Mina ljus i mörkret.

Skribent: Johanna Hildingsson
 Tema: Att stanna vid liv.
 Redaktör: Johanna Hildingsson

Under de perioder jag mått riktigt dåligt har det ibland blivit helt svart. Jag har inte sett någon utväg, ingen framtid, inget ljus. Det har vart fruktansvärt tungt och jag har velat och försökt få slut på lidandet på många olika sätt. Jag har varit självdestruktiv på många olika sätt, för att det var det som fick ångesten att släppa för en liten stund. Ett par gånger har jag även försökt ta mitt liv, men har som tur är aldrig lyckats. Idag är jag glad att jag lever och jag mår i det stora hela bättre även om jag fortfarande har mina tunga stunder. Det är saker som hjälpt mig att inse det, vissa saker som har betytt extra mycket för mig under den här resan. Här tänker jag skriva de fyra främsta sakerna som fått mig att välja att leva.

Min sambo: Min kärlek och bästa vän. Gustaf finns där för mig i vått och torrt, och har gjort det i snart fyra år. Han accepterar att jag har mina stunder då jag mår dåligt, men låter mig aldrig fastna där. En av anledningarna till att jag sitter här idag är för att jag har honom. Jag skulle inte kunna svika honom genom att skada mig själv eller ta mitt liv. Han är värd allt.

Min familj: Stöttar, uppmuntrar och hjälper mig när jag behöver. De ser mig för den jag är och har alltid gjort, även när det var som värst. Jag kan ringa dem dygnet runt och jag vet att de skulle göra allt för mig. Min syster är värd en extra eloge, det kan inte alltid ha vart lätt att ha mig till syster. Trots att hon är lillasyster ser jag upp till henne, hon är stark, framåt och omtänksam. Hon är helt enkelt fantastisk.

Ida och Emmie: Två av mina närmsta vänner. De finns alltid där, även om vi inte ses så mycket som vi borde. De har stöttat mig genom svåra och bra tider, och har alltid behandlat mig som en av dem. De har fått mig att göra saker som jag kanske annars skulle dragit mig ur men ändå sett när jag behövt vila. Ida har jag känt väldigt länge och ibland var vi så nära att några trodde vi var syskon. Hon har under många år vart min trygghet och bästa vän. Emmie lärde jag känna på gymnasiet och det klickade nästan direkt. En sak som gör henne så bra är att hon alltid är sig själv. Hon går att umgås med på alla sätt, vi kan vara tysta och se en film eller pyssla, vara med om upplevelser tillsammans eller ha långa diskussioner om saker som berör. Två underbara, fantastiska personer som är värda allt det bästa.

Mina katter: Trots att jag ibland vill strypa dem så är de verkligen en stor källa till kärlek och trygghet. Det första jag gjorde när jag flyttade hemifrån var att börja leta efter en katt. Fick adoptera Lilla Vän från Gustafs farfar och hon har efter det blivit mitt ständiga sällskap. Hon är alltid i närheten. Knuff köpte jag som kattunge och hon är vår buse. Älskade buse.

Vad är din anledning till att leva?

Skribent: Johanna Hildingsson
 Tema: Att stanna vid liv.
 Redaktör: Johanna Hildingsson

Ibland kan allt kännas svart. Överallt finns mörker, inget ljus någonstans. Inringad av detta outhärdligt svarta kan det vara svårt att hitta en mening. Det är svårt att leva när allt känns meningslöst, inget känns roligt, det är tungt och gör ont. När det känns som om du helst vill dra täcket över huvudet och försvinna, är det inte lätt att hitta någon ljusning. Då kan livet kännas väldigt långt borta.


Det är inte lätt att bryta sig ur något sådant här. Det är lätt att tänka tanken att man ska ge upp, få ett slut på lidandet. Men av någon anledning sitter vi här idag. Det är något som gör att vi inte har gett upp. Något gör att vi väljer att stanna kvar i livet, även om det i mellan åt är riktigt tufft. Någonstans i allt det mörka finns det något som håller oss kvar.


Vad är din anledning till att leva?
 Skriv till blogg@shedo.org och berätta.

Att stanna vid liv.

Skribent: Johanna Hildingsson
 Tema: Att stanna vid liv
 Redaktör: Johanna Hildingsson

"Låt mig finnas, låt mig att finnas, lite mer.

Jag är, jag är inte beredd att dö än, inte än.

Nej, jag är, jag är inte beredd att gå än, inte än.
Nej, jag är, jag är inte beredd att gå."

- Laleh, Vårens Första Dag

Den här veckan tänkte jag skriva lite om att leva. Anledningar till att leva. Varför ska man leva? Vad får dig att vilja leva? Vad kämpar du för när allt blir svart? Vad är det som får dig att vara vid liv idag, som får dig att inte lägga dig ner och ge upp? Skriv till blogg@shedo.org och berätta hur du gör, vad du kämpar för, vad som får dig att stanna vid liv.

Från SHEDO-styrelsen

2012 har vi lyckats med hur mycket som helst! Vill du vara med 2013? Valberedningen söker personer som är intresserade av att arbeta för SHEDO under det kommande verksamhetsåret. Vem vill du nominera till styrelsen eller till andra poster? Eller nominera dig själv!

För info och nomineringar: valberedning@shedo.org

Livets kärna

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: den egna livfilosofin
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Del ur ett inlägg skrivet på min blogg, för några veckor sedan. Det berör ämnet "vem är du?" och beskriver mitt sätt att se på livets kärna - du.

Vi måste inse att alla människor har bara en person i livet, som hela ens inre liv bygger på. En person som behövs för att kunna fortsätta. Det är du. Ditt jag är det enda du kan hänga upp ditt liv på. Människor kommer och går - men du kommer alltid att finnas. Därför gäller det är lära känna dig själv, som en kär vän. Att behandla dig själv som en kär vän. För bör inte den viktigaste personen i ditt liv vara den du värnar mest om? Dessvärre är det sällan så det blir. Ofta blir det tvärtom.

Vi bör särskilja på ordet "självkänsla" och "självförtroende". De behöver inte sitta ihop. Självförtroendet är kopplat till vad du gör. Självförtroendet jag haft, har faktiskt kunnat vara rätt bra. I perioder har jag vetat att jag kunnat, och kommit rätt långt. Många av de som kommer längst, karriärsmässigt, har väldigt bra självförtroende. Det driver dem längre. Men de är ibland också de som har sämst självkänsla. Uppfattning om ditt eget värde, i dig själv. Bygger du ditt liv på en person eller ett yrke; alltså en prestation; har du antagligen ingen vidare självkänsla. Om du bara ser dig själv som en människa - när du gör det du kan. Många lever som sina yrken. Du är "polis" eller "konstnär" eller "företagare" och när den delen av dig rämnar - är du ingen längre. Det gäller att se dig själv som den du är istället för det du presterar. 

När jag skulle förbättra min självbild för några år sedan, efter år av självförakt, var det viktigt att jag fokuserade på min självkänsla. Att jag började uppskatta mig själv, innerst inne. När jag skulle säga till mig själv vad som gör mig till en bra människa; räckte det inte med fraser som "jag är bra på att skriva" eller "jag är bra på att springa fort" - utan jag var tvungen att släppa alla tankar på vad personen Yasmine gör. Vad hon kan. För vem är jag? Är jag mitt skrivande? Skulle jag plötsligt inte ha ett värde om jag släppte pennan eller tangentbordet? Nyligen skrev jag en lista på saker som gjorde mig bra. Där fanns det med saker som dessa, men främst hade jag skrivit egenskaper. Kärnan i vem jag är. Att jag är snäll, att jag är ödmjuk, att jag är generös, att jag är empatisk. Skulle jag sitta på en stol utan armar och ben skulle jag fortfarande besitta dessa egenskaper.

Bekräftelse har varit viktigt för mig i min utveckling. Men det är LIVSVIKTIGT att du som anhörig till någon som behöver bekräftelse - bekräftar kärnan. Får personen höra allt hon kan, förloras lätt kärnan i det hela. Då grundas hela hennes personlighet i sina prestationer. Den viktigaste uppgiften jag fått, är att förbättra kärleken till min kärna. Känslan av att duga, med mina fel och brister, precis som jag är. Ett misstag tar inte bort kärnan. Den finns, och kommer alltid att finnas. Under bra dagar, som i dåliga. Något annat jag insåg, var att mitt liv inte kunde hänga på en annan människa. Jag mötte min första kärlek när jag hade INGENTING. När jag avskydde min kärna. Under de nio månader det höll, blev det lätt att fylla mitt eget tomrum med denna människa. Fanns hon, fanns jag. När det brast, brast allt. Jag gick tillbaks till INGENTING. Idag är jag mer mogen för att träffa någon, då jag skulle låta denna person bli en viktig del bredvid mig. Hos mig. Men inte i mig, av mig.

