Min solskenshistoria

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: solskenshistorier
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Solskenshistorier är något jag inspireras mycket av. Det är där jag inser hur vacker friskheten är kontra sjukdomen. Jag har själv mött solen på ett väldigt vackert sätt.

Som liten gladdes jag alltid åt solens strålar. Jag var väldigt glad som barn, trots skrämmande upplevelser och en röst i mitt huvud som dagligen hotade mig. Jag var dock väldigt naiv, och trodde lite väl gott om världens väsen, så det var lätt att locka mig åt mörkrets håll. Under mitt liv har jag genomgått en mängd traumatiska händelser, som jag fram tills för ett par år sedan totalt förträngde. Det fanns inte i min värld, och kom som en chock att jag en dag föll ned i ett mörkt svart hål.

Under sex år byggde jag upp en mörk värld framför mig, som i perioder fick insyn av solens sken. Jag gick igenom svåra depressioner där ingen ljus musik spelades i min värld. I dessa perioder var jag så djupt nere att jag inte såg någon som helst mening med min existens. Jag ville bara färdas bort, och hade en enorm dödsönskan. Samtidigt utvecklade jag ihärdiga tvångstankar och en svårare form av uppväxtens dysmofofobi. Jag tyckte jag var extremt ful, och kunde inte se att jag var värd att älskas. Då tvångstankarna tog över samtidigt som depressionen åt upp min aptit, utvecklade jag svåra ätstörningar och var på gränsen att läggas in på sjukhus.

Några år var jag djupt nere. Det fanns inget liv i mina ögon. Men i samma veva som vi besökte ett medium, utvecklade jag en innerlig andlig tro, och var på bättringsvägen. Trots tvångstankar vi faktiskt försökte bekämpa med KBT och medicin, byggde jag upp ett liv. Återigen lockades jag av mörkret då sommaren 2008 övergick i höst, och dödsönskan gick mot handling. Min morbror gick bort, jag sjukskrevs och utvecklade tvångstankar som helt svalde ljuset. Under ett och ett halvt år kunde jag inte skönja solens strålar alls, och jag slutade tro på hoppet då psykiatrin svek och jag var nära att gå under. Samtidigt fortsatte min andliga tro spela sin roll, och jag inser idag, att jag aldrig helt förlorade hoppet. Jag insåg att min tro var en gåva.

2010 slungades jag över till vuxenpsykiatrin och blev räddad. Ungdomsteamet, som min behandlingsenhet heter, tog vara på det lilla hoppet som fanns kvar och utvecklade det. De hjälpte mig att lägga grunden till ett liv, och trots ganska svåra problem lyckades jag i ett års tid mötas av värmen av en glänsande sol. Då året gick mot sitt slut dränktes det nyfunna hoppet och jag återföll i ätstörning, depression, röster och traumatiska minnesflimmer. Under hela 2011 slungades jag in och ur slutenpsykiatrin och var söndermedicinerad och i en helt annan verklighet.

2012 närmade sig. Genom åren hade ljus kikat in genom gardinerna, men aldrig för att stanna. Men något hände, och mörkret fick sig på nyårsnatten är rejäl törn. Jag satt i mitt rum, samtalade med min änglamorbror under en meditation och visste inte vad jag skulle tro då han återigen lade över hoppet i mina händer. Han sade att det var dags nu. Jag var klar med mörkret, och mörkret var klart med mig. Många hade sagt det tidigare. Men något i den magiska kvällen skrek till mig i ljusets färger att tron aldrig lämnat mig, och jag omfamnade ljuset. Inom loppet av en vecka avtog ångesten jag ständigt under sex år känt.

Jag vet inte hur jag ska beskriva det bättre än, att jag släppte taget. Jag ville inte lida mer, och den enorma viljan jag hade, blandat med änglarnas kraft över mig, fick mig att successivt lämna min mörka tid bakom mig. Depressionen avtog. Jag sade farväl till allt som ätstörning hörde till. Jag har sedan dess inte skadat mig alls. Tvångstankar och traumaminnen fanns kvar, men sakta men säkert lade jag all kraft i att arbeta bort det, en tvångstanke, ett minne, i taget. Sedan dess har jag inte mått riktigt dåligt.

Som alla har jag sämre dagar. Jag är en känslig person, och har insett att jag aldrig helt kommer sluta ha en skörhet för svårare tvångstankar. Men idag vägrar jag låta det få styra. I den värld jag successivt byggt upp, är det friskhet som dominerar, friskhet som är vackert. Det kommer komma perioder då jag orkar mindre. Men något jag lärt mig, något jag bär med mig, är att aldrig släppa tron.

Foto: Yasmine 2012 - solskensomfamnad!

No light in the darkness,

is too small to see

There's always a sparkle of hope,

If you just believe 

Within Temptation - deceiver of fools

Värme och kärlek, Yasmine

Två solskenshistorier!

Skribent: Karin och Mikael
Tema: solskenshistorier
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Foto: google.se

På SHEDO's hemsida finns en flik som heter "solskenshistorier". Där hittade jag fem berättelser, som är äkta solskenshistorier! Detta är Karins berättelse.

Mitt namn är Karin. Jag är 22 år och lever precis som de flesta andra i min ålder. Jag studerar till behandlingspedagog och arbetar inom Röda Korset. Idag är jag nöjd med mitt liv och med min vardag.
Men tillvaron har inte alltid varit som den är idag. Det var många faktorer som gjorde att jag en gång blev sjuk, bland annat ett flertal traumatiska händelser jag varit med om. Jag utvecklade tidigt ångest och jag var rädd för det mesta, speciellt för sådant som påminde mig om det som hänt. Jag utvecklade ett mycket svårt självskadebeteende för att mina minnen och min ångest var för smärtsam. Självdestruktiviteten blev ett sätt för mig att överleva och vid 15 års ålder bestod med liv enbart av självdestruktivt beteende.

Jag hade en samtalskontakt under flera år där jag fick fobiträning, för inledningsvis trodde man att jag led av fobi. Men när jag efter flera års kontakt med psykiatrin fick rätt hjälp så vände det.
Hjälpen jag fick var både bra och dålig. Både öppenvård och slutenvård har sina för- och nackdelar, tycker jag. Jag tillbringade flera perioder på en sluten psykiatrisk avdelning med flera olika mediciner och samtal. Sammanlagt var jag inlagd i 1,5 år och ibland känns det som att jag har missat väldigt mycket av mitt liv. Tiden på avdelningen var väldigt destruktiv och ångestfylld, men det fanns också bra stunder. Nu i efterhand ser jag tiden inom psykiatrin som en erfarenhet och som en resurs som jag kan använda mig av på ett positivt sätt.

