tisdag 30 mars 2010

VÅRTECKEN

Skribent: Amanda Duregård
Tema: Vårtecken
Redaktör: Amanda Duregård

Nu är den här - nästan hela Sverige har fått vår, och i helgen fick vi sommartid. Denna vecka tillägnar jag våren. Har du sett ett vårtecken? Berätta, och skicka gärna ett foto, till blogg@shedo.org.



Barn som leker på lekplatsen utan vinterkläder. Det är vår för mig!
Foto: Amanda Duregård

söndag 28 mars 2010

Den sköna förvirringen


Tema: Att vara i förvirringen
Skribent och redaktör: Lisa Isaksson

Kan förvirring verkligen vara skönt? Numera vill jag svara ett mycket bestämt och glatt Ja! på det. Faktum är att jag lever i ett tillstånd av nästan ständig förvirring, åtminstone på något plan. Mitt friska liv innehåller så mycket, är så brett, jämfört med åren bakom den mörka spegeln där tillvaron var extremt reducerad, att det är omöjligt att ha koll på allt. Och då blir det alltid lite förvirrat någonstans. Dessutom älskar jag att ständigt utvecklas, lära mig nytt, vidga mina vyer, växa som människa, utmana mig själv och det jag håller för sant, och när man gör det finns det alltid några frågetecken som väntar på att rätas ut, några frågor som ännu inte har fått svar. Jag trivs med att ha det så!

Utvecklingen kommer ur förvirring, det är där vi hittar nya svar, lär oss nya saker om både oss själva och världen. Men förvirring har en annan positiv effekt också: den utvecklar hjärnan!

Låter det märkligt? Det är egentligen mycket enkelt. Synapserna i hjärnan, signalerna mellan nervcellerna, bildar vad vi kan kalla för tankebanor när vi tänker samma tanke många gånger. Det blir som en motorväg, där överföringen mellan cellerna går snabbt och lätt. Men inte är det särskilt utvecklande. Varje hjärncell kan ju koppla upp sig mot en massa andra celler, åt en massa olika håll; är det inte synd att då bara låta den göra samma sak varje gång?

Säg att en tanke färdas på den där motorvägen i hjärnan, samma väg som så många gånger förut. Men plötsligt finns där ett väghinder, eller så delar sig vägen. Så har den inte gjort förut. Något har gett din tanke en impuls som förändrar den. Hur ska du tänka nu? Ett ögonblicks förvirring. Sedan vänder tanken in på ett nytt spår, lite vid sidan av det gamla vanliga. Du trampar en ny liten stig bland hjärnans synapser. Nästa gång du kommer till vägskälet har du två vägar att välja mellan, och förvirringen är mindre. Du har utvecklat just den här tankebanan till två banor, och ju fler gånger du slår in på väg nummer 2, desto bredare och snabbare blir den. Sedan kanske du väljer att skapa ytterligare en alternativ tankeväg, och ytterligare en, och ytterligare än. Din hjärna utvecklas och du får fler ursnabba alternativa tankevägar där det från början bara fanns en. Och det finns i stort sett inga gränser för hur många olika vägar dina tankar kan skapa. Utvecklingsmöjligheterna är alltså i stort sett oändliga.

Men varje ny impuls ger upphov till en stunds förvirring, och i den förvirringen ges du utvecklingsmöjligheter. Det är enklare att göra som du alltid gjort, att följa den där tankemotorvägen, men hur spännande är det? Utmana och bejaka förvirringen i stället - den visar att din hjärnas aktivitet växer och att du utvecklas.

Jag älskar att utvecklas och njuter av utmaningen i att inte veta allt. Just därför njuter av av den sköna förvirringen!

Den skrämmande förvirringen


Tema: Att våga vara i förvirringen
Skribent och redaktör: Lisa Isaksson

Under mina år på andra sidan om den där mörka spegeln var det jätteviktigt för mig att ha koll på tillvaron. Från början var det till och med kontroll jag kände att jag behövde, men det insåg jag under årens lopp var lite omöjligt att ha. Att kontrollera något innebär ju att man kan styra över det, och så allsmäktig blir man inte ens av en ätstörning. Men koll kunde jag försöka ha, och i en tillvaro som hela tiden balanserade på gränsen till kaos var denna koll otroligt viktig. Det var som mitt sätt att hålla ihop mig, och därmed tillvaron. Till min koll hörde bland annat att veta vem jag var, veta vad jag skulle göra i olika situationer och att ha svar.

I en sådan situation, där koll är absolut avgörande, blir förvirring givetvis oerhört skrämmande. Förvirring innebär ju att man inte vet, inte har svaret. Men samtidigt kan man inte förändra särskilt mycket utan att gå igenom åtminstone en stunds förvirring. Så fort vi utsätter oss för att göra något på ett nytt sätt blir det ett ögonblicks förvirring tills vi hittar lösningen eller svaret på hur vi ska göra.

Sett ur det här ljuset är det inte konstigt att steget bort från självsvält och självdestruktivitet var förknippad med ett rejält motstånd och stort obehag mot att inte i förväg ha svaren. För det första visste jag inte ens om det gick att bli fri(sk), för livet har inte något facit som jag kan bläddra fram till och i förväg se svaret, och den här processen handlar om att våga tro på och kämpa för något utan garantier; om att själv skapa ett mål och se till att jag når det. Men frågetecknen var fler än så: Vem var jag som fri(sk)? Vem skulle jag vara? Vad skulle jag göra då, i stället för alla de där destruktiva sakerna? Vad ville jag med livet när mål och mening inte längre handlade om saker som gick att mäta eller väga eller om att förinta mig själv?

Förvirringen var till en början total. Plötsligt tvingades jag att ifrågasätta mig själv och allt det jag hade trott var jag. Efter att ha vuxit upp i en ätstörning och i ett självdestruktivt tänkande kunde jag till en början inte se vad som var jag, min egen personlighet, och vad som var den där ätstörda, utslätade, platta identiteten som är en mycket dålig ersättning för en äkta personlighet. Jag hade helt enkelt tappat bort väldigt mycket av mig själv genom att inte bejaka den som var jag. Och även om jag kände efter och tänkte efter och rannsakade mina känslor och tankar efter det som "kändes sant", så tog det tid. Jag är inte tålmodig och var därför jättefrustrerad över att inte direkt hitta svaren.