Självklart kan en annan person behövas i ens tillfrisknande. Någon som kan hjälpa dig att utveckla kärleken till dig själv. Men då gäller det att du behåller din integritet. Din självständighet. Att du förblir DU, och bygger upp dig, fast med denna människans hjälp. Det är A och O. Livet är skört, andra människors liv att sköra, och ibland håller det inte. Ibland förlorar du en person. Har du då lagt allt som är DU på denna person, förlorar du även dig själv då. Människor kommer och går. Kärlek håller sällan i all evighet, och gör den det - finns det risk att människan försvinner på annat sätt. Men tänk aldrig att det var förgäves, om en person försvinner. Ångra aldrig något som en gång fått dig att le. För en dag gjorde den här personen dig lycklig, låt ögonblicken vara kvar att njutas av. Någonting en väldigt viktig person i mitt liv lärt mig; är att du aldrig kan äga en annan människa. En människa äger bara sig själv. Det går inte att andas av samma luft, för då tar luften slut. Alla människor måste få sitt andrum i livet. Vi människor skapar en vacker helhet, men måste fungera utan varandra också.

Vem är jag? har jag funderat. Idag blir jag bara mer och mer säker. Jag tror att det VÄRSTA övergreppet du kan göra på en annan människa, knappt syns. Och det är då du får en person att förtränga sitt eget jag. Att vara någon annan. Jag har råkat ut för personer som gjort om mig. Det gör jag aldrig igen. Jag har lärt mig av mina misstag. Förtränger du vem du är, förlorar du sanningen. Livets sanning. Då står du still, går inte framåt. Jag har förträngt mig själv i 19 år. Gått i andras fotspår. Nu har jag börjat vandra min egen väg. Och det har gett resultat. Jag har funnit äkta lycka. Trots att jag inte alltid mår bra (vem gör det?) vet jag vem jag är. Och jag har börjat acceptera mig själv med mina fel och brister. Så kallade "skuggsidor" har vi alla. Det är sidor som gör oss mer fulländade. Vi måste även acceptera att vi besitter dessa, för det gör alla människor.

När vi börjar se oss själva som de vi verkligen är - har vi kommit en lång väg. När vi börjat utveckla kärlek för vårt innersta. Kanske är det inte förrän då vi kan älska andra fullt ut, som det sägs. Det ligger något i det begreppet. Kärleken blir då mer villkorslös. Jag önskar fler började värna om sig själva. Se sig själva som en viktig person i ens eget liv. Jag har börjat göra det. Och jag är som en ny människa. Samtidigt som jag är den jag alltid varit - bara det att jag nu plockat fram den personen.

Kärleken till dig själv och till livet måste vara den starkaste. Och du måste inse - att du är den viktigaste människan, i ditt eget liv.

Det är livets kärna.

Värme och kärlek, Yasmine

Min andliga livssyn

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: den egna livsfilosofin
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Det första inlägget om min egen syn på livet, kommer beröra min andliga sida. Redan då jag föddes upplevde jag ting få andra i min omgivning upplevde. Men född i en vetenskaplig värld var det ingenting jag yttrade, eller ens kände att jag kunde berätta. Jag hade en ganska allmän syn på världen, tänkte inte så mycket på livets mysterier till en början. Men när jag kom upp i tonåren började många tankar cirkulera i mitt huvud, och jag började filosofera över existentiella frågor. Jag funderade över Gud, jordens uppkomst och om universum verkligen aldrig tar slut. Vad som händer när vi dör, och vad livet går ut på. Ofta kunde tankarna ge mig ångest.

 När jag började må dåligt blev min livssyn väldigt negativ och mörk. Jag såg egentligen inte att livet var särskilt viktigt, och ville mer eller mindre hänge mig till döden för att det var där jag hörde hemma. Kanske gjorde mitt mående denna livssyn ganska naturlig, men den drev mig nedåt och jag mådde bara sämre. Under åren som gått sedan dess har det handlat om en process, och jag vill säga att oerhört mycket hänt. Det som blev det första avgörande momentet blev då min morbror innan hans död började prata om det andliga. Han som tidigare varit så vetenskaplig, började se en annan del av livet. När han fick sin cancerdiagnos tror jag hans tro blev hans räddning.

Morbror, som jag numera alltid kallar "änglamorbror", vägledde oss till ett par andliga personer, som har hjälpt mig oerhört mycket genom åren. Jag tänkte berätta lite om ljuset jag fick från den ena, som lyste upp i mitt mörker under halvåret då jag fyllde 16. Vi hälsade på henne för första gången under den vintern. Jag hade haft kontakt med BUP under mer än ett halvår, och genomgått terapi en stor del av tiden. Terapi som mer eller mindre konstaterade att det fanns ett fel på mig, och fick mig att förstå hur mycket det påverkade. Den betecknade min ångestnivå i olika situationer, och lades fram mest för syns skull. För den hjälpte knappt alls. Jag visste vad jag inte kunde, men fick sällan veta vad som gjorde mig bra. Hos den här kvinnan ändrades det.

Jag började få healing. Kvinnan tog emot mig någon gång i veckan, och redan från starten ersatte hon min mörka världsbild med en betydligt ljusare. Första gångerna förberedde jag mig på att få beskrivningar av sjukdom och mående, som hos psykiatrin, men hade väldigt fel. Jag överöstes av ord om vad jag kunde, vilka starka sidor jag hade, hur bra jag var. Och jag hörde henne beskriva mig som om hon kände mig, när det gällde egenskaper och annat, fast hon inte träffat mig tidigare. På en gång kände jag hjärtats slag tala om för mig att det var sant, och jag började snabbt tro. För att det helt enkelt kändes mest rimligt, och för att det kändes i hela mig att tron skulle hjälpa mig.

När min morbror dog i slutet av det året, öppnades en ny värld upp, både på gott och ont. En värld jag dessvärre inte kunde hantera till en början, men jag skulle lära mig. Jag insåg att jag var väldigt känslig för energier och bar ett ytterligare sinne. Snart började jag kontakta min morbror, och fick veta detaljerade beskrivningar över framtida händelser som visade sig stämma. Jag fick kontakt med andra bortgångna, lärde mig bli väldigt bra på att läsa av föremål, så kallad "psykometri", jag mediterade och upplevde väldigt häftiga och minnesvärda situationer, och till sist lärde jag mig att heala själv.

Under de kommande åren fick jag alltmer bevis. Och tron hjälpte mig sannerligen. Jag tänkte berätta för er lite om vad jag tror, och vill att ni ska ha i åtanke; att det är teorier, en tro - ingenting som alla måste eller bör tro. Det är helt upp till var och en. Jag lägger upp mina teorier, fritt att tolka hur ni vill.

Jag tror på energier. Att världen består av energier, energier som vi hör, ser, känner och upplever - energier som inte alltid behöver ses och höras av alla.

Jag tror på reinkarnation. Att vi först finns som energier i en annan "frekvens", det många kallar "andra sidan". Att vi får skriva stolpar i en livsplan, vaga och föränderliga, innan vi föds på jorden och lever våra liv. Jag tror att alla har en uppgift - inte nödvändigtvis en uppgift som förändrar världen - men en uppgift inom oss, ett mål i vår själsliga resa. Jag tror att vi lever våra liv för att utvecklas som människor, och att meningen med livet är att växa i oss själva och bli ett med våra inre jag. För varje liv vi lever lär vi oss mer, och befinner oss snart i en högre frekvens. Jag tror att trauman från våra tidigare liv kan finnas kvar som problem i våra nuvarande.

Jag tror på änglar och guider. På andar och negativa energier. Att vår intuition är kontakten med en själ på andra sidan, som finns för att vägleda oss. Det finns olika guider för olika syften. Jag tror även att vissa energier har nått ett högre medvetande och mött sina högre jag - och lever som änglar. I och med att det finns ljusa energier, tror jag också det finns negativa. Negativa energier finns ofta med i bilden då vi mår dåligt, det kan även handla om negativa känslomässiga energier, som avund, förakt och rädsla. Jag tror att vi efter vår död ska möta ljuset och leva som energier, eller andar, på andra sidan.

