Skribent: Linda Adolfsson
Tema: Sorg och psykiatri
Redaktör: Amanda Duregård
Foto: Privat
Det finns ett litet barn inom mig som försöker tränga bort minnet av mammas död. Hon vill inte höra att hon inte kan sitta i mammas knä, leka med hennes hårlockar eller känna hennes fingrar kittla henne tills hon inte får luft. Det enda hon vill lyssna till är mammas röst. Och hon vägrar ge upp. Hon skulle gå genom hela dödsriket om hon trodde att mamma fanns där inne. Hon skulle försöka hitta regnbågens slut eftersom mamma en gång sa att det fanns en skatt där. Hon tror att den skatten är mamma.
Men någonstans börjar hon förstå att mamma är evigt förlorad i döden och att alla försenade frågor kommer att förbli obesvarade. Det är ett skrik som aldrig tystnar. En obehagskänsla som säger att snart kommer det en katastrof. Men jag vet att den redan har varit här. Det var mamma och hennes vrede. Kanske talade jag för mycket om vreden och för lite om kärleken? Kanske var det just vad alla dessa terapeuter och vårdare hörde genom åren? Hur jag hela tiden gjorde allt för att undvika ett möte med hon som födde mig.
Jag var rädd för min mamma. Jag var rädd för det hennes cancer gjorde med henne. Och jag var arg för att hon tillät att cancern tog livet ur hennes ögon. Hon gav upp någonstans och då gav hon också upp mig, hennes dotter. Jag såg det. Jag kände det. Jag kände att jag stod för det där livet hon aldrig skulle kunna få uppleva igen. Jag symboliserade den framtid hon inte skulle få vara med om. Jag hade sagt till mig själv i så många år, att den dagen mamma dör så finns inte jag heller mer. Jag trodde att det skulle vara min död också. Men det blev inte så. Jag började istället leva. Jag vände mina steg från destruktiviteten till livet.
Första månaderna efter nyårsafton 2007, dödsdagen, var jag i chock. Jag visste inte vad som hände runt omkring mig. Jag förstod inte, ville inte förstå. Ordet aldrig var för stort. Jag hade inte hört henne skratta på sju år då och jag skulle aldrig få höra det igen. Jag hade så många frågor jag ville ha svar på, men det var för sent. Jag skulle aldrig få uppleva min mamma frisk. Under den tid i hennes liv som jag fanns hade hon aldrig varit helt frisk från cancern. Och det skulle jag aldrig få uppleva.
Jag sa mitt farväl, men inte känslomässigt. Jag kunde inte förstå. jag skämdes för att jag i hennes värsta stunder hade önskat henne död. Jag skämdes över att jag mitt i alla andra känslor kände mig lättad. Jag tog hand om alla andras sorg. Jag ordnade med begravningen. Jag började ta tag i skolan igen, flyttade till min första egna lägenhet. Trodde att jag hade funnit livet.
Först i maj det året bröt jag ihop fullkomligt i sorgen. Jag lades in hos slutenvården. Jag behövde vila. Jag behövde veta att jag var trygg med min sorg. Att jag vågade känna. Samma kväll bad jag att få prata med en skötare. Det var för tungt att bära allt ensam. Jag satt inne på mitt rum och grät när skötaren kom in till mig. Hon frågade vad jag ville och jag sa att det handlade om mamma, om skulden och sorgen i att jag var frånvarande hennes sista tre år i livet. Då avbröt hon mig med orden:
- Men vad jag förstår så uppskattade du ju henne aldrig i livet, så varför sitter du här och gråter?
Med de orden gick hon ut från rummet och min förtvivlan visste inga gränser. Jag begärde att få träffa en läkare samma kväll och skrev ut mig. Jag återvände aldrig till avdelningen igen. Jag kände det som om jag inte ens hade rätt att sörja att min mamma var död.
Det har tagit lång tid efter det att ens våga känna sorgen efter det. Och den lilla flickan inom mig trängde undan den mer och mer. Det är kanske först nu som jag kan känna att jag har rätt till min sorg. Det lilla barn som bor i mig är fortfarande lika envist sökande. Hon vill inte tro att hennes hjältinna är borta för alltid, hon tror att mamma bara gömmer sig. Jag önskar att hon kunde få hitta mamma vid liv. Att vi kunde få dela alla tankar och känslor. Gråta ut hos varann. Jag önskar att vi hade kunnat reda ut livets knutar tillsammans, försonas.
Jag försöker försonas med mig själv idag. Ta hand om det jag har. Den familj jag har kvar, de vänner som jag älskar. Jag tänker att mamma bor inom mig, att vi kan försonas i mig. Där finner jag livet.
