Tema: bloggen - det nya verktyget!

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: Bloggen - det nya verktyget!
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Foto: min första bloggbild, 2011

Ibland kryper det inpå en, den där tårögda känslan av hisnande sorg. När man minst anar det sitter man där framför skärmen, lyssnar på en sorglig låt och kollar på bilder i en undangömd fil på datorn. Får inte fram tårar, det ligger liksom på lut. Och så känner man en ledsamhet likt den man känner så något slitits ifrån en, något dyrbart men ohållbart. Och ibland är det precis så det är.

... så påbörjade jag min privata blogg i juni, 2011. Sedan dess har jag skrivit över 200 inlägg. Lagt ned tid och energi för att sprida mitt budskap i internet världen. Och visst har jag närmat mig mitt mål. Med målande ord om livets ljus har jag tagit avstånd ifrån allt romantiserande om själslig smärta, där jag istället ersatt dödens poesi med humor och livsglitter. Från början var det svårt att sätta gränser mellan mitt privata liv och det jag ville få fram i text på bloggen, men det har blivit allt lättare. I min blogg är jag författaren Yasmine, och vissa sidor av mig själv lämnar jag utanför. Samtidigt vill jag i vissa fall få fram den nakna sanningen, då orden kan beröra svårigheter och smärta.

För bara, ja egentligen några år sedan, kom internet och en ny värld öppnades för många. Tidigare använde man tangentbordet för att påta ihop böcker, och ännu tidigare skrivmaskinen. Men nu var det möjligt att sprida information och kunskap i cyberrymden. Detta har varit både positivt och negativt. Nu kunde undangömd information om ens innersta väsen spridas som ett virus från skärm till skärm, det fanns verktyg för "fula gubbar" att hitta unga tjejer och mycket som inte egentligen skulle komma fram - fick människor veta! Men det var inte allt. För nu fanns det också ett helt nytt sätt för människor att ta kontakt. Och så kom bloggen.

Vem har inte en blogg, idag? Det finns bloggar om mode, bloggar om kändisar, bloggar om djur och natur - och bloggar om svårigheter! Det skrivs och det sprids, det uppfattas och det tas skada. Samtidigt öppnar den nya världen nya möjligheter - och även ljus kan spridas! Någonstans kom SHEDObloggen in i bilden, för att sprida information och hopp. Jag har haft en 5-6 andra bloggar, de flesta har runnit ut i sanden efter ett tag. Men så skapade jag min egna personliga blogg, och jag märker att antalet läsare ökar alltmer. Det ger kraft och näring att fortsätta, och jag älskar skrivandet!

Denna vecka kommer beröra ämnet "bloggen - det nya verktyget!", och jag kommer skriva både om mitt eget privata bloggande, och fördelar och nackdelar med bloggandet, tips och idéer för er som vill börja blogga, om konsten att skriva om svåra saker som ätstörningar och självskadebeteende - och så vill jag givetvis ha in era tips på bra, friskhetsinriktade bloggar! Skriv, skriv, skriv.

Tanken väcktes då jag fick in ett bloggtips på vår mail. Nu vill jag ha in fler! 

Sänd in ditt bidrag till blogg@shedo.org <--, berätta om din blogg, hur tanken till en blogg föddes och vad du vill nå ut med!

Värme och kärlek, Yasmine

"Du kommer inte att kunna ha kortärmad klänning på ditt bröllop"

Skribent: Jana Holmberg
 Tema: Självskadebeteende - Attityder
Redaktör: Johanna Hildingsson

Den märkligaste kommentar om mina ärr som jag någonsin fått av vårdpersonal. 

Kommentaren lydde: "Du kommer inte att kunna ha kortärmad klänning på ditt bröllop".
Varför säger man så till en tjej på 15 år? Jag visste att mina armar såg hemska ut. Det behöver ingen påpeka för mig. När jag fick den kommentaren tog jag det som att jag i resten av mitt liv BORDE skämmas för mina ärr. Men jag skäms inte. Jag är kompis med mina ärr. Visst vore det skönast om de inte var där, men jag har accepterat dem. Varför ska jag hata en del av mig själv resten av livet, jag har hatat mig själv så att det räcker.

En vanlig missuppfattning bland vårdpersonal är att man skadar sig själv för att få deras uppmärksamhet och/eller medlidande. Alltså får man straff om man skadar sig, det ska liksom "avskräcka" en ifrån att skada sig. Tyvärr blir resultatet tvärt om - man skadar sig för att man mår dåligt/vill straffa sig själv, man får ett taskigt bemötande och då förstärks ens självhat vilken leder till en ny självskadehandling, nytt straff osv... Med straff menar jag allt från att personalen ignorerar en en hel dag, skäller ut en, säger elaka saker...

Även bland allmänheten verkar det vara en utbredd attityd att man skär sig för uppmärksamhetens skull. En annan vanlig missuppfattning är att alla som har borderline skär sig, och alla som skär sig har borderline. Så är det inte!

Självskadebeteende smittar inte.

Skribent: Caroline Lindkvist
 Tema: Självskadebeteende - Attityder
 Redaktör: Johanna Hildingsson

Det finns så sjukt många fördomar. Jag kan idag, när jag snart varit självskadefri i ett år känna mig dömd när någon ser mina armar. Att man ibland nästan får skämmas för att man är sjukskriven och går i traumabearbetning. Suck. Ibland blir jag förvånad över vilken okunskap det finns om psykisk ohälsa. Jag är trött på att ha en stämpel, trött på okunskap. Vem som helst kan bli drabbad, man kan inte vaccinera sig. PTSD smittar inte, självskadebeteende smittar inte, jag är som vem som helst, fast mina ärr på insidan är synliga. 

Källa.

Nej!

Skribent: Linneá Regnlund
 Tema: Självskadebeteende - Attityder
 Redaktör: Johanna Hildingsson

Förra veckan läste jag ett så himla bra inlägg just kring fördomar om självskadebeteende. Det är skrivet av Linnéa Regnlund på hennes blogg http://ett-annat-perspektiv.blogspot.se/ . Eftersom jag tyckte det var så tydligt och övergripande av hur fördomar ser ut idag frågade jag henne om jag fick publicera det här så att fler kan ta del av det.

Nej. Självskadebeteende behöver inte vara impulsivt.

Nej. Det behöver inte finnas brist på kontroll för att någon ska självskada.

Nej. Självskadande är inte alltid ett sätt att söka uppmärksamhet.

Nej. Alla vill inte att någon ska märka det.

Nej. Alla som skadar sig har inte borderline.

Nej. Självskadande behöver inte vara en del av ett manipulativt spel.

Nej. Självskadebeteende och självmordsbenägenhet är inte ungefär samma sak.

Nej. Det går inte att bara skärpa sig och sluta.

Nej. Det är ingen bra idé att tro att självskadepatienter mest behöver uppfostras.

Nej. Det är inte bara tjejer som sysslar med att skada sig.

Nej. Självskadebeteende handlar inte bara om ungdomar.

Nej. Det går inte alltid över av sig själv.

Nej. Det är inte så lätt att få bra hjälp inom vården.

Nej. Det är inte kört. Det kan bli bättre. Det finns hjälp. Det finns bara så väldigt mycket fördomar och konstiga föreställningar. Så mycket oförmåga att handskas med destruktivitet. Men du ska inte behöva klara det själv. Det ska gå att få hjälp.

Nej. Om någon behandlar dig som att du inte har något värde, som att dina problem inte är problem eller i övrigt beter sig konstigt så ska du inte gå med på det. Även om det är behandlare så behöver de inte ha rätt. Hamnar du hos en dålig behandlare har du rätt att byta till en annan. Du är värd hjälp som är hjälp.

Självskadebeteende - i arbetslivet och inom psykiatrin

Skribent: Johanna Hildingsson
 Tema: Självskadebeteende - Attityder
 Redaktör: Johanna Hildingsson

På gymnasiet gick jag omvårdnadsprogrammet och skulle under andra året ha praktik på en avdelning på sjukhuset. Till en början tänkte jag, att det här ska nog gå bra, trots att jag var nervös. Ett par dagar senare insåg jag att det används ju kortärmade arbetskläder inom sjukvården. En klump i magen. Jag i kortärmat? Nejnejnej, jag vill inte. Det här går inte. Vad skulle folk tro? Personalen? Patienterna? Klumpen växte.