Jag tror på energihjul, så kallade "chakran", på själen och på auran. Att även vår fysiska kropp består av energier. Chakran beskrivs ofta som sju "energhjul" som sitter på olika ställen av kroppen. När det uppkommer en blockering i dessa leder det till att kroppen, psyket eller själen inte mår bra och utvecklar problem. Jag tror på vissa delar inom medicin och vetenskap, att vi behöver hjälp från de som kan kroppen och psyket rent "vetenskapligt" - men jag tror att vi behöver så mycket mer! Jag kan bara tala utifrån mina egna erfarenheter, och jag har blivit hjälpt av alternativa metoder som healing och kanalisering. Inte sagt att alla blir hjälpta, och det beror helt på öppenhet och mottaglighet. Får vi hjälp att lösa upp blockeringar i våra chakran - tror jag att vi skulle kunna må mycket bättre. Det är saker inte vetenskapen har erfarenheter av helt och hållet.

Jag tror på att allt har en mening. Att allt händer av en anledning. Men samtidigt att det mesta kan förändras, och att vi kan attrahera personer och händelser, genom att sända ut rätt energier.

Jag tror på kärleken. För mig är Gud inte alls fördömande eller bestraffande. Finns Gud, är det en kärlekskraft, enligt vad jag tror.

Det jag tror, kan idag tyckas vara både provocerande och intressant. Flummigt och vettigt. Jag vet att det pågår en debatt om detta sätt att se på livet, men jag har valt att ställa mig utanför, och bara låta mig och alla människor få tro på vad som känns rätt. Så vidare ingen kommer till skada - tror jag aldrig att en tro är fel. Bara du väljer att behandla den rätt.

Vad tror du?

Värme och kärlek, Yasmine

Tema: den egna livsfilosofin, vilken är din livsfilosofi?

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: den egna livsfilosofin
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Vad är meningen med livet?
Varför har just du blivit du?
Existerar en tid efter livets slut?
Vad är det viktigaste i livet?
Är världen en samlad enhet, eller en plats där varje människa är en fri individ?
Vem är det egentligen som bestämmer över ditt liv?
Vad är kärlek; och vad är äkta kärlek?
Existerar Gud?
Är alla människor lika mycket värda, eller är det beroende av vem som bedömer?
Finns det ett slut på universum?
Vad är vi människor gjorda att göra?
Existerar slumpen?
... eller kanske ödet?
Finns det ens en mening med våra liv?

För ett tag sedan skrev jag lite om min egen filosofi om livet. Hur livet ser ut, i mina ögon, och vad som fått mig att ha det synsättet. Jag tycker ämnet är intressant, och det kanske är den mest splittrade och subjektiva frågan; vad är livet? Beror helt på vem du talar med, och vad den personen varit med om.

Jag har inte alltid haft den livsåskådning jag har idag. Jag har under stora delar av livet inte haft någon särskild syn på det hela, jag har bara varit. Och kanske är det en filosofi i sig. Allt jag gått igenom under livet har påverkat mitt tankesätt. Människor har påverkat mitt tankesätt. Mitt inre har påverkat mitt tankesätt. Kanske kommer jag ändra mig igen... samtidigt har jag en stark känsla av att jag funnit min tro. Min tankekarta över det största, livet.

Nu frågar jag Dig som läser; hur ser du på livet? På dig själv? Och allt omkring dig?

Negativa upplevelser kan förändra sättet att se på allt; och för dig som kommit förbi dina största hinder -
har du ändrat din livssyn?

Jag ska berätta i små korta kapitel hur jag ser på världen. Sänd in dina tankar med!
blogg@shedo.org


Värme och mycket kärlek! Yasmine

SHEDO

Hej!

Ni har väl inte missat att SHEDO fräschat upp sin hemsida? Om du har det, gå in på www.shedo.org och ta en titt. På SHEDO's hemsida kan du bland annat hitta information om självskadebeteende och ätstörningar, forum, jourmail och annan bra information om organisationen.

Länklista - hantera känslor

Skribent: Johanna Hildingsson
 Tema: Bearbeta och hantera känslor
 Redaktör: Johanna Hildingsson

 Ibland kan det vara svårt att veta vad man ska göra för att hantera och få utlopp för sina känslor eller vad man kan göra föra att pigga upp sig själv. Så jag har letat upp lite hemsidor som kan ge dig tips på vad du kan göra för att hantera dina känslor, eller för att må lite bättre.

SHEDO's färdighetslista
UMO: Att ta hand om sig själv när man mår dåligt
Snorkel: Vad göra vid olika känslor
Tjejjouren: Olika sätt att hantera ångest 

Och några länkar till inlägg som skrivits tidigare i bloggen om kreativitet och saker man kan göra för att må bättre.

Kreativitet 
Min hobby
När kreativiteten tar över
Vad ger dig glädje?
Vardagslyx
Det här ger oss kraft
Saker som får mig att må bättre
Tidsfördriv och distraktioner

Källa: weheartit.com

”Huvudsaken är inte att det du skapar blir perfekt, utan att du gör det”

Skribent: Johanna Hildingsson
 Tema: Bearbeta och hantera känslor
 Redaktör: Johanna Hildingsson

När jag behöver ventilera mina känslor tar jag fram mitt skissblock. När jag tecknar behöver det inte vara så att jag ritar känslor eller tankar, utan bara att fokusera tankarna på någonting eller kunna låta de flöda fritt och se någonting växa fram är oerhört effektivt för mig. Jag har alltid gillat att teckna, men innan var jag så full med prestationsångest att jag mådde ännu sämre om teckningen blev ”dålig”. Jag blev frustrerad, arg och ledsen för att jag inte kunde. Jag försökte då och då men till sist gav jag upp. Länge rörde jag inte mina pennor och efter ett tag lärde jag mig virka istället. Det var för ett effektivt sätt att fokusera tankarna på något annat, att räkna maskor och varv samtidigt som jag såg någonting växa fram. Om jag ville kunde jag helt fokusera på att räkna eller låta tankarna härja fritt. Visst, hade jag mycket jobbiga känslor eller tankar kunde det vara svårt, men det var ändå ett effektivt sätt att försöka få kontroll. När jag virkade kunde jag även se hur jag utvecklades, vilket gav mig mer inspiration och jag kunde känna att jag var bra på någonting. Jag gick från grytlappar och halsdukar till amigurumis med många delar.

Foto: Privat

För ett par år sedan la jag ner virknålarna och började teckna igen. Jag köpte nya pennor och försökte träna på att inte döma mina teckningar. Något jag alltid har med mig i huvudet och plockar fram när jag börjar tycka illa om det jag gör är något min mormor sa en gång, ”huvudsaken är inte att det du skapar blir perfekt, utan att du gör det”. Och så är det faktiskt. Det är processen som är det viktiga, inte resultatet. Det viktiga är att du trivs med det du gör, att du får ut någonting av det. Det du gör behöver inte bli perfekt.

Även när jag tecknar kan jag välja om jag vill fokusera helt på teckningen, dra ett streck i taget eller låta tankarna rulla. Jag bryr mig inte längre så mycket om resultatet, även om jag gärna vill utvecklas och bli bättre. Ibland går jag in på olika sidor på internet för att leta inspiration och kommer ofta på mig själv med att tänka ”så där skulle jag vilja kunna måla” eller ”varför kan inte jag vara så duktig?” Dessa tankar är svåra att bli av med och jag kämpar fortfarande med dem och försöker förändra mina tankar till att alla har sin egen stil, sitt eget sätt att måla och vi alla har olika kunskap och erfarenheter. Ju mer jag blir medveten om och försöker förändra dessa tankar desto svagare blir dom. Det är ju ändå för min skull jag tecknar, för att jag ska må bättre och för att jag vill och tycker om det.

Foto: Privat

Känslor – hur bearbeta och hantera?

Skribent: Johanna Hildingsson
 Tema: Bearbeta och hantera känslor
 Redaktör: Johanna Hildingsson

Den här veckan tänkte jag skriva lite om hur man kan få utlopp för sina känslor, och kanske även lite om hur man kan göra för att hantera dessa. Jag tänkte berätta vad jag gör för att stå ut när det är svårt, för att slappna av och må bättre och sen tänkte jag försöka ge lite tips på vad du själv kan göra.

