Mellan tvivel och jubel

Skribent: Amanda Duregård
Tema: Ut i verkligheten
Redaktör:  Amanda Duregård

Igår kom jag hem ifrån Västnytt med en lite tryckande känsla. Ingen hade riktigt tid med mig igår, och jag ville inte vara till besvär. Satt framför datorn och smågrejade mest hela dagen. Hade tur som såg när en av de andra tog lunch, och gick efter med min matlåda. Men jag blev osäker - stör jag bara när jag sitter där? För att pigga upp mig på kvällen såg jag några avsnitt av Mia & Klara, det hjälpte lite mot oduglighetskänslorna.

På väg mot nya möjligheter!

Sedan blev det ny dag. Jag var duktig på morgonmötet idag, och sa till att jag gärna ville komma ut och intervjua någon. Skulle de våga ge mig det förtroendet? Hade en fotograf tid att följa med en liten praktikant på ett jobb som hon kanske kommer att misslyckas med? Snart efter mötet sökte en av cheferna upp mig och satte ett papper i min hand. Uppdrag från Rapport: de behövde en intervju med en forskare till ett inslag som ska sändas på söndag. Den intervjun jag gjorde idag var min första någonsin på SVT. Och har jag lite tur nu så är det inte den lokala nyhetssändningen den visas i, utan i ett program med många hundra tusen tittare. Jag gjorde en massa små fel under intervjun men vad gör det? Tycker Rapport att det duger så tänker inte jag klaga!

Ps. Lyssna på radioprogrammet Karlavagnen från den 24:e augusti, där människor ringer in och berättar hur de vågade ta steget ut i arbetslivet.

Början på något nytt

Skribent: Amanda Duregård
Tema: Ut i verkligheten
Redaktör: Amanda Duregård

Idag påbörjade jag mitt arbete som reporter på Västnytt i svt. Jag ska vara praktikant där hela hösten och har fått egen mobiltelefon, datorinloggning och passerkort. Det är mitt första niotillfem-jobb någonsin. Prestationsångest och skam över mitt förflutna gnagde i huvudet när jag gick av bussen i morse.

Har du varit med om något liknande - att ta steget från ständig ångest till ett vardagligt liv som alla andras? Plötsligt mätt efter samma måttstock som "de friska"? Dela gärna med dig av din upplevelse här på bloggen: maila till blogg@shedo.org.

Jag måste sluta tidigare på onsdagar. Två timmar tidigare. Jag ville helst slippa förklara varför, att det är för att hinna till terapin på öppenpsyk. Jag kommer undan. Schemat måste ändå vara några timmar kortare än de andras, så schemaläggaren skrev in de tider jag önskade utan att fråga. Vad skulle jag ha sagt annars?

Barnet - en diktsvit.

Skribent: Linda Adolfsson
Tema: Det inre barnet
Redaktör: Linda Adolfsson

1

da-dunk da-dunk da-dunk

den lilla föds på nytt
ger livet ännu en chans
genom andetagen tar det sig ut
det skrikande spädbarnet
i all sin skörhet
föds som i ett sprucket äggskal

i naken rädsla
fylls det med syre
fyller tomheten
och motar bort asplövets darrningar i bröstet
vill bli någon
formas
lära sig leva

lungorna fylls med syre som ger hjärtat liv

da-dunk da-dunk da-dunk



2

öppnar ögonen, och möter blickar

väjer inte undan
försöker lita till famnen som bär
som ger utrymme och håller
lita på att någonting håller

värmen i händer
någon som förstår
står kvar utan ett svek
kryper upp i knät
tills det förflutnas skugga blir blek

somnar där sakta in
vaggas i armar av tryggheten
drömmer om evigheten
och tiden däremellan

sluter ögonen, och somnar sakta in



3

huden läker sina egna sår

kärleken gör allt rätt
den formar och skapar
det som tidigare varit dött
och låter döden dö

näringen stillar hungern
sväljer det varma
och själen mognar som frukt
vitsippefröet långt där inne börjar gro

tomrummet fylls ut
och ger utrymme till att växa
att hitta sina vägar
genom andras
in- och utandningar

huden känner att förändring sker



4

munnen, den tysta

det barnaskri som uteblev
får skrikas ut som aldrig förr
och skratten klingar genom leken
genom trevande fingrar
mot ditt bröst

blommor i kransar kring håret
flätat och vilt
nyfikenheten i fräknarna
gränserna i rörelserna
och den krypande fantasin

en bön om hjälp att gå
och livet som sprudlar
när sagan läker ont

munnen, den skrikande hesa



5

ett steg efter det andra

ut ur fängelset, ut ur gisslandramat
att ta sig vidare ut i det stora
se det lilla
i världens oändlighet

testa sina möjligheter
bära upp sin egen äggula
och möta
den man var menad att vara
och nu har blivit

lägga ifrån sig stenarna
det som inte blev som det skulle,
hade också en mening
det handlar om att lyssna inåt,
lyssna till barnet som talar
som en sjungande fågel i ditt bröst

och vara ärlig mot dig själv
att se livet
uthärda
och gå

höger, vänster
ut

Livets kompass

Skribent: Linda Adolfsson
Tema: Det inre barnet  
Redaktör: Linda Adolfsson

Jag stötte på ett citat för några år sedan av en okänd författare: "I varje vuxen människa finns det ett barn som frågar: - Vad var det som hände?" och sedan dess har mina tankar cirkulerat kring detta inre barn. I min resa från det outhärdliga mörkret till det ljusare liv jag lever i idag har mitt inre barn fungerat som en kompass. Barnets känslor är så rena, så självklara. Den inre gråten har hjälpt mig att sörja det som inte blev som det skulle och ta mig vidare för att skapa ljus och mening idag. Det inre skrattet har väglett mig mot det jag mår bra av och lärt mig att leken kan läka. Den barnsliga nyfikenheten har gett mig mod att upptäcka världen.

Att bli vuxen innebär tyvärr ofta att man förnekar sitt inre barn, sin nyfikna blick och viljan till lek. Det är så mycket ansvar, så mycket krav och så mycket arbete. Det finns inget utrymme för snedsteg och äventyr. När mitt unga vuxna liv blir sådär fullt av krav och stress hör jag hur mitt inre barn skriker ”se mig, hör mig”. Den lilla flickan inom mig behöver stimuleras. Stress kväver henne. Och då behöver jag ta det ansvaret. Jag behöver vara rädd om mig själv. När barn ramlar och slår sig vill de att någon ska blåsa bort smärtan och torka tårarna. När slutade vi trösta varandra? Varför skulle det inte vara okej att visa sina känslor? Jag behöver lyssna till hennes självklara existens och värma hennes frusna små fingrar.

Jag behöver göra fel i mitt vuxna liv. Jag får inte vara perfekt. Barn vet inte när de misslyckas, de försöker igen. Tänk om ett barn skulle ge upp när det ramlar vid sitt första steg? Tänk om det skulle sluta prata för att det uttalade ett ord fel? Barn ger inte upp. Vi har något att lära. Jag tror inte att det är något vi behöver lära oss utifrån. Vi har det inom oss. Vi har alla varit barn och den där lilla stjärnan inuti har inte slocknat. Om vi lyssnar inåt hör vi en liten stämma som ropar "se mig, hör mig, berör mig". Hur kan vi förneka detta lilla barn som behöver vår famn att bli tröstad i? Jag uppmanar alla er som läser detta att lyssna inåt. Känn efter om det är något som skaver i bröstkorgen som du egentligen vet vad det är, men fortsätter förneka. Kom ihåg att den där lilla varelsen kan skänka dig mer glädje i livet. Det inre barnet ser de där detaljerna du går förbi. Det inre barnet lever här och nu, inte i gårdagens misstag eller framtidens oro. Det inre barnet är min kompass till livet.

Min första skolavslutning

Skribent: Emelie Jonsson

 Tema: Sommarlovs-minnen

 Redaktör: Emelie Jonsson

Det är augusti månad och snart slut på det långa sommarlovet för många & för vissa är semestern över för den här sommaren. Hur fort går tiden egentligen? Många av oss svenskar går och längtar hela året efter den här stunden - SOMMAREN & sen försvinner den när man knäpper med fingrarna.

Men för att behålla våra minnen så tänkte jag att vi kunde dela med oss av våra sommarlovs-minnen.

Det kan ha varit i sommar eller ha hänt för flera år sedan. Jag vill bara att vi ska dela med oss av något glatt sommarminne som man kan glädjas av.

Jag är och har alltid varit personen som älskar sommaren och sommarlovet var alltid det bästa som kunde hända. Jag minns mitt första sommarlov väldigt väl, jag skulle fylla 7 år och såg fram emot en lång sommar utan skola och kunde bara få göra som jag ville. Sola,bada och njuta av årets bästa årstid.