Mina armar var fulla med blåröda ärr Det var endast när jag var med människor jag kände och som visste om mitt självskadebeteende som jag bar kortärmat. Nu skulle jag vara tvungen att gå utan långa, skyddade ärmar på tröjan. Vad skulle folk tro om mig? Vad skulle de säga? Jag hade alltid undvikit att visa mina ärmar innan jag kände personen i fråga. Nu skulle jag visa mina armar för en hel avdelning på en gång. Ångest.

Första dagen på praktiken gick jag upp på avdelningen med en stor klump i magen. Jag ville bara vända och gå hem, men jag var ju tvungen att göra detta. Jag letade upp personen som skulle vara min handledare under de kommande veckorna. Jag presenterade mig och hon skickade genast in mig i omklädningsrummet, så att jag kunde byta om innan vi började prata. Jag bytte om sakta, satte mitt identitetskort i bröstfickan och drog ner ärmarna så långt jag kunde innan jag försökte dölja resten av armarna i fickorna. När jag kom ut igen började vi gå runt på avdelningen för att jag skulle få se mig omkring och lära mig vart allt fanns. Det tog en stund innan handledaren fick syn på mina armar. Hon sa inget, men det var sista gången hon såg mig i ögonen när vi pratade. Efter det pratade hon med mina armar istället för med mig.

När ett par veckor gått på avdelningen började jag inse att de andra i samma ålder som hade praktik samtidigt som jag fick göra mer uppgifter än vad jag fick. Mina sysslor var mest att dela ut mat och plocka in disk. Jag fick känslan av att de inte litade på mig. Kanske tyckte de att jag inte var passande till att ta hand om patienterna. Jag vet inte.

Detta är ett genomgående mönster i hur jag har blivit bemött genom åren ute i samhället. Jag har blivit uttittad, ignorerad, sämre bemött. Inom psykiatrin har jag fått höra mer om vad folk verkligen tänker om självskadebeteende. När jag vart inlagd på psykiatriska avdelningar och lyckats självskada (för det gör man, även inom sluten vården, är ångesten tillräckligt stark kommer man på sätt) har jag fått höra kommentarer som ”det där var väl jävligt onödigt, du får inte mer uppmärksamhet bara för att du skadar dig”, ”det är bara att rycka upp sig”, ”varför slutar du inte bara med det där beteendet? Det är ju så himla onödigt” eller ”skärp dig”.

Att få höra kommentarer som dessa inom psykiatrin tycker jag är väldigt märkligt. De av några borde ju ha koll på hur ett självskadebeteende fungerar. De borde veta att det inte bara går att sluta, att det inte är för att få uppmärksamhet eller att det bara är att rycka upp sig. De borde veta att ett självskadebeteende lätt utvecklas till ett beroende. De borde veta att negativa kommentarer inte hjälper någon. De borde veta att självskador inte är något man sysslar med för att det är kul, utan för att det är ett sätt att hantera en väldigt stark ångest. Men tyvärr är det många som inte vet det.

Har du råkat ut för något liknande? Skriv till blogg@shedo.org och berätta. Du får vara anonym.

Självskadebeteende - Attityder

Skribent: Johanna Hildingsson
 Tema: Självskadebeteende - Attityder
 Redaktör: Johanna Hildingsson

Den senaste tiden har det florerat mycket på internet om självskadebeteende och framför allt fördomar och attityder mot orsakerna till att någon självskadar. Om du har/har haft ett självskadebeteende har du säkert råkat ut för många olika reaktioner. Ibland går det att ignorera dessa åsikter, reaktioner och tankar om självskadebeteende, men ibland tar man åt sig. Och det kan såra, göra en irriterad och arg. Och trött. Trött på att människor har sådana bestämda åsikter om vad det innebär att ha ett självskadebeteende. Det är vad jag är just nu, trött och irriterad på att människor bubblar ur sig massa oriktiga tankar om detta. Själv har jag vart med om mycket på grund av att mitt självskadebeteende gett mig ärr på kroppen. Men det tänker jag prata om i kommande inlägg.

Nu vill jag veta vad du har råkat ut för. Har folk sagt något till dig? Missuppfattat vad ett självskadebeteende innebär? Stirrat? Kommit med konstiga kommentarer och åsikter? Bemött dig på ett annorlunda sätt? Blivit behandlad konstigt?

Eller känner du någon med självskadebeteende och kan berätta utifrån ditt perspektiv om vad du tyckte och tänkte när du fick reda på att personen självskadade? Har du inte träffat på någon med självskadebeteende och har en bild framför dig om vad det innebär?

Du kan absolut vara anonym. Skriv och berätta om dina tankar och erfarenheter kring fördomar och attityder kring självskadebeteende. Du skriver till blogg@shedo.org (Ny mailadress!)

Att uppskatta det man har

Skribent: Maria
Tema: Medvetenhet
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Det senaste två åren har varit en fantastisk resa för mig. En resa mot ett friare liv där fördomar och
verklighetsbilder har ruckats på, fallit och förändrats. Här om dagen sa jag till en vän att mitt liv har förändrats så otroligt mycket. Men precis när jag sa det, insåg jag att det inte alls stämde. Visst har mitt liv förändrats, jag har en del nya vänner, jag har bytt lägenhet och jobb. Men det som har förändrat ALLT är inte dessa fysiska saker. De fysiska förändringarna har bara kommit som ett resultat av det nya sätt som jag uppfattar välden på. Det är ganska skrattretande att titta tillbaka på mitt liv och inse att jag hade kunnat vara precis lika lycklig då som nu eftersom hela "problemet" satt i min hjärna.

Vad menar jag då med att sättet att se på världen har förändrats? Jo det handlar om att jag har insett att allt börjar med mig. Som det något klyschartade uttrycket du kan inte älska någon annan förrän du älskar dig själv. Klyschartat eller inte, det är SÅ sant. Tidigare uppskattade jag till exempel inte alls det jag hade i mitt liv, tvärtom trodde jag att jag behövde en massa mer saker för att bli lycklig. Mer pengar, ett annat jobb, en bättre lägenhet, åka på mer exotiska semestrar....ja listan var lång. Ganska exakt 1,5 år har det tagit mig att inse att de där sakerna spelar en väldigt liten del i hur lycklig jag är. Efter 1,5 års hårt arbete med min mentor förstår jag nu att allt jag behöver finns inom mig och samma sak är det med dig. Du vill kanske inte tro det men så är det. Om man är olycklig är det lättare att titta på allt runt omkring för då har man något att skylla på.

Så länge man inte uppskattar sig själv och det man har runt omkring sig kommer man aldrig bli lycklig oavsett vad man har omkring sig. Uppskatta det du har och mer kommer komma till dig automatiskt. Fantastiska saker händer lyckliga människor som uppskattar det som de redan har, inte olyckliga människor som inte kan se och uppskatta allt det fina de har i sina liv. Vissa av oss lever under väldigt tuffa omständigheter men vi har alla någonting att vara tacksamma för, din sköna säng som du inte behövde bygga själv, det rena fina vattnet som magiskt bara kommer ur kranen när du vrider på den, blommorna som växer i din trädgård, solstrålarna som värmer dig och ger dig energi. Allt det som bara händer och finns där utan att du egentligen behöver göra någonting. En mamma som bryr sig om dig oavsett hur elak du är mot henne, en pappa som sliter hårt för att se till att du har det bästa även om han känslomässigt inte kan förstå vad du går igenom eller en vän som alltid finns där i vått och torrt. När vi känner tacksamhet öppnar sig våra hjärtan och då lämnar vi rum för att ta emot mer.

Jag har börjat med att varje morgon ta 5 minuter att tänka på vad jag är tacksam för. Antingen sitter jag ned och blundar och tänker på det och känner tacksamheten i mitt hjärta. Eller så skriver jag ned det på ett papper. Det är ett fantastiskt sätt att starta dagen, det gör mig mer positiv, tacksam och ödmjuk. Testa du med, jag lovar att saker och ting kommer att börja hända i ditt liv.

Önskar oss alla en underbar fredag
Mycket kärlek
Maria

Att stjäla från sig själv

Skribent: Maria  

Tema: Medvetenhet 

Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Under den senaste månaden har jag reflekterat över en sak dagligen. Stjäl jag från mig eller andra? Mitt reflexmässiga svar var ett rungande NEJ men efter att ha reflekterat över detta i några dagar insåg jag att mitt svar var en stor lögn. 