När jag vågade stanna upp och stå kvar i skogen av frågetecken, acceptera att det är så det är och måste vara här och nu för att jag ska kunna skapa mig ett nytt, friskt liv med en frisk identitet, i stället för att uppleva frågetecknen som hot, så kunde jag ett efter ett räta ut dem. Svaren dök faktiskt upp, jag hade faktiskt en egen personlighet och identitet som nog alltid hade funnits där innerst inne, och det gick riktigt bra att leva utan att ha totalkoll över tillvaron.

Det bästa rådet jag kan ge till dig som står inför det här vägvalet och tycker att ovissheten och förvirringen skrämmer är att ge dig tid. Inget sker över en natt, men det innebär inte att det inte går. I stället för att låta dig skrämmas av alla frågetecken, fundera över vart du vill komma och hur du vill känna när du når dit. Ge dig själv en känslobild av det där målet du har, slut ögonen och verkligen bada i den känslan. Kom sedan ihåg den, så att du kan gå tillbaka till den när rädslan över ovissheten och förvirringen slår till. För i den där känslan av att vara vid målet finns säkert många fler av de där svaren som just nu kan verka helt omöjliga att hitta. Våga tro på att du också kan göra frågetecken till utropstecken!

tisdag 23 mars 2010

Förvirrad till tusen

Skribent: JozzAn
Tema: Att vara i förvirringen
Redaktör: Lisa Isaksson


Förvirrad till tusen

När jag gick i mellanstadiet fick jag alltid höra hur dålig jag var på olika saker. Jag var dålig på att göra mina läxor, matte var jag helt värdelös i och engelskan hängde jag inte med i. I var enda ämne som man hade då låg jag efter i. Min lärare var totalt ointresserad om hur jag mådde och hur jag hade det hemma och så vidare. Det var mer eller mindre kaos hemma. Min morfar hade dött på våren då jag gick i trean. När jag började fyran blev min mamma sjukskriven. Nu vet jag inte exakt när saker och ting hände men; min pappa blev arbetslös och min storebror flyttade hemifrån. Detta påverkade mig väldigt mycket, jag blev inte sedd hemma, det var ingen som frågade hur jag mådde. I skolan fick jag höra hur dålig jag var, inte konstigt att det blev min verklighet. Än idag påverkas jag av det som hände då. Jag tror inte på mig själv och jag är helt urusel i skolan, eller?

Det är här min förvirring kommer! Ända fram till i slutet av höstterminen förra året var jag totalt värdelös på matte. Jag kämpade på med matte B, jag höll på med kapitel 1, ekvationer, i 10 veckor. Efter det så lossnade något. Jag förstod plötsligt vad jag höll på med. Sakta men säkert började jag tycka att det var kul. Efter ett VG på ekvationer var min energi slut och jag gav mer eller mindre upp matten. Nu på vårterminen har jag fått en ny mattelärare (hon kom tillbaka från sin mammaledighet) och jag börjar tycka att det är roligt med matten. Jag längtar till mattelektionerna! Rent allmänt så flyter skolan på. Jag och min mentor lägger upp en plan så jag kan beta av mina rester som jag har i svenskan. Ett högt berg blir nästan ett minne blott! Jag får VG på nästa matteprov. Men jag blev inte glad. Jag hade gått runt och oroat mig för resultatet på det där matteprovet, när jag väl fick det och det visade sig vara ett vg som jag ville ha blev jag ledsen. Jag har gått runt och letat efter ett tillfälle att misslyckas. Det kan inte vara sant att allt fungerar, jag är ju helt värdelös på matte!! Det har jag fått höra så länge. Lika dant är det med inlämningsarbeten. Jag har aldrig kunnat göra dem förut, det har bara låst sig. Visserligen har jag fått mycket hjälp och stöd när jag fastnat för att lärarna vill att jag ska klara det. Jag är så ovan vid att lärarna vill mitt bästa och vissa av dem är beredda att ge allt för att jag ska klara av skolan, kunna få ut mitt slutbetyg.

Sedan jag började ettan när jag var sju år har jag hatat skolan. Jag har vantrivts och velat bli jättesjuk så jag skulle slippa den. Nu trivs jag i skolan, ja, jag till och med känner mig trygg där. Vissa dagar vill jag inte gå hem därifrån för att det är så tryggt. Jag förstår inte vad det är som har hänt. Att helt plötsligt börja tycka om skolan är för mig helt otänkbart, det måste vara fel på mig. Jag har en superbra mentor som stöttar mig hela tiden. Min mattelärare är även hon ett enormt stöd. I torsdags mådde jag så dåligt på grund av matten. När jag visade henne vad jag hade skrivit ner under lektionen blev hon inte arg på mig. Hon blev arg på de tankar som gör att jag inte kan få in att jag kan matte. Samtidigt så säger hon att hon inte tänker ge upp. Hon kommer att fortsätta kämpa för att få mitt tankemönster att ändra sig. Det får ta tid och det känns så otroligt skönt!

Det är så många dubbla känslor i mig. En del av mig vill tillbaka till allt mörker för att jag vet hur det livet fungerar. Visst, jag mådde inte bra men jag kunde hantera det livet, jag visste vad som väntade runt hörnet. Nu vet jag inte alls vad som kommer att hända. Depressionen börjar känna sig hotad och jag är räddare än någonsin. Rädd och förvirrad över vad det är som händer med mig. Går jag åt rätt håll nu eller kommer även denna väg att leda mig tillbaka till mörkret? Det finns även en del av mig som fått smaka på lyckan och som inte får nog av den. En del av mig som vill vara lycklig hela tiden och aldrig känna sig ledsen och deppig igen. Jag vet att en "frisk" människa måste känna både glädje och sorg, lycka och olycka. Jag vet att jag måste tillåta mig att känna mig ledsen utan att det betyder att jag är nere på botten igen. Men sedan finns den där delen av mig som kallas känslor. Den känner kaos! Jag känner inte igen mina känslor alls. Men jag ska försöka se detta positivt, att depressionen håller på att utrotas. Kanske, kanske vågar jag hoppas på att detta är vändningen. Trots att allt jag känner är kaos och förvirring så kanske detta är den gången det faktiskt vänder. Vem vet?
//
JozzAn

måndag 22 mars 2010

Att våga vara i förvirringen


Tema: Att våga vara i förvirringen
Skribent och redaktör: Lisa Isaksson

Förvirring. Ett tillstånd utan svar, utan vetande. Ett tillfälle av väntan, osäkerhet, utan koll. För många av oss obehagligt.