Skolavslutningen var då min första, och jag var klädd i en rosa klänning och mamma hade fixat mitt hår så fint att jag kände mig som en riktig prinsessa. Min klass sjöng "Idas sommarvisa" och alla hade spring i benen. Efter rektorns tal om att vi skulle vara rädda om varandra och njuta av den här sommaren sprang alla ut ur kyrkan och mot ett långt och härligt sommarlov. Jag tror det såg ut som när man släpper ut kor på våren. Ni vet när de springer runt och verkligen skuttar av glädje. Så såg det ut utanför kyrkan den dagen, men ta bort korna och föreställ dig hundratal elever mellan 6-12 år som sprang på grusgången mot sina föräldrar för att åka hem och fira att sommaren äntligen var här!

Jag saknar skolavslutning och ett riktigt sommarlov. Det var en speciell känsla & jag skulle göra vad som helst för att få uppleva ett sådant där riktigt sommarlov igen.

foto:privat

Jag har alltid varit hemlighetsfull och… led i min ensamhet.

Skribent: Dorota Peczak
 Tema: Att berätta sin hemlighet
 Redaktör: Emelie Jonsson


När jag insjuknade i anorexia för nio år sedan var det ingen i min omgivning som märkte någonting vilket gjorde mig glad. Jag ville inte avslöja min hemlighet, ville inte bli påkommen och kanske behöva berätta att jag inte mådde bra. Men framför allt ville jag inte att någon skulle hindra mig från att nå mitt mål: att bli smal(lare). Det fanns inte i min värld att jag någon gång självmant skulle berätta för mina anhöriga att jag hade problem med maten. Dels var jag rädd för deras reaktion, dels trodde jag att jag skulle klara mig själv. Och mycket riktigt, jag klarade mig själv första omgången. Tack vore mina släktingar i Schweiz. Jag fick tillbringa en hel sommar hos dem och komma bort från mina problem: min ensamhet, min obearbetade smärta efter mammas för tidiga död, pappa som skaffade en ny flickvän och som inte längre hade någon tid för mig, min bror som hela sin fritid spenderade borta från hemmet där mamma somnade in.

Även om mina släktingar inte visste något om mina problem med maten var jag inte ensam längre och de såg mig. De pratade med mig på ett sådant sätt som jag inte kände hemifrån, jag fick gråta ut min smärta och min sorg, jag fick tillbringa livets bästa sommar i Alperna hos människor som brydde sig om mig och jag började äta så småningom.

Visst märkte min pappa och min bror att jag gått ner i vikt men de reagerade inte. De nöjde sig med att jag lagade mat för dem, att jag städade och tvättade och gjorde allt som jag förväntades göra. Att jag inte åt tillsammans med dem verkade inte spela så stor roll. Och när jag efter sommaren i Schweiz började äta igen såg jag ingen anledning att berätta för dem om min hemlighet. Maten fungerade bra i några år framöver. Fram tills jag slutade trivas i mitt förhållande. Då blev maten flykten från verkligheten. Min före detta sambo märkte efter ett tag att jag inte åt men han hanterade det på ett fel sätt vilket resulterade att jag vände mig helt bort från honom. Att han hotade med att berätta för min pappa och min bror som bodde långt borta i Polen och som inte hade någon aning om vad som pågick gjorde inte saken bättre.

Det var en tuff period där jag vantrivdes i mitt förhållande och vågade inte ta mig ur det, hade det kämpigt med maten, samtidigt som jag pluggade till sjuksköterska och jobbade lite extra vid sidan om … och bar på alla mina tunga hemligheter. Det hände att jag bröt ihop och kunde inte sluta gråta, att jag fick gå hem från skolan för jag hade för mycket ångest för att sitta kvar. En gång grät jag över en hel fest och kunde inte lugna mig, en annan gång bröt jag ihop på praktikplatsen och fick skjuts hem av min handledare. Ändå var jag inte mogen att berätta för min pappa och min bror att jag inte mådde bra. Återigen var det rädsla för deras reaktion, framför allt, men även skam var med i bilden. Jag var alltid den starka som klarade mig, jag kan inte må dåligt. Samtidigt saknade jag tron på att de kan hjälpa mig överhuvudtaget. Hela mitt liv fick jag klara mig själv med mina problem. Varken pappa eller bror gjorde någon insats när jag fick anorexi för första gången och då bodde jag hemma. Vad kunde de göra när jag bodde 90 mil borta i ett annat land när de inte kunde hjälpa mig när jag fanns på plats? Vi tillbringade en vecka tillsammans på skidsemester några månader innan men jag kunde hålla masken så pass bra att pappa inte anade vad som rör sig i huvudet på mig och kommenterade inte heller min låga vikt. Han märkte inte ens att förlovningsringen på min hand är borta.

Trots att jag fick hjälp mådde jag inte bättre. Tvärtom, jag gick ännu mer ner i vikt, började skada mig själv och blev så deprimerad att min terapeut var orolig att jag skulle ta livet av mig och började diskutera inläggning. Då insåg jag att det har kommit för långt. Jag kände mig som lögnare och led av tanken att pappa inte har någon aning vad som pågår. Dock kändes det omöjligt att bara ringa och berätta. Jag var alltid rädd för pappa och jag kunde inte berätta för honom att jag mådde dåligt. Orden hade fastnat i halsen på mig. Jag valde en liten omväg och skickade sms till min bror där jag erkände att jag inte mådde så bra. Min bror blev väldigt orolig och bad om tillåtelse att meddela pappa. Jag gav upp då och blev lättad över att någon kan göra det. Jag kände att jag saknade mod till att göra det själv. Olyckligt nog var pappa på en fest den kvällen. Dock gick han undan och ringde mig direkt. När han fick veta att jag fått professionell hjälp blev han lite lättad men lovade ändå att komma så fort som möjligt för att stötta mig.

Jag blev väldigt förvånad. Det har jag inte förväntat mig. Pappa som inte fann någon tid för att hälsa på mig på drygt två år lämnar nu allting åt sidan för att komma och stötta mig. Jag kände en stor lättnad över att pappa vet, äntligen, efter alla dessa år fulla av hemligheter, men jag kände även ännu större skam över att pappa behöver lämna allt sitt arbete åt sidan för att komma och hjälpa mig. Nu i efterhand tycker jag att det är bra att jag berättade. Min pappa och min bror är de närmaste jag har och att beröva dem sanningen om mitt mående kändes inte bra samtidigt som det är väldigt betungande att bära på alla hemligheter själv. Att få veta att jag kan räkna med dem när det krisar känns skönt.

En hemlighet som kom fram tillslut

Skribent: Pia Ejeklint

 Tema: Att berätta sin hemlighet

 Redaktör: Emelie Jonsson

Skolkuratorn var den första som fick veta, därefter min samtalskontakt på BUP. Skolsköterskan brukade lägga om mina sår. Mamma och pappa fick inte veta förrän den dagen då jag tog min första överdos och de mötte upp mig på akuten där jag låg i landstingsskjortan med de korta ärmarna som blottade min såriga vänsterarm. Från och med den dagen var min hemlighet ute och med tiden spottade jag ur mig flera.

Allt det som jag ensamt gått och burit på fick nu komma ut,

 lite i taget och även om jag var livrädd så var det nog det bästa.

foto: deviantart.com

Jag ångrar inte en sekund att jag berättade, men jag ångrar att jag inte sa något tidigare

Skribent: Emelie Jonsson
Tema: Att berätta sin hemlighet
Redaktör: Emelie Jonsson

Det här med att berätta sin hemlighet, det man går och bär på kan vara blandade känslor för alla människor. Vissa kanske inte alls funderar så mycket utan bara säger som det är, andra kanske går och tänker och planerar länge på hur man ska lägga fram det medan någon annan kanske inte hann berätta det utan blev “påkommen” eller någon som inte har berättat alls.


Det finns så mycket tankar kring det här med att berätta eller inte berätta för sina nära hur man mår, vad det är man går och bär på. Själv är jag en av dem som gick och bar på det här väldigt länge utan att någon visste om det. Hela 6 år gick jag med allt det jag har inom mig - ingen visste förutom jag vad det var som fanns i mina tankar. Nu såhär i efterhand kan jag ångra mig lite och undra varför jag inte berättade det tidigare, för jag fick ändå bra respons. Föräldrar som är förstående och hjälper mig så gott det går, mina nära vänner som alltid stöttar och visar att de finns och försöker så gott det går att verkligen finnas där. Så varför berättade jag inte tidigare? Varför gick jag och bar på det där så länge? Jag vet svaret.. Jag ville inte lägga all denna tyngd på någon annan, ville inte såra, ville inte oroa. Jag ville heller inte visa mig i “underläge” och jag var osäker på om jag egentligen mådde dåligt “på riktigt” eller om det bara var något jag hade fått för mig. Vad skulle egentligen mina nära säga? Vad skulle hända?

foto: deviantart.com

Jag hade så många funderingar och jag gick varje dag och funderade ut hur jag skulle berätta det, för jag ville verkligen säga, ville berätta, men jag hade en spärr som jag inte kunde ta mig förbi. Kanske var det så att jag var tvungen att gå med det här ett tag för att verkligen få kraften till att berätta. För att nu för ett år sedan tog jag tag i det här. Jag fick kraft från ingenstans och bestämde mig för att nu får det vara nog. Nu berättar jag, annars kommer jag aldrig komma ur det här, jag klarar mig inte själv.