Jag vill även att du skriver in och berättar hur du gör. Vad gör du för att få ut dina känslor? Hur gör du för att stå ut? Hur bearbetar du dem? Hur handskas du med din ångest, ilska, sorg, glädje? Skriv till blogg@shedo.org och berätta!

Foto: privat

Mitt eget bloggande: "jag försöker behandla svåra saker på ett friskinriktat sätt, låter ljuset dominera utan att förtränga mörkret"

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: bloggen - det nya verktyget
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

www.inthelandoffairys.blogspot.com

Det tog ett tag från det att jag först hörde talas om fenomenet bloggen, till att jag började skriva själv. 2007 utvecklade jag min första depression och var till en början väldigt sluten, öppnade inte upp mig för vem som helst. Men tanken om att släppa min gard lite föddes, och en dag bestämde jag mig för att starta en blogg som en förklaring till vänner och anhöriga. Jag skrev på den i lite mer än ett halvår, innan jag slutade för att mitt liv tog en annan vändning. Under tiden hade jag fått väldigt bra respons på mitt skrivande, mer eller mindre okända människor kommenterade och gillade det jag skrev. Bloggen i sig var inte alls lika konstruktiv som den kunde varit, och mycket jag skrev kan jag ångra i efterhand.

Sen kom andligheten in i mitt liv, samtidigt som ett mörkt moln drog in över mitt liv. 2009 var ett långt och tufft år där jag bloggade mestadels om vad jag kallade min "själsliga sjukdom" under namnet "sjuk i själen". Bloggen var inte romantiserande, men jag ser nu att jag lite väl lätt drog på mig "offerkoftan" och lämnade ute det positiva som kanske hade kunnat få mig på andra tankar. Fram till 2010 ser jag mitt bloggande som stillastående, det utvecklades inte och behandlade samma ämne. Kanske behövde jag det då, jag vet inte. Jag hade ingen framträdande kraft inom mig, och ingen inom vården försökte locka fram det heller. Jag sågs som sjuk och skrev som en sjuk. Tills den där dagen i mars 2010, då jag klev in i min nuvarande behandlingsmottagnings varma miljö, och såg ett ljus blända.

Snart sågs jag som en frisk människa med skadad själ, istället för en vandrande sjukdom. Jag omvärderade min livsfilosofi. Jag upptäckte min inre kraft i samma stund som jag klev in i rummet där min psykolog satt, och sade "jag har redan bestämt mig, jag ska bli frisk. Det finns inget annat". En kraft min psykolog beundrade och fick att framträda. Jag raderade min sjukdomsfokuserade blogg och skapade bloggen "född på nytt".

Jag sluter mina ögonlock

Låter mig falla mot slutet

Tänker ej på min framtid

Glömmer bort allt förflutet

Allt vilar i stillhet

Jag vidrör frihetens händer

Väcks av en brinnande låga

I stunden då mörkret vänder

Då jag öppnar mina ögonlock

Är det en annan värld jag ser

Låter dåtiden förbli ett minne

Utan att påverkas något mer

Själen påbörjar sin resa

Utan att kroppen är förbytt

Ty, jag är ännu densamme

Jag är bara född på nytt

                                                                                       

Min blogg belyste mina svårigheter, samtidigt som den framhävde det ljusa. Jag umgicks med vänner som såg det ljusa i livet, och fick rätt behandling. Detta gjorde även mitt skrivande väldigt konstruktivt. Det pågick ett bra tag, orden flöt längs med livet och snuddade hela tiden ljusglimtar. Innan jag återigen hamnade snett och släppte in väldigt mycket sjukdomsfokus i mitt liv, under samma veva som jag flera gånger var inskriven på slutenvårdsavdelningar. Där var du inte frisk, hur frisk du än var när du släpptes in. Jag visste inte var jag stod, och manipulerades lätt att börja hålla kvar vid min vad de kallade "svåra sjukdom" - skrivandet fortsatte i samma spår och "född på nytt" började färgas svart.

Det var svårt att skriva i en blogg som var antingen inriktad bara på mörker, eller bara inriktad på ljus. Jag kände att namnen ljög då jag inte alltid kunde hålla mig kvar vid vad det stod för. Jag började tröttna på allt svartvitt i världen, och insåg att det fanns så mycket mer nyanser i mig. Jag släppte bloggandet ett tag, behövde tid att fundera på vem jag var. I juni 2011 bestämde jag mig för att skapa en neutral blogg, en blogg där varken sjukdom eller friskhet skulle prioriteras. Jag blev trött på begreppet "sjuk" och "frisk", trött på att se mig själv skriva så inrutat åt det ena eller andra hållet. Bloggen skulle inte handla enbart om mina svaga eller starka sidor. Den skulle handla om mig, i helhet! "Lost in the land of fairys" föddes.

Det första halvåret utvecklades inte bloggen så märkbart, jag skrev om min vardag och mitt mående, alltid med en positiv avslutning och kämparglöd. Sakta växte jag, men hinder i mitt liv stoppade min utveckling. Det fanns inte plats för grönska. Jag skrev väldigt sällan för att jag inte ville skriva enbart negativt, och när jag väl skrev fanns ingen substans i texten. Kanske hade jag förlorat mig själv, nästan givit upp. Dagen jag bestämde mig för att välja livet och för att släppa mitt gamla liv helt, blev en nystart för mitt skrivande. Under det kommande året har jag utvecklats mer än någonsin, och gjort framsteg efter framsteg.

Idag tar jag avstånd ifrån identifiering, romantisering och sjukdomsfokusering på min blogg. Jag försöker behandla svåra saker på ett friskinriktat sätt, låter ljuset dominera utan att förtränga mörkret. Mina inlägg har blivit alltmer sunda, och jag ser min egen utveckling i bloggen. För att på utsidan ge sken av vad som numera finns på insidan, har jag ändrat min blogg lite. Hela sidan "diagnoser" togs bort, förlorade sin mening. Jag är inte mina diagnoser, och jag ansåg att det finns bättre sätt att berätta om min själsliga smärta än genom ett namn på en sjukdom. Diagnoserna sade ingenting om mig, och i mina ögon blev de obetydliga. Nyligen läste jag igenom en annan sida som kallades "kort sjukdomshistoria" och såg texten med helt nya ögon. Det var inte jag längre. Jag ändrade uttryckssätt och ordval, omvärderade mitt sätt att beskriva min situation på.

Jag orkade inte med bilden av mig själv som sjuk längre. Jag orkade inte med den stämpeln, och insåg att jag själv uppehöll den genom att beskriva mig själv så. En våg av frihet och lycka har stormat in i mitt liv, och nu markerar jag det genom att hålla mig ifrån tidigare sätt att uttrycka mig på. Det är ett nytt liv nu, jag är en ny person. Bitarna i mitt liv har fallit på plats, och jag vägrar se på mig själv som en sjuk människa igen. Bloggen speglar numera MIG, som person, och inte vilka mina mörka sidor är som sådana. Jag är inte mina mörka sidor, jag är inte mina ljusa, jag är jag och mina sidor är något jag äger. Ens mående och livssituation speglar inte DIG, som person - det är bara något du bär.

I och med den insikten är jag ny som både människa och skribent. Jag har en mängd av inspiration, tankar och idéer som äntligen har fått plats att blomstra. Det ger mig så oerhört mycket glädje och skrivglädje. Jag är gjort för att skriva, och det är något som alltid kommer finnas med mig. Hoppas min lilla berättelse väckte tankar om ditt skrivande, och att det kanske ger dig inspiration att själv börjar skriva. Bloggen är trots allt ett fenomenalt sätt att kommunicera - var inte sen att haka på! Skriv gärna till vår adress; blogg@shedo.org <-- lämna en adress till din blogg. Kanske syns även du här en dag?

Lämna aldrig din dröm, och glöm aldrig vem du är bland alla ord och stavelser. Finn dig i ditt skrivande - låt orden flöda!

Värme och kärlek, Yasmine

Hur fungerar ett bloggande; och ett bra bloggande?

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: bloggen - det nya verktyget!
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Innan jag går in på mitt privata bloggande - tänkte jag ta itu med lite viktiga frågor angående dagens bloggande! Särskilt om den belyser svårigheter, som ätstörningar och självskadebeteende.

Foto: google.se

Fördelar och nackdelar:

Med dagens nya verktyg finns både för- och nackdelar. Väger fördelarna upp nackdelarna? är en bra fråga.

