Kaninerna lyssnade alltid

Skribent: Therese van Barneveld
Tema: Min hobby
Redaktör: Amanda Duregård

Jag har nog alltid tyckt om kaniner. Det började hemma hos farfar. Han hade kaniner i ett hägn. För att äta antagligen. Jag satt alltid utanför hägnet och drömde om att farfar skulle fråga om jag ville ta med mig en kanin hem. Det frågade han aldrig. När jag var sju år fick jag min första egna kanin. Hon hette Lina och blev nio år. Sen var jag fast. Hemma hos min fostermamma fanns det massor av kaniner. De flesta var till för att ätas. Några var kelkaniner, som min Lina och min Elvira och några var ullproducerande som Sandra och Filippa. När jag flyttade hemifrån skaffade jag Hildur-Amalia. Hon var en röd hermelinkanin och hon bet alla utom mig. Min mamma frågade vart jag skulle göra av Hildur-Amalia under de perioder som jag var inlagd. Jag svarade att jag inte tänkte bli inlagd mer och det var faktiskt Hildur-Amalia som höll mig ifrån sjukhuset många gånger. De första två åren av hennes liv var jag inte inlagd en enda gång.

Sen fick jag hem Malte. Han var också en hermelin, en grå hittekanin. Han ägde min lägenhet. Det syntes tydligt att han visste att han var den rättmätige ägaren. Hans sätt att ta plats. Hans förmåga att utvidga sitt revir och hans självsäkra framfart när han knaprade i sig väggarna i köket, allt gjorde han med en sån självklarhet att alla som kom in förstod att här är det Malte som bestämmer. Men han var ingen despotisk makthavare. Nej han var lugn och trygg och han tog hand om både Hildur-Amalia och mig med samma lugna attityd. Om jag grät blev Hildur-Amalia rädd och gömde sig men Malte satt kvar och lyssnade uppmärksamt. Ja, det förvånade alltid mig, att han lyssnade så uppmärksamt trots att han inte förstod vad jag sa. Eller vem vet, det kanske han gjorde?

Medan jag var på behandlingshemmet skaffade min pojkvän fler kaniner åt mig. Det var två hittekaniner som behövde nya hem. Vi kallade dem för Pricken och Snösvart. Det var vinter och varje permission ifrån behandlingshemmet låg jag ute i deras bur och studerade deras beteende. Det var så lugnt och skönt. Att gå i behandling är tvärtemot vad många tror väldigt tufft och jag hade behov av lugn och ro när jag var hemma på helgerna. Och kaniner är den perfekta avslappningen. När man har studerat dem ett tag, hur de umgås med varandra och hur de umgås med mig så kan man se hur de mår och förstå mer subtila signaler. Visste ni till exempel att om kaninen blir väldigt nöjd med något som den får att äta så rycker det i bakkroppen på den.

På behandlingshemmet fick vi patienter inte lov att terapeuta varandra och jag som alltid varit van att prata om mina problem med andra människor var nu tvungen att hitta ett annat samtalsämne. Jag var helt enkelt tvungen att prata om mina kaniner. Då märkte jag att ju mer jag tänkte på och pratade om mina kaniner ju mer avlastning fick min hjärna ifrån alla problem och hopplöshetstankar. Jag mådde helt enkelt bra av att ständigt prata om mina kaniner. En av tjejerna på behandlingshemmet och jag skulle gå en promenad tillsammans ”Bara du inte pratar om dina kaniner!” suckade hon. Men jag sa som det var ”Jo jag måste prata om kaninerna. Det är det enda positiva jag kan tänka på just nu.”

När jag kom hem eskalerade hela kaninhobbyn. Jag hade under hela behandlingshemsvistelsen funderat på hur det skulle vara att hopptävla med kaniner. Nu gjorde jag slag i saken. Jag skulle tävla med Pricken. Jag fattar inte vad som fick mig att fortsätta. Jag hade mycket smärtor i kroppen vid den tiden och hela resan till tävlingsplatsen längtade jag efter helt andra saker än att stå i regn och blåst på en hopptävling. Jag hade mycket ont. Jag har aldrig varit någon tävlingsmänniska och Pricken var ingen tävlingskanin. Han var så rädd att han kröp ihop i en boll och vägrade röra sig. Han kom inte ens över starthindret. Fast jo. Nog vet jag vad som fick mig att återvända. Pricken var så rädd och jag var stor och stark och han tydde sig till mig för att få stöd och tröst. Efteråt kändes bandet mellan mig och Pricken starkare. Vi hade varit ute på äventyr tillsammans. Vi hade utmanat våra rädslor trots att vi var jätterädda för att tävla båda två. Sedan den gången har jag skaffat ytterligare tio kaniner. Några är hittekaniner, några är egenuppfödda och några är köpta från uppfödare av hoppkaniner.

Kaninen är en symbol för kärlek och fruktsamhet, för glädje, nyfikenhet och mod. Den symboliserar också lycka, vaksamhet och magisk kraft och för mig är kaninen det ultimata djuret.


Foton: Therese van Barneveld