Att prata är något jag alltid har haft svårt för, men att skriva och berätta med papper och penna har alltid varit någonting jag har lätt för så därför blev det ett brev till min Mamma och Pappa. Jag skrev ett långt brev som jag sedan la ut på bordet för att det skulle läsas av dem morgonen därpå. Jag la också med Sofia Åkermans bok, för att överleva - om självskadebeteende. Det var med tunga steg jag la ut mitt brev och boken och jag hade svårt att somna, men vaknade sen på morgonen av att Mamma satt på min säng och väntade på att jag skulle vakna. Hon hade läst, hon hade tårar i ögonen, men hon förstod och sen den dagen har hon varit min stöttepelare.



Jag ångrar inte en sekund att jag berättade, men jag ångrar att jag inte sa något tidigare. För då kanske det inte hade behövt gå så här långt. Men gjort är gjort och nu siktar jag bara framåt. Jag ska klara det här, även fast det tog lite längre tid än det hade behövt göra.

Jag vågade inte drömma av rädslan att det inte skulle gå i uppfyllelse

Skribent: Anonym
Tema: Drömmar - då och nu.
 Redaktör: Linda Adolfsson

Ändå sedan jag var ett litet barn kände jag att drömmar inte var för mig. De går ju aldrig i uppfyllelse. Ingenting någonsin blev som jag ville varför ska jag drömma då? Det var min attityd ut men innerst inne drömde jag om att vara någon annan, att vara född i en annan familj där jag skulle bli sedd och där jag skulle känna mig älskad. Eftersom jag visste att det var omöjligt berättade jag aldrig om mina drömmar. Men jag kunde ligga vaken i sängen på nätterna och drömma mig bort från min familj. Jag drömde om en mamma som var frisk och som orkade vara mamma. Jag drömde om att göra mamma-dotter-grejer tillsammans med henne. Jag drömde om en pappa som såg mig och som visade lite kärlek, kramade mig någon gång, inte bara slog och uppfostrade mig. Och jag drömde om att ha någon som jag kunde prata med och som skulle förstå och trösta mig. Jag drömde om att jag var vacker och slapp mina fula glasögon som föräldrarna tvingade mig till att bära och som gjorde att barnen kunde mobba mig för det, inklusive min bror. Jag drömde om att bli accepterad för den jag var och älskad för den jag var. Jag drömde om att inte vara så ensam…

Idag är jag vuxen, min mamma lever inte men jag har några äldre väninnor som jag kan göra mamma-dotter-liknande-grejer med. Min pappa har börjat se mig och visar sin kärlek och acceptans. Han verkar till och med vara stolt över mig. Och han visade sitt stöd när han fick veta att jag var sjuk och hans ord: ”Jag miste min fru, jag vill inte mista min dotter också” gör mig både varmt om hjärtat och gråtmild. Jag kan själv köpa kläder idag och välja vad jag ska ha på mig samt välja både frisyr och glasögon själv och jag tycker inte längre att jag är ful. Men jag är fortfarande ensam ibland…

Idag drömmer jag om att ha ett eget litet hus och familj. Jag drömmer om att känna trygghet och närhet som min man kommer att ge mig. Jag drömmer om småliv som jag och min man kan skaffa och jag drömmer om att inte vara rädd för all detta… Än så länge tror jag att jag har hittat den mannen…

Jag vågar lyssna

Skribent: Linda Adolfsson
Tema: Drömmar - då och nu.
Redaktör: Linda Adolfsson

Jag och min väns dotter. Foto: Privat.

Det fanns en tid i mitt liv då jag slutade drömma om vad framtiden kunde ge mig. När jag sedan kastades rakt in i livet utan att kunna återvända till gränslandet bestämde jag mig för att skapa den framtid som jag ville ha. Jag ville inte längre följa andras önskningar om vad jag skulle göra med mitt liv. Jag lyssnade inåt. Det fanns så många svar att jag blev överrumplad över hur mycket livsvilja det fanns i mig. Jag började skriva ner mina mål i en lista med hundra punkter som ständigt fylls på med sådant jag vill uppleva, åstadkomma, genomföra, finnas i. Det är allt från att försonas med en ovän, besöka Paris, flyga luftballong till att åka som volontär till Afrika.

När jag läser min lista, som nu har 71 punkter, är det en som står ut mest. De som känner mig skulle gissa på att det är "ge ut en roman på förlag", men bara de allra närmsta ser glöden i mig när jag talar om drömmen att få ta hand om utsatta barn. Som familjehem, stödfamilj, jourfamilj eller permanent fosterhem. Det har ingen betydelse. Jag vill och brinner för de små liv som har blivit bemötta med våld av olika slag. Om jag så bara lyckas få en liten flicka eller pojke att förstå att de är älskade så har jag fullkomnat min dröm och detta barns dröm.

Självklart finns det hinder för den drömmen. Stora hinder. Som att jag inte vill ha egna barn. Jag har aldrig känt det behovet. Jag vill hellre ge mitt hem och min omsorg till ett barn som inte vet att den har rätt till trygghet och kärlek. Ett barn som blivit försakat det mest grundläggande i livet. Jag har inget behov av att föda ett barn till världen. Jag kan inte det när jag ser hur många som far illa. Men tyvärr placeras utsatta barn oftast hos personer som redan har egna barn. Det är meriterande. Jag behöver också finna en livskamrat som inte vill ha egna barn och delar min dröm om att ta hand om utsatta barn. En stabil människa med ett stort hjärta. Jag önskar att jag kunde visa upp elden i mig som talar om hur mycket jag vill det här. Jag önskar att det var nog.

Det största hindret är kanske ändå min historia av psykisk ohälsa och känslomässig instabilitet. Min historia av att själv ha varit placerad i familjehem och på behandlingshem. För mig talar det snarare för min förmåga att se barn och vara en trygg vuxen. Tyvärr ses det inte med sådana ögon från socialtjänstens sida. De behöver vara kritiska när de placerar barn. Jag behöver friheten i mina drömmar. För att förverkliga min dröm behöver jag få bekräftat att jag inte är mitt förflutna. Att drömmarna har möjligheter nu som de inte hade i det sjuka. Jag har omvandlat all den energin till kärlek och drivkraft. Till mod.

Jag har många vänner som är unga föräldrar och när jag får leka och mysa med dessa små känner jag mig hel. Barn kommer till mig naturligt. I en grupp av vuxna är det min famn de fastnar i, mitt namn som ropas. Jag kan inte släppa den fullkomligheten. Den drömmen är vad jag vill med mitt liv. Hur många av de hundra saker jag drömmer om som besannas så skulle ingenting vara komplett om jag inte fick den chansen. Chansen att lära ett otryggt barn att lita på en vuxen. Chansen att visa att det finns kärlek. Jag vill hjälpa en liten rädd individ att se sin väg, sina möjligheter och bygga upp mod nog för detta barn att växa in i sin framtid.

Det kommer att finnas en väg. Jag har varit det barnet som ingen såg. Jag har kämpat mig tillbaka. Jag har mött så många vackra människor på min resa. De har stärkt mig. De är förebilder. De har hjälpt mig att se att det är det här jag är menad för. Jag vågar lyssna. Jag vågar höra dessa svikna barns berättelser.

Jag är inte menad att vara mamma. Jag är menad att vara en trygg vuxen. En famn dit barn som behöver någon alltid är välkomna. Min kärlek väntar på dem när den tiden kommer. Det finns inga fördomar som kan hindra det. Jag kommer att hitta lösningar. Jag är skyldig barnen det. Jag är skyldig mig själv det.

Prinsessdrömmar och en dröm framme vid altaret

Skribent: Emelie Jonsson
Tema: Drömmar - då och nu.
Redaktör: Linda Adolfsson

Foto: Privat

Jag har sedan jag var liten varit en riktig tjejtjej. Alltid haft klänningar, rosa kläder och gillat allt som är lite “gulligull”. När jag var liten hade jag en dröm som de flesta tjejer säkert har haft - att bli en prinsessa. Alltid när någon frågade mig vad jag ville bli när jag var stor var svaret alltid självklart: Prinsessa! Min garderob var full av tiaror, klänningar och fina skor. Nu ser min garderob nästan likadan ut, men inga tiaror, men garderoben är full med klänningar och skor. Min dröm att bli en prinsessa kanske inte gick i uppfyllelse, men jag är och har alltid varit min mammas prinsessa. Jag är den enda tjejen i familjen och därför har nog min mamma alltid tyckt det varit roligt att köpa klänningar och rosa kläder sedan jag var en liten bebis. Det sitter nog i fortfarande, för min favoritfärg är rosa och det slår aldrig fel att jag alltid kommer hem med en klänning när jag varit på stan, helst i rosa toner.