Fördelarna med bloggen är bland annat att på ett enkelt sätt nå ut till många olika målgrupper med ett budskap, att starta en viktig debatt och att få ta del av andra synsätt. Snabbt blottar du en del av dig själv, som i bästa fall kan hjälpa någon annan genom att ge hopp, visa läkningsmetoder, stötta och tankeväcka. Du får snabba gensvar, det är billigt och många får ta del av dina tankar. Nackdelarna är faktiskt snarlika - det finns en baksida med att blotta ditt innersta och försöka hjälpa. "Hjälpen" kan bli att "stjälpa" istället, och där är du farligt ute. Det är lätt att man klampar på lite mer av bara farten, du lämnar ut en liten för privat del av dig själv som kan sätta dig i fara. På internet sprids ord väldigt snabbt - och fel person kan få ta del av dina ord. När det kommer till att skriva om svårigheter, ett ämne som måste beröras, kan det lätt ske på fel sätt. Förutom att du kan tillåta andra att skada dig, finns en risk att du råkar skada en annan person, genom att beskriva din situation på ett lockande och triggande sätt. Nu kommer vi till nästa fråga.

Hur bloggar man om ätstörningar och självskadebeteende; utan att trigga?

Foto: google.se

Idag finns det väldigt många bloggar om psykisk ohälsa, självskadebeteende och ätstörningar. Vissa välbesökta, vissa mer undangömda. Jag har läst några jag genast fattat tycke för - eftersom de beskriver sin situation på ett försiktigt men konkret sätt, utan fokus på oväsentligheter som antal sår och kilon. Istället fokuserar bloggarna på känslor och grund till symptom, med kontraster av ljus i mörkret. Men det är inte allt som existerar inom internets farliga väggar.

Det har kommit en våg av romantiserande bloggar om självskadebeteende, självmord och ätstörningar. Ni har kanske hört talas om pro ana? I en värld där brutalt mörker blir en livsstil att uppnå för status i den "sjuka" världen. I många fall tycker jag attityden kring den sjuka, är mer sjukt än vad grunden behövt vara. I den världen handlar status om antal stygn, sår, ärr, kilon, antal suicidförsök och flest gånger på en slutenvårdsavdelning. Och i många fall stannar det inte patienter emellan, utan sprids på internet likt en virus. Bloggar som blottar sårade armar, utmärglade kroppar, bilder på droppställningar och medicinburkar, som om det väsentliga i det hela är det som syns. Symptomen. I en stor mängd fall kantas bilderna av romantisering, en människas värsta mardröm som en levande poesi - något som egentligen borde avskräcka, men det gör det inte. Det går inte att säga "det är farligt att skada sig - gör det inte!" i ett sådant sammanhang och räkna med att unga tjejer och killar inte ska haka på, om de får intrycket att självskadebeteende och ätstörningar är en livsstil.

För att ta avstånd från denna epidemi gäller det att tänka inte bara ett steg, utan två steg, före. Det är lätt att i stundens hetta lägga till några fraser för mycket, för att det är så du känner just då. Vänta lite med att lägga upp ett sådant inlägg - till då du kan mer neutralt läsa och bedöma, och vet vilka ord du kan ta ansvar för. Att äga en blogg är ingen enkel sak, kanske kan man jämföra det med ett husdjur. Du måste veta att du kan ta ansvar för ditt "djur" innan du väljer att påbörja. Det går att skriva om ätstörningar och självskadebeteende utan att trigga - fast inte sagt att det är lätt! För att betona smärtan i sin sjukdom eller problematik, är det svårt att låta bli att få fram beteendet som det verkligen är. Men det går att träna upp ett mer konstruktivt skrivande, genom att välja ord och uttrycksätt. Många gånger inser man inte faran med att skriva destruktiva handlingar, då gäller det att bli medveten och verkligen ta sig tid till att sätta sig in i läsarens situation. Balans är det som gäller, en bra start är att göra en tankekarta (mindmap) över upplägget på dina texter. Vad skapar negativa spiraler? Vad kan jag skriva istället? Här kommer fler tips och idéer!

Tips och idéer till dig som bloggar!

Foto: google.se

- Vänta en dag med att lägga upp något som kan tyckas vara triggande - fundera; hjälper detta mig, och hjälper detta de som läser, åt rätt håll?
- Lägg fokus på känslor och tankar bakom handlingar, orsak och grund - för att förhindra att läsarnas fokus blir på själva självskadandet. Visa att det är DU och JAG som står i fokus - inte våra handlingar.
-  Lägg energi på kontraster mellan ljus och mörker, finn alltid något positivt i varje negativitet, även om det är svårt att hitta i de värsta stunderna. Detta även för att DU ska ändra dina tankebanor, och lägga fokus på både problem och problemlösning i ditt liv.
- Innan triggande bilder läggs upp, fundera. Vad vill jag säga med denna bild? Hur kommer denna bild väcka reaktioner? Är denna bild verkligen väsentlig i sammahanget?
- Tänk till innan du väljer namn och webbadress. Ska bloggen ge sken av att jag är en frisk människa med en sjukdom, eller en sjuk människa utan friskhet? Är det nödvändigt att skapa ett namn utan vilka symtom, diagnoser och mediciner du har; eller finns det namn som väcker mer positiva känslor?
- Självklart är bloggen även till för dig i de svåraste stunderna; att skriva av sig ilska och sorg är aldrig fel - men det måste ske på rätt sätt! Granska din text; finns det triggande ord som kan bytas ut för att mer "luddigt" beskriva? Beskrivs självskadan mer utmålande än känslor och grund? Skulle JAG reagera; inte negativt men destruktivt; utav texten?
- Försök att inte lägga över ett stort ansvar hos dina läsare då du mår som sämst; utan kontakta någon som faktiskt kan hjälpa dig och hantera din kris.
- Beskriv livet med poesi, istället för din sjukdom!

Och framförallt...

- Glöm inte dig själv bland alla symptom och handlingar; vem är DU i det hela, vad vill DU få fram; som människa?

Som sagt; det är aldrig fel att belysa ett svårt ämne - men det gäller att göra det på ett bra och konstruktivt sätt!


Värme och kärlek, Yasmine

Tema: bloggen - det nya verktyget!

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: Bloggen - det nya verktyget!
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Foto: min första bloggbild, 2011

Ibland kryper det inpå en, den där tårögda känslan av hisnande sorg. När man minst anar det sitter man där framför skärmen, lyssnar på en sorglig låt och kollar på bilder i en undangömd fil på datorn. Får inte fram tårar, det ligger liksom på lut. Och så känner man en ledsamhet likt den man känner så något slitits ifrån en, något dyrbart men ohållbart. Och ibland är det precis så det är.

... så påbörjade jag min privata blogg i juni, 2011. Sedan dess har jag skrivit över 200 inlägg. Lagt ned tid och energi för att sprida mitt budskap i internet världen. Och visst har jag närmat mig mitt mål. Med målande ord om livets ljus har jag tagit avstånd ifrån allt romantiserande om själslig smärta, där jag istället ersatt dödens poesi med humor och livsglitter. Från början var det svårt att sätta gränser mellan mitt privata liv och det jag ville få fram i text på bloggen, men det har blivit allt lättare. I min blogg är jag författaren Yasmine, och vissa sidor av mig själv lämnar jag utanför. Samtidigt vill jag i vissa fall få fram den nakna sanningen, då orden kan beröra svårigheter och smärta.

För bara, ja egentligen några år sedan, kom internet och en ny värld öppnades för många. Tidigare använde man tangentbordet för att påta ihop böcker, och ännu tidigare skrivmaskinen. Men nu var det möjligt att sprida information och kunskap i cyberrymden. Detta har varit både positivt och negativt. Nu kunde undangömd information om ens innersta väsen spridas som ett virus från skärm till skärm, det fanns verktyg för "fula gubbar" att hitta unga tjejer och mycket som inte egentligen skulle komma fram - fick människor veta! Men det var inte allt. För nu fanns det också ett helt nytt sätt för människor att ta kontakt. Och så kom bloggen.

Vem har inte en blogg, idag? Det finns bloggar om mode, bloggar om kändisar, bloggar om djur och natur - och bloggar om svårigheter! Det skrivs och det sprids, det uppfattas och det tas skada. Samtidigt öppnar den nya världen nya möjligheter - och även ljus kan spridas! Någonstans kom SHEDObloggen in i bilden, för att sprida information och hopp. Jag har haft en 5-6 andra bloggar, de flesta har runnit ut i sanden efter ett tag. Men så skapade jag min egna personliga blogg, och jag märker att antalet läsare ökar alltmer. Det ger kraft och näring att fortsätta, och jag älskar skrivandet!