Efter att ha bollats fram och tillbaka inom barn- och ungdomspsykiatrin under några år fick jag äntligen träffa en terapeut som förstod min problematik. Jag fick rätt diagnos och även rätt behandling. Jag fick diagnosen PTSD (posttraumatiskt stressyndrom) och även behandlig för det. Det som hjälpte mig var terapeuten som lyssnade och respekterade mig, och som förklarade att mitt beteende inte var konstigt med tanke på det jag utsatts för. Han lade inget fokus på mitt självskadebeteende, för egentligen var det inte självskadebeteendet som var problemet utan mina trauman som jag hade med mig i bagaget. Behandlingen var både samtalsterapi och EMDR- behandling i flera omgångar.

Idag har jag inga symtom på några diagnoser och jag har heller ingen kontakt med psykiatrin. Det finns hopp, även när det är som mörkast!

Som Karin säger, det finns hopp, även när det är som mörkast!

Här kommer Mikaels historia.

När jag var liten var jag väldigt sprallig och sökte uppmärksamhet. Det var en tid då jag fick vara oskyldig och bara stanna upp och leka. Min största rädsla på den tiden var att bli övergiven. Det är något som har suttit djupt inom mig och på senare år har jag kommit underfund med att det fortfarande är en av mina största rädslor.

Jag är uppvuxen norr om Stockholm i en riktig kärnfamilj. Jag hade egentligen ingen anledning att må dåligt. Mina föräldrar har haft och har ett bra äktenskap. Jag var och är älskad av min familj och ja, jag hade det bra helt enkelt.
När jag började nian i grundskolan så gick jag helt in i väggen. Jag började skolka, kom inte upp ur sängen på morgonen och då inleddes de sju åren av mitt liv som på ett sätt har gjort mig starkare, men ändå har ärrat mig och människorna i min omgivning. Varför blev jag sjuk ...? Ja ... Jag tror att jag kan sätta fingret på några saker. Framför allt är det väl min rädsla för att bli övergiven. Den har funnits där i allt jag gjort. Jag är ju också en känslig kille, som på den tiden hade väldigt många mörka tankar. Jag skulle alltid vara alla till lags och jag satte mig själv i andra, tredje eller fjärde hand och förträngde mina känslor. Jag satte på mig min mask dagligen, därför visste ingen att också jag kunde må dåligt. Inte den glada, roliga, snälla, charmiga Mikael!

Jag fick ett självskadebeteende när jag gick i första ring på gymnasiet. Det jag har känt är att de värsta såren inte är de som blöder. Men att förklara alla mörka tankar som har bubblat i mitt huvud känns nästintill omöjligt. Jag visste ju inte varför och fann inga svar, och detta ledde till ännu mer ångest, panik och paranoia.
Hela min gymnasietid gick väldigt dåligt. Jag var näst intill aldrig där, istället var jag hemma och sov, drack alkohol eller åt lugnande tabletter. Jag ville bara finna ro från allt mörker som fanns i mig och min uppfattning av omgivningen.
Min första riktiga kontakt fick jag hos skolkuratorn på gymnasiet. Hon stöttade mig väldigt mycket och gjorde det som en socionom ska göra. Vi berättade för mina lärare att jag mådde dåligt och det ledde till att jag fick sympatibetyg ... Jag fick godkänt i de flesta ämnena utan att jag ens var där.

I januari 2007 hamnade jag på sjukhus för fjärde gången. Det var den gången som förändrade mitt liv. Jag kommer ihåg att jag kom till sjukhuset och det första jag sa till jourhavande läkare var att "Jag ska till ett behandlingshem". Jag hade bestämt mig för att livet trots allt är värt att leva. Tidigare hade jag aldrig velat bli frisk, för jag var rädd för det ansvar och de krav som dyker upp när man blir "frisk". Men denna gång så kände jag det i hela kroppen att det är dags att förändras.
Åtta veckor senare satt jag i en bil på väg ner till Norrköping. Jag hade en psykolog och en skötare med mig från sjukhuset och jag checkade in på behandlingshemmet i slutet av mars 2007. Jag fick terapi två gånger i veckan och jag slet som ett djur för att bryta mina mönster och få kontroll över mig själv. Det blev min räddning.
Min terapeut och alla andra människor som har stöttat mig har hjälpt mig enormt mycket, men den som kämpade mest var ändå jag. Jag bröt mina egna mönster, jag vände mina svagheter och gjorde dem till mina styrkor. Det är något jag alltid kommer att vara stolt över.

Jag blev helt utskriven i slutet av juli 2008. Jag jobbar idag som brevbärare norr om Stockholm. Jag bor i en liten etta med mysig inredning och en gigantisk iMac- dator. Någon gång skulle jag gärna berätta om mina erfarenheter, till exempel på gymnasieskolor eller universitet, för jag tror att det finns ett stort behov av att unga killar som har haft emotionella svårigheter vågar berätta. Sen vill jag börja plugga, antagligen i Danmark på en entreprenörsutbildning.
Jag går inte alltid omkring och mår bra. Jag tillåter mig själv att vara lite "off" ibland men jag tillåter mig inte att falla helt igen. En själslig resa är en resa som aldrig tar slut och det är det som gör det så spännande. Jag vill utvecklas som människa, för jag tycker att utvecklingen är det som får en att fortsätta. Men för det mesta mår jag ändå bra, och när det regnar är jag glad att jag äntligen kan känna och njuta av dropparna mot min hud. Jag leker precis som jag gjorde när jag var liten.

Fler solskenshistorier kan du läsa här.

Tema: solskenshistorier

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: solskenshistorier
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

De finns de blommor i den grönskans sommar, som inte hittar ut. De trevar försiktigt, ser på då maskrosorna krossar asfalten och möter solskenet. Dessa blommor önskar, hoppas, drömmer. Om de nu orkar. Om de nu ser drömmarna blomstra i det bäcksvarta mörkret. Styrkan de bevarar, klättrar innanför asfaltens yta, en glimt av ljus och hopp skönjes borta vid diket. Precis då de tror att de är fördömda, att mörkret segrat, att de ska falla ned i dikets djup... möter de ljuset på andra sidan, och i samma stund de hamnat ovanpå asfaltens skrovliga hav av hinder, klättrar de efter solens strålar och växer. Som en vacker, trolsk blomma. Aldrig att förringa, de vackraste blommorna kan ha behövt den långa vägen för att möta solskenet.