Prinsessdrömmarna var ju ganska orealistiska, vilket jag kom på när jag började bli lite äldre. Men en annan dröm som går ihop med min dröm om att bli prinsessa är att skaffa familj. Gifta mig med min drömprins och skaffa barn, det har faktiskt också varit en dröm sedan jag var liten. Jag har så länge jag kan minnas suttit och kollat i tidningar, på internet osv. efter fina bröllopsklänningar, planerat min bröllopsfest, hur dukningen ska se ut och jag har verkligen en prinsessliknande dröm i mitt bröllopstänkande.

Att gifta mig och skaffa barn är verkligen min högsta dröm här i livet. Vissa av mina kompisar drömmer om en karriär inom ett framgångsrikt arbete och familjetankarna läggs åt sidan. Men för mig är familjen det viktigaste i mitt liv och jag längtar verkligen efter att en dag få vara prinsessan - för en dag! Att stå där i en vit vacker klänning, gå fram till altaret med min drömprins och två eller tre små barn gåendes framför oss. Min dröm står kvar och jag längtar efter att få hitta den rätta. Min prins som vill dela min dröm om framtiden.

Barndomsdrömmar och framtidsdrömmar

Skribent: Linda Adolfsson
Tema: Drömmar - då och nu.
Redaktör: Linda Adolfsson

Som barn drömde jag om musiken. Jag älskade att stå i centrum av människors uppmärksamhet och jag ordnade framträdanden där jag sjöng för familj och släkt. Min mormor var själv sångerska och jag minns att vi ofta sjöng tillsammans. Jag drömde om att få stå på scen inför tusentals människor som lyssnade till min röst. Jag älskade att klä upp mig i vackra klänningar och göra mig vacker. Jag valde också musiklinje på gymnasiet, men timingen var dålig. Jag var sjuk och hade inget motstånd att komma med i den konkurrens som rådde mellan oss sångerskor. Jag såg min dröm förfalla. Flickdrömmen.
Men det kom nya drömmar. Jag växte och började se att det fanns andra människor som behövde uppmärksamheten som jag eftersträvade. Mina drömmar började mer och mer formas kring mitt livssyfte, meningen med min plats på jorden. Det ska jag berätta om senare den här veckan.

Vad drömde du om som barn? Hur tänkte du att ditt vuxna liv skulle se ut? Vad ville du göra? Vilka platser ville du se, vilka människor ville du möta? Hur såg din drömfamilj ut?

Hur blev livet med tiden? När du var tonåring, vad längtade du efter i livet? Vilka ljus från dina drömmar har fört dig vidare? Vad brinner du för idag? Har någon av dina barndomsdrömmar slagit in eller arbetar du för att de ska det? Vad vill du göra om tio, tjugo, trettio år? Vad vill du ha upplevt när du ser tillbaka på ditt liv på ålderns höst?

Kom ihåg att inga drömmar är orealistiska.
Det är bara du som sätter dina gränser för vad som är möjligt.

När det inte alltid är lätt att vara lillasyster

Skribent: anonym
 Tema: Syskon
 Redaktör: Emelie Jonsson

Jag avslutar veckans tema med en text jag fick in här om dagen, tyvärr av dålig planering av mig så blir det alltså två inlägg den här dagen. Men jag ville inte missa att lägga ut den här texten eftersom jag blev så berörd av det jag läste.


Det finns ett band syskon emellan som är väldigt svårt att bryta. Jag är lillasyster till min bror som är knappt 1,5 år äldre än mig men det var alltid jag som tog (fick ta) ansvaret och som var den förnuftigare, den som man litade på, räknade med och den som aldrig svek. Min bror och jag är uppvuxna rätt så tätt ihop, vi bråkade och slogs som syskon gör, vi hittade på bus tillsammans och vi lekte tillsammans. Min bror försvarade mig för andra men… slog mig själv när han tyckte att jag förtjänade det.


Jag fann aldrig några fördelar med att vara lillasyster. Av någon anledning var föräldrarna alltid strängare mot mig än mot min storebror. Var det någon som var skyldig för att vi bråkade var det alltid jag i mina föräldrars ögon. Och det var nästan alltid jag som både fick skulden och stryk när min bror och jag hittade på något dumt.
Jag älskar min bror över allt på denna jord och känner att jag hade dött själv om något hände honom. Förutom honom, min kusin och min pappa har jag ingen som ligger mig så nära om hjärtat (när det gäller familjen), de är min lilla familj som jag har kvar och som jag saknar nu när vi bor så långt ifrån varandra och träffas så sällan.


Min bror och jag har aldrig varit så nära varandra att man berättar alla sina hemligheter för varandra men vi närmade oss varandra när min mamma dog för nästan exakt 9 år sedan. Det fanns inte i min värld att flytta ifrån min pappa och inte få flytta ihop med min bror och hans flickvän när jag skulle flytta till en annan stad för att plugga. Tanken att jag skulle bo ifrån både min pappa och min bror när jag precis mist mamma var så skrämmande att jag inte ens vågade tänka den och gjorde allt för att inte bli separerad från min bror. Jag led ändå oerhört av att få behöva lämna pappa så snabbt efter att mamma lämnade oss men tanken att ha min bror i rummet bredvid var lite tröstande.

Än idag har jag väldigt svårt att se min bror ledsen och jag skulle försvara honom till min sista bloddroppe om det behövdes. Gråter han gråter jag, det går inte annars. Så är det även för min bror, gråter jag har han svårt att hålla tårarna tillbaka. Blir han illa behandlat eller bemöt eller misslyckas han mår jag väldigt dåligt.

Allt detta kan låta märkligt för den som vet vad som hände mellan mig och min bror. Att han är förövare som det heter och som jag inte vill kalla honom för. Att han bidragit till att jag fick anorexi, att jag hatar min kropp (mina bröst i synnerhet) och mens och allt som har överhuvudtaget med kvinnlighet att göra. Jag var bara 10 år gammal när han våldtog min för första och sista gången men övergreppen pågick flera år till på ett eller annat sätt.


Det var jag som var lillasyster, den som skulle tas om hand, inte utnyttjas sitt ovetande. Det är han som är äldre och han borde ha vetat bättre…


Det sjuka i det hela är att jag tar skulden på mig för att min kropp blev kvinnlig så himla tidigt, att mina bröst började växa när jag bara var 8 år och att det lockade min bror till att göra saker med mig som inte ska göras mellan ett syskon

En storasysters tankar

Skribent: Pia Ejeklint

 Tema: Syskon

 Redaktör: Emelie Jonsson

Det måste ha varit svårt när jag blev sjuk. Både för lillebror och lillasyster. Jag vet inte för jag pratade aldrig med dem om min sjukdom, om det jag mådde dåligt över. Mamma fanns som medlare och mina syskon fick en inblick i mitt sjuka liv genom henne.

Jag minns att vi gradvis gled ifrån varandra och jag var rädd att jag hade förlorat dem föralltid. Jag minns att syster inte ville hälsa på mig på psyk, hon ville inte se mig där, se mig sjuk. Mamma berättade att lillebror gråtit framför TV:n när Oprah Winfrey haft tjejer med självskadebeteende som gäster. Stackars lillebror, cirka 13 år då och med äldsta storasyster frånvarande, inlagd, sjuk.


Jag fick höra genom mamma hur jobbigt de båda tyckte att det var då jag skadade mig hemma och jag har fortfarande, och kommer alltid att ha, dåligt samvete för den gången som syster fick ta hand om mig och mina färska sår i väntan på ambulansen, eftersom att ingen annan var hemma och jag glömmer aldrig då hon för första gången såg mig påverkad av en tablettintox. Lillasyster, endast 15 år då. Men någonting gott har kommit hur det hela, någonstans har det nog haft en mening, jag vill tro på det iallafall.

foto: privat

Idag har vi en bättre kontakt och relation än innan jag blev sjuk. Vi pratar inte om det sjuka men undviker det inte heller. Idag står vi varandra närmare än någonsin och vi kan skratta, gråta och leva tillsammans. Utan dem vore jag inte mycket. Jag älskar dem!

Min roll i familjen är att vara lillasyster

Skribent: Emelie Jonsson
 Tema: Syskon
 Redaktör: Emelie Jonsson

Syskon är något speciellt, jag undrar hur mitt liv skulle se ut som ensambarn. Jag kan inte ens föreställa mig det livet. Ingen att bråka med, ingen att skylla på, ingen att retas med och ingen att likna sig med.