Vad tänkte du när du läste frågan? Vad för tankar kommer till dig när du hör ordet stjäla? För mig var det första jag tänkte på materiella ting och därför blev mitt svar nej. Men det är inte bara materiella ting som man kan stjäla. Man kan stjäla tid, kärlek eller en fin upplevelse. Vi inte är vara inte så uppmärksamma eller medvetna att vi ser det förrän vi faktiskt aktivt börjar observera vårt beteende. 

När jag hade en ätstörning stal jag enormt mycket från mig själv, ingeting mindre än hela livet. Idag stjäl jag inte lika mycket men visst är jag fortfarande en tjuv ibland. Jag stjäl tid från mig själv att vara i nuet och uppleva det som händer just här och nu genom att jag tänker på hur min framtid kommer bli eller hur mitt liv en gång varit. Allt vi har är det som är här och nu men så ofta är vi tjuvar när vi drömmer oss bort eller oroar oss om saker som inte ens hänt ännu eller kanske aldrig kommer att hända.

Jag säger inte att vi inte skall sätta upp mål för framtiden och föreställa oss en underbar framtid men det är en begränsad del av vår tid som borde gå till det. Resten av tiden borde vi vara här och nu, annars missar vi ju hela livet. För livet är det som händer just här och nu. Det vi skapar här och nu formar vår framtid.

Att umgås med personer som inte får en att må bra är ett annat sätt att stjäla från sig själv. Tänk på alla de gånger du har umgåtts med någon bara för att du vill vara snäll eller för att du känner att du inte kan säga nej. Det gör bara både dig och den andra personen illa. 

Så jag vill uppmana dig att testa detta själv. Ta med dig frågan: Stjäl jag från mig själv? in i din vardag under några dagar och se vad du finner. Jag är nyfiken på att höra vad du finner så skriv gärna och berätta.

Kärlek

Namaste

Maria

Att vara snäll mot sig själv

Skribent: Maria
Tema: Medvetenhet
Redaktör: Yasmine Ejner Lind     

Att vara snäll mot sig själv kan vara lätt att prata om men så mycket svårare att omsätta i handling. i helgen var jag på en yoga kurs. Det är en något annorlunda yoga kurs där man inte endast fokuserar på att få en vältränad kropp och få ro i sinnet. Man jobbar mycket med att få kontakt. Bland annat kontakt med sig själv och sin kropp. Kan låta löjligt enkelt men hur många av oss är det egentligen som funderar på hur vi andas? Märker du när du andas djupt och avslappnat och när din andning blir tight och kontrollerad? Har din andning ändrast under det senaste året? Vad händer i din kropp när du blir glad eller ledsen? Har du någon gång stannat upp i din glädje eller ledsamhet och blivit medveten och känt efter, vart känns den här känslan egentligen? I magen, i bröstet, i hjärtat, i magen? 

På yogans första dag blev jag medveten om hur mycket jag spänner mig i rörelserna istället för att slappna av. Sanningen är ju att kroppen vet hur den behöver röra sig för att må bra, det är bara vi själva som står i vägen för att låta den göra det. Jag upptäckte också hur hård jag är mot mig själv. Man skulle lära sig en koreografi och jag spände mig så mycket att jag inte kunde utföra alla rörelser helt enligt koreografin. Då insåg jag hur elak jag är mot mig själv när sådana situationer uppstår. Tankar som fy f-n vad dålig jag är, jag bodde kunna bättre och du är värdelös bara snurrade runt i min hjärna. Med resultatet att jag spände mig ännu mer och verkligen inte kunde utföra koreografin. Dessutom blev hela upplevelsen smärtsam och istället för att bli mer avspänd som syftet är blev jag mer spänd. Hela lördag  kvällen fortsatte jag att vara hård mot mig själv för att jag tyckte att jag hade misslyckats. Men så pratade jag med min mentor och berättade hur jag känner och då frågade han. 

- Tycker du om yoga? Ja, jag älskar det svarade jag. 

-Då så, gå till yoga klassen och ha roligt, kom ihåg att du älskar det. Då kommer du slappna av och du kommer inte bry dig om du gör bort dig eller ser dum ut eller inte kan koreografin. Det spelar ingen roll det viktiga är att du gör något du älskar. 

Det funkade verkligen, jag gick till yogan med tanken att jag älskar det här och vips var det som att spänningarna och min självkritik minskade med 99%. Instället infann sig en lekfullhet och nyfikenhet som gjorde att jag verkligen kunde slappna av och njuta av yogan. 

Min lärdom av helgen är att man behöver vara lite mer snäll mot sig själv. Att vi egentligen bara är självkritiska för att vårar egon (den där elaka rösen i huvudet) inte vill att vi skall se hur underbara vi faktiskt är. Så nästa gång du känner självhat och självkritik. Stanna då upp för en sekund och var medveten. Observera vad är det som händer? Vad skulle hända om du var snäll mot dig själv istället?

Önskar er en underbar vecka

Love and light

Maria

Identifiering och att ta eget ansvar

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: psykiatrin - det nya tankesättet
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Livet är en skör bro av glas. Man måste hantera det varsamt för att kunna ta sig hela vägen. En instinkt vi människor har är att överleva mot alla odds. Att sköta om den blomma som vissnar. Men för ett ögonblick kan denna instinkt tunnas ut och sluta hindra oss från att leva på kanten. Vi kan tro att vi är odödliga, har vi en gång klarat oss kommer vi det alltid. Jag själv har tänkt så. Jag har hysteriskt klampat fram på glasbron, stampat med vassa klackar på ytan. När jag vaknat upp har jag alltid tänkt "aldrig mer". Samtidigt har jag inte släppt tag om möjligheten helt, även fast jag borde. Och så befinner jag mig där igen.

Jag lade mitt liv i andras händer. Det hängde på dem. Hade de plockat undan allt vasst, fanns inte chansen. Ansvaret var deras. Men med det tänkandet var mitt liv också väldigt skört. Ingenting i livet är orubbligt. Saker kan alltid hända. Människor kan försvinna, materiellt kan tappas bort, vägar kan suddas ut. Det enda i livet du alltid har, är dig själv. Just därför är ditt eget arbete det allra viktigaste, det mest kvarstående. Utan ditt eget arbete kommer du ingen vart.

Ibland kan valen tyckas vara obefintliga, ibland kanske de är det. När du inte vet att ett val finns, kan du heller inte medvetet välja det. Saken är den, att livet består av val. Allt ifrån frågan "ska jag gå eller ta bussen?" till svårare, mer krävande val. Leva eller dö? Stå kvar eller gå vidare? Många i min närhet tog på sig ohållbara ansvar. Allt ifrån vänner och bekanta, till vårdpersonal och läkare. Och visst har de också ett visst ansvar. Men nu till frågan, vem har det egentliga ansvaret? Det är jag.

En dag sade en kvinna till mig, något jag genast tog som en förolämpning. Mina ögon var vidöppna, skräckslagna. Händerna darrade, kylan fick min kropp att vibrera. "Yasmine, nu är det upp till dig att välja. Vill du leva så här? Nu är det din tur, att ta ansvar". Där och då ville jag ställa mig i försvar, men jag gjorde inte det. Jag förstod heller inte meningen av orden. Men jag kom att göra det. Den dagen ringde en väckarklocka. Väckarklockan var en av de saker som räddade mig.

Jag gråter med alla de unga människor, där friskheten försvinner. Där du kommer till den punkten att du inte ser dig själv som en egen person. Du är dina negativa tankar, du är din sjukdom, eller vad vi nu än väljer att kalla det. Jag ser grupper av människor som möts, för att de alla kallar sig sjuka. Jag ser personerna uppehålla, bekräfta, sitt inre mörker, genom att låta de bli allt de är. Allt som sägs rör sjukdom, diagnoser och mediciner. Dessa människor står still i tiden. De rör sig inte över glasbron, men de stampar ilsket på den, samtidigt som glaset bildar sprickor.

Psykiatrin uppehåller ständigt detta. De tar över ansvaret och misslyckas gång på gång. De drabbade är alltid beroende. De lär sig inte bli egna individer. De hjärntvättas (faktiskt!) att de är sjuka, och är beroende av andra människor och sin sjukdom. Skulle de få höra "min vän, det är upp till dig att ta ansvar nu. Tiden är inne, och valet är ditt" skulle de antagligen - liksom jag - ta det som en kränkning. Men det kan sägas fint. Och en sådan vetskap kan rädda många liv.