Solskenshistorier. Människor som tagit sig igenom den tuffaste terräng för att hitta ut.
Det är dessa denna vecka ska fördjupa sig i.

Känner du en solskenshistoria?
Är du en solskenshistoria?
Har du tankar och aspekter på solens strålar?
Berätta!
shedo.blogg@gmail.com

Följ mig denna vecka så får du läsa min solskenshistoria.
Andra solskenshistorier.
Tankar och tycken om dessa.
Och förhoppningsvis era solskenshistorier!

Värme och kärlek, Yasmine

Dansa

Skribent: Linda Nihlén
 Tema: Allt det vackra
 Redaktör: Linda Nihlén

Några rader från Bo Kaspers orkester
Dom vill lära dig att krypa, att gå i takt.
Dom vill lära dig marschera, att stå givakt.
Stå på rad och klappa händer, för sakens bästa hålla med.
Lära dig hur vinden vänder, för sakens bästa gå på led.

Dom vill lära dig att ljuga, när det tar emot.
Lära dig bocka och att buga, för någon idiot.
Jag vill lära dig att dansa, om det någon gång blir av.
Om jag får nått att säga till om, då skall du dansa på min grav.

Dom vill lära dig att tvivla, på det du tror.
Gå omkring och vara rädd för, din syster och din bror.
Jag vill lära dig att dansa, om det någon gång blir av.
Om jag får nått att säga till om, då skall du dansa på min grav.

Då skall du dansa på min grav.
Då skall du dansa på min grav.

Skribent: Linda Nihlén  
Tema: Allt det vackra
Redaktör: Linda Nihlén

Denna vecka är det allt det vackra som står i fokus. Ljuset som lyser igenom tårarna. Intryck, känslor och tankar som gör allting värt i slutändan.

Mitt vackraste:
- Pussar och gos
- Att gå barfota i regnvått gräs
- En kopp kaffe när det var länge sedan sist
- Små hemliga utrymmen som en kan krypa in i
- Att glömma bort tid och rum
- Att titta på någon och drunkna i den personens skönhet
- Böcker som alldeles slukar upp världen
- Att sjunga tills jag blir hes
- Att dansa tills svetten rinner och leendet inte går att bli av med
- Handskrivna brev som en inte alls hade förväntat sig

Vad är ditt vackraste?

Här är en annan vackraste lista från en person som verkar ganska vacker:
Bloggaren niotillfem 

Veckans tema: allt det vackra

Skribent: Linda Nihlén
Tema: Allt det vackra
 Redaktör: Linda Nihlén

Veckans, lite sena, tema är allt det vackra.

Bilder, ord, känslor, musik... 

Har du något att bidra med? 

Maila shedo.blogg@gmail.com

Ljus

Med egna ord

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: tvångstankar (då tankar blir fiender)
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Tvångssyndrom är en sjukdom under tystnad. Man pratar inte om den. Man berör det inte. Det är skämmigt. Och ändå finns det fördomar. Som att det vore en lindrig sjukdom, då man har lite lätt ångest för att man känner sig tvungen av att trampa på A brunnar. Det är så mycket mer. Det vet jag. Därför vet jag, och många andra, också att man måste ta steget och belysa OCD. Det kan vara allt ifrån ett irriterande bakgrundsljud - till ett mörkt, iskallt vrål. Det går inte att undvika.

Det är att ständigt brottas med sina egna tankar. Att inte veta vad som är ens egna tankar, och vad som är svåra, hotande, äckliga, vrickade tankar. Man kan inte se skillnad. Man tvivlar på sig själv. Och det driver hela ens tankecenter i fullkomlig kaos, där man sorterar, analyserar och skräms till skräck. Hjärtat börjar bulta, man vill bara släppa, men vad ska man släppa, vad ska man undvika? Att tänka? Det går inte, så istället börjar man greppa tag i allt man överhuvudtaget kan kontrollera, för att bota skräcken. För att bota känslan av fullkomlig panik.

Så man hittar ett sätt. Man utför en handling, och plötsligt stannar ångesten till lite. Så snart den startar igen, fortsätter man, ältar man, upprepar man, handlingen. Det blir en tvångshandling. Där är man fast. Man får grava katastroftankar. Ser huset brinna, en älskad dö eller ett värde uppslukas. Det blir så verkligt. Men då ångesten försvinner av tvångshandlingen, tror man även att den väntade händelsen, katastrofen, gör det. Det gör den inte. Den skulle inte hända, och skulle den det, vore det inte på grund av en missad handling. Utan för att det hade hänt ändå. Men det vet man inte.

Så man fortsätter. Man är fast. Minuter upptas av handlingarna. Timmar. Dygn. Det kan vara att tänka rätt, göra rätt, allt ifrån att analysera en fras man säger i sjutton olika led för att annars kommer frasen orsaka en katastrof. Till att röra sin kropp på ett specifikt sätt, kanske låsa dörren upprepade gånger för att inte orsaka att någon kan bryta sig in. Det går i en kedja. Katastroferna blir värre. Handlingarna blir svårare. Det börjar med att man gör det en gång. En gång till. En tredje gång. Tillslut står man där tre timmar senare i fullkomlig skräck och kan inte värja sig ifrån ångesten. Man fortsätter. Frustration uppstår. Det är vid ett sådant här tillfälle man vill skrika, banka, slå sig omkring. Men det vore att avbryta. Att avbryta är att göra fel. Därför står man blixtstilla och fortsätter tänka rätt, göra rätt. Som att slå sig blodig och inte kunna få bort smärtan eller ta hand om såren.

Något som ibland är värre är då det inte går att utföra en tvångshandling. Istället fortsätter tvångstankarna och katastroftankarna att skrämma - och du kan ingenting göra. Det enda du kan göra är att börja undvika platser, händelser, personer. Du undviker mer och mer. Eller så blir handlingarna så förlamade att du tillslut inte lämnar huset. Familjen står handlingsförlamade. Vänner försvinner och förhållanden går i kras. Men du kan inte sluta. För skulle du - kan du orsaka den värsta av katastrofer. Tiden rinner iväg. Och du är kvar. 

Du är kvar i ditt eget huvud.

