Identifiering och att ta eget ansvar

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: psykiatrin - det nya tankesättet
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Livet är en skör bro av glas. Man måste hantera det varsamt för att kunna ta sig hela vägen. En instinkt vi människor har är att överleva mot alla odds. Att sköta om den blomma som vissnar. Men för ett ögonblick kan denna instinkt tunnas ut och sluta hindra oss från att leva på kanten. Vi kan tro att vi är odödliga, har vi en gång klarat oss kommer vi det alltid. Jag själv har tänkt så. Jag har hysteriskt klampat fram på glasbron, stampat med vassa klackar på ytan. När jag vaknat upp har jag alltid tänkt "aldrig mer". Samtidigt har jag inte släppt tag om möjligheten helt, även fast jag borde. Och så befinner jag mig där igen.

Jag lade mitt liv i andras händer. Det hängde på dem. Hade de plockat undan allt vasst, fanns inte chansen. Ansvaret var deras. Men med det tänkandet var mitt liv också väldigt skört. Ingenting i livet är orubbligt. Saker kan alltid hända. Människor kan försvinna, materiellt kan tappas bort, vägar kan suddas ut. Det enda i livet du alltid har, är dig själv. Just därför är ditt eget arbete det allra viktigaste, det mest kvarstående. Utan ditt eget arbete kommer du ingen vart.

Ibland kan valen tyckas vara obefintliga, ibland kanske de är det. När du inte vet att ett val finns, kan du heller inte medvetet välja det. Saken är den, att livet består av val. Allt ifrån frågan "ska jag gå eller ta bussen?" till svårare, mer krävande val. Leva eller dö? Stå kvar eller gå vidare? Många i min närhet tog på sig ohållbara ansvar. Allt ifrån vänner och bekanta, till vårdpersonal och läkare. Och visst har de också ett visst ansvar. Men nu till frågan, vem har det egentliga ansvaret? Det är jag.

En dag sade en kvinna till mig, något jag genast tog som en förolämpning. Mina ögon var vidöppna, skräckslagna. Händerna darrade, kylan fick min kropp att vibrera. "Yasmine, nu är det upp till dig att välja. Vill du leva så här? Nu är det din tur, att ta ansvar". Där och då ville jag ställa mig i försvar, men jag gjorde inte det. Jag förstod heller inte meningen av orden. Men jag kom att göra det. Den dagen ringde en väckarklocka. Väckarklockan var en av de saker som räddade mig.

Jag gråter med alla de unga människor, där friskheten försvinner. Där du kommer till den punkten att du inte ser dig själv som en egen person. Du är dina negativa tankar, du är din sjukdom, eller vad vi nu än väljer att kalla det. Jag ser grupper av människor som möts, för att de alla kallar sig sjuka. Jag ser personerna uppehålla, bekräfta, sitt inre mörker, genom att låta de bli allt de är. Allt som sägs rör sjukdom, diagnoser och mediciner. Dessa människor står still i tiden. De rör sig inte över glasbron, men de stampar ilsket på den, samtidigt som glaset bildar sprickor.

Psykiatrin uppehåller ständigt detta. De tar över ansvaret och misslyckas gång på gång. De drabbade är alltid beroende. De lär sig inte bli egna individer. De hjärntvättas (faktiskt!) att de är sjuka, och är beroende av andra människor och sin sjukdom. Skulle de få höra "min vän, det är upp till dig att ta ansvar nu. Tiden är inne, och valet är ditt" skulle de antagligen - liksom jag - ta det som en kränkning. Men det kan sägas fint. Och en sådan vetskap kan rädda många liv.

För snart 10 månader sedan gjorde jag min sista självskada. För mig handlade det enbart om ett val. Under året som gått har jag kunnat skada mig en miljontals gånger, men det har jag inte gjort. För att jag till sist insåg att jag kunde välja bort den möjligheten. Jag har behövt hjälp - vi alla kan behöva hjälp - det är inget jag förringar eller förnekar. Men det är ingen hjälp att aldrig få vara sin egen person. Att inte få veta att det finns ett val. Personerna runt om kan ge den drabbade verktyg - men det är upp till Dig att använda dem.

Idag lever jag i en enda stor lättnad. En lättnad med en stark fyllning av glädje, självständighet och lycka. Jag är jag idag, och jag är lika mycket jag även om alla mina mediciner och diagnoser skulle kastas ned i första bästa sopnedkast. För jag är inte Yasmine, den sjuka. Jag har aldrig varit henne. Det var en falsk kopia jag började identifiera mig med, men det var ingen sanning. Du är heller inte den sjuka. Du är så oerhört mycket mer. Den personen du är, är VIKTIG, och det är dags att börja vårda henne.

Psykiatrins arbete ska inte innebära att göra jobbet åt den drabbade. I så fall skulle den drabbade alltid behöva psykiatrin. Psykiatrins jobb borde vara att stötta, finna en nyckel och räcka över den. Nu är det upp till Dig att använda den. Det är inte lätt - det är aldrig lätt - men så länge det finns ett val, finns det hopp. Och finns det hopp, finns det liv. Ett liv som är ditt och ingen annans. På samma sätt som valet är ditt och ingen annans. Sägs det av en stel läkare i läkarrock kan det tas som ett påhopp, och man tänker bittert att "du vet minsann inte". Men jag har varit där. Jag vet. Jag vet också att det går att ta sig ur.

Jag har valt livet. Jag har valt glasbron, hur skör den än är. Går man rätt på den, är den faktiskt inte så bräcklig. Saker kan alltid hända, positivt som negativt. Men det är större chans att något positivt händer, om du väljer livet. Fallet kan bli högre om du inte ligger ned, men det är värt det ska du veta. Det finns ett liv bortom mörkret. Nu är det upp till dig att välja det.

Välj livet.



Värme och kärlek, Yasmine