Att ta emot kritik

Skribent: Amanda Duregård
Tema:En framgång - Något jag hade problem med men löste 

Redaktör: Alla

Jag har under hela mitt liv varit

oerhört känsig för kritik. ”Ta det inte personligt” låter i

mina öron bara som ett hån, det är klart att jag gör, det är ju

jag som gjort fel, det är jag som får kritik. Några svepande ord

från en klasskamrat, en tvekan i mammas röst innan berömmet

kommer. Det kunde få mig att sjunka under isen i en vecka. Jag

undvek noggrannt att sysselsätta mig med saker som jag inte

behärskade fullt ut. På journalistutbildningen gick det inte att

undvika kritiken. Och skrivandet, som jag alltid kunnat briljera med,

blev föremål för ingående granskningar och ifrågasättanden. I

början kändes det som att bli avsågad längs med fotknölarna. Att

protestera mot kritik som jag egentligen inte höll med om var

otänkbart: säger någon att jag är dålig så har jag ingen rätt

att påstå annorlunda.Det blev en ytterligare form av

självdestruktivitet, att låta folk kritisera det jag gjort utan att

försvara mig. Det var bara en ärlig sanning om vad jag egentligen

var värd.

Jag är fortfarande inte superbra på

att ta kritik, men jag har lärt mig en del strategier för att möta

den sortens kritik som inte är menad att såra. Särskilt då jag

vet att andra ska komma med synpunkter på ens arbete (i skolan t.ex.

måste vi ju kommentera varandras texter). Jag började efter ett tag

att försöka gå in till sådana sessioner med en annan utstrålning.

Det hade inget att göra med hur det kändes inuti, inte då. Jag

utstrålade självsäkerhet och vänlighet, och frågade intresserat

om det fanns några fler idéer jag kunde använda. Jag visade med

hela mig att det var MITT arbete: jag som bestämde om det sedan

skulle ändras något, och försökte hålla fast vid att det jag

lämnat ut bara var ett utkast. Det fanns alla chanser att ändra i

efterhand om jag ville. På samma sätt minns jag att jag gjorde i

högstadiet, jag insåg hur smart det var att fråga läraren om jag

fått med alla delar INNAN inlämningen, istället för att behöva

få sådana påpekanden i efterhand. När jag lyckas omvandla kritik

från att vara en bedömning till ett försök att hjälpa blir den

lättare att ta emot.

Med tiden har jag utvecklat detta, och

känslorna har börjat följa det jag vill. Jag har börjat

ifrågasätta när någon kritiserat en sak jag varit nöjd med. Ja,

numera kan det faktiskt hända att min man J får en utskällning av

mig, om han inte skrattar när jag drar ett skitroligt skämt!