Tema: psykiatrin - mitt tankesätt!

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: psykiatrin - det nya tankesättet
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Jag har funderat, vänt och vridit, analyserat och begrundat. Jag har studerat, irriterat mig till förbannelse, vaknat upp, skakats till.

Psykiatrin idag är under ALL kritik, det är ett faktum de flesta kan hålla med om. Alla upplever psykiatrin olika, och alla upplever en bra psykiatri olika. Under alla mina tidigare år inom barn- och ungdomspsykiatrin, visste jag att något var fel, och det är, VÄLDIGT fel. Jag försökte klura ut den gemensamma nämnaren, jag försökte gripa tag om bilden av min behandling och lista ut exakt vad som var fel. Varför blev jag aldrig bättre?

Jag har hört många människors historia om dagens vård och psykiatri. Jag har hört de berätta om läkare som har övermedicinerat, personal som inte tagit på allvar, behandlingsmetoder som bekräftat patientens destruktiva beteende. Personernas ögon har lyst förtvivlan, men de flesta har inte riktigt kunnat sätta namnet på VAD som är fel. När jag själv började få BRA hjälp, då förstod jag.

Innan jag kom till vuxenpsykiatrin gick mina behandlingssessioner ut på intensiv beteendeterapi. Vi vred och vände på symptomen, vi diskuterade diagnoser och sjukdomsbilder, vi vände och vred till förbannelse. Vi pratade om hur man skulle kunna minska symptom, gjorde övningar och tester, satte teknikerna på prov. Vi pratade om diagnoser och vilken diagnos som passade mig bäst, vi hade läkarsamtal där vi diskuterade mediciner. Vi tog in mediciner för olika problem, medicinerna utlöste i själva verket symptom och problem. När det inte fungerat att analysera symptom i en halv evighet, stämplades jag som "hopplöst fall" och psykiatrin grep efter halmstrån.

Nu kunde det inte handla om lätta diagnoser. En väldigt tung diagnos sattes för att jag inte blev hjälp av den "hjälpen" jag fick, en diagnos jag inte hade. Jag kallades svårt schizofren, utan vettiga belägg. Psykiatrin beskrev ett symptom, övertygade mig om att jag hade symptomet, jag var skör och började tro på symptomet, jag läste mellan raderna något som inte fanns och vips - jag upplevde symptomet! Jag fick mediciner mot symptomen, utvecklade ännu mer symptom, fick mediciner för det, etcetera.

Jag blev ständigt kallad "svårt sjuk", "lider av svår psykisk störning", "du kommer alltid lida av denna svåra sjukdom, men med tunga mediciner kanske du en dag inte har lika mycket symptom i alla fall", jag blev nedtryckt, stämplad, och ja - jag fattar nu - jag är svårt störd.

..? Hallå? Skulle jag bli bättre av att höra detta? Skulle jag bli bättre av att bli identifierad som en vandrande tung psykiatrisk diagnos? Skulle jag bli bättre av att matas med tunga mediciner som gjorde mig sjukare - eller vänta - riktigt sjuk? Skulle ständiga utlägg om alla mina trettiofjorton symptom få mig att "oj, men vad bra jag mår idag, äntligen blir jag tagen på allvar!".

Jag höll på att förstöras. Jag var tillslut ingen annan än den de gjorde mig till. 2010 kom jag till en annan mottagning. Jag blev räddad.

På behandlingsmottagningen ungdomsteamet är du inte sjuk. Möjligen lider du av en sjukdom, ett lidande, men du kallas aldrig sjuk. De behandlar inte sjukdom på ungdomsteamet. De behandlar, eller snarare uppmuntrar, friskhet.

"Jag kommer aldrig kunna röra på kroppen som alla andra" sade jag till I, min sjukgymnast. "Joho då!" sade I och påbörjade en behandling där hon överöste mig med komplimanger om allt jag kunde, allt jag var bra på, hur mycket potential jag hade. Jag fick aldrig höra att jag var sjuk, de tog KÄNSLOR på allvar - istället för SYMPTOM. Symptom är bara namn, benämningar, inget att hänga i gran. I och min psykolog de tog MIG på allvar. Och efter ett halvår gick jag som vem som helst.

Jag utvecklades snabbt. Började på bildterapi, dramagrupper och tjejgruppen där jag träffade en mängd nya vänner. INGEN såg mig som sjuk - utan att för den skull göra narr av mina problem. Mina svårigheter bestämde inte vem jag var. Jag fick en frisk självbild. Och jag började äntligen må bra.

När jag hamnade inom slutenvården hände det dock igen. Sjukdomsfokuseringen. På läkarsamtal fick jag berätta om alla mina - egentligen - oväsentliga symptom, jag fick föreslå mediciner, de diskuterade diagnoser, man fick nya mediciner. Tänk dig att prata om dessa saker varje dag, varje vecka! Många av er vet vad jag pratar om. För så här fungerar dagens psykiatri. Där pratar du dig till leda om sjukdom, utan att ens börja slita i dina känslor. För känslor är inte väsentligt där. Det som är väsentligt, är vilket namn på dina känslor du har.

Många unga tjejer (och killar!) har idag börjat identifiera sig med sin problematik. Det blir allt de är. Och psykiatrin bekräftar, uppehåller, detta. Det triggas och glorifieras. Och samtidigt undrar vi varför ingen blir bättre. Denna vecka tänkte jag ta itu med detta samhällsproblem. Jag tänkte skriva om den nya psykiatrin, som (snällasnällasnälla) MÅSTE bli mer friskinriktad. Vad vill vi få ut av psykiatrin? Att alla ska veta vad de har för problem och i vilken svårighetsgrad? Eller att personerna faktiskt ska bli bättre?

Har du något att förmedla, som handlar om detta? Skriv!

shedo.blogg@gmail.com

Jag tänkte ta itu med frågor som;
Hur får vi de drabbade att ta ansvar för sina liv, utan att kränka?
Vad bör vara den primära metoden för att göra Sverige friskare?
Kan man "tänka" sig frisk?
Behövs mediciner i lika stor utsträckning som idag, om vi ändrar behandlingsmetoder?
Är det en viktig del för ett friskare Sverige; att förändra individens sätt att se på sig själv?
Är det viktigare att motverka sjukdom; än att framhäva friskhet?
Vad ÄR lidandet; symptomen, eller känslorna bakom?
Hur gör vi? 

Värme, kärlek och frustration, Yasmine