Du lämnar inte sängen. Slutar äta, rasar i vikt. Blir sjukskriven. Avslutar aktivitet efter aktivitet. Träffar ingen. Kan inte ens få ork till att bläddra i en tidning. Orken har ångesten redan tagit. Då du väl tar mod att söka hjälp är du redan fast. I mitt fall fick jag fel hjälp. Och tvångstankarna stannade kvar. Jag tappade all vilja att leva. Vissa dagar kunde jag inte röra mig. Jag satt på samma stol en dag i sträck med en ångest som fullkomligt förlamade mig. Jag stod på höga doser av tunga mediciner. Gick i terapi, men hur orkar man bekämpa något som får en att inte lämna huset? Mina ögon blev tomma, händerna frusna, jag var aldrig närvarande. Jag fanns inte mer. Jag dog. Och stället jag hamnade i var inte himlen. Om det var i helvetet jag var, var djävulen en fångvaktare som torterade mig. Något jag inte önskar min värsta fiende.


Delvis taget från en text jag skrev för några veckor sedan. Känner du igen dig? Sök hjälp! Tvångstankar är ett levande helvete.


Värme och kärlek, Yasmine

Vad är tvångstankar, och vad finns det för hjälp?

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: tvångstankar (då tankar blir fiender)
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Vad är OCD - tvångssyndrom?

Taget från ananke, ocdförbundets hemsida

"De flesta som lider av tvångssyndrom har både ofrivilliga tankar sk. tvångstankar och utför ritualer sk. tvångshandlingar.

Ofrivilliga tankar /tvångstankar

De ofrivilliga tankarna är återkommande och ihållande tankar, impulser eller fantasier. Dessa upplevs som inkräktande, meningslösa och orsakar kraftig ångest, skräck eller obehag. De ofrivilliga tankarna kan dyka upp i vilka vardagliga situationer som helst. Exempel på ofrivilliga tankar är; tänk om det börjar brinna, tänk om jag får aids, tänk om min mamma dör eller tänk om jag har slängt något viktigt.

Ritualer /tvångshandlingar

Ritualer utför en person med OCD för att lindra eller för att förhindra obehagskänslor eller för att förhindra en fruktad händelse. Ritualer kan handla om upprepade beteenden (exempelvis handtvätt eller upprepade kontroller av kranar, lampor, spis, kaffebryggare etc innan man går ut). Ritualer kan också vara mentala (bara i huvudet) och bestå av räknande, ramsor eller andra magiska tankar. Undvikande av situationer som ger tvångsimpulser kan också ses som en ritual.

Att be andra om försäkringar om att saker är rätt utförda eller att man inte nuddat något smutsigt kan lindra för stunden, men leder lätt till att samma fråga upprepas i det oändliga."

Vad finns det för hjälp?

Det finns hjälp att få! Vid de flesta fall av OCD söker inte patienten i första hand hjälp för tvångstankarna i sig, bland annat för att mycket skam är inblandat. Istället handlar det om nedstämdhet, eksem på händer och kropp, problem med kropp och leder, etc. Är det så att du funderar på om du lider av OCD - vänta inte med att söka hjälp! Låt det inte gå för långt. Oavsett om du börjar på en avdelning eller hos husläkaren måste hjälp ske i tid. Hamnar du på exempelvis BUP eller vuxenpsykiatrin med dessa problem, skall en utredning göras. Får du diagnosen OCD hänger det dessvärre på väntetider, vilket län du befinner dig i, svårighetsgraden och så vidare. Den huvudsakliga behandlingen mot OCD är KBT, och läkemedelsbehandling.

KBT - kognitiv beteendeterapi

Taget från ananke, ocdförbundets hemsida

"[...] handlar det om att förändra tanke-och beteendemönster, med hjälp av definierade specifika metoder, som används utifrån en noggrann genomförd beteendeanalys.
En beteendeanalys är ett systematiskt studium av en individs reaktionsmönster och av de stimuli som framkallar olika reaktioner, samt av de samband som råder mellan situation, beteende och konsekvenser i en individs värld. Hur ett beteende lärs in och vidmakthålls av sina konsekvenser."

Egna upplevelser och fakta om KBT

Då jag till sist hamnade på en neuropsykiatrisk behandlingsenhet specialiserade på OCD och liknande problematik, började vi med KBT. KBT handlar om beteendemönster. För att arbeta med KBT ska du veta vad exponering, och responsprevention är. I enklare uttryck handlar exponering om att utsätta sig för vad man är rädd för, i små steg i taget. Det ska alltid ske på den drabbades villkor. För att ta bacillskräck, en vanlig del, som exempel, handlar exponering om att exempelvis uttrycka det "smutsiga" i ord, röra det "smutsiga" med fingertoppar, flera fingrar, tillslut hela handen, röra handen vid ansikte, hår och kropp och så vidare. Ångestnivån kommer höjas rejält, men successivt sänkas tills den är nästan obefintlig. Responsprevention handlar om att låta bli de ritualer, tvångshandlingar, du känner dig tvingad till att göra. Till en början drar du kanske ned på tvålen då du tvättar dig. Sen tvättar du dig kortare tid, mindre noggrant. Till sist ska du kunna låta bli helt att tvätta dig.

När jag arbetade med KBT tyckte jag till en början att det hjälpte. Men då jag hade extremt många tvångstankar, och vi arbetade väldigt sakta med få tvång, försvann ett - och tio ytterligare dök upp! KBT kan vara väldigt bra, och jag är glad för de verktyg jag fick som jag idag kan arbeta med. Hos mitt nuvarande behandlingsteam arbetar vi i KBT-stuk. Vi har lagt upp mitt komplexa tankemönster framför oss, och tagit tag i en del i taget. När jag går hemifrån till exempel, har jag fem "tvångsträd" (som jag kallar det) som löper ut i olika delar, grenar. Bland annat ska jag kolla igenom hela huset, alla rum, med olika ramsor och ordföljder, med katastroftanken att jag kan missa ett rum annars, lämna rummet smutsigt, vilket någon skulle se och tycka jag är en dålig människa. Vi har redan arbetar väldigt, väldigt mycket med min självkänsla - och det är JÄTTEVIKTIGT att inte BARA arbeta med symptom, om du har en bakomliggande orsak! Jag har fått övningar att låta bli en del av ett rum, en ordföljd (mantra) och se hur ångesten sänks. Tillslut har jag låtit bli ett helt rum, och minskat successivt. När vi då redan arbetat med min självkänsla, har detta varit mycket enklare, än när vi inte gjorde det på BUP.