Jag är yngst i syskonskaran, har två äldre syskon. Två bröder som är fem och sju år äldre än mig. En “mini” sladdis kan man kanske säga. Det finns vissa fördelar med att vara yngst, i alla fall när vi var små. Jag kunde skylla ifrån mig och det var inte jag som fick skäll även fast det var jag som hade gjort något dumt. Och jag är för alltid familjens lilla gullegris enligt min yngsta storebror som är mellanbarnet. Tydligen den tuffaste sitsen att vara i enligt honom. Jag ska citera vad han sa när han var cirka 12 år. “ Vi är tre barn i familjen, först kommer M, den äldsta och familjens hopp, Emelie är yngst och är för alltid familjens lilla gullgris och sen kommer jag, F. Den där sliskiga mitt i mellan.

foto: privat

Även fast det skiljer några år mellan oss syskon så har jag många minnen med mina syskon. Men ett minne som jag aldrig kommer att glömma det var en julafton när jag var ca 7 år. Jag och min yngsta storebror vaknade tidigt och smög ner tyst till vardagsrummet där julgranen stod, satte oss med stora glittrande ögon och kollade på alla julklappar som låg där, fint inslagna med juletiketter på där det stod vems paket som var vems. Vi räknade våra paket och var nyfikna över vad som gömde sig under granen egentligen. Kanske inte låter som något stort att minnas, men det är den där mysiga stunden som värmer hela mig när jag tänker tillbaka på den tiden.

Det fanns ju också tider då vi bråkade, men vilka syskon bråkar inte egentligen? Det hör nog till när man är syskon att man tjafsar om allt och inget. Men det lugnar ofta ner sig och det slutar med att man blir vänner igen.


Det var en tid under tonårsperioden då jag mest störde mig på mina bröder, men nu när vi alla tre är vuxna och mina bröder har egna familjer så har vi blivit mer och mer lika varandra och jag kan prata med mina syskon om det mesta.


Jag är glad att jag har mina bröder, utan dem vet jag inte hur jag hade blivit som person. Med syskon lär man sig mycket och man lär sig av varandra, både bra och dåligt vill säga, men jag och mina syskon är ett bra team och jag älskar de över hela mitt hjärta. Men jag slutar nog aldrig att drömma om en syster - men nu när jag har min brorsdotter får jag helt enkelt ha henne som min lillasyster.

Det starka systerhjärtat

Skribent: Linda Adolfsson
 Tema: Syskon
 Redaktör: Emelie Jonsson

Jag minns känslan av att se de små krabaterna för första gången. Lyckan var total. Jag var 4 år och strålade av glädje över de nyfödda tvillingbröderna. Jag var så lycklig att jag inte kunde sitta still. Jag ville berätta för alla hur stolt jag var över att ha blivit storasyster.


När jag för första gången höll de små liven i min famn tänkte jag att jag aldrig skulle låta någon göra dem illa. Jag skulle vaka över dem och skydda dem.

foto: privat

Många gånger under barndomen var vi så osams att vi bara slogs utan att tänka på konsekvenserna. I perioder hade jag ständiga blåmärken efter våra slagsmål. Idag är jag tacksam för att vi kunde avreagera oss på varandra ibland. Att jag fick syskon att leka med. Mest är jag så tacksam att vi fick starka band redan då. När vi gaddade ihop oss var vi oslagbara. Vi visste var vi hade varandra. Vi kände varandras gränser och trots att vi testade dem ibland så trädde vi aldrig över och gjorde varandra illa. Det fanns en stor kärlek och trygghet mellan oss. Jag minns många kvällar då jag har suttit med en bror på vardera sida om mig och läst en bok för dem. Jag minns vattenkrig och våra fredagskvällar i TV-soffan. Jag minns tryggheten jag försökte förmedla till dem och hur de alltid överröste mig med kärlek.


När jag insjuknade gled vi ifrån varandra. Jag kände en oerhörd sorg över det. En sorg för att jag missade tiden med dem. En sorg för att jag inte kunde skydda dem på samma sätt. Jag såg att de led av att jag var sjuk. Jag visste inte hur jag skulle kunna skydda dem mot min sjukdom.

När jag sedan hamnade på behandlingshem tyckte mina föräldrar att det var bäst att jag inte hade kontakt med mina bröder. Jag var för sjuk. Jag accepterade det trots att mitt största hopp föll samman av det. Jag hade alltid tidigare kunnat kämpa för mina bröders skull. Nu tvingades jag kämpa för mig.

Jag hade en bild av dem i min dagbok. Den tittade jag på flera gånger om dagen. Var så rädd för att jag aldrig skulle få vara delaktig i deras liv igen. Jag grät och grät. Saknaden högg som knivar i mitt bröst tills jag var alldeles söndertrasad. Jag stängde av min saknad. Det gjorde för ont.

När jag återvände till min hemstad och började få kontakt med min familj igen kändes de alla som främlingar. Mina bröder gick ut högstadiet och de var så annorlunda. De ville inte slåss längre. De lekte inte med lego. De spelade WoW och kunde kemiska formler utantill. Jag hade varit ifrån dem i två år och det var som om en hel livstid hade passerat och vänt upp och ner på hela världen. Jag blev sjukare igen. Visste inte vart jag skulle gripa tag i den främmande världen.

Den vintern gick vår mamma bort. När jag på begravningen hörde mina bröders avgrundsdjupa hulkningar höll jag deras händer hårt. Mitt systerhjärta brast i vetskapen om att de skulle få gå in i en vuxenvärld utan sin mamma.


Jag bestämde mig för att inte ge upp. Jag skulle vinna dem tillbaka. Jag skulle vinna deras förtroende. Jag skulle hitta våra syskonband igen. Bygga upp dem. Starkare och starkare. Det spelade ingen roll hur lång tid det skulle ta. Jag älskade dem fortfarande så oerhört och ville finnas där. Jag behövde dem i mitt liv.


Det har gått två och ett halvt år sedan den dagen. Jag har gjort allt jag har kunnat för att de ska förstå att jag finns där för dem. Jag har träffat dem mer och mer regelbundet. Byggt upp nya vuxna relationer. Våra band är starkare än någonsin. I juni tog de studenten och mina tårkanaler sprängdes av stolthet. De är det vackraste jag vet. Det dyrbaraste i mitt liv. Tryggheten jag känner med dem är total. Vi har en mer balanserad relation idag. Jag behöver inte vara storasyster längre. Jag kan vara en vän. Jag kan inte med ord beskriva tacksamheten över mina numer vuxna småbröder.

För ett tag sen skrev jag på msn till en av dem:
- Du vet att jag finns här. Alltid. Tvivla aldrig på det.

- Det är lugnt. Tro mig, jag VET!


Tryggheten försvann aldrig. Den behövde bara formas om för att passa våra vuxna liv. De är min ständiga glädje, mitt hopp och de visar mig livets storhet.

Tema: Syskon

Skribent: Emelie Jonsson
 Tema: Syskon
 Redaktör: Emelie Jonsson

Jag tänkte denna veckan ha temat syskon. Ni kanske undrar varför jag valde just detta temat?
Förra veckan satt jag och funderade lite på vilket tema jag skulle ha och jag satt länge och tänkte, men så kom jag och tänka på mina två äldre bröder och då bestämde jag mig för att ha ett tema där vi kan skriva om våra syskon.

Det kan handla om att hylla sina syskon - kanske har just ditt / dina syskon gjort något bra för dig eller någon annan? Du kanske har ett speciellt syskonband som du vill berätta om? Vad betyder det för dig att ha syskon? Eller det kanske är så att du inte har ett syskon men alltid drömt om det?

Skriv och dela gärna med dig av dina tankar kring ämnet syskon - allt är välkommet!

Just nu har jag inte fått in några bidrag för denna veckan, men senare i veckan kommer jag att skriva om mina två storebröder och vad det betyder för mig att ha syskon.

Frysta vindruvor!

Skribent: Louise Larsson
Tema: Mat för att må bra
Redaktör: Amanda Duregård

Foto: http://freecove.com/wallpaper-full.php?id=425

En av mina sommarfavoriter är frysta vindruvor, enkelt och löjligt gott. Och dessutom svalkande en varm sommardag!

Tag bara dina favoritdruvor (röda eller gröna spelar ingen roll, bara de är kärnfria = lättare att äta sedan), sköjl, plocka av dem från klasen, stoppa dem i en burk med lock, och skjuts in i frysen i några timmar!
Man kan lätt förbereda flera små burkar och ha i frysen, ifall det skulle kurra i mellanmålsmagen. :)

Mat för att må bra

Skribent: Amanda Duregård
Tema: Mat för att må bra
Redaktör: Amanda Duregård

Vi är många i Shedo och som läser den här bloggen som stundvis har ett problematiskt förhållande till mat. För mig handlar det framförallt om att se till att äta måltider i rätt tid - innan tröttheten och ångesten sätter in. Har den väl kommit blir det hundra gånger svårare att äta, hur nyttigt och gott det än ser ut. En sak som jag lärt mig det senaste året, delvis genom att vara förälder, är därför vikten av mellanmål. Något man kan ta när man är på språng och kommer att bli hungrig innan man är hemma igen till middagen. Eller något för att orka lyssna på läraren även sista timmen innan lunchen. Jag tar hemskt gärna emot små förslag ifrån er på trevliga mellanmål - skicka till blogg@shedo.org! Här kommer min favorit:

Hallonsmoothie
2 portioner

1 dl frysta hallon
0,5 dl fryst mango
1,5-2 dl vaniljyoughurt

Mixa! Drick!

