Två solskenshistorier!

Skribent: Karin och Mikael
Tema: solskenshistorier
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Foto: google.se

På SHEDO's hemsida finns en flik som heter "solskenshistorier". Där hittade jag fem berättelser, som är äkta solskenshistorier! Detta är Karins berättelse.

Mitt namn är Karin. Jag är 22 år och lever precis som de flesta andra i min ålder. Jag studerar till behandlingspedagog och arbetar inom Röda Korset. Idag är jag nöjd med mitt liv och med min vardag.
Men tillvaron har inte alltid varit som den är idag. Det var många faktorer som gjorde att jag en gång blev sjuk, bland annat ett flertal traumatiska händelser jag varit med om. Jag utvecklade tidigt ångest och jag var rädd för det mesta, speciellt för sådant som påminde mig om det som hänt. Jag utvecklade ett mycket svårt självskadebeteende för att mina minnen och min ångest var för smärtsam. Självdestruktiviteten blev ett sätt för mig att överleva och vid 15 års ålder bestod med liv enbart av självdestruktivt beteende.

Jag hade en samtalskontakt under flera år där jag fick fobiträning, för inledningsvis trodde man att jag led av fobi. Men när jag efter flera års kontakt med psykiatrin fick rätt hjälp så vände det.
Hjälpen jag fick var både bra och dålig. Både öppenvård och slutenvård har sina för- och nackdelar, tycker jag. Jag tillbringade flera perioder på en sluten psykiatrisk avdelning med flera olika mediciner och samtal. Sammanlagt var jag inlagd i 1,5 år och ibland känns det som att jag har missat väldigt mycket av mitt liv. Tiden på avdelningen var väldigt destruktiv och ångestfylld, men det fanns också bra stunder. Nu i efterhand ser jag tiden inom psykiatrin som en erfarenhet och som en resurs som jag kan använda mig av på ett positivt sätt.

Efter att ha bollats fram och tillbaka inom barn- och ungdomspsykiatrin under några år fick jag äntligen träffa en terapeut som förstod min problematik. Jag fick rätt diagnos och även rätt behandling. Jag fick diagnosen PTSD (posttraumatiskt stressyndrom) och även behandlig för det. Det som hjälpte mig var terapeuten som lyssnade och respekterade mig, och som förklarade att mitt beteende inte var konstigt med tanke på det jag utsatts för. Han lade inget fokus på mitt självskadebeteende, för egentligen var det inte självskadebeteendet som var problemet utan mina trauman som jag hade med mig i bagaget. Behandlingen var både samtalsterapi och EMDR- behandling i flera omgångar.

Idag har jag inga symtom på några diagnoser och jag har heller ingen kontakt med psykiatrin. Det finns hopp, även när det är som mörkast!

Som Karin säger, det finns hopp, även när det är som mörkast!

Här kommer Mikaels historia.

När jag var liten var jag väldigt sprallig och sökte uppmärksamhet. Det var en tid då jag fick vara oskyldig och bara stanna upp och leka. Min största rädsla på den tiden var att bli övergiven. Det är något som har suttit djupt inom mig och på senare år har jag kommit underfund med att det fortfarande är en av mina största rädslor.

Jag är uppvuxen norr om Stockholm i en riktig kärnfamilj. Jag hade egentligen ingen anledning att må dåligt. Mina föräldrar har haft och har ett bra äktenskap. Jag var och är älskad av min familj och ja, jag hade det bra helt enkelt.
När jag började nian i grundskolan så gick jag helt in i väggen. Jag började skolka, kom inte upp ur sängen på morgonen och då inleddes de sju åren av mitt liv som på ett sätt har gjort mig starkare, men ändå har ärrat mig och människorna i min omgivning. Varför blev jag sjuk ...? Ja ... Jag tror att jag kan sätta fingret på några saker. Framför allt är det väl min rädsla för att bli övergiven. Den har funnits där i allt jag gjort. Jag är ju också en känslig kille, som på den tiden hade väldigt många mörka tankar. Jag skulle alltid vara alla till lags och jag satte mig själv i andra, tredje eller fjärde hand och förträngde mina känslor. Jag satte på mig min mask dagligen, därför visste ingen att också jag kunde må dåligt. Inte den glada, roliga, snälla, charmiga Mikael!

Jag fick ett självskadebeteende när jag gick i första ring på gymnasiet. Det jag har känt är att de värsta såren inte är de som blöder. Men att förklara alla mörka tankar som har bubblat i mitt huvud känns nästintill omöjligt. Jag visste ju inte varför och fann inga svar, och detta ledde till ännu mer ångest, panik och paranoia.
Hela min gymnasietid gick väldigt dåligt. Jag var näst intill aldrig där, istället var jag hemma och sov, drack alkohol eller åt lugnande tabletter. Jag ville bara finna ro från allt mörker som fanns i mig och min uppfattning av omgivningen.
Min första riktiga kontakt fick jag hos skolkuratorn på gymnasiet. Hon stöttade mig väldigt mycket och gjorde det som en socionom ska göra. Vi berättade för mina lärare att jag mådde dåligt och det ledde till att jag fick sympatibetyg ... Jag fick godkänt i de flesta ämnena utan att jag ens var där.

I januari 2007 hamnade jag på sjukhus för fjärde gången. Det var den gången som förändrade mitt liv. Jag kommer ihåg att jag kom till sjukhuset och det första jag sa till jourhavande läkare var att "Jag ska till ett behandlingshem". Jag hade bestämt mig för att livet trots allt är värt att leva. Tidigare hade jag aldrig velat bli frisk, för jag var rädd för det ansvar och de krav som dyker upp när man blir "frisk". Men denna gång så kände jag det i hela kroppen att det är dags att förändras.
Åtta veckor senare satt jag i en bil på väg ner till Norrköping. Jag hade en psykolog och en skötare med mig från sjukhuset och jag checkade in på behandlingshemmet i slutet av mars 2007. Jag fick terapi två gånger i veckan och jag slet som ett djur för att bryta mina mönster och få kontroll över mig själv. Det blev min räddning.
Min terapeut och alla andra människor som har stöttat mig har hjälpt mig enormt mycket, men den som kämpade mest var ändå jag. Jag bröt mina egna mönster, jag vände mina svagheter och gjorde dem till mina styrkor. Det är något jag alltid kommer att vara stolt över.

Jag blev helt utskriven i slutet av juli 2008. Jag jobbar idag som brevbärare norr om Stockholm. Jag bor i en liten etta med mysig inredning och en gigantisk iMac- dator. Någon gång skulle jag gärna berätta om mina erfarenheter, till exempel på gymnasieskolor eller universitet, för jag tror att det finns ett stort behov av att unga killar som har haft emotionella svårigheter vågar berätta. Sen vill jag börja plugga, antagligen i Danmark på en entreprenörsutbildning.
Jag går inte alltid omkring och mår bra. Jag tillåter mig själv att vara lite "off" ibland men jag tillåter mig inte att falla helt igen. En själslig resa är en resa som aldrig tar slut och det är det som gör det så spännande. Jag vill utvecklas som människa, för jag tycker att utvecklingen är det som får en att fortsätta. Men för det mesta mår jag ändå bra, och när det regnar är jag glad att jag äntligen kan känna och njuta av dropparna mot min hud. Jag leker precis som jag gjorde när jag var liten.

Fler solskenshistorier kan du läsa här.