För snart 10 månader sedan gjorde jag min sista självskada. För mig handlade det enbart om ett val. Under året som gått har jag kunnat skada mig en miljontals gånger, men det har jag inte gjort. För att jag till sist insåg att jag kunde välja bort den möjligheten. Jag har behövt hjälp - vi alla kan behöva hjälp - det är inget jag förringar eller förnekar. Men det är ingen hjälp att aldrig få vara sin egen person. Att inte få veta att det finns ett val. Personerna runt om kan ge den drabbade verktyg - men det är upp till Dig att använda dem.

Idag lever jag i en enda stor lättnad. En lättnad med en stark fyllning av glädje, självständighet och lycka. Jag är jag idag, och jag är lika mycket jag även om alla mina mediciner och diagnoser skulle kastas ned i första bästa sopnedkast. För jag är inte Yasmine, den sjuka. Jag har aldrig varit henne. Det var en falsk kopia jag började identifiera mig med, men det var ingen sanning. Du är heller inte den sjuka. Du är så oerhört mycket mer. Den personen du är, är VIKTIG, och det är dags att börja vårda henne.

Psykiatrins arbete ska inte innebära att göra jobbet åt den drabbade. I så fall skulle den drabbade alltid behöva psykiatrin. Psykiatrins jobb borde vara att stötta, finna en nyckel och räcka över den. Nu är det upp till Dig att använda den. Det är inte lätt - det är aldrig lätt - men så länge det finns ett val, finns det hopp. Och finns det hopp, finns det liv. Ett liv som är ditt och ingen annans. På samma sätt som valet är ditt och ingen annans. Sägs det av en stel läkare i läkarrock kan det tas som ett påhopp, och man tänker bittert att "du vet minsann inte". Men jag har varit där. Jag vet. Jag vet också att det går att ta sig ur.

Jag har valt livet. Jag har valt glasbron, hur skör den än är. Går man rätt på den, är den faktiskt inte så bräcklig. Saker kan alltid hända, positivt som negativt. Men det är större chans att något positivt händer, om du väljer livet. Fallet kan bli högre om du inte ligger ned, men det är värt det ska du veta. Det finns ett liv bortom mörkret. Nu är det upp till dig att välja det.

Välj livet.



Värme och kärlek, Yasmine

Kontrasten mellan vård som hjälper, och vård som stjälper!

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: psykiatrin - det nya tankesättet
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Vård som hjälper 

Jag var nervös, händerna darrade. Förväntansfullt men skräckslaget lät jag dörren till den nya mottagningen öppnas. Runt dörren spred sig färgen röd kring en stuga med vita knutar. K och J öppnade, båda psykologer, de log milt och presenterade sig. Jag steg in, gick med min mamma längs glada väggar med färgsprakande tavlor, stannade i hallen och tog in atmosfären. "Ska jag sätta mig i väntrummet?" frågade mamma och pekade in mot ett mysigt rum med sköna fåtöljer och böcker om hälsa och friskhet. "Äsch!" började J, "sätt dig i köket, ta en kopp te!". Jag log, glädjen bubblade inom mig. K ledde mig in till ett halvstort rum med ett öppet fönster och fyra små fåtöljer. Jag slog mig ned, och K frågade "Yasmine, vad behöver du hjälp med?". "Jag har väldigt dålig självkänsla" började jag. "Vad kommer det ifrån?", undrade J. "Jag har varit med om lite saker...", och så fick jag berätta. K och J lyssnade intresserat. "Yasmine, det här går att ordna. Du måste bearbeta detta. Du kommer bli frisk, det här fixar vi." Hoppet glöd säkert i mina ögon, för då kändes det. J berättade om deras sätt att arbeta, och någon gång på slutet lade J till "ja, och så får du ha medicinsamtal någon gång ibland, men det blir så få mediciner som möjligt - bara det fungerar!" När vi pratat klart och de sagt att jag får börja nästa vecka, gav de mig en klapp på axeln och log; "välkommen hit Yasmine".

När jag började på ungdomsteamet blev jag räddad, ett faktum jag inte tänker sluta säga. Jag var förstörd, jag hade blivit sjuk, för att jag inte fylldes med någon friskhet alls. Innerst inne var jag väldigt frisk, bara med en väldigt trasig historia och smärtande själ. Men det ska ta mycket innan jag kallar någon sjuk. På ungdomsteamet HAR man en sjukdom, man har schizofreni eller har anorexi - men man är varken schizofren eller anorektisk. En viktig skillnad. Hela stämningen på mottagningen andas glädje, och man skulle inte kunna tro att det faktiskt var en psykiatrisk enhet - vilket är det allra bästa! Alla behandlingsmetoder på ungdomsteamet går ut på att hitta friskheten i dig. Ut med 50% läkarsamtal och 50% ständigt ältande om hur många slags symptom du har, in med yoga, sångcoachning, musikgrupper, aktivitetsgrupper, tjejgrupper, bildterapi, dramagrupper, social färdighetsträning och samtalsbehandling. Samtalen har för mig inte riktat in sig på att belysa och bekräfta mina svårigheter - utan att motverka dem och göra mig fri! K och jag kom direkt in på min bakgrund och har stärkt min självkänsla som det största arbetet. I princip alltid kallar de mig "Yasmine" i papperna, och inte "patienten", om det inte verkligen behövs.

Jag började på sjukgymnastik (nje, namnet är jag väl inte sådär superförtjust i, men man kan inte få allt. Blink, blink) och direkt förstod jag att I såg mig som en utmaning och INTE ett hinder eller ett hopplöst fall. Jag var en gåta som var spännande att klura ut tillsammans med mig, som bara efter någon månad gjorde stora framsteg. Jag trodde aldrig jag skulle kunna röra mig normalt, men fort gick det, och I sade ständigt "Yasmine, du är så cool! Men jag visste att du skulle klara det". Visst, lite KBT har vi sysslat med, men inte som tidigare. Tidigare fick jag en övning varje månad att göra hemma. Och det var ju (inte alls) hur roligt som helst att avbryta vardagen med att peta på golvet för att bota en bacillskräck, och skriva min nivå av ångest. På ungdomsteamet började jag snabbt på tjejgruppen, där jag tog upp en minigolfklubba från marken för att ha kul med mina nyfunna vänner - och inte för att motverka ett symptom! På tjejgruppen, musikgruppen och i väntrummet träffade jag många nya vänner, och vi har haft oerhört roligt. Vi leddes in på rätt spår, och pratar sällan om symptom och mediciner.

Det gäller att bryta den onda cirkeln. Märker man att en person, patient eller vad man nu vill kalla det, endast har sjukdom cirkulerande i tankegångarna och samtalsämnena med vänner - har man märkt en ond cirkel! Pratet om sjukdom gör ganska naturligt att personen identifierar sig med sin sjukdom. Genom att uppehålla det, uppehåller man sjukdomen. För är sjukdomen allt man är - är det klart att sjukdomen förstärks! Bryt, genom att kasta in ett friskt ämne, en frisk tanke som kan börja gro. Då har man vänt cirkeln. OBS: ibland måste en person få information om sin sjukdom, och inte sagt att en person inte ska kunna prata om sin sjukdom med andra i samma sits, men det måste ske på rätt sätt! Och framför allt måste det finnas en balans. Samma sak med mediciner; mediciner kanske behövs, men med balans. Mediciner skall inte ges för sakens skull, utan för att det kan hjälpa och hjälper personen. Hjälper det inte - har man bara ytterligare en kemikalie i sig som spär på med biverkningar. Balans, var ordet.

Ser man på de båda behandlingsmetoderna upplever jag att det lyser självklarhet; varför skulle det fungera bättre att spä på den drabbades sjukdom, genom att intala den att den är sjuk? Givetvis måste personen förstå att det finns ett problem att jobba med, den biten går inte att ta bort! Men måste man nödvändigtvis kalla personen störd eller sjuk? Måste personen acceptera att den aldrig ens kommer bli bättre, när det inte ens är ett sanningsenligt faktum?

Vad tycker ni? Nu vill jag höra era tankar! Vilket behandling tror Du att Du skulle bli hjälpt av?
Berätta!

Jag skulle aldrig övertala en läkare eller psykiatriker något jag inte vet eller har kunskap om, det jag kan göra är att lägga fram mina teorier för allmänheten att beskåda. Nu gäller det att psykiatrin får sig en tankeställare, NÅGOT måste göras!

Värme och kärlek, Yasmine

I nästa inlägg kommer jag beskriva mitt sätt att se på identifiering, romantisering, val och att ta ansvar...