Att vara fadder.

Skribent: Amanda Duregård

 Tema: Barn

 Redaktör:Johanna Olsson

Fadder är det ursprungliga begreppet för de ”extraföräldrar” som utsågs till barn i den tidiga kristna kyrkan. Då var det bra att ha några som man visste skulle ta hand om barnet om föräldrarna dog i förföljelserna av de kristna. Samtidigt kunde faddrarna bli prästernas förlängda arm för att se till att hela församlingen höll fast vid den rätta läran. På 300-talet knöts fadderrollen till dopet. Det var efter det som begreppet gudförälder kom, för de två huvudfaddrar som höll fram barnet vid dopet.

Det är onsdag eftermiddag efter dagens föreläsningar på psykologiska institutionen. Brorsan skickade ett sms och frågade om de skulle fika när han slutade. Det händer inte varje dag. Ålderskillnaden på tolv år är trots allt betydande.
Du får välja vad du vill! säger Mats. Jag bjuder!
Känslan av att vara lillasyster. Få välja fritt bland bakverken på caféet med utsikt över Avenyn i Göteborg. När hon precis börjat pilla i sig bitar av sin gigantiska muffin, smula för smula, säger Mats:
- Det är en sak jag skulle vilja fråga dig.
Plötsligt blir stämningen allvarlig. Sara sträcker på sig en aning och väntar.
- Vill du bli gudmor åt Maja?
Hon svarar genast att det är klart att hon vill, och ser Mats slappna av framför henne. Han ringer upp Agneta och berättar. Sara sitter bredvid och njuter av känslan. Tårar samlas utefter den nedre ögonfransraden. Utvald. Viktig.
Hon har trots allt brorsbarn sedan innan, det har blivit många badutflykter och upptäcksfärder de senaste åren. Men att få vara fadder, och presenteras som gudmor istället för faster. Det är något annorlunda.
- Det säger något om relationen till Majas föräldrar att de valde mig och hennes andra fadder bland alla. Det är ett förtroende som jag vill leva upp till, säger hon.
Dopet hålls i den vanliga gudstjänsten i landsbygdskyrkan en vinterdag. Sara sitter förundrad i sin svarta klänning med röda blommor. Det är sällan hon eller någon annan i familjen är i kristna sammanhang. Hon har klackskor dagen till ära, och hennes steg ekar när de går fram. Maja sover redan innan dopet är avklarat, med släktens nedärvda dopklänning svept runt den tjocka bebiskroppen. Sara känner stolthet över att få stå där som utvald och betrodd. Prästen har bett henne läsa ett bibelord.
- Jag tycker att dopet är en fin ceremoni. Men varken jag eller Majas föräldrar är utövande kristna. Så det där med kristlig fostran blir det inte mycket med. Jag har gjort upp med hennes andra fadder att han kan lära henne att snickra så kan jag hjälpa till med läxor. Men ingen förväntar sig att vi ska be för henne eller så.
Att föräldrarna och faddrarna har samma förväntningar tror hon kommer att underlätta.
Det tar en dryg timme för Sara att ta sig till Maja och hennes föräldrar i Uddevalla. De träffas regelbundet, men inte precis ofta. En åttamånaders bebis har begränsat minne, men Sara märker en särskild trygghet hos Maja i hennes famn jämfört med främlingar som vill hålla. Byta blöja, mata och natta går lätt. TV:n står på med en längdskidåkningstävling. Sara går runt och vaggar Maja, vant skumpande.
Dagsljuset flödar in genom de stora fönstren, och långt borta skymtar Skagerrak. När andningen saktar ner sänker sig Sara sakta mot soffan för att kunna vila armarna och ryggen. Maja ligger tungt på snedden ovanpå henne.

- Det är det allra bästa som finns, säger Sara lågt. En liten bebis som snusar på ens mage.

Amanda Duregård 2010-05-25

Tema Barn

Skribent: Johanna Olsson

 Tema: Barn

 Redaktör: Johanna Olsson

Jag har denna vecka valt temat: Barn. För mig är barn något utav det mest oskyldiga, ärliga, uppriktiga, kärleksfyllda och glädjebringande som finns. En av de bästa sakerna jag vet att göra är att umgås med barn. De får mig alltid på bra humör och de får mig ofta att se på världen från dess enkla sida.

Barn är alltid uppriktiga och de är så oformade av livet att de bekymrar sig över morgondagen. De lever i nuet och tar vara på stunden. De skrattar när de har roligt eller mår bra och de gråter när de har ont, är arga eller mår dåligt.

Men denna vecka har jag valt att fokusera på den glädje som barn ger. Först ut kommer en text från Amanda som hon skrivit om hur det är att bli fadder till ett barn. Sedan kommer jag även att publicera ett inlägg med störtsköna barncitat, något som verkligen kan bringa lycka.

Dagens citat från ett barn som cyklade med sin mamma i motvind: "åh nej, jag fick luft i munnen!!"

Om du känner att du har någon tanke, känsla eller berättelse kring barn som du vill förmedla så tveka inte att skicka in ditt bidrag till shedo.blogg@gmail.com

 

Foto: Privat

Bara viljan att finnas kvar

Skribent: Emelie Jonsson
 Tema: Musiken och dess texter
 Redaktör: Emelie Jonsson

Jag har många låtar som favoriter, men någon som alltid kommer finnas närmast hjärtat är Gabriellas sång som Helen Sjöholm sjunger. Från när jag såg filmen Så som i himlen på bio har den låten haft en speciell plats i mitt hjärta och där kommer den få finnas kvar.

Jag vet egentligen inte varför, men det berör något otroligt mycket och beskriver så mycket.
Otroligt fin text som sjungs av en av sveriges bästa sångröst enligt mig.

Tror nog att de flesta har hört den här låten, men de som inte har det - ni har missat något så då får ni kolla in här: Gabriellas sång.

Jag lever för musiken och musiken är något stort för mig.

foto: deviantart.com

Ja bara håll igång, hela veckan lång

Skribent:Emelie Jonsson
Tema: Musiken och dess texter
 Redaktör: Emelie Jonsson

Idag är det en speciell dag här i småstaden, en dag då det redan är full gång på gymnasiets treor.

Det är studentdagen och jag känner känslan i magen, gråter lite över att det inte är jag som står där i vit klänning, vita studentmössan och ett skrik om "Fy fan vad vi är braaaaa". Men jag gjorde det där för två år sedan så jag får helt enkelt tänka tillbaka och minnas med ett leende.

Jag sitter nu i skrivandets stund och lyssnar på olika remixer utav studentsången och jag minns med ett leende när vi i klassen stod där på flaket och hoppade i takt till all skön musik som dunkade ut ur våran musikanläggning. Det var min lyckligaste dag och jag glömde verkligen allt som rörde sig i mitt huvud. Nu var det bara att fira att mina år i skolan var slut och jag klara det - I did it! Jag skrek mig hes den dagen för två år sedan. Jag snubblade på rampen upp på scenen när vi skulle springa ut, med skavsår på mina knän stod jag inför tusentals(?!) samlade stadsbor vid skolan och skrek "sjung om studentens lyckliga daaaar".
Sprang ner till min familj och kvävdes av stora upplåsbara badfigurer, blommor, mjukisdjur etc.

Det var många som sa att jag såg ut att vara lyckligast i småstaden den dagen, och jag tror dessa hade rätt. Jag var så lycklig, mina ögon glittrade av lycka och jag kände äkta glädje inombords och av att lyssna på studentsånger och kolla på kort från studenten så kan jag känna lyckan inombords, jag blir full av glädjetårar och jag önskar alla studenter en fin kväll och ett minne för livet.

foto: privat

På youtube kan ni lyssna på en av låtarna som säkert kommer spelas varm här i staden i eftermiddag: Studentsången

Allt är nästan perfekt

Skribent: Emelie Jonsson
 Tema: Musiken och dess texter
Redaktör: Emelie Jonsson

Musik, ja det är faktiskt mer än bara något som låter. Något som spelas ut ur stereon med ljud.
Det är faktiskt texter, texter som berör, lugnar, roar, får en att le, bli varm inombords. Ja jag kan hålla på länge och skriva vad musiktexter kan göra med en människa. Jag vet inte om alla håller med mig, men musik är något jag inte kan leva utan och som får mig att kunna känna olika känslor.