Det finns mycket att läsa om KBT. Jag tänkte i slutet länka till olika hemsidor, föreningar om KBT, OCD och allt som hör till.

Läkemedel

Ibland kan även läkemedel behövas, om det gått för långt. Ta ett steg i taget, rådfråga med läkare, ta INGENTING där nackdelarna väger över fördelarna - och låt allt ta sin tid!

Andra sjukdomar som går hand i hand med OCD

BDD - dysmorfofobi ("inbillad fulhet")

Trichotillomani (medvetet eller omedvetet hårryckande)

Dermatillomani (tvångsmässig hudbortryckning)

Tourettes syndrom (ofrivilliga rörelser eller läten - tics)

Länkar

ocdförbundets hemsida (ananke, finns fler länkar där och möjlighet till god kontakt!)

internetmedicin om OCD

wikipedia om OCD

BDD-sverige (forum)

wikipedia om BDD

wikipedia om tourettes

wikipedia om trichotillomani

wikipedia om dermatillomani

wikipedia om KBT

Hemsida om KBT

The ocd projekt

Det finns en serie på youtube om OCD. Det är en doku-serie i flera episoder om sex personer med olika tvångsproblematik som är med i ett projekt. Där ska de få gå i en väldigt speciell stenhård terapi under 21 dagar där de får hjälp att bemästra sina problem. 

Här är första episoden, del ett. De andra finns intill.

Värme, kärlek och frivilliga tankar, Yasmine

Tema: tvångstankar (då tankar blir fiender)

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: tvångstankar (då tankar blir fiender)
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Jag var runt sju år. Rösten jag länge hört i mitt huvud hade haft krav som lades åt sidan, och istället blev kraven mina. Jag trampade runt på mattor, minut efter minut, för att hela mattan skulle bli berörd. Annars kändes det fel. Jag var tvungen att peta på alla glas, annars skulle det sista känna sig utanför. Jag pratade och hälsade på möbler. Kammade håret i timmar, ibland halva dagar, varje dag. Synen av mig själv fick mig att gråta, och borsta lite till.

Jag var runt fjorton år. Tid hade passerad, slag mot själen hade märkt mig och tankarna blev för första gången mina fiender. Jag hade en spegel på mig varje minut på dagen, som jag ständigt granskade. På väg till skolan. På lektionerna ("lektioner är inte till för att du ska spegla dig, Yasmine!"). På rasterna. På lunchen. Inne på toaletten. I korridorerna. Jag lämnade den aldrig. Jag sminkade mig allt längre. Det passerade gränsen. Ritualerna kring mitt utseende tog till slut upp 9 timmar varje dag, och de timmar som inte gick åt till att granska, spegla, borsta, sminka, hata - gick åt till att undvika. Smuts, platser, aktiviteter. Hån som sårade, hat som riktades, inåt.

Foto: en bra dag av de sämre dagarna, -09

Jag var runt sexton år. Gick hem från skolan, de dagar eller veckor jag ens tog mig till skolan, med vetskapen om att resten av dagen var en kamp mot mina tankar, ännu mer kraftfull än de föregående timmar jag tvångstänkt till förbannelse. Skoldagen kunde jag åtminstone föra något så när normalt samtal, kanske, eventuellt ibland. Då jag inte rusade in på toaletten för att stanna där en timme. Tankarna kommenterade ord, handlingar, tankar som blivit fel, och det skulle rättas till genom att upprepa, älta, och kanske skada sig lite. Efter skolan duschade jag i tre timmar. Sen åt jag, gjorde en ritual på två timmar. Sen kom den långa ritualen. I sex-åtta timmar gick jag runt på ett fåtal platser i huset och tvångstänkte igenom allt. Allt jag gjort, sagt och tänkt under tagen gick jag igenom i olika led ("grenar") som ledde in på mindre delar. Utseendet, varje nagel i fem minuter, som blev timmar. Hur huset såg ut, varje föremål i rummet skulle ligga precist. Och så fem andra "tvångsträd". Ingen fick prata med mig. Mycket upprepades och gjordes om, om jag snubblat över ett ord i tanken, till exempel.

Jag var runt sjutton år. Nu rann livet iväg. Jag tystnade ner. Om jag klarade av att gå någon part av dagen, då känslan av att behöva kontrollera var mindre, gick jag kutryggat och spänt, händerna knutna och små steg i taget. Annars låg jag i sängen. Eller gick runt i en cirkel i hallen och tvångstänkte, ibland sex timmar i sträck. Varje tvångsträd ledde in på miljoner grenar. Ibland åt jag, ibland inte. Träffade aldrig någon, gick ut nån gång i veckan. Rörde inga föremål, en bra dag kunde jag skriva några rader på datorn. Rörde jag en bordskant eller snuddade en penna, krävdes en kvarts ritual som kunde bli en halvtimme om så ville. Jag talade lågmält och tyst, vissa dagar vågade jag varken gråta eller skratta, för det var att förlora kampen mot mina tankar. Mina tankar var mina fiender, och höll på att bli min död. Det kom i perioder vilka tvång det handlade om, men där beskrev jag några utav dem.

Jag är runt tjugo år. Den värsta tiden har passerat. Jag lever inte som andra, för vissa dagar tar jag helst inte ut något ur ett skåp eller städar undan tallriken. Jag måste alltid tvångstänka. Men jag har ett liv. Tänk dig lättnaden att kunna se efter att ha varit blind, så känns det. Trots min extremt svåra tvångsmässighet har jag en livsglädje som många förundrar. Jag fick "hjälp" några år, gick i KBT då jag inte var för farligt ute beträffande depression/ätstörning. Men vården gav upp, och jag fick fel diagnoser, trots att det var tydligt. Under den värsta tiden höll jag till och med på att mista min OCD-diagnos, vilket är vansinne, jag fick ingen KBT och medicinerades helt fel. Men tillslut hamnade jag rätt - och idag får jag hjälp!

Foto: äntligen!!

I detta tema tänkte jag berätta min värsta tid närmre, ge lite information om tvångstankar och tvångssyndrom och gärna berätta er historia! Detta för att människor med ätstörningar löper större risk för tvångssyndrom, särskilt tvångstankar beträffande mat, som även jag hade. Det är även en väldigt, ändå okänd sjukdom, som behöver mer belysning.

Har du tvångstankar? Hur hanterar du dem? Får du hjälp?
Skriv! shedo.blogg@gmail.com

Värme och kärlek, Yasmine

Vi behöver er!

