Det finns ingen skuld att bära.

Skribent: Linda Adolfsson  
Tema: Försoning  
Redaktör: Linda Adolfsson

Det är mors dag idag och mina vänner ringer sina mammor, bjuder in dem på fika för att tacka dem för det liv de har fått. Jag skulle kunna sitta här i min bitterhet och sörja den mor som lämnade världen för två och ett halvt år sen. Jag skulle kunna vara svartsjuk på alla de som har fått växa upp med en närvarande och frisk mamma. Jag känner inte så längre. Jag är tacksam för de som har fått uppleva en frisk och trygg mamma i sitt liv.

Min mamma gjorde så gott hon kunde. Hon kunde inte älska sig själv och då inte heller den dotter hon födde till världen. När hon fortfarande var vid liv innehöll varje dag en önskan om att hon skulle få dö. Jag orkade inte se hur cancern tog över henne mer och mer, hur hon överlämnade sig själv till sjukdomen. Jag ville inte se henne ge upp. Jag blev sjuk i hennes sjukdom. Jag straffade mig själv för att mamma var sjuk. Jag såg det som mitt fel.

Idag när jag ser tillbaka kan jag se att hon gjorde vad hon trodde var rätt. Hon visste inte bättre. Hon gjorde vad hon kunde för att överleva ett helvete. Precis som jag i min sjukdom. Jag försökte bara överleva. Jag hade inga andra verktyg. Jag visste inte vad ett friskt liv var, hur man hanterade en normal vardag. Allt jag visste var smärtan. Jag kunde den utan och innan. Jag försökte till och med dö för att jag hoppades att det skulle föra mig närmare livet. Jag skrek på alla sätt utom just att skrika. Jag var stark på mitt sätt. Jag gjorde vad jag kunde för jag visste inte om något annat. Jag visste inte om något annat. Det är okej.

Det vet jag nu. Jag har lärt mig att leva. Idag ser jag tillbaka och vill ta upp den rädda lilla flickan i min famn och låta henne gråta mot mitt bröst. Jag vill ge henne all den där kärleken hon alltid hade rätt till. Det var inte mitt fel. Det var ingens fel. Det finns ingen skuld att bära.
Jag försöker bli min egen älskande förälder, ger mig själv mat när jag är hungrig och vaggar det där inre sårade barnet till ro. Jag ser tonårsflickan som slogs för sitt liv mot ångesten som härjade i henne. Och jag viskar:
Det är okej, du gjorde vad du kunde. Det finns ingen skuld att bära.