Jag är helt klart beroende av musik och kan inte gå utanför dörren utan att ha musik i öronen.

Det finns som jag skrev i förra inlägget många olika genrer, artister och låtar - jag är nog en allätare tror jag.
Lyssnar på det mesta, men så finns det ju musik som jag helst lyssnar på och det är Lars Winnerbäck och Melissa Horn eftersom deras texter beskriver så otroligt mycket och de kan sätta ord på det där jag försöker att förklara.

När människor runt omkring mig frågar mig vilken min favoritlåt med Lars Winnerbäck är så är det helt omöjligt att svara på den frågan. Han har ju så många underbara låtar och nästan alla hans låtar har något speciellt.

Men idag tänkte jag bjuda på hans låt : "Nästan perfekt".
Fråga mig inte varför jag valde just den, men den kändes helt enkelt som en låt för 8 Juni 2010.

Follow me to the sun, Flying high in the sky

Skribent: Emelie Jonsson
 Tema: Musiken och dess texter
 Redaktör: Emelie Jonsson

Musik. Känn på ordet, m u s i k. Jag tror inte jag är ensam om att ha musiken som ett stort brinnande intresse och ha musiken som något man är beroende av. Har ni något att dela med er av kring musik och dess texter får ni gärna skicka in erat bidrag till veckans tema till våran mail.

Veckans tema kommer vara "Musiken och dess texter" Och jag tänkte då denna vecka ta upp musik som berör, gör mig glad, får mig att tänka på annat eller som jag helt enkelt bara tycker om.

Vad är det för musik som får er att slappna av, tänka på annat eller helt enkelt bara gillar att lyssna på.
Det finns ju en mängd olika musikgenrer och olika låtar och artister där ute & det är nog mycket man aldrig hört talas om. Därför tycker jag om att tipsa om musik - man kan hitta någon ny favorit att lägga till i sitt eget arkiv.

Häromdagen satt jag och sökte efter låtar som heter samma som mitt namn "Emelie". Men typiskt nog dök det bara upp dansbandslåtar och jag som inte är något starkt fan till dansband blev lite besviken, och ändrade då min sökning till "Emily" och där dök den där låten upp, den låten som får mig att tänka till, låten som berör mitt hjärta.

För mig är det så, om jag hör en låt där artisten sjunger mitt namn så berörs jag så mycket mer - någon mer som känner igen sig i det? Det känns som att det handlar om en själv och jag tar till mig texten på ett helt annat sätt.

Låten jag tänkte lägga ut här idag är den här låten om Emily och den sjungs av ett band som heter Charizma.
Och en rad i texten som betyder för mig och som får mig att fortsätta kämpa är ;

Emily, take my hand

Let me show you another world

Follow me to the sun,
Flying high in the sky


Emily, there is more to this life
than these eyes can see


Follow me
to the place where you know you belong


You need to let go now
And see what is true this time
There`s so many things still to be found
 
 

foto: deviantart.com

Här finns låten på youtube:
Charizma - Emily
 

Kaninerna lyssnade alltid

Skribent: Therese van Barneveld
Tema: Min hobby
Redaktör: Amanda Duregård

Jag har nog alltid tyckt om kaniner. Det började hemma hos farfar. Han hade kaniner i ett hägn. För att äta antagligen. Jag satt alltid utanför hägnet och drömde om att farfar skulle fråga om jag ville ta med mig en kanin hem. Det frågade han aldrig. När jag var sju år fick jag min första egna kanin. Hon hette Lina och blev nio år. Sen var jag fast. Hemma hos min fostermamma fanns det massor av kaniner. De flesta var till för att ätas. Några var kelkaniner, som min Lina och min Elvira och några var ullproducerande som Sandra och Filippa. När jag flyttade hemifrån skaffade jag Hildur-Amalia. Hon var en röd hermelinkanin och hon bet alla utom mig. Min mamma frågade vart jag skulle göra av Hildur-Amalia under de perioder som jag var inlagd. Jag svarade att jag inte tänkte bli inlagd mer och det var faktiskt Hildur-Amalia som höll mig ifrån sjukhuset många gånger. De första två åren av hennes liv var jag inte inlagd en enda gång.

Sen fick jag hem Malte. Han var också en hermelin, en grå hittekanin. Han ägde min lägenhet. Det syntes tydligt att han visste att han var den rättmätige ägaren. Hans sätt att ta plats. Hans förmåga att utvidga sitt revir och hans självsäkra framfart när han knaprade i sig väggarna i köket, allt gjorde han med en sån självklarhet att alla som kom in förstod att här är det Malte som bestämmer. Men han var ingen despotisk makthavare. Nej han var lugn och trygg och han tog hand om både Hildur-Amalia och mig med samma lugna attityd. Om jag grät blev Hildur-Amalia rädd och gömde sig men Malte satt kvar och lyssnade uppmärksamt. Ja, det förvånade alltid mig, att han lyssnade så uppmärksamt trots att han inte förstod vad jag sa. Eller vem vet, det kanske han gjorde?

Medan jag var på behandlingshemmet skaffade min pojkvän fler kaniner åt mig. Det var två hittekaniner som behövde nya hem. Vi kallade dem för Pricken och Snösvart. Det var vinter och varje permission ifrån behandlingshemmet låg jag ute i deras bur och studerade deras beteende. Det var så lugnt och skönt. Att gå i behandling är tvärtemot vad många tror väldigt tufft och jag hade behov av lugn och ro när jag var hemma på helgerna. Och kaniner är den perfekta avslappningen. När man har studerat dem ett tag, hur de umgås med varandra och hur de umgås med mig så kan man se hur de mår och förstå mer subtila signaler. Visste ni till exempel att om kaninen blir väldigt nöjd med något som den får att äta så rycker det i bakkroppen på den.

På behandlingshemmet fick vi patienter inte lov att terapeuta varandra och jag som alltid varit van att prata om mina problem med andra människor var nu tvungen att hitta ett annat samtalsämne. Jag var helt enkelt tvungen att prata om mina kaniner. Då märkte jag att ju mer jag tänkte på och pratade om mina kaniner ju mer avlastning fick min hjärna ifrån alla problem och hopplöshetstankar. Jag mådde helt enkelt bra av att ständigt prata om mina kaniner. En av tjejerna på behandlingshemmet och jag skulle gå en promenad tillsammans ”Bara du inte pratar om dina kaniner!” suckade hon. Men jag sa som det var ”Jo jag måste prata om kaninerna. Det är det enda positiva jag kan tänka på just nu.”

När jag kom hem eskalerade hela kaninhobbyn. Jag hade under hela behandlingshemsvistelsen funderat på hur det skulle vara att hopptävla med kaniner. Nu gjorde jag slag i saken. Jag skulle tävla med Pricken. Jag fattar inte vad som fick mig att fortsätta. Jag hade mycket smärtor i kroppen vid den tiden och hela resan till tävlingsplatsen längtade jag efter helt andra saker än att stå i regn och blåst på en hopptävling. Jag hade mycket ont. Jag har aldrig varit någon tävlingsmänniska och Pricken var ingen tävlingskanin. Han var så rädd att han kröp ihop i en boll och vägrade röra sig. Han kom inte ens över starthindret. Fast jo. Nog vet jag vad som fick mig att återvända. Pricken var så rädd och jag var stor och stark och han tydde sig till mig för att få stöd och tröst. Efteråt kändes bandet mellan mig och Pricken starkare. Vi hade varit ute på äventyr tillsammans. Vi hade utmanat våra rädslor trots att vi var jätterädda för att tävla båda två. Sedan den gången har jag skaffat ytterligare tio kaniner. Några är hittekaniner, några är egenuppfödda och några är köpta från uppfödare av hoppkaniner.

Kaninen är en symbol för kärlek och fruktsamhet, för glädje, nyfikenhet och mod. Den symboliserar också lycka, vaksamhet och magisk kraft och för mig är kaninen det ultimata djuret.


Foton: Therese van Barneveld

Något jag vet att jag kan!

Skribent: Stina Blomqvist
Tema: Min hobby
Redaktör: Amanda Duregård

Jag var den där ungen på dagis som fröknarna fick sätta upp regler för hur många pärlplattor man fick ta eftersom jag annars länsade förskolans pysselförråd. 

Jag har alltid älskat att skapa, stått i snickarvrån en hel eftermiddag efter skolan, lagt pärlplattor, sytt , klippt och klistrat. När jag kom upp i tonåren avtog lusten av att pyssla något men under de år jag mått dåligt har det kommit tillbaka mer och mer. Även om mycket i livet var upp och ner fanns kreativiteten i mig hela tiden och under de här åren har det fått en helt ny innebörd. Det handlar inte bara om glädjen i att skapa en idé i huvudet och sedan göra den till verklighet utan det handlar om något jag kan vara stolt över, något jag vill att folk skall förknippa mig med, något jag vet att jag kan!