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema:  3års-jubileum!
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Hej kära läsare!

Slänger in ett inlägg innan söndagnattens drömmar.

Tanken var att skriva ett inlägg om dåtid och framtid utefter era tankar och idéer, men tyvärr fick vi inte in något från våra fina läsare förra veckan. Vi bestämde oss då för att utöka med en vecka till, men har dessvärre inte fått in så mycket denna vecka heller. Så jag tänkte som så, att vi lämnar detta tema öppet och skriver dessa två inlägg så fort vi samlat ihop tillräckligt med information!

Så...

Vad har varit bra med bloggen?
Vilka är era favoritteman/inlägg?
Vad minns ni, och vad har etsat sig fast känslomässigt?

Vad kan vi göra bättre?
Tips/idéer på kommande teman?
Vad kan man göra för att krydda till bloggen?
Vad behöver vi fokusera på?

Era tankar är viktigast, så vi tar med glädje emot precis allt!

Värme och kärlek, Yasmine

Tema: 3års-jubileum!

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: 3års-jubileum!
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Kära SHEDObloggen-läsare!

*fanfar*

I söndags var det tre år sedan de första orden bekvämt tog sin plats på vår shedoblogg, och det firar vi denna vecka med ett...

Foto: "3års-jubileum" WORD

Amanda Duregård, Pia Ejeklint, Margareta Hector, Åsa Pehrsson, Rebecca Willén

Så är namnet på de 5 starka tjejerna som påbörjade arbetet med att belysa ämnet självskadebeteende och ätstörningar på shedobloggen. Året var 2009. I detta tema ska jag bland annat berätta lite om varför shedobloggen startades, och hur den kom att bli det den är idag. Vad var målet? Varför det målet? Uppnåddes målet?

Foto:  text av Linda, 2009.

I det första temat nånsin "Tillsammans med dig var jag aldrig särskilt sjuk" berättar Linda om sin katt som betydde väldigt mycket för henne. Det blev startskottet på en blogg som jag tror varit en stor del av föreningen SHEDO och dess medlemmar. År där teman som "perfektion" och "våga leva" följts av teman i form av "en guldmedalj till någon" och "personliga framgångar". En blogg där mörkret möter ljuset. En blogg som betyder.


I denna vecka siktar vi in oss på det som kantar nutid. Dåtid - och framtid.
Vi kommer fokusera på det som varit, vad som varit bra och vad som vi minns.
Vi kommer även fokusera på det som kommer, vad kan vi göra bättre, vad väntar i framtiden?


Till det behöver vi er hjälp!


Vad har varit bra med bloggen?
Vilka är era favoritteman/inlägg?
Vad minns ni, och vad har etsat sig fast känslomässigt?


Vad kan vi göra bättre?
Tips/idéer på kommande teman?
Vad kan man göra för att krydda till bloggen?
Vad behöver vi fokusera på?


Nu är det dags för en nystart, där vi samlar alla era tankar och åsikter till ett paket av ljus som vi ska blända framtiden med...


Var med och bestäm!

Foto: Y. Ejner Lind. Från ett inlägg 2011.

Värme och kärlek, redaktionen genom Yasmine

Meditation - gå vidare

Skribent: Linda Nihlén
Tema: Meditation
Redaktör: Linda Nihlén

För dig som vill gräva djupare i meditation kommer här några tips. Har du tips att dela med dig av? Skriv en kommentar. 

Böcker

Varför meditera av Matthieu Ricard

Matthieu Ricard är en fransk munk och fotograf som bor i Tibet. Anledningen till att jag gillar denna bok är att den förutom att ge en bra grundkurs i meditation också talar om varför man ska meditera. Eller rättare sagt; får en att fundera på sin motivation. Och motivation är bränslet till förändring. Så därför rekommenderar jag den varmt.

Skatter på nätet

På Secret meditations hittar du flera ledda meditationer som är gratis. Klicka på ”download library”, under fliken ”Relaxation” finns några riktiga pärlor.

Älskade Mooji bara lyssna, läs och ta in. Fantastisk man.

Zenhabits har många bra guidande texter om meditation och framförallt om hur man skapar vanan av att meditera.

Buddhisterna vet hur man gör, här finns mycket fint.

Artiklar

Svd har en bra artikel om Jon Kabat-Zinns besök i Sverige.

Annat

På youtube, spotify, grooveshark och google play ligger en mängd bra ledda meditationer. Alldeles gratis. Prova dig fram, se vad som passar dig. Sök på kurser i meditation i din närhet.

Sen vill jag dessutom passa på att länka till de inlägg som redan skrivits i Shedo-bloggen om just meditation och mindfulness:

Mindfulness/medvetennärvaro i DBT

Övningar i medveten närvaro

Ha en fantastisk påskhelg.
Nästa vecka är temat lite speciellt! 

Mer info om det på söndag :)

Ljus Linda

Meditation - att röra sig in mot centrum

Skribent: Linda Nihlén
 Tema: Meditation
 Redaktör: Linda Nihlén

Jag sitter i mitt sovrum med laptopen i knäet. När jag lyfter blicken från skärmen så ser jag sängen, två byråer, ett fönster, några träd, en hög med kläder och grannhuset. Jag riktar blicken mot grannhuset, ser den rosamålade stenfasaden, den djuplila dörren och porslinsstatyerna i fönsterkarmarna. Träden, klädhögen och byråerna finns kvar i mitt synfält men är inte aktiva. Det är meditation för mig, att ”titta” med medvetandet. På så sätt vet jag att även om känslor, tankar, kaos, ångest och smärta fingerar i mitt sinne så kan jag rikta medvetandet mot det lugna, mot det som existerar. Låta tankar och känslor finnas men inte nära dem med mer tankar och känslor.

Det är enklare sagt än gjort men ändock inte svårt. Som vilken förmåga som helst handlar det om att öva, helst varje dag. Ju oftare man riktar sin uppmärksamhet mot sitt centrum desto lättare blir det att hitta dit. Som jag ser det så är meditation i sig inte svårt, det svåra är att sluta lyssna på sinnets undanflykter och bortförklaringar och bara sätta sig och meditera. Simple as that. Ibland är det svårare, det är okej. Ibland förvirrar jag mig helt i tankarna, det är också okej. Då förlåter jag mig själv och återgår till andningen. 