Denna vecka kommer beröra ämnet "bloggen - det nya verktyget!", och jag kommer skriva både om mitt eget privata bloggande, och fördelar och nackdelar med bloggandet, tips och idéer för er som vill börja blogga, om konsten att skriva om svåra saker som ätstörningar och självskadebeteende - och så vill jag givetvis ha in era tips på bra, friskhetsinriktade bloggar! Skriv, skriv, skriv.

Tanken väcktes då jag fick in ett bloggtips på vår mail. Nu vill jag ha in fler! 

Sänd in ditt bidrag till blogg@shedo.org <--, berätta om din blogg, hur tanken till en blogg föddes och vad du vill nå ut med!

Värme och kärlek, Yasmine

"Du kommer inte att kunna ha kortärmad klänning på ditt bröllop"

Skribent: Jana Holmberg
 Tema: Självskadebeteende - Attityder
Redaktör: Johanna Hildingsson

Den märkligaste kommentar om mina ärr som jag någonsin fått av vårdpersonal. 

Kommentaren lydde: "Du kommer inte att kunna ha kortärmad klänning på ditt bröllop".
Varför säger man så till en tjej på 15 år? Jag visste att mina armar såg hemska ut. Det behöver ingen påpeka för mig. När jag fick den kommentaren tog jag det som att jag i resten av mitt liv BORDE skämmas för mina ärr. Men jag skäms inte. Jag är kompis med mina ärr. Visst vore det skönast om de inte var där, men jag har accepterat dem. Varför ska jag hata en del av mig själv resten av livet, jag har hatat mig själv så att det räcker.

En vanlig missuppfattning bland vårdpersonal är att man skadar sig själv för att få deras uppmärksamhet och/eller medlidande. Alltså får man straff om man skadar sig, det ska liksom "avskräcka" en ifrån att skada sig. Tyvärr blir resultatet tvärt om - man skadar sig för att man mår dåligt/vill straffa sig själv, man får ett taskigt bemötande och då förstärks ens självhat vilken leder till en ny självskadehandling, nytt straff osv... Med straff menar jag allt från att personalen ignorerar en en hel dag, skäller ut en, säger elaka saker...

Även bland allmänheten verkar det vara en utbredd attityd att man skär sig för uppmärksamhetens skull. En annan vanlig missuppfattning är att alla som har borderline skär sig, och alla som skär sig har borderline. Så är det inte!

Självskadebeteende smittar inte.

Skribent: Caroline Lindkvist
 Tema: Självskadebeteende - Attityder
 Redaktör: Johanna Hildingsson

Det finns så sjukt många fördomar. Jag kan idag, när jag snart varit självskadefri i ett år känna mig dömd när någon ser mina armar. Att man ibland nästan får skämmas för att man är sjukskriven och går i traumabearbetning. Suck. Ibland blir jag förvånad över vilken okunskap det finns om psykisk ohälsa. Jag är trött på att ha en stämpel, trött på okunskap. Vem som helst kan bli drabbad, man kan inte vaccinera sig. PTSD smittar inte, självskadebeteende smittar inte, jag är som vem som helst, fast mina ärr på insidan är synliga. 

Källa.

Nej!

Skribent: Linneá Regnlund
 Tema: Självskadebeteende - Attityder
 Redaktör: Johanna Hildingsson

Förra veckan läste jag ett så himla bra inlägg just kring fördomar om självskadebeteende. Det är skrivet av Linnéa Regnlund på hennes blogg http://ett-annat-perspektiv.blogspot.se/ . Eftersom jag tyckte det var så tydligt och övergripande av hur fördomar ser ut idag frågade jag henne om jag fick publicera det här så att fler kan ta del av det.

Nej. Självskadebeteende behöver inte vara impulsivt.

Nej. Det behöver inte finnas brist på kontroll för att någon ska självskada.

Nej. Självskadande är inte alltid ett sätt att söka uppmärksamhet.

Nej. Alla vill inte att någon ska märka det.

Nej. Alla som skadar sig har inte borderline.

Nej. Självskadande behöver inte vara en del av ett manipulativt spel.

Nej. Självskadebeteende och självmordsbenägenhet är inte ungefär samma sak.

Nej. Det går inte att bara skärpa sig och sluta.

Nej. Det är ingen bra idé att tro att självskadepatienter mest behöver uppfostras.

Nej. Det är inte bara tjejer som sysslar med att skada sig.

Nej. Självskadebeteende handlar inte bara om ungdomar.

Nej. Det går inte alltid över av sig själv.

Nej. Det är inte så lätt att få bra hjälp inom vården.

Nej. Det är inte kört. Det kan bli bättre. Det finns hjälp. Det finns bara så väldigt mycket fördomar och konstiga föreställningar. Så mycket oförmåga att handskas med destruktivitet. Men du ska inte behöva klara det själv. Det ska gå att få hjälp.

Nej. Om någon behandlar dig som att du inte har något värde, som att dina problem inte är problem eller i övrigt beter sig konstigt så ska du inte gå med på det. Även om det är behandlare så behöver de inte ha rätt. Hamnar du hos en dålig behandlare har du rätt att byta till en annan. Du är värd hjälp som är hjälp.

Självskadebeteende - i arbetslivet och inom psykiatrin

Skribent: Johanna Hildingsson
 Tema: Självskadebeteende - Attityder
 Redaktör: Johanna Hildingsson

På gymnasiet gick jag omvårdnadsprogrammet och skulle under andra året ha praktik på en avdelning på sjukhuset. Till en början tänkte jag, att det här ska nog gå bra, trots att jag var nervös. Ett par dagar senare insåg jag att det används ju kortärmade arbetskläder inom sjukvården. En klump i magen. Jag i kortärmat? Nejnejnej, jag vill inte. Det här går inte. Vad skulle folk tro? Personalen? Patienterna? Klumpen växte.

Mina armar var fulla med blåröda ärr Det var endast när jag var med människor jag kände och som visste om mitt självskadebeteende som jag bar kortärmat. Nu skulle jag vara tvungen att gå utan långa, skyddade ärmar på tröjan. Vad skulle folk tro om mig? Vad skulle de säga? Jag hade alltid undvikit att visa mina ärmar innan jag kände personen i fråga. Nu skulle jag visa mina armar för en hel avdelning på en gång. Ångest.

Första dagen på praktiken gick jag upp på avdelningen med en stor klump i magen. Jag ville bara vända och gå hem, men jag var ju tvungen att göra detta. Jag letade upp personen som skulle vara min handledare under de kommande veckorna. Jag presenterade mig och hon skickade genast in mig i omklädningsrummet, så att jag kunde byta om innan vi började prata. Jag bytte om sakta, satte mitt identitetskort i bröstfickan och drog ner ärmarna så långt jag kunde innan jag försökte dölja resten av armarna i fickorna. När jag kom ut igen började vi gå runt på avdelningen för att jag skulle få se mig omkring och lära mig vart allt fanns. Det tog en stund innan handledaren fick syn på mina armar. Hon sa inget, men det var sista gången hon såg mig i ögonen när vi pratade. Efter det pratade hon med mina armar istället för med mig.

När ett par veckor gått på avdelningen började jag inse att de andra i samma ålder som hade praktik samtidigt som jag fick göra mer uppgifter än vad jag fick. Mina sysslor var mest att dela ut mat och plocka in disk. Jag fick känslan av att de inte litade på mig. Kanske tyckte de att jag inte var passande till att ta hand om patienterna. Jag vet inte.

Detta är ett genomgående mönster i hur jag har blivit bemött genom åren ute i samhället. Jag har blivit uttittad, ignorerad, sämre bemött. Inom psykiatrin har jag fått höra mer om vad folk verkligen tänker om självskadebeteende. När jag vart inlagd på psykiatriska avdelningar och lyckats självskada (för det gör man, även inom sluten vården, är ångesten tillräckligt stark kommer man på sätt) har jag fått höra kommentarer som ”det där var väl jävligt onödigt, du får inte mer uppmärksamhet bara för att du skadar dig”, ”det är bara att rycka upp sig”, ”varför slutar du inte bara med det där beteendet? Det är ju så himla onödigt” eller ”skärp dig”.

