Nattliga funderingar om att leva

Skribent: Josefin Alm
Tema: Våga leva
Redaktör: Josefin Alm

Ibland slår det mig att jag måste stannat i min mentala utveckling den dagen jag fyllde 16. Även om jag vet att åren har gått så känns det inte så. Inte kan det vara så att jag fyller 20 i höst. Min kusin som är ett halvår yngre än mig tar studenten 4 juni. Han är 19 år och han kommer ta studenten snart efter tre år på IB-programmet. Jag är äldre, det är jag som skulle ta studenten först av oss. Visst jag sprang ut med mössa och vit klänning för snart ett år sedan men jag är fortfarande inte klar.

Det är svårt att veta hur jag ska göra för att leva vidare, ta mig ut i livet, våga leva. Det slår mig om och om igen hur mycket jag har förlorat under dessa år med självskador och depression. Jag har missat i stort sätt hela mitt tonårsliv. Den perioden som så många säger är den bästa perioden i livet, pyttsan säger jag. Hur ska jag ta mig ur detta dödläge? Hur ska jag göra för att verkligen våga leva utan depressionens skyddande mur, för det är så jag ser det. Depressionen har för mig varit ett skydd mot allt det som kan skada mitt inre. Den har skyddat mig från pressen i skolan som jag inte klarat av. Genom att då skylla på depressionen har underlättat och tagit bort mycket krav. Jag har känt mig som en utomjording i skolan bland alla dessa ambitiösa elever. Jag har inte nått upp till deras nivå. Inte så konstigt att skolan inte velat fungera när jag vantrivts.

Hur gör man då för att ta sig ur detta? Att inte hålla kvar depressionen som en skyddande mur, den förstör mycket mer än vad den faktiskt hjälper mig. Varje dag är en kamp. Jag har en mentor som finns där hela tiden, stöttar och pushar. Allt för att jag ska klara av skolan. Jag har en mattelärare som vägrar ge upp hoppet om mig. Hon ser vad jag kan, hon ser bakom den dåliga självkänslan och det dåliga självförtroendet. Hon ser att jag faktiskt kan räkna matte. Hon har givit mig VG i Ma B. Ändå går jag ständigt runt och undrar när bomben ska släppas, när de ska komma på att jag är en ren bluff. Något får mig ändå att vilja vara kvar, något får mig att fortsätta kämpa.  Är det doften av frihet som får mig att fortsätta gå framåt fast jag hellre skulle vilja lägga mig ner och skrika; Stopp! Jag vill skrika stopp och förklara för alla att jag inte orkar mer just nu. Att jag inte orkar mer förändringar nu. Kan de inte bara låta mig vara för mig själv och få vila i detta mellanläge? Hur många förändringar orkar en människa med på ett halvår? Jag har inget svar. Jag vet bara att det hela tiden kommer nya saker som förändras. Jag får hela tiden nya insikter i mig själv och i hur jag fungerar. Varje dag lär jag mig något nytt om mig själv och något säger mig att det inte kommer att sluta förrän den dagen jag ligger i sängen död som en gammal människa med rynkor över hela kroppen.

Livet är i en ständig förändring. Vissa dagar är lättare än andra, vissa dagar vill jag inte gå ur sängen. Men det kanske är så här det faktiskt är att leva. Att vissa dagar är lättare och vissa dagar vill man bara dra täcket över huvudet och försvinna. Jag vill inte tro på det samtidigt som jag vill det. Alltid denna dubbelhet.

Det är nu som livet är mitt!