Det finns inget görande, ingen prestation, ingen kamp. Du ska inte ta bort känslor och tankar eller kämpa dig fram till ditt centrum. Det som du riktar uppmärksamheten mot är ditt djupaste jag, bortom allt yttre. Det finns alltid där – stilla, oföränderligt. Som en skärm på vilken tankar och känslor spelas upp. Om en brand visas på skärmen så bränns den inte, om ett hav stormar så blir inte skärmen blöt.

Bild: http://minucha.artelista.com/en/

En bild som jag ofta återkommer till när jag mår dåligt är bilden av ett stormande hav. Om du är där mitt ute i det stormande havet – inte försöker du väl greppa tag om vågorna? Så varför försöker vi människor i tider av storm hålla oss fast vid känslor och tankar?

Jag tänker att en stor del av nutidsmänniskans dåliga mående handlar om att vi lär oss just det. Att vi är våra tankar och känslor. Jag önskar att min första psykolog som jag började gå till när jag var sju år hade sagt till mig ”Det är okej att vara ledsen och rädd, du är inte ledsenhet och rädsla. Det är bara tankar och känslor på besök. Öppna dörren för dem om du vill men du är ditt hem”.

Det finns många saker man kan meditera på; känslor, mantran, andning, Gud... Det är en resa, ett äventyr att hitta sina favoriter. Om du vill börja med andningen så kommer här några tips.

Andas genom näsan, fokusera på dina andetag. Känn hur luften passerar näsborrarna och går ner genom lungorna till magen och ut igen. Pressa inte, ansträng dig inte – bara andas. När tankar kommer, notera dem och låt dem flyta iväg som moln över himmelen.
Varianter; Räkna dina andetag från 100 ner till 0, när du är klar eller tappar bort dig börja om från början. Visualisera en strand, tänk att varje tanke är ett sandslott och varje andetag är en våg som jämnar det med marken. Sandkornen finns kvar men tankarna sköljs bort. Tänk dig att du sitter vid en å, varje tanke du får lägger du på ett blad och ser flyta iväg med strömmen.

Senare i veckan kommer lite tips på människor som har funderat mer på det här med meditation. Har du en historia att berätta? Maila shedo.blogg@gmail.com

Till dess, Ljus

Veckans tema: meditation

Skribent: Linda Nihlén
Tema: Meditation
Redaktör: Linda Nihlén

Han tittar på mig fast jag tittar bort.

– Men kan den inte få vara där? Ångesten?

Jag blundar och låter orden smälta in. Försöker att andas djupt. Jag vill slå honom i huvudet för hans sätt att simplifiera mina känslor men allra mest för att jag vet att han har rätt. Sinnet vill inte sluta bråka.

– Nej, det kan den inte. Jag vill inte ha ångest.

– Den kan väl vara där som den väl, du kan fokusera på något annat. Rikta din uppmärksamhet dit det är tomt, lugnt och stilla.

Bild: anandamarga.org

Veckans tema är meditation. Ett ämne som många med ångestproblematik har en koppling till. Mindfulness, andningsövningar, avslappning – alla används de inom svensk psykvård. Men vad är egentligen meditation? Är det bra att meditera? Och hur övar man på att fokusera på ingenting?

Under veckan kommer jag att berätta lite om mina upplevelser, dela med mig av praktiska tips och nysta i vad meditation egentligen är.

Om du har upplevelser av meditation eller tankar som du vill dela med dig av skriv gärna till shedo.blogg@gmail.com.

Ljus

Linda

Tema: vårkänslor

Skribent: Emelie Jonsson
 Tema: Vårkänslor
 Redaktör: Emelie Jonsson

I helgen nu som varit har det nog i så gott som hela landet varit en stor försmak av våren.
Jag har i alla fall suttit ute vid solväggen och njutit av varje solstråle som kom mot mitt ansikte.

Vad är vårtecken för dig? & vad är vårkänslor?

Jag vill gärna ha in era tankar kring detta med våren.
Har du någon text om vårkänslor, eller har du tagit en bild som är ett vårtecken för dig?

Allt är välkommet inom temat: Vårkänslor och ni kan då skicka in till shedo.blogg@gmail.com
Jag kommer senare i veckan att dela med mig av mina vårkänslor och vårtecken.

Ljus och värme till er.

Att våga öppna sig

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: att beröra, att bli berörd
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Foto: Y. Ejner Lind 2010

Jag har under alla mina levnadsår träffat en mängd fascinerande, gripande människor med historier som berört, som många lämnat starka spår. Människor som fått mig att le, människor som fått mig att gråta, människor som fått mig att backa bakåt och tänka efter. Människor som spridit ljus, människor som överlevt, människor som kunnat behålla sin gnista. Många av dessa har jag utvecklats ifrån och släppt taget om. Många har bara funnits under korta bitar av livet. Många är idag mina vänner. Det som löper som en tråd igenom alla dessa, är att jag lagt dem på minnet. Även om det bleknat med tiden.

Jag tycker ordet beröra är en väldigt viktig del i mycket. Mina favoritfilmer är alla filmer som gripit tag om mig, av de böcker jag läst har jag främst fattat tycke för de som krupit in på mitt inre, och den mesta musiken jag lyssnar på har alla en stor påverkan på mitt hjärta. Jag älskar att bli berörd. Från den tår som sakta kröp ned över min kind, det där året då jag satt på änglamorbrors sjukhussäng med vetskapen att jag aldrig mer skulle få se honom på jorden. Och de leenden jag fått ta del av då jag öppnat det innersta av min själ, till människor som tagit min hand och sagt "jag förstår". Till den värmen jag känner varje gång någon jag älskar kramar om mig och jag känner hur jag är älskad tillbaka. Ord, kroppsspråk och bilder som skakat om mig och omfamnat min själ; tankar i huvudet som alltid leder tillbaks till något vackert. Hur glädjefullt eller sorgsamt det än varit.

När jag skriver, sjunger eller talar vill jag alltid att det ska finnas en substans, en känsla i det jag säger. Tomma ord och kalla skal skrämmer mig. Hellre än tår än ett robotaktigt leende. Det finns så mycket känsla i vår värld. Jag vill möta den, även om jag ska tvingas ta emot det mest fruktansvärda då jag släpper min gard. Jag öppnar mig. Det jag möter, får jag möta, och för första gången vågar jag. För att verkligen få känna den berusning du känner av ett innerligt skratt, måste du våga omfamna det som skrämmer dig mest. Du måste öppna dig och släppa rädslan, för att verkligen våga beröras.

Och vet du - jag tror att det är värt det.

