Kontrasten mellan vård som hjälper, och vård som stjälper!

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: psykiatrin - det nya tankesättet
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Vård som hjälper 

Jag var nervös, händerna darrade. Förväntansfullt men skräckslaget lät jag dörren till den nya mottagningen öppnas. Runt dörren spred sig färgen röd kring en stuga med vita knutar. K och J öppnade, båda psykologer, de log milt och presenterade sig. Jag steg in, gick med min mamma längs glada väggar med färgsprakande tavlor, stannade i hallen och tog in atmosfären. "Ska jag sätta mig i väntrummet?" frågade mamma och pekade in mot ett mysigt rum med sköna fåtöljer och böcker om hälsa och friskhet. "Äsch!" började J, "sätt dig i köket, ta en kopp te!". Jag log, glädjen bubblade inom mig. K ledde mig in till ett halvstort rum med ett öppet fönster och fyra små fåtöljer. Jag slog mig ned, och K frågade "Yasmine, vad behöver du hjälp med?". "Jag har väldigt dålig självkänsla" började jag. "Vad kommer det ifrån?", undrade J. "Jag har varit med om lite saker...", och så fick jag berätta. K och J lyssnade intresserat. "Yasmine, det här går att ordna. Du måste bearbeta detta. Du kommer bli frisk, det här fixar vi." Hoppet glöd säkert i mina ögon, för då kändes det. J berättade om deras sätt att arbeta, och någon gång på slutet lade J till "ja, och så får du ha medicinsamtal någon gång ibland, men det blir så få mediciner som möjligt - bara det fungerar!" När vi pratat klart och de sagt att jag får börja nästa vecka, gav de mig en klapp på axeln och log; "välkommen hit Yasmine".

När jag började på ungdomsteamet blev jag räddad, ett faktum jag inte tänker sluta säga. Jag var förstörd, jag hade blivit sjuk, för att jag inte fylldes med någon friskhet alls. Innerst inne var jag väldigt frisk, bara med en väldigt trasig historia och smärtande själ. Men det ska ta mycket innan jag kallar någon sjuk. På ungdomsteamet HAR man en sjukdom, man har schizofreni eller har anorexi - men man är varken schizofren eller anorektisk. En viktig skillnad. Hela stämningen på mottagningen andas glädje, och man skulle inte kunna tro att det faktiskt var en psykiatrisk enhet - vilket är det allra bästa! Alla behandlingsmetoder på ungdomsteamet går ut på att hitta friskheten i dig. Ut med 50% läkarsamtal och 50% ständigt ältande om hur många slags symptom du har, in med yoga, sångcoachning, musikgrupper, aktivitetsgrupper, tjejgrupper, bildterapi, dramagrupper, social färdighetsträning och samtalsbehandling. Samtalen har för mig inte riktat in sig på att belysa och bekräfta mina svårigheter - utan att motverka dem och göra mig fri! K och jag kom direkt in på min bakgrund och har stärkt min självkänsla som det största arbetet. I princip alltid kallar de mig "Yasmine" i papperna, och inte "patienten", om det inte verkligen behövs.

Jag började på sjukgymnastik (nje, namnet är jag väl inte sådär superförtjust i, men man kan inte få allt. Blink, blink) och direkt förstod jag att I såg mig som en utmaning och INTE ett hinder eller ett hopplöst fall. Jag var en gåta som var spännande att klura ut tillsammans med mig, som bara efter någon månad gjorde stora framsteg. Jag trodde aldrig jag skulle kunna röra mig normalt, men fort gick det, och I sade ständigt "Yasmine, du är så cool! Men jag visste att du skulle klara det". Visst, lite KBT har vi sysslat med, men inte som tidigare. Tidigare fick jag en övning varje månad att göra hemma. Och det var ju (inte alls) hur roligt som helst att avbryta vardagen med att peta på golvet för att bota en bacillskräck, och skriva min nivå av ångest. På ungdomsteamet började jag snabbt på tjejgruppen, där jag tog upp en minigolfklubba från marken för att ha kul med mina nyfunna vänner - och inte för att motverka ett symptom! På tjejgruppen, musikgruppen och i väntrummet träffade jag många nya vänner, och vi har haft oerhört roligt. Vi leddes in på rätt spår, och pratar sällan om symptom och mediciner.

Det gäller att bryta den onda cirkeln. Märker man att en person, patient eller vad man nu vill kalla det, endast har sjukdom cirkulerande i tankegångarna och samtalsämnena med vänner - har man märkt en ond cirkel! Pratet om sjukdom gör ganska naturligt att personen identifierar sig med sin sjukdom. Genom att uppehålla det, uppehåller man sjukdomen. För är sjukdomen allt man är - är det klart att sjukdomen förstärks! Bryt, genom att kasta in ett friskt ämne, en frisk tanke som kan börja gro. Då har man vänt cirkeln. OBS: ibland måste en person få information om sin sjukdom, och inte sagt att en person inte ska kunna prata om sin sjukdom med andra i samma sits, men det måste ske på rätt sätt! Och framför allt måste det finnas en balans. Samma sak med mediciner; mediciner kanske behövs, men med balans. Mediciner skall inte ges för sakens skull, utan för att det kan hjälpa och hjälper personen. Hjälper det inte - har man bara ytterligare en kemikalie i sig som spär på med biverkningar. Balans, var ordet.

Ser man på de båda behandlingsmetoderna upplever jag att det lyser självklarhet; varför skulle det fungera bättre att spä på den drabbades sjukdom, genom att intala den att den är sjuk? Givetvis måste personen förstå att det finns ett problem att jobba med, den biten går inte att ta bort! Men måste man nödvändigtvis kalla personen störd eller sjuk? Måste personen acceptera att den aldrig ens kommer bli bättre, när det inte ens är ett sanningsenligt faktum?

Vad tycker ni? Nu vill jag höra era tankar! Vilket behandling tror Du att Du skulle bli hjälpt av?
Berätta!

Jag skulle aldrig övertala en läkare eller psykiatriker något jag inte vet eller har kunskap om, det jag kan göra är att lägga fram mina teorier för allmänheten att beskåda. Nu gäller det att psykiatrin får sig en tankeställare, NÅGOT måste göras!

Värme och kärlek, Yasmine

I nästa inlägg kommer jag beskriva mitt sätt att se på identifiering, romantisering, val och att ta ansvar...