tillslut hotar att sluka en.
Med ord skrämde han mig till tystnad. Hotade mig med vad som skulle hända om jag berättade för någon. Och på så sätt virade han effektivt skammen hårt om mig, och jag fick svårt att andas.

Håll om den lilla flickan, vagga henne i din famn, så som hon har väntat på att någon ska göra i alla dessa år. Säg åt henne att det var han som gjorde fel, inte hon. Få henne att själv uttala de orden. Om och om igen.
- Det var inte mitt fel! Jag var bara ett barn! Det är han som ska skämmas! Det är han som har varit dum! Inte jag! Inte jag! Hör du det!? Inte mitt fel!

Så kanske hon en dag inte bara hör orden, utan också känner ordens innebörd. Det är försoning i mina ögon. Att ta tillbaka det som stals, ge tillbaka skammen, skulden och smutsen till den man som en gång gav oss den. Och ta tillbaka vår heder, vårt människovärde! Och med stolhet vandra gatorna fram med huvudet högt. Och inte bara veta, utan också känna att han inte längre har makten över mig nu. Jag har gjort mig fri. Tagit tillbaka det som är mitt. Kastat skammen i hans ansikte. För i alla dessa år var skammen hans. Och nu vill jag säga :
- Det finns inte plats för dig i mitt liv längre! Dra åt helvete, och kom aldrig tillbaka!

Ni kanske inte håller med mig, men det är så här jag ser det.