Foto: Y. Ejner Lind 2011

Värme och kärlek, Yasmine

Berörande inom media

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: att beröra, att bli berörd
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

För att spinna vidare på ämnet "att beröra" tänkte jag berätta om några lättillgängliga inslag i media, jag blivit berörd över. Både film, läsning och musik. Jag stannar kvar i det faktum att det handlar om ätstörningar och självskadebeteende, och tänker utifrån det visa något jag blivit väldigt berörd över. Nu börjar vi!

FILM: älska mig

Foto: google.se

Älska mig är en film jag kom över för ett bra tag sen, genom en länk till youtube. Det är Ronnie Brolin som producerat filmen och beskriver den så här; "filmen handlar om 15-åriga Alice som inte blir accepterad för den hon är, och om Josse som inte vågar bry sig trots att hon egentligen vill."


Filmens tema handlar om mobbing och hur fel det kan gå i och med att vassa ord förs vidare från en osäker människa till mobbingens offer. Jag kände en stark koppling till filmen och vet hur ord kan såra, och hur livet i och med det kan bli ett rent helvete. Den handlar om vänskap och döden... men framför allt om livet, och vägen tillbaka. Många som idag lider av psykisk ohälsa har på ett eller annat sätt blivit utsatt för känslomässig eller fysisk misshandel, och jag tyckte därför den oerhört gripande filmen, passade in här.


Du kan se den - här.

BOK: 14 år till salu

Foto: google.se

14 år till salu, är en viktig och angelägen bok om 14-åriga Tessan. Hon bor i en mellansvensk stad tillsammans med mamma, pappa och syskon. Hon läser i grundskolan, och livet fungerar bra. Men så en kväll kommer allt till sin spets. Tessan blir våldtagen. Hon värjer undan oroliga blickar och berättar ingenting, istället tar hon på sig skulden. Detta leder till att hon går med på att sälja sex tillsammans med en vän, vågat men försiktigt. Det tar inte slut där. Tessan fortsätter i jakt på bekräftelse att använda sex som ett självskadebeteende, och dras in i en ond cirkel av självförnedring och misshandel.

Boken handlar om att självskadebeteende inte behöver synas direkt på kroppen. Det finns dussintals sätt att skada sig själv på, ett utav dem är den självförnedring du utsätter dig för då du använder sex som självmisshandel. En väldigt farlig, och tabubelagd del av en svår problematik.

Jag erkänner, jag grät då jag läste boken. Den grep tag om mig och ruskade om mig, och jag har sällan förut blivit så tagen av en bok. Jag lider med Tessan och hennes skuld, som är helt obefogad enligt den som sitter med bok i handen i soffan. Men för henne var den verklighet.

Du kan köpa boken på adlibris, här.

MUSIK: Underbar med Fronda

"Artisten Fronda släpper låten och videon 'Underbar' i samarbete med Riksföreningen Anorexi/Bulimi-kontakt, för att väcka en debatt i ämnet ätstörningar. Hälften av intäkterna för låten går direkt till riksföreningen."

Underbar är en - underbar - men oerhört tragisk låt och video om livet med ätstörningar, självskadebeteende och ett tärande självförakt. I videon får du se en sjuttonårig tjej som lever som osynlig i skolan, ingen ser samtidigt som att blickarna "är som knivhugg i låren" (som Fronda beskriver det). Detta gör att hon börjar skada sig och använda mat som ett sätt att få kontroll på tillvaron. Jag drogs med i Frondas sätt att beskriva sjukdomen, och i den sjuttonåriga tjejens trasiga tillvaro. I slutet grät jag, och jag är nog inte ensam.

Jag lägger upp länken till videon här och lämnar inlägget med lyriken till låten:

Okej.. Sann historia.. Yeah.

Hon var sjutton år, 45 kilo lätt, skinn och ben
Men spegeln äter upp det positiva som hon ser
Lämna mig ifred för jag orkar inte mer
Två, fingrar i halsen - hostar upp mina problem

så, spottar ut skam, hon lever med en fiende
lever med en nattsvart känsla så vidrig, men
Känns som döden knackar på när man är ensam
Jag skär mig själv för att rymma ifrån den känslan

Tänk dig en massa människor som samlas runt dig
och pekar ut alla dina fel som ett mönster
Därför stannar jag hemma, låser in mig på rummet
det känns lite tryggare - världen genom mitt fönster.

Har dåligt med pengar, kan inte följa trenderna
och gör man inte det så försvinner de flesta vännerna
sömnlös, hoppet hoppade av
första chansen det fick så jag mår botten idag.

Ref:
Du är vacker som du är, du måste vara som du var.
Det är knappast fel på dig, det är fel hur världen är idag
Knyt båda nävarna och fokusera på nåt bra
för innerst inne vet dom om att dom har fel och du är underbar.

Har en farsa som är världens största egoist
Han blev kär i alkoholen, tar familjen sist
Jag skulle vilja säga att jag inte bryr mig ett piss
En ensam fågel som bär på tok för stor kvist.

Våra liv kan kännas tomma och iscensatta
tänk om vi redan är döda, här istället vi straffas
det äter upp mig inifrån, självkänslan
ligger i respirator så skadad och väntar

Den positiva lilla tjejen är försvunnen
Blicken är tom, kapitel 17 är ba' mörker
Varför spelar spegeln ett spel mot mig?
Varför gråter livet, när döden alltid ler mot mig?

Hur ska jag bete mig i sociala sammanhang,
när kroppen har panik och hjärnan vill spela på samma band?
Jag hatar att jag hatar mig, är trött på att vara trött,
ensamheten förför mig varje dag jag kliver upp

(Ref)

Det känns som första dagen i skolan ja, fast varje dag
nervositeten kidnappar min mage fram och tillbaks
om jag kunde lita på mig själv och sluta söka svar
då kanske ni skulle se mig som någon som var lika bra

en osynlig 17-åring vore allas dröm
men inte på det sättet det skeppet har gått på grund
låt mig inte sitta själv idag igen
låt mig inte möta mina tankar som följer mig hem

blickarna i korridoren är som knivhugg i låren
det är sånt som får mig att överväga resan till båren
tonåren, som skulle vara något bra
varför flyttar de på mig när mobbarna får vara kvar?

Men jag förstår dem, det måste vara mitt fel
det måste va' mitt äckliga jag som sätter mig i spel
det finns ingenting som går upp, allting går ner
bäst jag smyger in på rummet och skriver mitt brev.

(Ref)


Värme och kärlek, Yasmine