Kontrasten mellan vård som hjälper, och vård som stjälper!

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: psykiatrin - det nya tankesättet
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Vård som stjälper

Att rycka tag i dörren och öppna den, möta en sjuk värld med matta ögon. Läkaren räcker fram handen, presenterar sig och jag känner genast hur jag är hon, den sjuka, mindre vetande. Jag slår mig ner, harklar mig, vrider nervöst på händerna. Läkaren börjar. "Ja du Yasmine, nu sitter vi här. Hur har dina symptom varit den senaste veckan?". Jag försöker lyfta fram hur jag mått, berättar att jag känt sorg över det jag gått igenom. Ja, mina minnen är starka nu, och de är jobbiga. Läkaren muttrar, plockar upp en medicinlista och överväger lite mer antidepressiva för mina trauman. Som om de kan sudda bort alla känslomässiga övergrepp. Jag flyger med blicken över väggen så länge, suckar. "Yasmine, vad såg du nu? Vad var det på väggen?". "Ingenting..." svarar jag förvånat. "Såg du något på väggen?". "Nej...", "är du säker, Yasmine?", läkaren granskar mig ingående. Tillslut svarar jag "jag vet inte, kanske" och läkaren börjar skriva i blocket. "Patienten uppvisar en hallucinatorisk upplevelse, lider således av grava vanföreställningar". Klockan tickar, läkaren pratar länge om min sjukdomsbild som en intressant tes i en psykiatrisk bok, jag glömmer för en stund att jag är en människa. "Då så Yasmine, jag ökar din medicindos gånger femtiofjorton och behåller dig på avdelningen någon vecka till". Jag går ut genom dörren, känner mig som en vandrande sjukdom.

Jag sätter mig glatt på en plats i allrummet och tänker "härliga liv, tänk vad bra jag mår nu när jag vet att jag är svårt störd!". Och vilken hjälp jag får sedan... en höjd medicindos, nu kommer alla mina problem försvinna!

Det sista var en lögn. Är det så att läkaren på riktigt tror att jag kommer vakna en morgon och må bra, bara för att jag befinner mig i en steril miljö utan en fläck färg? Visst, jag kommer inte skada mig. Eller vänta, det var också en lögn. För trots att jag är på en avdelning finns det vägar. Det är svårare, men vill man kan man, och hittar nya vägar. Kanske har jag tur som har min psykolog, som förstår att jag inte blir bättre på en sjuk avdelning, och övertygar läkaren om det, så jag kommer ut några veckor senare. Men alla har inte den turen. Många stannar där. Vecka ut och vecka in. Skadorna blir lika många som hemma, skillnaden är att de finner klurigare sätt. Och hindren blir allt fler, men lösningarna ännu fler. En karusell i fel riktning. Inga försök till aktiviteter, friskt prat och glädje. Vecka efter vecka, samma ord på läkarsamtalen. En del, en stor mängd, lär sig språket. Det är tillslut inte bara läkarna som talar om intoxer, manipsykotiska anfall med dissociativa tendenser, benzo och LPT. En del av de drabbade lär sig det enda språket som existerar där. Hur man mår i känslomässiga fraser slutar existera, det är namn på diagnoser och symptom som får beskriva stämningsläget. Det är bara då du skadar dig du blir sedd. Därför skapas en tävling. Man ska skada sig mest, ha flest dygn med extravak och ordet "LPT" blir något vackert. De drabbades världsbild ändras. Går det nu någonsin att komma loss? Ska det behöva fortsätta så här? Väntar rättspsyk för vissa, så det skapas en ännu sjukare verklighet?

När jag var inom slutenvården efter min 18 års dag, fick jag minnesflimmer från tiden på BUP. Ständiga ord om sjukdom, diagnoser och mediciner. Det var allt som pratades om där. Satte sig läkaren bredvid ett par sjukdomspratande patienter, och hörde samtalsämnet, började han inte avbryta och nämna frågan "kanske ska ni sjunga lite i det icke-existerande musikrummet?" Nej, läkaren fortsatte nöjt pratet om SSRI-preparat och antalet stygn efter senaste självskadan. Detta är en värld få känner till, utanför. Många börjar prata ett annat språk. Allt friskt flyr. Kan man ens bli frisk om man inte får höra, se eller känna något friskt? Är till exempel meningen med slutenvården att inte skada sig (och vänta, det funkade ju inte riktigt) eller att bli frisk? Är ett liv bakom låsta dörrar UTAN fler självskador, fast med dagar av evig smärta och isolering, ens ett liv?

Jag har funderat mycket. Slutenvården behövs, absolut. För vissa, under en del omständigheter. Men för det första; ska en självskadande patient ens behöva vara på en steril avdelning där sjukdom blir hela världen? Är målet att göra en person frisk, eller att till varje odds hindra en person från att skada sig, samtidigt som psykiatrin upprätthåller beteendet? Jag tror inte alla som skadar sig behöver vara inlagda. Väldigt få, och under korta, korta stunder. Annars kommer det eskalera. Vi har prövat detta behandlingsätt i flera år, det har inte hjälpt, när ska samhället förstå att det kommer inte hända senare heller, om det fortsätter som det gör.. MEN! Är det nu så att vi ska ta användning för våra avdelningar, varför ändrar vi inte metoder, riktning? Var tog den friska världen vägen där inne? Kan vi inte satsa på friskhet, mitt i sjukdomen! Lite färg på några väggar är inte farligt, att låta patienterna samlas för att prata kärlek, humor, film och böcker. Få in så mycket av den yttre världen som möjligt, utan att riskera fler självskador. Min tanke är att de flesta skulle fylla själen med mer friskt, och i slutändan tror jag självskadorna kommer minska. Och världen utanför kommer inte kännas lika främmande.

Jag fick sällan frågan "varför". Varför tror du att du mår som du gör? De antog att jag hade ett allvarligt fel i mitt huvud, istället för att se det medmänskligt; jag mår dåligt för att jag varit med om jobbiga händelser. Få tog tag i anledningarna till konsekvenserna. Jag fick prata om mina trauman EN gång, EN session. Och där fick jag inte bearbeta, istället skulle jag besvara frågan "vilken nivå på stress och vilka symptom utlöstes då du hörde ordet 'värdelös'?" När jag ville berätta om ännu värre delar av mitt liv, fick jag höra att det var onödigt att bearbeta, jag lider ju bara av en svår psykisk sjukdom. Inte har det med trauman att göra. Samtidigt gick jag under. Är det inte snarare ett tecken på friskhet att jag reagerat på de traumatiska händelserna? Vore det inte mer sjukt om jag inte reagerat alls? Frågor vissa delar av psykiatrin aldrig ställer.

Foto: Y. Ejner Lind, 2009

I början av min tid inom psykiatrin hände inte mycket positivt. Mina svårigheter, det som kallades "sjukt", blev allt jag var. Jag var så intalad att jag var svårt störd, att jag började skapa mig en ännu värre problematik... Ska det behöva vara så? Det måste hända något nytt med dagens vård, och det är NU! Mitt synsätt innebär att jag tycker psykiatrin behöver ändra sitt "sjuka" tänkande. Att finna friskhet hos de drabbade ska ske snabbt, en patient ska inte ens behöva identifiera sig med sin problematik. Det skapar ännu fler problem. Snart tänker jag vända på kakan, och beskriva min syn på en positiv vård. Jag tänker berätta om när jag förstod att psykiatrin är sjukare än patienterna...

Värme och kärlek, Yasmine

Tema: psykiatrin - mitt tankesätt!

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: psykiatrin - det nya tankesättet
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Jag har funderat, vänt och vridit, analyserat och begrundat. Jag har studerat, irriterat mig till förbannelse, vaknat upp, skakats till.

Psykiatrin idag är under ALL kritik, det är ett faktum de flesta kan hålla med om. Alla upplever psykiatrin olika, och alla upplever en bra psykiatri olika. Under alla mina tidigare år inom barn- och ungdomspsykiatrin, visste jag att något var fel, och det är, VÄLDIGT fel. Jag försökte klura ut den gemensamma nämnaren, jag försökte gripa tag om bilden av min behandling och lista ut exakt vad som var fel. Varför blev jag aldrig bättre?