Veckans tema handlar om förvirring, av olika slag. Det kan handla om att stå vid ett vägskäl där du inte vet vad någon av vägarna kommer att innebära, eller vart de leder mer än bort härifrån; det kan vara i glappet mellan att släppa en gammal identitet som du har vuxit ur och att bygga upp en identitet som den du är här och nu; när du tar de första stegen i att förändra ditt tänkande genom att byta gamla destruktiva tankar mot nya, positiva, konstruktiva, livsbejakande, DU-bejakande.

Det handlar om positiva förändringar, men de innebär förvirring. Ja, de måste till och med innebära förvirring. För hur skulle vi kunna hitta de nya svaren och de nya vägarna om vi inte utsatte oss för förvirringen som uppstår när vi lämnar det invanda?

Imorgon berättar JozzAn om den förvirring hon lever i just nu, och senare i veckan kommer jag att dela med mig lite av min resa genom förvirringen i att lämna ett liv av självdestruktivitet och skapa en frisk identitet, och avslutar med att berätta om förvirringens positiva effekter. Kanske kan vi alla omvärdera förvirringen så att vi vågar vara i den.

lördag 20 mars 2010

En dröm besannas

Skribent: Pia Ejeklint
Tema: En upplevelse jag önskar alla
Redaktör: Therese Björck



Popgruppen Play skulle vara förband till Destiny's Child på Globen i Stockholm och jag var en utav de som skulle dansa bakom Play som bakgrundsdansare. Egentligen blev det hela ganska misslyckat då planerna snabbt ändrades, vi hade bara någon minut på oss att få på oss sminket och väl uppe på scen blev det en del krockar och felaktig koreografi. Men, trots allt det där som gick fel, det som inte gick som det skulle så minns jag känslan. Vi klev in bakom scenen och kunde nu kika ut på ett fullsatt Globen som satt där och jublade, redo att se Play och Destiny's Child. Att kliva upp på den stora scenen och bara göra det man älskar inför en publik så stor att det nästan inte kändes verkligt. Det som blev fel spelade absolut ingen roll, jag hade just fått uppleva något av det häftigaste i mitt liv!

Foto: www.gettyimages.se

fredag 19 mars 2010

En i gänget

Skribent: Liv Högmark
Tema: En upplevelse jag önskar alla
Redaktör: Therese Björck



Jag önskar att alla kunde få uppleva det underbara i att upptäcka att man är mitt bland folk, och faktiskt har roligt!

När jag var sjuk hade jag även social fobi och att vara bland människor var då en av de mest energikrävande saker jag kunde göra. Bara att gå till affären var hemskt; jag upplevde att alla kollade på mig, att jag var alltings centrum och att allt jag gjorde var helt fel. Varje gång jag var i sociala sammanhang (även om det var bland vänner) så gick all min energi åt till att klara av att vara där.

Nu, när jag mår bättre, kan jag ibland stanna upp och upptäcka frånvaron av rädsla! Det är en fantastisk känsla att kunna stå bland klasskamraterna (som inte vet om min bakgrund) och skämta och skratta och bara vara. Att i ett sånt läge kunna stanna upp, se sig själv utifrån och känna glädje istället för rädsla och ångest är en upplevelse jag önskar alla!

Foto: www.gettyimages.se

onsdag 17 mars 2010

Jag vågade och vann

Skribent: Emelie Jonsson
Tema: En upplevelse jag önskar alla
Redaktör: Therese Björck


När jag tänkte på meningen En upplevelse jag önskar alla dök det upp med en gång. Något som jag verkligen önskar alla kunde vara med om.
Sommaren 2006 åkte jag på språkresa till Malta där jag tillbringade tre veckor av mitt sommarlov. Varför önskar jag att alla kunde uppleva detta?
Jo, det var verkligen mina tre bästa veckor i mitt liv och jag kunde andas, jag kände mig helt enkelt så fri det gick att vara och jag kunde vara mig själv.
Jag åkte dit helt själv, vilket var väldigt nervöst men som oordnade sig såklart när jag väl var framme. Jag bodde på ett hotell, där jag fick dela rum med tre andra från språkresan, och vi blev nära vänner med en gång.

Dagarna gick, och jag hade det verkligen helt underbart. Skoldagarna var tre timmar varje måndag till fredag och sedan var det sol, bad, shopping, "lära känna varandra lekar", discon och bara ha kul som gällde resten av tiden.

Inga krav, ingen press och jag kände att jag fick vara den jag är. Den där spralliga, fnittriga Emelie som inte alltid finns inom mig.

Jag åkte som sagt själv på språkresan, men när jag landade i Sverige igen kom jag hem med många nyfunna vänner som jag än idag har bra kontakt med och jag har minnen för livet. En resa jag aldrig aldrig kommer att glömma och som jag alltid tänker tillbaka på när jag vill få bort negativa tankar.

Jag önskar att alla kunde få dela den här glädjen med mig, det var i alla fall det bästa valet jag har gjort under mina 20 år.

Foton: Privata

tisdag 16 mars 2010

7 februari 2008

Skribent: Jozzan
Tema: En upplevelse jag önskar alla
Redaktör: Therese Björck


Foto: Privat

En av de bästa dagarna i mitt liv. En ganska kall vinterdag utan snö. Jag sitter utanför Cloetta Center och väntar med några kompisar. Ett antal timmar senare rusar vi in mot scenen! Det var kent-konsert! Det enda jag minns är ett enda stort lyckorus. Jag skrek och skrek och mådde så otroligt bra! Alla borde verkligen uppleva detta! Musiken är läkande oavsett vilket band som spelar. Konsert är något alla borde gå på någon gång i sitt liv!

I onsdags (10 mars) var det dags igen! Jag längtade otroligt mycket efter det! Konserter är något av det mest underbara som finns, att bli ett med musiken.

måndag 15 mars 2010

Med hjälp av andra

Tema: En upplevelse jag önskar alla
Redaktör och skribent: Therese Björck

Ibland är det lätt att glömma bort varför man gick upp, varför man ska fortsätta kämpa eller när man skrattade på riktigt senast. Därför tänkte jag att vi under den här veckan ska försöka ägna oss åt att komma ihåg små och stora händelser som faktiskt inte var så dumma, vissa kanske rent av var fantastiska.

Naturligtvis får vi hjälp på traven, först ut kommer Jozzan att vara, senare i veckan kommer Emelie Jonsson och Liv Högmark att skriva om sina upplevelser och Pia Ejeklint avslutar veckan med en upplevelse hon önskar alla. Är det någon som får tillbaka ett minne som de gärna dela med sig av, hör gärna av dig till mig på shedo.blogg@gmail.com.