Att skapa har även en förmåga att ge ett inre lugn, en sinnesro jag inte kan få ut av något annat. Och medan jag gör allt detta för mig själv har jag dessutom möjlighet att glädja någon annan med en unik gåva!

Som den julen när jag var sju år och fyllde två fingervantar med skruvar och knöt snören runt om. Pappa såg en aningen fundersam ut när han öppnat sin julklapp och jag lyckligt förkunnade att det var ett par hantlar!

Många anser att de inte kan pyssla, att de kan inte se vilka färger och former som passar ihop, att de kan inte se en bild framför sig. Faktum är att det inte inte är sant, det finns ingen som inte kan skapa. Alla kan för det finns inget facit vad som är rätt och fel, vackert eller fult. Och det är inte heller det kreativitet ska handla om, man behöver inte som jag ha haft ett intresset hela livet. Man kanske aldrig rört en sax förut men det är aldrig försent att börja!

Foton och pysslande: Stina Blomqvist

Bland trapetser och jongleringsbollar

Skribent: Frida Roos
Tema: Min hobby
Redaktör: Amanda Duregård

”Hur gör man det?”
Den frågan kommer alltid efter att jag berättat om vad jag tränar. Det slår aldrig fel.
”Hur tränar man Cirkus?”
För det är det jag gör, tränar Cirkus… Varje lördag, går jag upp tidigt, tar jag tåget och åker den en timmes lång turen till Alby, söder om Stockholm där Cirkushallen ligger. Det är en speciell stämning där i hallen som jag inte hittat någon annanstans. Den där skämtsamma men ändå otroligt peppande och förstående stämningen.

Jag har aldrig gillat att träna. Alltid haft prestationsångest och kroppskomplex så fort jag ska prestera något inom idrott. Jag har hatat träningsvärk, det betydde ju för mig att man bara var otränad, och det gav mig ångest. Jag har hatat att stretcha, för jag var så stel, och då var man otränad… Ja, ni fattar. Jag och träning gick inte alls ihop. När jag i höstas följde med min kompis för att fota henne under hennes cirkusträning (Cirkus, hur tränar man det tänkte jag…) hade jag bara planerat att gå dit, titta på, fota en timme och åka hem sen. Det blev inte så. Jag stannade i totalt fyra och en halv timme, fotade och skrattade. Tillslut låg jag mitt på golvet med tjocktröjan under huvudet som en kudde och bara njöt. Jag hade inte en tanke på att skyla mina ärriga armar eller kroppen jag hade sådant komplex över. Nej, jag bara låg där, lyssnade och insöp den härliga stämningen.

Tre månader senare hade jag kämpat och klarat att bli av med mitt träningsförbud och i februari tog jag tåget till hallen i Alby för första gången själv. Jag hade under tiden sedan jag var i hallen och fotat gått på en föreställning med Cirkus Cirkör, den nycirkusgrupp som håller i träningen, och var om möjligt ännu mer såld.
Nu har jag tränat en termin hos Cirkör och mitt liv ser faktiskt ganska annorlunda ut redan. Jag älskar träning, men ser det inte som ett sätt att bränna kalorier, utan en stund att slappna av, trivas i sin kropp och vara glad över att den fungerar. De där två timmarna på lördagen har blivit mitt andningshål i vardagen och Cirkushallen är mitt paradis. För att kliva upp på en lina, fokusera, gå in i sig själv för att sedan upptäcka att man faktiskt har balans och kan ta några steg och tillslut klara av att gå hela linan själv, eller att klättra upp i ett tyg och vira fast sig, känna att man vågar, eller falla bakåt från två och en halv meters höjd ner i en skumgummigrop, även fast man är livrädd. Det är lycka.

För på Cirkusen tränas inte bara muskler, vighet och teknik. Där tränas man också i att våga. Våga göra de saker man är livrädd för, våga trotsa rädslan. Man tränas i att ha tillit till den person som ska hjälpa en att slå en volt faktiskt sätter snurr på en, eller partnern i parakrobatiken faktiskt håller i en när man snurrar i luften. Men också tillit till sig själv, att man klarar det där som känns omöjligt, att man faktiskt sitter fast med fötterna i tyget och kan falla bakåt och hänga upp och ner.

Och egentligen det vikigaste av allt, man lär sig att man är bra som man är, fin som man är, duger som man är och även om man är långt ifrån bäst eller starkast, så förtjänar man en plats… Och varje gång man inte vågar, varje gång man ber om ursäkt för att man inte förstår eller inte kommer på vilka muskler man ska använda så får man den underbara kommentaren
”Du är ju här för att lära dig”
Och det är precis den stämningen som hela tiden finns där i Cirkushallen. Man gör sitt bästa, utifrån sina egna förutsättningar, och när man inte orkar mer så kan man sätta sig ner och prata och skratta med en av tränarna istället…

Så jag kan utan att överdriva säga att Cirkusen har förändrat mitt liv och min dröm är nu inte bara att överleva och bli frisk, utan också att få vidareutveckla mig inom Nycirkus…

Foto 1: Frida Roos
Foto 2 och 3: Ludvig Duregård

”Clownen bygger sin succé på sina misslyckanden - så låt oss misslyckas och misslyckas tills vi lyckas. En akrobat slutar inte att vara rädd men är inte rädd för att vara rädd - så låt oss ta rädslan i handen och göra ändå. En lindansare måste vara i ständig rörelse in och ur balanspunkten, försöker hon hålla fast balansen faller hon. Så låt oss vara i konstant rörelse, allt är föränderligt! Står man på en knivkastartavla eller ska fångas av någon tio meter över marken måste man ha total tillit, så låt oss ha tillit till oss själva, varandra och världen trots att det är svårare än svårt!"

Min hobby

Skribent: Amanda Duregård
Tema: Min hobby 
Redaktör: Amanda Duregård

Min bror började klinka på gitarren för 1,5 år sedan. 
Nu har han gjort över 40 egna låtar.
Foto: Amanda Duregård

På Zebraforum peppar vi varandra att utveckla de friska sidorna i oss. Ofta kan det lockas fram genom att man tar upp ett gammalt intresse, börjar med en ny hobby och genom det får något att gå och tänka på. Att må dåligt tar tid, och ger man mer utrymme på dagarna åt uppbyggande aktiviteter blir tiden för mörkret kanske samtidigt lite mindre. Det behöver inte vara något avancerat eller socialt - det kan lika gärna vara att bli expert på en viss tv-serie eller att börja läsa böcker igen. Jag vill den här veckan inspirera, få er läsare att känna efter inuti om där finns någon bortglömd dröm som borde få utvecklas. Eller öppna ögonen för möjligheten att testa något helt nytt.

Skriv gärna om din hobby, och kort om vad den betyder för dig. Hur började ditt intresse? Maila till blogg@shedo.org, gärna med en illustrerande bild!


Nu ska jag berätta om min hobby.

Jag har alltid sjungit, och gått i kör och solosång under hela min skoltid. Jag har över huvud taget haft många fritidsaktiviteter. Men när jag flyttade hemifrån minskade det, och i takt med att jag mådde allt sämre avvecklade jag alla engagemang som krävde regelbunden närvaro. Jag har inte sjungit efter noter sedan flyttlasset gick från föräldrarnas villa för fem år sedan. Och jag har saknat det. Inte själva noterna, men att sjunga på ett mer professionellt sätt än det som blir hemma vid diskbänken.

Men rädslan för att binda upp mig, att träna hemma och lova att komma varje gång har fått mig att inte ens undersöka vilka körer det finns här i närheten. Jag har varit rädd att min kravfulla sida skulle ta över så fort jag satte foten i ett sådant sammanhang. Att lusten skulle bytas mot plikttrogenhet och att jag inte skulle hinna stoppa i tid.

MEN! För några veckor sedan berättade en klasskamrat om en kör hon besökt. De sjunger progglåtar och andra sånger med starka budskap, och alla får vara med utan krav på förmåga. Jag följde med dit redan nästa övning och alla hälsade så vänligt. Körledaren Åsa hade rakat huvud med bara en sparad tofs mitt uppe på huvudet och absolut gehör. När vi i sopranstämman lade oss för högt i en låt sa hon att tja, det blev inte falskt, bara inte enligt noterna. Vi kan sjunga så istället om vi vill. I låten "El pueblo unido" får vi lägga egna stämmor som vi tycker låter bra.

Och missar man en gång är det ingen som undrar. Förra gången var det en som inte varit där på ett halvår, men alla sa bara att det var roligt att se henne igen. Nu är mina tisdagar mellan 19 och 21 uppbokade för lång tid framöver. Så ringer ni mig då kan jag tyvärr inte svara.

Min dotter Mod gillar också att sjunga.

Foto: Amanda Duregård