Jag har hört många människors historia om dagens vård och psykiatri. Jag har hört de berätta om läkare som har övermedicinerat, personal som inte tagit på allvar, behandlingsmetoder som bekräftat patientens destruktiva beteende. Personernas ögon har lyst förtvivlan, men de flesta har inte riktigt kunnat sätta namnet på VAD som är fel. När jag själv började få BRA hjälp, då förstod jag.

Innan jag kom till vuxenpsykiatrin gick mina behandlingssessioner ut på intensiv beteendeterapi. Vi vred och vände på symptomen, vi diskuterade diagnoser och sjukdomsbilder, vi vände och vred till förbannelse. Vi pratade om hur man skulle kunna minska symptom, gjorde övningar och tester, satte teknikerna på prov. Vi pratade om diagnoser och vilken diagnos som passade mig bäst, vi hade läkarsamtal där vi diskuterade mediciner. Vi tog in mediciner för olika problem, medicinerna utlöste i själva verket symptom och problem. När det inte fungerat att analysera symptom i en halv evighet, stämplades jag som "hopplöst fall" och psykiatrin grep efter halmstrån.

Nu kunde det inte handla om lätta diagnoser. En väldigt tung diagnos sattes för att jag inte blev hjälp av den "hjälpen" jag fick, en diagnos jag inte hade. Jag kallades svårt schizofren, utan vettiga belägg. Psykiatrin beskrev ett symptom, övertygade mig om att jag hade symptomet, jag var skör och började tro på symptomet, jag läste mellan raderna något som inte fanns och vips - jag upplevde symptomet! Jag fick mediciner mot symptomen, utvecklade ännu mer symptom, fick mediciner för det, etcetera.

Jag blev ständigt kallad "svårt sjuk", "lider av svår psykisk störning", "du kommer alltid lida av denna svåra sjukdom, men med tunga mediciner kanske du en dag inte har lika mycket symptom i alla fall", jag blev nedtryckt, stämplad, och ja - jag fattar nu - jag är svårt störd.

..? Hallå? Skulle jag bli bättre av att höra detta? Skulle jag bli bättre av att bli identifierad som en vandrande tung psykiatrisk diagnos? Skulle jag bli bättre av att matas med tunga mediciner som gjorde mig sjukare - eller vänta - riktigt sjuk? Skulle ständiga utlägg om alla mina trettiofjorton symptom få mig att "oj, men vad bra jag mår idag, äntligen blir jag tagen på allvar!".

Jag höll på att förstöras. Jag var tillslut ingen annan än den de gjorde mig till. 2010 kom jag till en annan mottagning. Jag blev räddad.

På behandlingsmottagningen ungdomsteamet är du inte sjuk. Möjligen lider du av en sjukdom, ett lidande, men du kallas aldrig sjuk. De behandlar inte sjukdom på ungdomsteamet. De behandlar, eller snarare uppmuntrar, friskhet.

"Jag kommer aldrig kunna röra på kroppen som alla andra" sade jag till I, min sjukgymnast. "Joho då!" sade I och påbörjade en behandling där hon överöste mig med komplimanger om allt jag kunde, allt jag var bra på, hur mycket potential jag hade. Jag fick aldrig höra att jag var sjuk, de tog KÄNSLOR på allvar - istället för SYMPTOM. Symptom är bara namn, benämningar, inget att hänga i gran. I och min psykolog de tog MIG på allvar. Och efter ett halvår gick jag som vem som helst.

Jag utvecklades snabbt. Började på bildterapi, dramagrupper och tjejgruppen där jag träffade en mängd nya vänner. INGEN såg mig som sjuk - utan att för den skull göra narr av mina problem. Mina svårigheter bestämde inte vem jag var. Jag fick en frisk självbild. Och jag började äntligen må bra.

När jag hamnade inom slutenvården hände det dock igen. Sjukdomsfokuseringen. På läkarsamtal fick jag berätta om alla mina - egentligen - oväsentliga symptom, jag fick föreslå mediciner, de diskuterade diagnoser, man fick nya mediciner. Tänk dig att prata om dessa saker varje dag, varje vecka! Många av er vet vad jag pratar om. För så här fungerar dagens psykiatri. Där pratar du dig till leda om sjukdom, utan att ens börja slita i dina känslor. För känslor är inte väsentligt där. Det som är väsentligt, är vilket namn på dina känslor du har.

Många unga tjejer (och killar!) har idag börjat identifiera sig med sin problematik. Det blir allt de är. Och psykiatrin bekräftar, uppehåller, detta. Det triggas och glorifieras. Och samtidigt undrar vi varför ingen blir bättre. Denna vecka tänkte jag ta itu med detta samhällsproblem. Jag tänkte skriva om den nya psykiatrin, som (snällasnällasnälla) MÅSTE bli mer friskinriktad. Vad vill vi få ut av psykiatrin? Att alla ska veta vad de har för problem och i vilken svårighetsgrad? Eller att personerna faktiskt ska bli bättre?

Har du något att förmedla, som handlar om detta? Skriv!

shedo.blogg@gmail.com

Jag tänkte ta itu med frågor som;
Hur får vi de drabbade att ta ansvar för sina liv, utan att kränka?
Vad bör vara den primära metoden för att göra Sverige friskare?
Kan man "tänka" sig frisk?
Behövs mediciner i lika stor utsträckning som idag, om vi ändrar behandlingsmetoder?
Är det en viktig del för ett friskare Sverige; att förändra individens sätt att se på sig själv?
Är det viktigare att motverka sjukdom; än att framhäva friskhet?
Vad ÄR lidandet; symptomen, eller känslorna bakom?
Hur gör vi? 

Värme, kärlek och frustration, Yasmine

Saker du kan göra i förebyggande syfte.

Skribent: Johanna Hildingsson
 Tema: Saker som får mig att må bättre
 Redaktör: Johanna Hildingsson

Förutom att göra saker du mår bra av är det även viktigt att ta hand om dig själv, varje dag, för att kunna må så bra som möjligt på lång sikt.

-- Se till att äta bra mat regelbundet och undvik mat som drar igång obehagliga känslor.

-- Äter du mediciner så se till att de tas enligt ordination. 

-- Undvik droger och alkohol då det lätt triggar igång negativa tankar och känslor – dagen-efter-ångest är inte heller kul. 

-- Sov ordentligt! Sov inte för lite och inte för mycket och försök skapa regelbundna sovvanor. Försök varva ner en stund innan läggdags, stäng av TV och dator och gör något som får dig att slappna av. Läs något som inte är ansträngande eller ger jobbiga känslor, lös ett korsord eller lyssna på avslappningsskivor.

-- Ha som mål att komma ut och röra på dig varje dag. Hellre en liten promenad kring kvarteret än ingen alls. Försök hitta en träningsform som du tycker är kul, motion gör att kroppen bildar ämnen som får dig att må bra. 

-- Gör saker du själv upplever som givande och som får dig att må bra. Kolla gärna på listan i förra inlägget på tips om du har svårt att komma på något.

Källa: weheartit.com

Har du något annat du brukar göra för att ta hand om dig själv? Hur gör du för att må bra? Skriv till shedo.blogg@gmail.com och berätta.

Tips på saker som kan få dig att må bättre.

Skribent: Johanna Hildingsson
 Tema: Saker som får mig att må bättre.
 Redaktör: Johanna Hildingsson

 Jag har listat ett par saker du kan göra för att må lite bättre. Har du andra saker du gör som får dig att må bra? Hur gör du i stort för att må bättre? Har du tips på saker som vi kan fylla på listan med? Skriv en kommentar eller skicka ett mail till shedo.blogg@gmail.com!

• Ta ett bad
• Åka på semester
• Sjunga
• Träna
• Träffa vänner
• Rita
• Simma
• Göra om hemma/ i rummet
• Ha mysig hemmakväll
• Laga saker
• Yoga, meditera
• En god middag
• Träffa nya människor
• Minnas fina händelser/platser
• En bra tidning
• Skratta
• Vara ute i solen
• Lyssna på musik
• Promenader
• Gå på bio
• Avslappning
• Bada i havet
• En helt ledig dag
• Leka med djur
• Fiska
• Fotografera
• Avslutade uppgifter
• Vara ute i naturen
• Cykla
• Ge bort något
• Köra bil
• Dagdrömma
• Gå på teater/konsert
• Pussas
• En lyxig frukost
• Frisörbesök/manikyr/spa
• Trädgårdsarbete
• Vara ute på sjön
• Måla tavlor/möbler
• Göra saker på impuls
• Brodera/sy
• Sova
• Bjuda hem gäster
• Flörta
• Spela instrument
• Hantverk
• Köpa skivor
• Laga mat
• Skriva
• Läsa böcker
• Vara ensam
• Skriva dagbok
• Städa
• Dansa
• Ha picknick
• Titta på fotografier
• Sticka
• Lösa korsord/sudoku
• Göra mig fin
• Tänka på egna förbättringar
• Prata i telefon
• Gå till kyrkan
• Tända ljus
• Lyssna på radio
• Massage
• Bada bastu
• Friluftsliv
• Rida
• Engagera mig i något
• Göra något nytt
• Pussla
• Äta på restaurang

Källa: google.se

Saker som får mig att må bättre.