Att få höra kommentarer som dessa inom psykiatrin tycker jag är väldigt märkligt. De av några borde ju ha koll på hur ett självskadebeteende fungerar. De borde veta att det inte bara går att sluta, att det inte är för att få uppmärksamhet eller att det bara är att rycka upp sig. De borde veta att ett självskadebeteende lätt utvecklas till ett beroende. De borde veta att negativa kommentarer inte hjälper någon. De borde veta att självskador inte är något man sysslar med för att det är kul, utan för att det är ett sätt att hantera en väldigt stark ångest. Men tyvärr är det många som inte vet det.

Har du råkat ut för något liknande? Skriv till blogg@shedo.org och berätta. Du får vara anonym.

Självskadebeteende - Attityder

Skribent: Johanna Hildingsson
 Tema: Självskadebeteende - Attityder
 Redaktör: Johanna Hildingsson

Den senaste tiden har det florerat mycket på internet om självskadebeteende och framför allt fördomar och attityder mot orsakerna till att någon självskadar. Om du har/har haft ett självskadebeteende har du säkert råkat ut för många olika reaktioner. Ibland går det att ignorera dessa åsikter, reaktioner och tankar om självskadebeteende, men ibland tar man åt sig. Och det kan såra, göra en irriterad och arg. Och trött. Trött på att människor har sådana bestämda åsikter om vad det innebär att ha ett självskadebeteende. Det är vad jag är just nu, trött och irriterad på att människor bubblar ur sig massa oriktiga tankar om detta. Själv har jag vart med om mycket på grund av att mitt självskadebeteende gett mig ärr på kroppen. Men det tänker jag prata om i kommande inlägg.

Nu vill jag veta vad du har råkat ut för. Har folk sagt något till dig? Missuppfattat vad ett självskadebeteende innebär? Stirrat? Kommit med konstiga kommentarer och åsikter? Bemött dig på ett annorlunda sätt? Blivit behandlad konstigt?

Eller känner du någon med självskadebeteende och kan berätta utifrån ditt perspektiv om vad du tyckte och tänkte när du fick reda på att personen självskadade? Har du inte träffat på någon med självskadebeteende och har en bild framför dig om vad det innebär?

Du kan absolut vara anonym. Skriv och berätta om dina tankar och erfarenheter kring fördomar och attityder kring självskadebeteende. Du skriver till blogg@shedo.org (Ny mailadress!)

Att uppskatta det man har

Skribent: Maria
Tema: Medvetenhet
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Det senaste två åren har varit en fantastisk resa för mig. En resa mot ett friare liv där fördomar och
verklighetsbilder har ruckats på, fallit och förändrats. Här om dagen sa jag till en vän att mitt liv har förändrats så otroligt mycket. Men precis när jag sa det, insåg jag att det inte alls stämde. Visst har mitt liv förändrats, jag har en del nya vänner, jag har bytt lägenhet och jobb. Men det som har förändrat ALLT är inte dessa fysiska saker. De fysiska förändringarna har bara kommit som ett resultat av det nya sätt som jag uppfattar välden på. Det är ganska skrattretande att titta tillbaka på mitt liv och inse att jag hade kunnat vara precis lika lycklig då som nu eftersom hela "problemet" satt i min hjärna.

Vad menar jag då med att sättet att se på världen har förändrats? Jo det handlar om att jag har insett att allt börjar med mig. Som det något klyschartade uttrycket du kan inte älska någon annan förrän du älskar dig själv. Klyschartat eller inte, det är SÅ sant. Tidigare uppskattade jag till exempel inte alls det jag hade i mitt liv, tvärtom trodde jag att jag behövde en massa mer saker för att bli lycklig. Mer pengar, ett annat jobb, en bättre lägenhet, åka på mer exotiska semestrar....ja listan var lång. Ganska exakt 1,5 år har det tagit mig att inse att de där sakerna spelar en väldigt liten del i hur lycklig jag är. Efter 1,5 års hårt arbete med min mentor förstår jag nu att allt jag behöver finns inom mig och samma sak är det med dig. Du vill kanske inte tro det men så är det. Om man är olycklig är det lättare att titta på allt runt omkring för då har man något att skylla på.

Så länge man inte uppskattar sig själv och det man har runt omkring sig kommer man aldrig bli lycklig oavsett vad man har omkring sig. Uppskatta det du har och mer kommer komma till dig automatiskt. Fantastiska saker händer lyckliga människor som uppskattar det som de redan har, inte olyckliga människor som inte kan se och uppskatta allt det fina de har i sina liv. Vissa av oss lever under väldigt tuffa omständigheter men vi har alla någonting att vara tacksamma för, din sköna säng som du inte behövde bygga själv, det rena fina vattnet som magiskt bara kommer ur kranen när du vrider på den, blommorna som växer i din trädgård, solstrålarna som värmer dig och ger dig energi. Allt det som bara händer och finns där utan att du egentligen behöver göra någonting. En mamma som bryr sig om dig oavsett hur elak du är mot henne, en pappa som sliter hårt för att se till att du har det bästa även om han känslomässigt inte kan förstå vad du går igenom eller en vän som alltid finns där i vått och torrt. När vi känner tacksamhet öppnar sig våra hjärtan och då lämnar vi rum för att ta emot mer.

Jag har börjat med att varje morgon ta 5 minuter att tänka på vad jag är tacksam för. Antingen sitter jag ned och blundar och tänker på det och känner tacksamheten i mitt hjärta. Eller så skriver jag ned det på ett papper. Det är ett fantastiskt sätt att starta dagen, det gör mig mer positiv, tacksam och ödmjuk. Testa du med, jag lovar att saker och ting kommer att börja hända i ditt liv.

Önskar oss alla en underbar fredag
Mycket kärlek
Maria

Att stjäla från sig själv

Skribent: Maria  

Tema: Medvetenhet 

Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Under den senaste månaden har jag reflekterat över en sak dagligen. Stjäl jag från mig eller andra? Mitt reflexmässiga svar var ett rungande NEJ men efter att ha reflekterat över detta i några dagar insåg jag att mitt svar var en stor lögn. 

Vad tänkte du när du läste frågan? Vad för tankar kommer till dig när du hör ordet stjäla? För mig var det första jag tänkte på materiella ting och därför blev mitt svar nej. Men det är inte bara materiella ting som man kan stjäla. Man kan stjäla tid, kärlek eller en fin upplevelse. Vi inte är vara inte så uppmärksamma eller medvetna att vi ser det förrän vi faktiskt aktivt börjar observera vårt beteende. 

När jag hade en ätstörning stal jag enormt mycket från mig själv, ingeting mindre än hela livet. Idag stjäl jag inte lika mycket men visst är jag fortfarande en tjuv ibland. Jag stjäl tid från mig själv att vara i nuet och uppleva det som händer just här och nu genom att jag tänker på hur min framtid kommer bli eller hur mitt liv en gång varit. Allt vi har är det som är här och nu men så ofta är vi tjuvar när vi drömmer oss bort eller oroar oss om saker som inte ens hänt ännu eller kanske aldrig kommer att hända.

Jag säger inte att vi inte skall sätta upp mål för framtiden och föreställa oss en underbar framtid men det är en begränsad del av vår tid som borde gå till det. Resten av tiden borde vi vara här och nu, annars missar vi ju hela livet. För livet är det som händer just här och nu. Det vi skapar här och nu formar vår framtid.

Att umgås med personer som inte får en att må bra är ett annat sätt att stjäla från sig själv. Tänk på alla de gånger du har umgåtts med någon bara för att du vill vara snäll eller för att du känner att du inte kan säga nej. Det gör bara både dig och den andra personen illa. 

Så jag vill uppmana dig att testa detta själv. Ta med dig frågan: Stjäl jag från mig själv? in i din vardag under några dagar och se vad du finner. Jag är nyfiken på att höra vad du finner så skriv gärna och berätta.