Jag inför mitt fallskärmshopp i somras.

tisdag 9 mars 2010

Nya redaktörer sökes!

Skribent: Amanda Duregård
Redaktör: Josefine Eriksson
Shedos blogg har under de sex senaste månaderna drivits av Lisa Isaksson (samordnare och red), Amanda Duregård (red), Josefine Eriksson (red), Therese Björck (red) och Hanna Karlsson (layout och administrering). Under redaktörsperioden har vi haft en rullande schema med ansvar över bloggen och med hjälp av Shedos och Zebraforums medlemmar knutit an till nya teman, t.ex. "Sorg och psykiatri", "Från sjuk till frisk - positivt men ändå en kris?", "Vilka faktorer har styrt ditt tillfrisknande?" och "Andrum".

En del har hänt under halvåret för bloggen, framförallt har en överflyttning till wordpress istället för blogspot diskuterats och planerats, en överflyttning som i dagsläget inte ägt rum men är praktisk möjlig att genomföra. Bloggen har i fortsatt Shedo-anda inriktats till att lyfta fram positiva händelser för att inge hopp och kämpaglöd men också diskuterat många erfarenheter som finns med personer som har kämpat/kämpar mot ätstörningar och självskadebeteende.

Från och med v. 16 (19/4) är nuvarande redaktörperiod till ända och bloggen letar nu nya eldsjälar till en blogg som har möjlighet att inge hopp och stärka läsarna både med redaktörernas och skribenternas hjälp. För att vara redaktör/samordnare/webbadministratör ska du vara medlem i Shedo och vara beredd att sitta i sex månader.

Är du intresserad eller vill du ge förslag på någon ny redaktör, samordnare eller webbansvarig? Maila då blogg@shedo.org och nominera dig själv eller någon annan! Nomineringar tas emot till 30 mars och sedan sker en omröstning där redaktörerna för kommande halvår väljs av Shedos medlemmar. Skriv i mailet vilken post du kan tänka dig!

Vänliga hälsningar,
Shedo-bloggens redaktörer;
Lisa, Amanda, Josefine, Therese och Hanna

torsdag 4 mars 2010

Det sjuka är att tro att gråta är sjukt

Skribent: Johanna
Tema: Sorg och psykiatri II
Redaktör: Amanda Duregård

Foto: Privat

Min mamma avled i cancer för snart två år sedan. En satans skitcancer. Fort gick det också. Fyra månader efter cancerdiagnosen sattes gick hon bort.

Jag var knappt 22 år när min mamma gick bort. Då hade jag mått psykiskt dåligt i nio år. Depressioner, ångest, självskadebeteende och svårt att bevara relationer. I nio kämpiga år. Mina föräldrar visste aldrig hur dåligt jag egentligen mådde. De visste inget om självskadebeteendet eller dödsönskningarna men de gav mig stöd i depressionerna och ångesten. De kom mer än gärna och hämtade mig när som helst, var som helst när jag ringde och bad om hjälp.

Mamma mådde också dåligt när hon var ung. Hela livet hade hon kämpat med depressioner och ångest men självskadebeteendet hade hon lämnat vid tonårens slut. Vi var så lika min mamma och jag. Vi tänkte lika, tyckte lika, kände lika och var otroligt lika utseendemässigt. Vi var så nära varandra. Förutom att hon inte visste något om självskadebeteendet och dödsönskningarna. Jag ville inte besvära henne med det. Hon tyckte att det var hennes fel att jag mådde dåligt. Hon var övertygad om att jag ärvt det från henne.

Jag ångrar så att det var så mycket jag aldrig berättade för henne. Min närmsta. Min bästa. Min mamma.
Först tog sorgen efter mamma på något sätt bort depressionen. Jag fick en ny lust att leva men hade samtidigt aldrig känt en sådan intensiv ångest och panik. Aldrig känt en sådan stor kniv som vred runt i hjärtat. Men på något sätt kunde jag hantera det utan att vända mig till självskadande. Det var en förståbar ångest. Men jag kunde inte gråta. Att gråta betyder att man är deprimerad. Det tänket har jag haft så länge jag kan minnas. Gråter jag är jag deprimerad.

Efter ett tag, när den första, mest intensiva sorgen och chocken efter mammas bortgång lagt sig kom depressionen och den irrationella, till synes icke spårbara ångesten tillbaka. Jag hade plötsligt svårt att skilja på vad som var vad i min ledsenhet och fick svårt att sörja mamma. Jag kunde som sagt inte gråta så mycket som jag nog behövde – gråt betydde ju depression. Och paniken och ångesten över saknaden efter mamma triggade igång en irrationell ångest och självskadebeteendet kom tillbaka.

Jag fick så mycket samvetskval. Hur kunde jag göra så mot min mamma, att skada mig själv? Det kändes som att jag skadade mamma och inte mig. Jag ville bara dö. Men utåt spelade jag relativt glad. Jag påstod mig kunna hantera min sorg och depressionen fick ingen se något av. Jag satte upp en fasad inför alla andra men kanske främst för mig själv. Jag fick inte gråta för så dåligt kunde jag ju inte må igen och jag ville inte erkänna att jag skadade mig själv då det kändes som att jag svek min mamma. Samvetskval. Samvetskval för att jag hindrade mig från att tänka på mamma. Så fort hon dök upp i mina tankar började jag gråta hejdlöst vilket ledde till ångest på grund av rädsla för att må dåligt. Då blev istället alla känslor så starka inombords så att jag vände mig till självskador. En ond cirkel av dåligt samvete.

Jag önskar att jag hade kunnat vända mig mer till min familj. Till mina syskon och min pappa. Min fina pappa. Men han har alltid haft riktigt svårt att hantera starka känslor och jag ville inte göra det värre för honom. Dessutom säger han alltid fel saker när han ska trösta mig. Han brukar råda mig att äta vitaminer – för det är ju viktigt och då mår man bra.