Skribent: Johanna Hildingsson
 Tema: Saker som får mig att må bättre
 Redaktör: Johanna Hildingsson

Denna veckans tema är ”saker som får mig att må bra”. Alla har vi olika sätt för att få oss själva lite gladare, lite lugnare, må lite bättre. Det är inte säkert att vi kommit på sätt som fungerar, så därför tänkte jag se om vi kunde få ihop en liten lista med saker som man kan göra för att må bättre.

Så skriv en kommentar eller släng iväg ett mail till shedo.blogg@gmail.com och berätta hur du gör! Det behöver inte vara något speciellt, utan minsta lilla sak som kan få måendet att bli lite bättre passar in. Alla tips är välkomna!

Källa: google.se

Det är okej att inte vara okej.

Skribent: Johanna Hildingsson
 Tema: Att nå sitt mål.
 Redaktör: Johanna Hildingsson

För att kunna genomföra en förändring i sitt liv, kan acceptans hjälpa dig på vägen. Till hjälp för att kunna beskriva begreppet acceptans har jag använt Anna Kåvers bok ”Att leva ett liv, inte vinna ett krig”. Alla citat jag använt kommer från denna bok.

Källa: google.se

Själva ordet acceptans betyder ungefär ”att godta något eller någon utan restriktioner”. I boken finns bland annat den här definitionen: ”Med acceptans menas att välja att se, ha och stå ut med både den inre och den yttre verkligheten utan att vilja fly, undvika, förvränga eller döma den och att handla utifrån denna verklighet effektivt och i riktning mot sina värderingar och mål”. En lite mer psykologisk definition av begreppet är ”Att tolerera känslor som är förknippade med ett starkt obehagligt stimulus eller en starkt obehaglig situation genom att varken undvika, fly, attackera, förvränga eller döma”. Men att acceptera betyder inte att man tycker någonting är rätt eller bra, utan att se saker exakt som det de är just precis nu.

Om vi tar samma exempel som förra inlägget - att ha som mål att sluta självskada. En av anledningarna till att någon är självdestruktiv kan vara att det är ett sätt att hantera en starkt ångest. För att kunna stå ut med den är det viktigt att du accepterar ångesten, utan att döma dig själv för att du har den känslan. Du behöver acceptera att smärtan kommer att finnas där tills den går över, för det gör den! Att acceptera stark ångest är inget du gör en gång och sedan är det bra, utan du kan behöva acceptera gång på gång, kanske varje minut eller varje sekund tills den klingar av.

Tillåt dig själv att må dåligt, försök inte mota bort det. Ju mer du tänker på att du inte får känna på ett visst sätt, desto mer kommer du känna så. Det är okej att inte vara okej. Försök ha dina känslor utan att värdera, döma eller tolka dem. Tankar och känslor kan inte skada dig, de kommer och de går. Även om det inte känns så i en tuff situation så går även de värsta känslorna över.

Exemplen nedan om hur du kan hantera en svår situation är även de tagna från Anna Kåvers bok.

1) Bestäm dig för att acceptera.

2) Acceptera i hjärta, hjärna och kropp.

3) Uttala acceptansen högt för dig själv. ”Det är okej!” Välj att ha det som sker inom dig och runt omkring dig just nu. Tillåt dig det. Även om du inte gillar det, inte vill ha det och önskar att det var annorlunda. Låt det komma och försök sen att släppa taget.

 4) Påminn dig om vad du värderar i livet, vilka prioriteringar du har och vilka mål du har, både kortsiktigt och långsiktigt. Gör det som behövs även om känslan säger dig att ge upp eller sabortera.

Källa: weheartit.com

Och glöm inte, döm inte dig själv för att du inte kan acceptera just nu, ha tålamod. Försök att trösta och acceptera dig själv som du hade gjort det med din närmaste vän.

Tema: Att nå sitt mål

Skribent: Johanna Hildingsson
 Tema: Att nå sitt mål.
Redaktör: Johanna Hildingsson

Det här blir mitt första inlägg som bloggredaktör och som veckans tema har jag valt ”att nå sitt mål.” En av anledningarna till att jag hoppade på utmaningen som bloggredaktör är att jag är inne i en lite av en förändringsperiod. Jag vill vara med, vill hjälpa, nå ut, engagera mig. Och där av veckans tema, att få vara med att driva denna blogg är verkligen en bit på väg. 

Men vem är då jag? Om vi börjar med enkelt; Johanna heter jag, är 22 år och bor i Kalmar med sambo och katter. Till vardags pluggar jag hälsovetenskap på Linnéuniversitetet och när jag är ledig tar jag gärna fram skissblocken. Nu mera är jag frisk från ätstörningar och självskadebeteende och förvånas ibland fortfarande över hur långt jag kommit i livet. Nu vill jag hjälpa andra att inse att det blir bättre, det går att bli frisk. Det gäller bara att bestämma sig.

Det är ofta man tänker tankar om hur man ska förändra sitt liv eller vad man ska ha för mål det här året, hösten eller resten av livet. Kanske tankar så som ”efter jul ska jag börja ta hand om mig själv”, ”i höst ska jag verkligen satsa på plugget”, ”nästa vecka ska jag börja träna” eller ”på onsdag ska jag sluta röka/skada mig själv/avstå ifrån saker”... listan kan göras lång.

Foto: weheartit.com

Det är aldrig för sent att göra förändringar i livet. Det gäller att vara modig, lyssna på sig själv och att våga ta steget mot förändringen. Det är svårt att bryta vanor eller ta sig in på okänd mark, men det går. Sätt ett mål – dit du vill nå. Men ha också många delmål som du fokuserar på. Om vi tar som exempel att du vill sluta skada dig själv, ha som huvudmål att du ska bli självskadefri. Men resan dit kan vara lång, så delmål underlättar. Börja med en dag, ”idag ska jag inte skada mig själv”. Kanske måste du sätta det målet varje dag under en period. Men senare kan du sätta mål att klara en vecka i sträck, två veckor, en månad... Till sist kommer du ha klarat ditt mål!

Bakslag kommer du antagligen få. Antingen genom dagar där det är så svårt att du undrar om det är värt att fortsätta mot ditt mål, om det inte är lättast att gå tillbaka till det som var. Eller så gjorde du någonting som gick emot det mål du har. Men ge inte upp! Att sträva mot ett mål kan innebära tre steg framåt, ett steg bakåt. Och det är okej.

Foto: weheartit.com

 En hjälp till att nå dit man vill, att kämpa för att göra en livsförändring kan vara att skriva. Skriv om vart du står just nu, vad du vill förändra, hur du ska nå dit och vad du kommer att uppnå med förändringen. Skriv upp dina mål och delmål och bocka av när du uppnått dem. Skriv ned om du fått ett bakslag och tankar om hur du kan göra för att undvika att det händer igen.

Hösten är en vanlig årstid för förändring. Och nu är den snart här igen. Kanske är det här just din höst, ditt år, då du tar dig dit du vill, gör verklighet av de tankar du haft. Eller har du redan lyckats förändra något i din tillvaro? Hur gjorde du? Vad hade du för knep för att lyckas? Mejla in till shedo.blogg@gmail.com och berätta om när du nådde ditt mål. Stora som små, alla berättelser är välkomna!

"Efter att ha suttit mittemot henne i tre timmar med bultande hjärta och förhoppning i hela kroppen visste jag direkt att det här var helt rätt"

Skribent: Intervju med Charlotte Nordin
Tema: PRIDE - det handlar om kärlek
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

I mitten av förra veckan skrev jag ett mail till Charlotte Nordin, vars blogg "varalesbisk" jag läst under lång tid. Charlotte Nordin är sedan länge öppet lesbisk och skriver där om vardagligheter, sitt band "Strays At Home" och just - att vara lesbisk. Jag ställde henne sju frågor - och har precis fått svar! Här kommer vår intervju.

