Tema: tvångstankar (då tankar blir fiender)

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: tvångstankar (då tankar blir fiender)
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Jag var runt sju år. Rösten jag länge hört i mitt huvud hade haft krav som lades åt sidan, och istället blev kraven mina. Jag trampade runt på mattor, minut efter minut, för att hela mattan skulle bli berörd. Annars kändes det fel. Jag var tvungen att peta på alla glas, annars skulle det sista känna sig utanför. Jag pratade och hälsade på möbler. Kammade håret i timmar, ibland halva dagar, varje dag. Synen av mig själv fick mig att gråta, och borsta lite till.

Jag var runt fjorton år. Tid hade passerad, slag mot själen hade märkt mig och tankarna blev för första gången mina fiender. Jag hade en spegel på mig varje minut på dagen, som jag ständigt granskade. På väg till skolan. På lektionerna ("lektioner är inte till för att du ska spegla dig, Yasmine!"). På rasterna. På lunchen. Inne på toaletten. I korridorerna. Jag lämnade den aldrig. Jag sminkade mig allt längre. Det passerade gränsen. Ritualerna kring mitt utseende tog till slut upp 9 timmar varje dag, och de timmar som inte gick åt till att granska, spegla, borsta, sminka, hata - gick åt till att undvika. Smuts, platser, aktiviteter. Hån som sårade, hat som riktades, inåt.

Foto: en bra dag av de sämre dagarna, -09

Jag var runt sexton år. Gick hem från skolan, de dagar eller veckor jag ens tog mig till skolan, med vetskapen om att resten av dagen var en kamp mot mina tankar, ännu mer kraftfull än de föregående timmar jag tvångstänkt till förbannelse. Skoldagen kunde jag åtminstone föra något så när normalt samtal, kanske, eventuellt ibland. Då jag inte rusade in på toaletten för att stanna där en timme. Tankarna kommenterade ord, handlingar, tankar som blivit fel, och det skulle rättas till genom att upprepa, älta, och kanske skada sig lite. Efter skolan duschade jag i tre timmar. Sen åt jag, gjorde en ritual på två timmar. Sen kom den långa ritualen. I sex-åtta timmar gick jag runt på ett fåtal platser i huset och tvångstänkte igenom allt. Allt jag gjort, sagt och tänkt under tagen gick jag igenom i olika led ("grenar") som ledde in på mindre delar. Utseendet, varje nagel i fem minuter, som blev timmar. Hur huset såg ut, varje föremål i rummet skulle ligga precist. Och så fem andra "tvångsträd". Ingen fick prata med mig. Mycket upprepades och gjordes om, om jag snubblat över ett ord i tanken, till exempel.

Jag var runt sjutton år. Nu rann livet iväg. Jag tystnade ner. Om jag klarade av att gå någon part av dagen, då känslan av att behöva kontrollera var mindre, gick jag kutryggat och spänt, händerna knutna och små steg i taget. Annars låg jag i sängen. Eller gick runt i en cirkel i hallen och tvångstänkte, ibland sex timmar i sträck. Varje tvångsträd ledde in på miljoner grenar. Ibland åt jag, ibland inte. Träffade aldrig någon, gick ut nån gång i veckan. Rörde inga föremål, en bra dag kunde jag skriva några rader på datorn. Rörde jag en bordskant eller snuddade en penna, krävdes en kvarts ritual som kunde bli en halvtimme om så ville. Jag talade lågmält och tyst, vissa dagar vågade jag varken gråta eller skratta, för det var att förlora kampen mot mina tankar. Mina tankar var mina fiender, och höll på att bli min död. Det kom i perioder vilka tvång det handlade om, men där beskrev jag några utav dem.

Jag är runt tjugo år. Den värsta tiden har passerat. Jag lever inte som andra, för vissa dagar tar jag helst inte ut något ur ett skåp eller städar undan tallriken. Jag måste alltid tvångstänka. Men jag har ett liv. Tänk dig lättnaden att kunna se efter att ha varit blind, så känns det. Trots min extremt svåra tvångsmässighet har jag en livsglädje som många förundrar. Jag fick "hjälp" några år, gick i KBT då jag inte var för farligt ute beträffande depression/ätstörning. Men vården gav upp, och jag fick fel diagnoser, trots att det var tydligt. Under den värsta tiden höll jag till och med på att mista min OCD-diagnos, vilket är vansinne, jag fick ingen KBT och medicinerades helt fel. Men tillslut hamnade jag rätt - och idag får jag hjälp!

Foto: äntligen!!

I detta tema tänkte jag berätta min värsta tid närmre, ge lite information om tvångstankar och tvångssyndrom och gärna berätta er historia! Detta för att människor med ätstörningar löper större risk för tvångssyndrom, särskilt tvångstankar beträffande mat, som även jag hade. Det är även en väldigt, ändå okänd sjukdom, som behöver mer belysning.

Har du tvångstankar? Hur hanterar du dem? Får du hjälp?
Skriv! shedo.blogg@gmail.com

Värme och kärlek, Yasmine