Jag har nu tänkt i ett par år, sedan jag har börjat må bättre och haft en vilja att må bättre, att jag måste lära mig att gråta normalt. Men hur kan man lära sig att det är okej att gråta och att gråtande inte innebär att vara sjuk? Att inse att det är andra saker som gör att man är deprimerad och inte själva gråten i sig. Det är normalt att gråta ibland. Det är till och med hälsosamt och viktigt att gråta. Det är inte sjukt. Inte när man gråter över sin mammas död. Det är inte sjukt, det är ett tecken på att man är en fungerande människa. Det sjuka är att tro att gråta är sjukt.

tisdag 2 mars 2010

att förlora sin terapeut

Skribent: Lellan
Tema: Sorg och Psykiatri II
Redaktör: Amanda Duregård



Han stod där i korridoren och väntade på mig. Jag var inlagd och han hade tagit sig tiden att komma till mig. Han skulle bli min nya terapeut. Han hette Mats, var lång och hade en brun igelkotte frisyr. Han log till mig när vi hälsade första gången. Vilket smittade av sig ganska snabbt. Vi gick in på rummet och detta blev ett av våra många möten.

Mats kom och blev min räddare i många lägen. Aldrig hade jag upplevt någon terapeut som han, som verkligen lyssnade på mig, som förstod mig och ville göra allt för att hjälpa mig. Han lätt mig många gånger sitta över tiden om det behövdes. Han lätt mig krama han och han fanns där alltid. En gång sa han till och med till mig att jag kunde komma varje dag till han för att få en kram. Han kände av vad jag behövde och han fanns verkligen för mig. Hans möten betydde mycket för mig. Han fick mig att fortsätta att hoppas och han fick en liten livs gnista i mig. Jag kände att han brydde sig om mig och att han bara ville mig väl. Han gav aldrig upp hoppet om mig, hur många gånger jag än kom med nya sår på mina armar. Han sa att han alltid blev glad över att se mig och att han gillade våra möten. Jag kände att det var sant det han sa, för han var ingen som sa något "bara för att det skulle vara så" och det värme verkligen i mitt hjärta. Han hade ett hjärta av guld. Han var mänsklig och inte så strikt som många andra terapeuter är. Han fick mig att öppna mig mer än vad någon annan hade lyckas med.

Men en dag när jag kom för att träffa han, så var det inte som det skulle. När jag kom till receptionen för att anmäla mig, så bad de mig att vänta lite och sätta mig ner. Var är det nu då, tänkte jag. Tänkte att han kanske hade blivit sjuk och inte kunde komma. Kom ihåg att han hade varit lite förkyld, sist jag träffade han. Men så var det inte. Det var inte så enkelt. "Mats är död" det ekade till i mitt huvud och jag undrade vad det var hon sa. Om det var sant det hon sa. Jag förstod ingenting. Jag kom i chock och tårarna började att rinna. Detta får inte vara sant. Detta händer inte. Men det var sant allting. Jag skulle aldrig mer få träffa Mats igen. Aldrig mer. Min värld rasade.

Att mista en terapeut var för mig väldigt svårt. Jag hade fäst mig vid han och han var den som fick mig att andas vidare. Sorgen blev stor efter honom. Jag hade aldrig förlorat någon som låg mig så nära hjärtat, så chocken blev stor. Det var ju han som fick mig att leva vidare. Hur skulle jag klara mig nu? Hur skulle jag klara mig utan Mats? Vem skulle nu finnas där för mig? Jag kunde inte ta in att jag skulle klara mig igenom detta. Att det skulle bli bra igen och jag skulle få träffa en ny terapeut igen så småningom. Men han betydde ju så mycket för mig, så att hitta någon som var lika bra som han kändes helt hopplöst.

Hans annons om hans begravning stod i tidningen och det var en öppen begravning. Jag gick på den. Jag kände att det var viktigt att göra det, så jag kunde få ett avslut. Jag är glad över att jag gjorde det, trots att jag fick gå ditt där ensam och hur smärtsam det än var. Det var en mycket fin begravning och det hjälpte mig mycket i all sorgen.

Det har nu gått 14 månader sedan han dog. En ny terapeut har jag fått, som jag trivs med och tycker om. Men minnena finns kvar och jag kan sakna han än idag. Han har en plats i mitt hjärta och jag kommer nog aldrig att glömma honom.

måndag 1 mars 2010

Sorg och Psykiatri II

Skribent: Amanda Duregård
Tema: Sorg och Psykiatri II
Redaktör: Amanda Duregård

Då ämnet Sorg och Psykiatri väckte många reaktioner och flera skribenter hörde av sig med texter, kommer denna vecka en fortsättning på temat. Den här gången är det två anonyma skribenter som naket delar med sig av sina erfarenheter. Hör gärna av dig med reflektioner eller ett eget blogginlägg om temat, eller om ett närstående ämne.


fredag 26 februari 2010

Tema: Tanke, känsla, handling - Från insikt till förändring


Tema: Tanke, känsla, handling
Redaktör och skribent: Lisa Isaksson

Från insikt till förändring

Insikter är bra, de ger oss aha-upplevelser, det där ögonblicket av klarhet då vi förstår. Ofta är insikten det första steget mot en riktig förändring, till skillnad från den där halvhjärtade förändringen vi "försökt" oss på för andras skull. Hur mycket motivation har man att förändra om man inte förstår varför man ska förändra något? Det är först med insikten som medvetenheten kommer, den djupare medvetenheten som man inte bara förstår, utan faktiskt känner.

Men en insikt ger ingen förändring, lika lite som en svala ger en sommar. Det räcker inte att förstå, det kan aldrig stanna i tanken. För att få en förändring måste vi göra en förändring. Precis så enkelt, och precis så svårt, är det. Jag tror att många har varit som jag: jag fick insikt på insikt, förstod på ett plan vad jag gjorde mot oss själva, att det inte var hållbart och att jag (jag - inte någon annan!) behövde göra något åt det, men utan att riktigt förstå att jag också måste göra något för att förändra det. Det händer inte av sig självt, insikten innebär inte att någon viftat med ett magiskt trollspö och så vips är motivationen på plats och alla tankar och beteenden förändrade. Ack nej, så lätt är det inte.

Att förändra är en process i flera steg, där det första är insikten och medvetenheten. Känslan för vad som faktiskt är sant, hur det faktiskt ligger till. Därefter kommer tanken på förändringen, på det som behöver göras. Fortfarande händer inte så mycket, även om tankarna förändras. Men en tankeförändring ändrar inte på så värst mycket om beteendena är kvar. Om jag fortsätter svälta eller hetsäta eller skada mig så spelar det inte så stor roll vad som rör sig i tankarna, för de destruktiva beteendena fortsätter. Så det viktiga steget är från en förändring i tanken till en förändring i handling. Det är först när jag gör det som jag kan.

