Min solskenshistoria

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: solskenshistorier
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Solskenshistorier är något jag inspireras mycket av. Det är där jag inser hur vacker friskheten är kontra sjukdomen. Jag har själv mött solen på ett väldigt vackert sätt.

Som liten gladdes jag alltid åt solens strålar. Jag var väldigt glad som barn, trots skrämmande upplevelser och en röst i mitt huvud som dagligen hotade mig. Jag var dock väldigt naiv, och trodde lite väl gott om världens väsen, så det var lätt att locka mig åt mörkrets håll. Under mitt liv har jag genomgått en mängd traumatiska händelser, som jag fram tills för ett par år sedan totalt förträngde. Det fanns inte i min värld, och kom som en chock att jag en dag föll ned i ett mörkt svart hål.

Under sex år byggde jag upp en mörk värld framför mig, som i perioder fick insyn av solens sken. Jag gick igenom svåra depressioner där ingen ljus musik spelades i min värld. I dessa perioder var jag så djupt nere att jag inte såg någon som helst mening med min existens. Jag ville bara färdas bort, och hade en enorm dödsönskan. Samtidigt utvecklade jag ihärdiga tvångstankar och en svårare form av uppväxtens dysmofofobi. Jag tyckte jag var extremt ful, och kunde inte se att jag var värd att älskas. Då tvångstankarna tog över samtidigt som depressionen åt upp min aptit, utvecklade jag svåra ätstörningar och var på gränsen att läggas in på sjukhus.

Några år var jag djupt nere. Det fanns inget liv i mina ögon. Men i samma veva som vi besökte ett medium, utvecklade jag en innerlig andlig tro, och var på bättringsvägen. Trots tvångstankar vi faktiskt försökte bekämpa med KBT och medicin, byggde jag upp ett liv. Återigen lockades jag av mörkret då sommaren 2008 övergick i höst, och dödsönskan gick mot handling. Min morbror gick bort, jag sjukskrevs och utvecklade tvångstankar som helt svalde ljuset. Under ett och ett halvt år kunde jag inte skönja solens strålar alls, och jag slutade tro på hoppet då psykiatrin svek och jag var nära att gå under. Samtidigt fortsatte min andliga tro spela sin roll, och jag inser idag, att jag aldrig helt förlorade hoppet. Jag insåg att min tro var en gåva.

2010 slungades jag över till vuxenpsykiatrin och blev räddad. Ungdomsteamet, som min behandlingsenhet heter, tog vara på det lilla hoppet som fanns kvar och utvecklade det. De hjälpte mig att lägga grunden till ett liv, och trots ganska svåra problem lyckades jag i ett års tid mötas av värmen av en glänsande sol. Då året gick mot sitt slut dränktes det nyfunna hoppet och jag återföll i ätstörning, depression, röster och traumatiska minnesflimmer. Under hela 2011 slungades jag in och ur slutenpsykiatrin och var söndermedicinerad och i en helt annan verklighet.

2012 närmade sig. Genom åren hade ljus kikat in genom gardinerna, men aldrig för att stanna. Men något hände, och mörkret fick sig på nyårsnatten är rejäl törn. Jag satt i mitt rum, samtalade med min änglamorbror under en meditation och visste inte vad jag skulle tro då han återigen lade över hoppet i mina händer. Han sade att det var dags nu. Jag var klar med mörkret, och mörkret var klart med mig. Många hade sagt det tidigare. Men något i den magiska kvällen skrek till mig i ljusets färger att tron aldrig lämnat mig, och jag omfamnade ljuset. Inom loppet av en vecka avtog ångesten jag ständigt under sex år känt.

Jag vet inte hur jag ska beskriva det bättre än, att jag släppte taget. Jag ville inte lida mer, och den enorma viljan jag hade, blandat med änglarnas kraft över mig, fick mig att successivt lämna min mörka tid bakom mig. Depressionen avtog. Jag sade farväl till allt som ätstörning hörde till. Jag har sedan dess inte skadat mig alls. Tvångstankar och traumaminnen fanns kvar, men sakta men säkert lade jag all kraft i att arbeta bort det, en tvångstanke, ett minne, i taget. Sedan dess har jag inte mått riktigt dåligt.

Som alla har jag sämre dagar. Jag är en känslig person, och har insett att jag aldrig helt kommer sluta ha en skörhet för svårare tvångstankar. Men idag vägrar jag låta det få styra. I den värld jag successivt byggt upp, är det friskhet som dominerar, friskhet som är vackert. Det kommer komma perioder då jag orkar mindre. Men något jag lärt mig, något jag bär med mig, är att aldrig släppa tron.

Foto: Yasmine 2012 - solskensomfamnad!

No light in the darkness,

is too small to see

There's always a sparkle of hope,

If you just believe 

Within Temptation - deceiver of fools

Värme och kärlek, Yasmine