Kontrasten mellan vård som hjälper, och vård som stjälper!

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: psykiatrin - det nya tankesättet
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Vård som stjälper

Att rycka tag i dörren och öppna den, möta en sjuk värld med matta ögon. Läkaren räcker fram handen, presenterar sig och jag känner genast hur jag är hon, den sjuka, mindre vetande. Jag slår mig ner, harklar mig, vrider nervöst på händerna. Läkaren börjar. "Ja du Yasmine, nu sitter vi här. Hur har dina symptom varit den senaste veckan?". Jag försöker lyfta fram hur jag mått, berättar att jag känt sorg över det jag gått igenom. Ja, mina minnen är starka nu, och de är jobbiga. Läkaren muttrar, plockar upp en medicinlista och överväger lite mer antidepressiva för mina trauman. Som om de kan sudda bort alla känslomässiga övergrepp. Jag flyger med blicken över väggen så länge, suckar. "Yasmine, vad såg du nu? Vad var det på väggen?". "Ingenting..." svarar jag förvånat. "Såg du något på väggen?". "Nej...", "är du säker, Yasmine?", läkaren granskar mig ingående. Tillslut svarar jag "jag vet inte, kanske" och läkaren börjar skriva i blocket. "Patienten uppvisar en hallucinatorisk upplevelse, lider således av grava vanföreställningar". Klockan tickar, läkaren pratar länge om min sjukdomsbild som en intressant tes i en psykiatrisk bok, jag glömmer för en stund att jag är en människa. "Då så Yasmine, jag ökar din medicindos gånger femtiofjorton och behåller dig på avdelningen någon vecka till". Jag går ut genom dörren, känner mig som en vandrande sjukdom.

Jag sätter mig glatt på en plats i allrummet och tänker "härliga liv, tänk vad bra jag mår nu när jag vet att jag är svårt störd!". Och vilken hjälp jag får sedan... en höjd medicindos, nu kommer alla mina problem försvinna!

Det sista var en lögn. Är det så att läkaren på riktigt tror att jag kommer vakna en morgon och må bra, bara för att jag befinner mig i en steril miljö utan en fläck färg? Visst, jag kommer inte skada mig. Eller vänta, det var också en lögn. För trots att jag är på en avdelning finns det vägar. Det är svårare, men vill man kan man, och hittar nya vägar. Kanske har jag tur som har min psykolog, som förstår att jag inte blir bättre på en sjuk avdelning, och övertygar läkaren om det, så jag kommer ut några veckor senare. Men alla har inte den turen. Många stannar där. Vecka ut och vecka in. Skadorna blir lika många som hemma, skillnaden är att de finner klurigare sätt. Och hindren blir allt fler, men lösningarna ännu fler. En karusell i fel riktning. Inga försök till aktiviteter, friskt prat och glädje. Vecka efter vecka, samma ord på läkarsamtalen. En del, en stor mängd, lär sig språket. Det är tillslut inte bara läkarna som talar om intoxer, manipsykotiska anfall med dissociativa tendenser, benzo och LPT. En del av de drabbade lär sig det enda språket som existerar där. Hur man mår i känslomässiga fraser slutar existera, det är namn på diagnoser och symptom som får beskriva stämningsläget. Det är bara då du skadar dig du blir sedd. Därför skapas en tävling. Man ska skada sig mest, ha flest dygn med extravak och ordet "LPT" blir något vackert. De drabbades världsbild ändras. Går det nu någonsin att komma loss? Ska det behöva fortsätta så här? Väntar rättspsyk för vissa, så det skapas en ännu sjukare verklighet?

När jag var inom slutenvården efter min 18 års dag, fick jag minnesflimmer från tiden på BUP. Ständiga ord om sjukdom, diagnoser och mediciner. Det var allt som pratades om där. Satte sig läkaren bredvid ett par sjukdomspratande patienter, och hörde samtalsämnet, började han inte avbryta och nämna frågan "kanske ska ni sjunga lite i det icke-existerande musikrummet?" Nej, läkaren fortsatte nöjt pratet om SSRI-preparat och antalet stygn efter senaste självskadan. Detta är en värld få känner till, utanför. Många börjar prata ett annat språk. Allt friskt flyr. Kan man ens bli frisk om man inte får höra, se eller känna något friskt? Är till exempel meningen med slutenvården att inte skada sig (och vänta, det funkade ju inte riktigt) eller att bli frisk? Är ett liv bakom låsta dörrar UTAN fler självskador, fast med dagar av evig smärta och isolering, ens ett liv?

Jag har funderat mycket. Slutenvården behövs, absolut. För vissa, under en del omständigheter. Men för det första; ska en självskadande patient ens behöva vara på en steril avdelning där sjukdom blir hela världen? Är målet att göra en person frisk, eller att till varje odds hindra en person från att skada sig, samtidigt som psykiatrin upprätthåller beteendet? Jag tror inte alla som skadar sig behöver vara inlagda. Väldigt få, och under korta, korta stunder. Annars kommer det eskalera. Vi har prövat detta behandlingsätt i flera år, det har inte hjälpt, när ska samhället förstå att det kommer inte hända senare heller, om det fortsätter som det gör.. MEN! Är det nu så att vi ska ta användning för våra avdelningar, varför ändrar vi inte metoder, riktning? Var tog den friska världen vägen där inne? Kan vi inte satsa på friskhet, mitt i sjukdomen! Lite färg på några väggar är inte farligt, att låta patienterna samlas för att prata kärlek, humor, film och böcker. Få in så mycket av den yttre världen som möjligt, utan att riskera fler självskador. Min tanke är att de flesta skulle fylla själen med mer friskt, och i slutändan tror jag självskadorna kommer minska. Och världen utanför kommer inte kännas lika främmande.

Jag fick sällan frågan "varför". Varför tror du att du mår som du gör? De antog att jag hade ett allvarligt fel i mitt huvud, istället för att se det medmänskligt; jag mår dåligt för att jag varit med om jobbiga händelser. Få tog tag i anledningarna till konsekvenserna. Jag fick prata om mina trauman EN gång, EN session. Och där fick jag inte bearbeta, istället skulle jag besvara frågan "vilken nivå på stress och vilka symptom utlöstes då du hörde ordet 'värdelös'?" När jag ville berätta om ännu värre delar av mitt liv, fick jag höra att det var onödigt att bearbeta, jag lider ju bara av en svår psykisk sjukdom. Inte har det med trauman att göra. Samtidigt gick jag under. Är det inte snarare ett tecken på friskhet att jag reagerat på de traumatiska händelserna? Vore det inte mer sjukt om jag inte reagerat alls? Frågor vissa delar av psykiatrin aldrig ställer.

Foto: Y. Ejner Lind, 2009

I början av min tid inom psykiatrin hände inte mycket positivt. Mina svårigheter, det som kallades "sjukt", blev allt jag var. Jag var så intalad att jag var svårt störd, att jag började skapa mig en ännu värre problematik... Ska det behöva vara så? Det måste hända något nytt med dagens vård, och det är NU! Mitt synsätt innebär att jag tycker psykiatrin behöver ändra sitt "sjuka" tänkande. Att finna friskhet hos de drabbade ska ske snabbt, en patient ska inte ens behöva identifiera sig med sin problematik. Det skapar ännu fler problem. Snart tänker jag vända på kakan, och beskriva min syn på en positiv vård. Jag tänker berätta om när jag förstod att psykiatrin är sjukare än patienterna...

Värme och kärlek, Yasmine