Insikten är det första steget - en medvetenhet som är mer känsla än tanke men samtidigt både känsla och tanke. Den väcker tankar och du påbörjar förändringsarbetet i tanken. Men den riktiga förändringen sker när beteendena ändras, med den aktiva handlingen. Den tar tid, den får ta tid, för det handlar om att bryta (o)vanor och lära in nya mönster, först i beteenden och därefter förändra de tankemönstren som finns kvar när beteendena är förändrade. De är inte lika lätta att ändra på, för beteenden är konkreta handlingar medan tankar kan vara mycket mer diffusa.

Det är inte lätt, men det går. Från insikt till tanke till handling, och hela vägen ut...

torsdag 18 februari 2010

Att våga ta ansvar

Tema: Att våga ta ansvar
Redaktör och skribent: Therese Björck


Jag vet inte om det egentligen finns någon debatt om att ta ansvar i Sverige. Men oavsett så känner jag att det är ett känsligt ämne att prata om med andra. Jag gillar nämligen att då och då diskutera hur det svenska samhället ser på varje medborgares rättigheter men kanske framförallt dess skyldigheter. Många jag pratar med håller inte med mig om att med rättigheter kommer skyldigheter som sträcker sig utöver de lagar vi har. Och rätt har de ju på ett sätt, staten kommer inte att straffa mig om jag inte begår något lagbrott, och håller jag mig inom de kulturella ramar som finns straffar inte heller medborgarna mig om vi ska hårdra det.

Ändå tycker jag att både rättigheten och skyldigheten till eget ansvar är inskränkt i Sverige. Vi uppmuntras inte att ta eget ansvar, vi har ett skyddsnät runt om oss om vi gör misstag och trots att vi medvetet väljer fel så finns staten där för att fånga upp oss många gånger. Inte heller har vi alltid rätt till eget ansvar, jag tycker att det är tragiskt att vi inte ens har rätten att bestämma om vi ska leva eller dö.

Missförstå mig inte, jag är mer än tacksam över att det finns sjukvård i Sverige, att jag har fått vård när jag inte har tagit ansvar för mig själv och att det finns chans till en andra omgång. Däremot kan jag irritera mig över att det är så godtyckligt okej att inte ta hand om sig själv. Och att människor tycker att det är okej att någon säger till dem att de inte kan ta hand om sig själva, att det är bättre att det ansvaret läggs på någon annan. För det tjänar ju ingen på.

Jag förstår att eget ansvar känns otryggt och skrämmande, jag har också känt så. Jag har valt att inte ta eget ansvar och i perioder inte heller kunnat ta eget ansvar, men det var först när jag tog eget ansvar som jag också började kämpa. Jag hade aldrig kunnat göra det på egen hand (tror jag), och jag menar inte heller att själv är bästa dräng, men poängen är att det heller aldrig skulle ha gått om jag inte började ta mitt ansvar för mitt mående och förändra mina tankar och beteenden. Andra kunde stötta mig, heja på och ge förslag, men det var jag som gjorde det!

Så jag hoppas att 2010 för alla läsare blir ett år där ni tar ännu ett steg i ert eget ansvar! Kanske är det att sätta dig själv främst, att be om hjälp när livet känns för svårt eller att förändra en vana du inte vet varför du gör längre. Vill ni hjälpa SHEDO att påminna Sverige om sitt ansvar när det gäller mänskliga rättigheter kan ni antingen ge förslag på hur de ska gå tillväga eller skänka ett bidrag till föreningen. Mer om insamlingen och SHEDO:s arbete kan ni läsa här.

Inga bidrag har kommit in till veckans tema, men mailen är alltid öppen så om ni har några tankar om ansvar (eget eller andras) är ni välkomna att lämna in ert bidrag. Har ni några tankar om min syn på eget ansvar tveka inte att lämna en kommentar.

Foto: www.gettyimages.se

torsdag 11 februari 2010

Glädje för mig är:

Tema: Vad ger dig glädje?
Redaktör och skribent: Josefine Eriksson
  • att känna gemenskap med andra människor

  • att få höra av någon att denne tycker om att arbeta tillsammans med mig

  • att känna att någon tycker om mig

  • min katt som ger många tillfällen till skratt, även om vi inte alltid skrattar med varandra så förlåter hon fort när jag skrattar åt henne

  • att umgås med mina brorsbarn

  • när jag lyckas göra någon annan glad
  • att sitta på en häst. En dag då mitt liv känns tungt har hästen jag rider en förmåga att vända min dåliga dag till en bra dag.





Vad glädjs du åt?

tisdag 9 februari 2010

Vad ger dig glädje?

Redaktör och skribent: Josefine Eriksson

Veckans tema är "Vad ger dig glädje?" och om du vill dela med dig av vad som ger glädje i ditt liv får du gärna skicka in ditt bidrag till bloggen. Först ut under veckan kommer Josefin Svärling vara.

lördag 6 februari 2010

"Jag tog hand om alla andras sorg"

Skribent: Linda Adolfsson
Tema: Sorg och psykiatri
Redaktör: Amanda Duregård

Foto: Privat

Det finns ett litet barn inom mig som försöker tränga bort minnet av mammas död. Hon vill inte höra att hon inte kan sitta i mammas knä, leka med hennes hårlockar eller känna hennes fingrar kittla henne tills hon inte får luft. Det enda hon vill lyssna till är mammas röst. Och hon vägrar ge upp. Hon skulle gå genom hela dödsriket om hon trodde att mamma fanns där inne. Hon skulle försöka hitta regnbågens slut eftersom mamma en gång sa att det fanns en skatt där. Hon tror att den skatten är mamma.

Men någonstans börjar hon förstå att mamma är evigt förlorad i döden och att alla försenade frågor kommer att förbli obesvarade. Det är ett skrik som aldrig tystnar. En obehagskänsla som säger att snart kommer det en katastrof. Men jag vet att den redan har varit här. Det var mamma och hennes vrede. Kanske talade jag för mycket om vreden och för lite om kärleken? Kanske var det just vad alla dessa terapeuter och vårdare hörde genom åren? Hur jag hela tiden gjorde allt för att undvika ett möte med hon som födde mig.

Jag var rädd för min mamma. Jag var rädd för det hennes cancer gjorde med henne. Och jag var arg för att hon tillät att cancern tog livet ur hennes ögon. Hon gav upp någonstans och då gav hon också upp mig, hennes dotter. Jag såg det. Jag kände det. Jag kände att jag stod för det där livet hon aldrig skulle kunna få uppleva igen. Jag symboliserade den framtid hon inte skulle få vara med om. Jag hade sagt till mig själv i så många år, att den dagen mamma dör så finns inte jag heller mer. Jag trodde att det skulle vara min död också. Men det blev inte så. Jag började istället leva. Jag vände mina steg från destruktiviteten till livet.