Kärlek

Namaste

Maria

Att vara snäll mot sig själv

Skribent: Maria
Tema: Medvetenhet
Redaktör: Yasmine Ejner Lind     

Att vara snäll mot sig själv kan vara lätt att prata om men så mycket svårare att omsätta i handling. i helgen var jag på en yoga kurs. Det är en något annorlunda yoga kurs där man inte endast fokuserar på att få en vältränad kropp och få ro i sinnet. Man jobbar mycket med att få kontakt. Bland annat kontakt med sig själv och sin kropp. Kan låta löjligt enkelt men hur många av oss är det egentligen som funderar på hur vi andas? Märker du när du andas djupt och avslappnat och när din andning blir tight och kontrollerad? Har din andning ändrast under det senaste året? Vad händer i din kropp när du blir glad eller ledsen? Har du någon gång stannat upp i din glädje eller ledsamhet och blivit medveten och känt efter, vart känns den här känslan egentligen? I magen, i bröstet, i hjärtat, i magen? 

På yogans första dag blev jag medveten om hur mycket jag spänner mig i rörelserna istället för att slappna av. Sanningen är ju att kroppen vet hur den behöver röra sig för att må bra, det är bara vi själva som står i vägen för att låta den göra det. Jag upptäckte också hur hård jag är mot mig själv. Man skulle lära sig en koreografi och jag spände mig så mycket att jag inte kunde utföra alla rörelser helt enligt koreografin. Då insåg jag hur elak jag är mot mig själv när sådana situationer uppstår. Tankar som fy f-n vad dålig jag är, jag bodde kunna bättre och du är värdelös bara snurrade runt i min hjärna. Med resultatet att jag spände mig ännu mer och verkligen inte kunde utföra koreografin. Dessutom blev hela upplevelsen smärtsam och istället för att bli mer avspänd som syftet är blev jag mer spänd. Hela lördag  kvällen fortsatte jag att vara hård mot mig själv för att jag tyckte att jag hade misslyckats. Men så pratade jag med min mentor och berättade hur jag känner och då frågade han. 

- Tycker du om yoga? Ja, jag älskar det svarade jag. 

-Då så, gå till yoga klassen och ha roligt, kom ihåg att du älskar det. Då kommer du slappna av och du kommer inte bry dig om du gör bort dig eller ser dum ut eller inte kan koreografin. Det spelar ingen roll det viktiga är att du gör något du älskar. 

Det funkade verkligen, jag gick till yogan med tanken att jag älskar det här och vips var det som att spänningarna och min självkritik minskade med 99%. Instället infann sig en lekfullhet och nyfikenhet som gjorde att jag verkligen kunde slappna av och njuta av yogan. 

Min lärdom av helgen är att man behöver vara lite mer snäll mot sig själv. Att vi egentligen bara är självkritiska för att vårar egon (den där elaka rösen i huvudet) inte vill att vi skall se hur underbara vi faktiskt är. Så nästa gång du känner självhat och självkritik. Stanna då upp för en sekund och var medveten. Observera vad är det som händer? Vad skulle hända om du var snäll mot dig själv istället?

Önskar er en underbar vecka

Love and light

Maria

Identifiering och att ta eget ansvar

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: psykiatrin - det nya tankesättet
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Livet är en skör bro av glas. Man måste hantera det varsamt för att kunna ta sig hela vägen. En instinkt vi människor har är att överleva mot alla odds. Att sköta om den blomma som vissnar. Men för ett ögonblick kan denna instinkt tunnas ut och sluta hindra oss från att leva på kanten. Vi kan tro att vi är odödliga, har vi en gång klarat oss kommer vi det alltid. Jag själv har tänkt så. Jag har hysteriskt klampat fram på glasbron, stampat med vassa klackar på ytan. När jag vaknat upp har jag alltid tänkt "aldrig mer". Samtidigt har jag inte släppt tag om möjligheten helt, även fast jag borde. Och så befinner jag mig där igen.

Jag lade mitt liv i andras händer. Det hängde på dem. Hade de plockat undan allt vasst, fanns inte chansen. Ansvaret var deras. Men med det tänkandet var mitt liv också väldigt skört. Ingenting i livet är orubbligt. Saker kan alltid hända. Människor kan försvinna, materiellt kan tappas bort, vägar kan suddas ut. Det enda i livet du alltid har, är dig själv. Just därför är ditt eget arbete det allra viktigaste, det mest kvarstående. Utan ditt eget arbete kommer du ingen vart.

Ibland kan valen tyckas vara obefintliga, ibland kanske de är det. När du inte vet att ett val finns, kan du heller inte medvetet välja det. Saken är den, att livet består av val. Allt ifrån frågan "ska jag gå eller ta bussen?" till svårare, mer krävande val. Leva eller dö? Stå kvar eller gå vidare? Många i min närhet tog på sig ohållbara ansvar. Allt ifrån vänner och bekanta, till vårdpersonal och läkare. Och visst har de också ett visst ansvar. Men nu till frågan, vem har det egentliga ansvaret? Det är jag.

En dag sade en kvinna till mig, något jag genast tog som en förolämpning. Mina ögon var vidöppna, skräckslagna. Händerna darrade, kylan fick min kropp att vibrera. "Yasmine, nu är det upp till dig att välja. Vill du leva så här? Nu är det din tur, att ta ansvar". Där och då ville jag ställa mig i försvar, men jag gjorde inte det. Jag förstod heller inte meningen av orden. Men jag kom att göra det. Den dagen ringde en väckarklocka. Väckarklockan var en av de saker som räddade mig.

Jag gråter med alla de unga människor, där friskheten försvinner. Där du kommer till den punkten att du inte ser dig själv som en egen person. Du är dina negativa tankar, du är din sjukdom, eller vad vi nu än väljer att kalla det. Jag ser grupper av människor som möts, för att de alla kallar sig sjuka. Jag ser personerna uppehålla, bekräfta, sitt inre mörker, genom att låta de bli allt de är. Allt som sägs rör sjukdom, diagnoser och mediciner. Dessa människor står still i tiden. De rör sig inte över glasbron, men de stampar ilsket på den, samtidigt som glaset bildar sprickor.

Psykiatrin uppehåller ständigt detta. De tar över ansvaret och misslyckas gång på gång. De drabbade är alltid beroende. De lär sig inte bli egna individer. De hjärntvättas (faktiskt!) att de är sjuka, och är beroende av andra människor och sin sjukdom. Skulle de få höra "min vän, det är upp till dig att ta ansvar nu. Tiden är inne, och valet är ditt" skulle de antagligen - liksom jag - ta det som en kränkning. Men det kan sägas fint. Och en sådan vetskap kan rädda många liv.

För snart 10 månader sedan gjorde jag min sista självskada. För mig handlade det enbart om ett val. Under året som gått har jag kunnat skada mig en miljontals gånger, men det har jag inte gjort. För att jag till sist insåg att jag kunde välja bort den möjligheten. Jag har behövt hjälp - vi alla kan behöva hjälp - det är inget jag förringar eller förnekar. Men det är ingen hjälp att aldrig få vara sin egen person. Att inte få veta att det finns ett val. Personerna runt om kan ge den drabbade verktyg - men det är upp till Dig att använda dem.

Idag lever jag i en enda stor lättnad. En lättnad med en stark fyllning av glädje, självständighet och lycka. Jag är jag idag, och jag är lika mycket jag även om alla mina mediciner och diagnoser skulle kastas ned i första bästa sopnedkast. För jag är inte Yasmine, den sjuka. Jag har aldrig varit henne. Det var en falsk kopia jag började identifiera mig med, men det var ingen sanning. Du är heller inte den sjuka. Du är så oerhört mycket mer. Den personen du är, är VIKTIG, och det är dags att börja vårda henne.

Psykiatrins arbete ska inte innebära att göra jobbet åt den drabbade. I så fall skulle den drabbade alltid behöva psykiatrin. Psykiatrins jobb borde vara att stötta, finna en nyckel och räcka över den. Nu är det upp till Dig att använda den. Det är inte lätt - det är aldrig lätt - men så länge det finns ett val, finns det hopp. Och finns det hopp, finns det liv. Ett liv som är ditt och ingen annans. På samma sätt som valet är ditt och ingen annans. Sägs det av en stel läkare i läkarrock kan det tas som ett påhopp, och man tänker bittert att "du vet minsann inte". Men jag har varit där. Jag vet. Jag vet också att det går att ta sig ur.

Jag har valt livet. Jag har valt glasbron, hur skör den än är. Går man rätt på den, är den faktiskt inte så bräcklig. Saker kan alltid hända, positivt som negativt. Men det är större chans att något positivt händer, om du väljer livet. Fallet kan bli högre om du inte ligger ned, men det är värt det ska du veta. Det finns ett liv bortom mörkret. Nu är det upp till dig att välja det.

Välj livet.



Värme och kärlek, Yasmine