Foto: Charlotte Nordin

1. När och hur förstod du att du var gay?

Jag var femton år och hade precis fått reda på att en klasskompis hade skaffat flickvän. Då gick det upp för mig att jag faktiskt inte behövde tvinga mig själv till att gilla killar. Sedan dess var jag öppen och stolt för den jag var och jag har aldrig tagit åt mig för folk som sagt någonting om min läggning. Jag är den jag är och står för det fullt ut.

     2.  Hur kom du ut? Och hur tog din omgivning det?

Jag skrev i min dagbok att jag nog var bisexuell samma dag som jag fick tanken i huvudet. Det tog bara några dagar innan jag vågade inse att jag nog faktiskt var helt lesbisk. Att komma ut för sig själv var det enklaste för mig, medan det för många andra kan vara jättesvårt. Jag blev mest glad över att jag förstod vem jag var. Jag kom ut för mina bästa kompisar på olika sätt. En av dem sa jag det till rakt i ansiktet. Men det tog mycket mod, jag sa "vet du en sak" ungefär 100 gånger innan jag fortsatte meningen. Min andra bästa vän hade ett skrin i sitt rum som jag lade ner en lapp i där det stod ungefär "jag är lesbisk  men fortfarande samma person ändå", och när jag kom hem till mig ringade jag henne och bad henne läsa vad det stod på lappen. Det var jättesvårt. Det hade nog varit lättare om det funnits mobiler och SMS på den tiden så man slapp konfrontera det genom ett telefonsamtal... 

Min mamma läste på en communitysida att jag skrivit att jag var stolt och bisexuell. Det var innan jag vågade komma ut helt och hållet. Hon blev först arg för att jag inte berättat något för henne och för att det säkert bara var en fas, jag är väldigt impulsiv i övrigt och hon tänkte väl att det var onödigt att komma ut innan jag var helt säker på att jag faktiskt var bi/lesbisk. Efter några veckor var hon dock okej med det hela och efter några månader var det som vanligt, jag har ju alltid varit samma person! Till min pappa skrev jag en lapp på kylskåpet att jag hade skaffat flickvän, jag var inte där så ofta så det kändes som ett odramatiskt sätt att komma ut på. Den satt där i ungefär en månad och jag tänkte att det var konstigt att han inte frågat mig om det. När jag sedan var och hälsade på en gång kom han med lappen i handen och frågade med ett leende vad det var för något. Jag tyckte det var enormt pinsamt men han brydde sig inte det minsta om nyheten, han var bara glad.

   3.  Hur träffade du din första kärlek?

Vi träffades på dåtidens bästa communitysida, sylvia.se. Vi började maila med varandra och båda hade väldigt passionerade själar och vi bestämde oss snabbt för att träffas. Jag vågade inte träffa henne själv första gången utan en vän följde med. Det låter säkert helt skumt men jag var enormt blyg och rädd för nya människor och möten på den tiden, jag hade aldrig vågat träffa henne själv. Efter att ha suttit mittemot henne i tre timmar med bultande hjärta och förhoppning i hela kroppen visste jag direkt att det här var helt rätt. Vi kysste varandra redan samma eftermiddag vid en busskur och träffades igen dagen efter. Det var min första förälskelse och det förhållandet varade i två år.

  4.  Hur är det att vara homo/bi/trans i dagens Sverige?

För mig är det lätt att vara lesbisk, ungefär som att vara straight skulle jag tro. Det är däremot inte alls lika lätt för andra, jag får mail från unga tjejer runt om i landet varje dag som läser min blogg och undrar hur de skall hantera svåra situationer som att komma ut till folk som är homofobiska, föräldrar som hatar homosexuella och så vidare. Det är väldigt individuellt hur det är att vara homo/bi/trans i Sverige, med andra ord. Jag är ganska säker på att det är lättast att leva som gay i en storstad. Jag är lyckligt lottad som inte mötts av homofobi alls sedan flera år tillbaka, om man räknar bort några enstaka hatfulla kommentarer på min blogg. Det enda tråkiga är att det inte finns många mötesplatser eller uteställen för lesbiska att träffas på. Det finns inte heller många tidningar i affärerna som riktar sig till lesbiska. Jag är med och skriver om sex och relationer i den nya tjejtidningen LOTUS som riktar sig till tjejer som gillar tjejer, men det är den enda svenskskrivna tidningen i sitt slag.

  5.  Hur ser en perfekt dejt ut för dig?

Jag älskar att se på serier och filmer, så jag tycker det är perfekt att köpa massa godis och sitta uppkrupna i soffan med levande ljus och se på någonting riktigt bra. Att gå långa promenader med hunden, gå på klubb och dansa tills man har dunkande fötter eller gå på konserter är också underbart.

  6.  Vad vill du säga till de ungdomar som ännu inte kommit ut? Ge lite bra komma-ut-tips!

Gör ingen stor grej av det. Att försöka avdramatisera det hela är ofta bra, ju mindre grej man gör det till, desto svårare blir det för den du berättar för att bli förvånad/hysterisk/skeptisk till det du säger. Du gillar tjejer/killar, fine. Det är ingenting som förändrats med dig för det. Du är den du alltid har varit. 

Jag växte upp i en vanlig Svensson-familj och gick i en vanlig skola där det var viktigt att vara som alla andra. Det var svårt att komma ut som lesbisk där, svårt att uttrycka sig själv och vara annorlunda. Jag bytte skola efter sjuan och det förändrade hela mitt liv. Jag kunde komma ut som lesbisk och vara mig själv. Den nya skolan var jättebra och lärarna var många nyexaminerade med nytänk och vi hade många anti-mobbing grupper och det jobbades mycket med att alla skulle känna sig bekväma på skolan. Ett tips är att, om man känner att man inte kan komma ut på sin skola, byta skola. Det går oftast att byta skola, i alla fall om man bor i en storstad. Du kan prata med folk eller lärare på skolan för att se om den verkar bättre.

Om du inte vågar komma ut till dina föräldrar är mitt tips att bara övervinna din rädsla och göra det. Det är ingen stor grej egentligen. Även om det känns som om allt förändras så är allting precis likadant. Om du inte vill säga det till dem, skriv ett mail eller sätt en lapp på kylen. Eller ett sms. Skriv inga formella brev eller så, det blir bara konstigt för det blir en så stor grej av det. Försök att göra så liten grej av det som möjligt, så är chansen stor att de också tar nyheten som en mindre grej. Du kan även arbeta upp dem till en mer gayvänlig attityd innan du berättar, du och dina föräldrar kan se på en film tillsammans där det finns gaymänniskor i rollerna, det finns massor av bra filmer, även större filmer som inte verkar så suspekta om ni ser tillsammans. På min blogg www.varalesbisk.nu  skriver jag mycket om lesbiska personer i filmer och tv-serier, där kan man få tips. Man kan även få mer tips och nyheter på min blogg om hur det är att leva som lesbisk. 

Så, mitt huvudtips är att inte göra någon stor grej av det. Var gärna väldigt öppet lesbisk om du vill och vågar för det behövs fler öppna lesbiska i vår värld, så att det blir mer accepterat som något normalt. Ju öppnare man är, desto mindre fördomar har folk mot en för de märker att man är en vanlig människa.

Ett sista tips är att du inte behöver ändra din stil bara för att du kommer ut som lesbisk. Om du trivs i tjejiga kläder och långt hår, ha då det. 

  7.  Slutligen. Vad skulle du vilja förändra i samhället för unga och gamla HBTQ?

Jag vill att samhället skall bli lite mindre heteronormativt och lite mer anpassat för hbtq-personer. Det går i rätt riktning iallafall, vilket jag är glad för. Sverige är ett bra land att leva i som hbtq-person, men i andra länder är det ibland mycket svårare. Det man man göra för att tillsammans göra Sverige ett mer hbtq-vänligt land är att ta initiativ till att starta nya projekt så som tidningar, klubbar, fritidshäng, supportgrupper o.s.v. med hbtq-tema. Allting kommer i grund och botten från oss människor och det blir ingen förändring om vi inte ensamma, och tillsammans, tar tag i det som måste tas tag i. 

Tack Charlotte för många bra svar, och tankar och idéer om att vara HBTQ! Precis som du hoppas jag att det ska bli lättare i framtiden för ALLA att leva som homo/bi - tillsammans klarar vi det!

Värme och kärlek, Yasmine