Första månaderna efter nyårsafton 2007, dödsdagen, var jag i chock. Jag visste inte vad som hände runt omkring mig. Jag förstod inte, ville inte förstå. Ordet aldrig var för stort. Jag hade inte hört henne skratta på sju år då och jag skulle aldrig få höra det igen. Jag hade så många frågor jag ville ha svar på, men det var för sent. Jag skulle aldrig få uppleva min mamma frisk. Under den tid i hennes liv som jag fanns hade hon aldrig varit helt frisk från cancern. Och det skulle jag aldrig få uppleva.

Jag sa mitt farväl, men inte känslomässigt. Jag kunde inte förstå. jag skämdes för att jag i hennes värsta stunder hade önskat henne död. Jag skämdes över att jag mitt i alla andra känslor kände mig lättad. Jag tog hand om alla andras sorg. Jag ordnade med begravningen. Jag började ta tag i skolan igen, flyttade till min första egna lägenhet. Trodde att jag hade funnit livet.

Först i maj det året bröt jag ihop fullkomligt i sorgen. Jag lades in hos slutenvården. Jag behövde vila. Jag behövde veta att jag var trygg med min sorg. Att jag vågade känna. Samma kväll bad jag att få prata med en skötare. Det var för tungt att bära allt ensam. Jag satt inne på mitt rum och grät när skötaren kom in till mig. Hon frågade vad jag ville och jag sa att det handlade om mamma, om skulden och sorgen i att jag var frånvarande hennes sista tre år i livet. Då avbröt hon mig med orden:
- Men vad jag förstår så uppskattade du ju henne aldrig i livet, så varför sitter du här och gråter?
Med de orden gick hon ut från rummet och min förtvivlan visste inga gränser. Jag begärde att få träffa en läkare samma kväll och skrev ut mig. Jag återvände aldrig till avdelningen igen. Jag kände det som om jag inte ens hade rätt att sörja att min mamma var död.

Det har tagit lång tid efter det att ens våga känna sorgen efter det. Och den lilla flickan inom mig trängde undan den mer och mer. Det är kanske först nu som jag kan känna att jag har rätt till min sorg. Det lilla barn som bor i mig är fortfarande lika envist sökande. Hon vill inte tro att hennes hjältinna är borta för alltid, hon tror att mamma bara gömmer sig. Jag önskar att hon kunde få hitta mamma vid liv. Att vi kunde få dela alla tankar och känslor. Gråta ut hos varann. Jag önskar att vi hade kunnat reda ut livets knutar tillsammans, försonas.

Jag försöker försonas med mig själv idag. Ta hand om det jag har. Den familj jag har kvar, de vänner som jag älskar. Jag tänker att mamma bor inom mig, att vi kan försonas i mig. Där finner jag livet.

fredag 5 februari 2010

Tilläts aldrig sörja

Skribent: Innie Thérèse Nilsson
Tema: Sorg och Psykiatri
Redaktör: Amanda Duregård

Foto: Thérèse Nilsson

Jag tog emot samtalet från telefonskrubben på den psykiatriska akutavdelning där jag tvångsvårdats i flera månader. Över en sprakande telefonlinje berättade Calle att den hjärntumör han friskförklarats ifrån som trettonåring kommit tillbaka, och att han nu väntade på en akut hjärnoperation. Han befann sig på en avdelning tjugo mil från min, i den stad där han numera läste till läkare. Jag satt på golvet och gjorde allt för att inte bryta ihop inför tanken på att jag saknade alla möjlighet att komma och besöka honom. Jag försökte att hålla ihop mig själv när den rädsla jag i så många år tryckt undan plötsligt blivit verklighet. När jag till sist lade på luren rasade hela min värld.

Det var ett långt och tungt år. Framåt vintern blev det allt tydligare att den Calle jag så länge känt, älskat och hållit av inte längre fanns kvar. Han tappade förmågan att klara sig själv, kroppen var utmärglad och huden vit och skör. Talet och synen försämrades, både kort- och långtidsminnet var kraftigt påverkat och både hans armar och händer skakade så snart han försökte röra dem. Efter nio år tillsammans var vår gemensamma resa i livet över. Den första maj 2006 somnade han in efter en kort tid på sjukhus. När Calle dog hade han precis hunnit fylla 24 år.

Hans död förändrade min egen sjukdom radikalt. Inledningsvis övergav jag allt var självskador hette och övergick i stället till en renodlad sorg- och krisreaktion, men tyvärr gick det psykiatrin helt förbi. Två dagar efter hans begravning skrevs jag in på den psykiatriska avdelningen igen och trots att Calle nämns gång på gång i mina journaler var det ingen som verkligen förstod. Jag undrar om de egentligen var rädda att förvärra mitt självskadebeteende genom att validera min sorg, men att ignorera min sorg gav tyvärr motsatt resultat. Mitt behov av närhet, stöd, samtal och förståelse var ändlöst, jag saknade all förmåga att hantera starka känslor utan att ta ut det på mig själv och när jag väl försökte fick jag inget som helst gehör. Så jag började skada mig igen, och snabbt var min destruktivitet värre än någonsin tidigare. Ganska snart beslutades att jag skulle skickas till den rättspsykiatriska kliniken i Vadstena. De visade mig bilder på klinikens cykelverkstad där det arbetsterapeutiska arbetet bedrevs, och jag fick veta att jag skulle stanna där ”tills jag hade tagit mitt förnuft till fånga”.

Under fyra månader på sjukhuset grät jag vid två tillfällen, med huvudet djupt inborrat i min lika trasiga medpatients famn. I timmar grät och skrek jag ut min sorg medan personalen erbjöd mig en cocktail av lugnande preparat och frågade om jag kanske ville bli bältad en liten stund?

Min sorg hade så många bottnar, och jag plågades ständigt av dåligt samvete över min egen situation. Jag skämdes över mitt beteende då det kändes som att jag inte var sjuk "på riktigt". Jag hade gjort allt som stod i min makt för att skada min egen kropp och hade upprepade gånger försökt att avsluta mitt liv. Calle däremot kämpade i åratal mot en tumör som växte okontrollerat i hans hjärna - kontrasterna var plågsamma och svårhanterliga. Trots att jag idag vet att även jag var sjuk och på många sätt inte kunde klandras för hur min sjukdom tog sig till uttryck är det tankar som fortfarande kan plåga mig.

När jag ett halvår efter Calles bortgång kunde skrivas ut hade jag ett långt samtal med den dåvarande överläkaren. Han påstod sig inte ha förstått vilken nära relation jag hade till Calle och hävdade att om de bara vetat hade de behandlat mig annorlunda. Det hade betytt så mycket för mig att för en gångs skull bli bemött som en vanlig människa då min kris egentligen var högst normal. I stället blev även min sorg sjukdomsstämplad, ignorerad och förminskades. Jag tilläts inte ens att sörja min allra bästa vän på ett värdigt sätt.


onsdag 3 februari 2010

Jag ska kämpa. För mormors skull.

Skribent: Hanna Pilbom
Tema: Sorg och Psykiatri
Redaktör: Amanda Duregård

Foto: Erik Pilbom

Bilden är från hösten 1984. Jag är drygt ett år gammal och håller min mormor i handen - den handen skulle jag hålla i oräkneligt antal gånger under de kommande åren.

Jag minns det som igår. Den där vårdagen i maj 2002 då jag såg den vita lappen med de svarta bokstäverna på köksbordet. Och orden som uttalades: ”Mormor har cancer. Galopperande cancer.” Ett par veckor senare tar jag studenten och dagen efteråt sitter jag tillsammans med mormor i den gröna soffan hemma hos mormor och morfar. Vi har nyss sett på videofilmen från studentdagen och jag sätter min studentmössa på mormors huvud. Då viskar mormor i mitt öra: Nu har jag sett dig ta studenten, så nu kan jag dö i frid. Sedan lägger hon ett vitt pappershjärta i min hand och säger: ”Hanna, även om jag inte finns vid din sida, så kämpa. Kämpa för min skull, min älskade Hanna. Lova mig det...”

En månad senare är vi på Mallorca. Vi väntar på ett besked och en natt ekar pappas mobilsignal. Jag vaknar och vet direkt att nu har det hänt. Mormor är död. Jag ville inte tro att det var sant. Det kunde inte vara sant. Att somna om var omöjligt, men jag låg kvar i sängen och tittade upp i taket. Solen steg sakta upp över horisonten och spred sitt ljus på de vita golvplattorna. Fåglarna började kvittra i träden utanför och grannarnas barn lekte i poolen. Det var morgon. En ny dag. En ny, solig dag. Men jag kunde inte känna solens varma strålar. Jag kände över huvud taget ingenting, jag var varken arg, ledsen eller sorgsen. Alla känslor var bortblåsta. Jag var helt tom inombords och kunde inte prata, inte gråta, inte känna. Jag väntade på att mardrömmen skulle få ett slut. Jag väntade på att mormor skulle komma tillbaka. Senare på kvällen tittar jag ut genom fönstret. Det var först då alla känslor lossnade och jag förstod att min mormor, trygghetens livslina, var borta. Tårarna droppade ner på fönsterbrädan och jag förstod att ingenting någonsin skulle bli som det hade varit.

Min mormor var allt för mig. När hon dog, då dog en del av mig. Jag hade vid den tiden kämpat mot anorexi och självskadebeteende under åtta års tid. Jag var skör och helt plötsligt försvann den person som stod mig allra närmast, som gav mig kärlek och trygghet och som visste precis allt om mig. Vem kunde jag lita på nu? Hos vem kunde jag gråta? Och vem skulle trösta mig och skydda mig från mig själv? Hur skulle jag överleva utan min mormor? Utan hennes kärlek, varma omfamningar och lugnande ord? Jag hade min pojkvän, mina systrar och vänner runt omkring mig. Men ingen kunde ersätta min mormor. Det var ju hon som var min mamma.

Sorgen var tung och jag rasade ner i det mörka. Under en lång tid var min enda dröm att få återförenas med min mormor, men med tiden påmindes jag om vad jag lovat mormor den där dagen då vi satt i den gröna soffan. Jag hade lovat henne att aldrig sluta kämpa. Min räddning i sorgen var det vita pappershjärta som mormor gav mig. På hjärtat står det: ”Sluta aldrig kämpa. Jag finns här för dig. Jag älskar dig! Mormor.”

Mormors ord får mig att minnas de vackra stunder vi hade tillsammans, minnen som finns bevarade djupt inne i mitt hjärtas innersta rum. Orden har under de år som gått även gett mig ny kraft. Ny motivation. Och det gör de än idag. Med tanke på allt hon gjorde för mig under de 19 år vi fick tillsammans så är det det minsta jag kan göra för henne - att aldrig någonsin sluta kämpa.

måndag 1 februari 2010

Känslor är inte sjuka

Skribent: Amanda Duregård
Tema: Sorg och Psykiatri
Redaktör: Amanda Duregård


Foto: Erik Danielski, vilja84.se


Det är alldeles snart ett år sedan min nära vän, min dotters gudmor, gick bort. Jag tog det ganska bra, tyckte jag. Blev tyst, ordlös. Vad säger man? Hennes föräldrar, så lugna. Samlade. Jag bröt inte ihop. Hade nyss börjat plugga efter ett års sjukskrivning, och fortsatte som innan. Gick in i en svacka. Terminen slutade på låst avdelning, men jag vet inte vad som låg bakom fallet. Jag är så van att tolka alla slags obehagliga känsloyttringar som ångest, och van att svara på ångest genom självskador och självmordstankar. Kanske lät jag sorgen ta sig ett uttryck som jag kände igen. Jag sörjer förstås fortfarande. Oftast i små doser. När jag pratar med min dotter om hennes gudmor, gång på gång får förklara att det inte går att ringa till henne, nej, hon bor bara i våra hjärtan nu. När vi pratar om fester som vi haft - hon var alltid med. När vi funderar över någon vi kan ringa för att se på film ihop. Hon var den pålitligaste. Jag försöker att närma mig sorgen. Utan att omvandla den, utan att ducka.

Senare i veckan skriver Hanna Pilbom om en förlust som blev början på en ny svacka i ätstörning och nedstämdhet. Och till helgen skriver Innie (Thérèse Nilsson) om hur psykiatrin missförstod sorgen efter hennes fästman och planerade för överflyttning till Rättspsyk istället för att bejaka känslorna av förlust och sorg.

onsdag 27 januari 2010

Tema: Tanke, känsla, handling - Om insikter



Tema: Tanke, känsla, handling

Redaktör och skribent: Lisa Isaksson


Från Norstedts stora svenska ordbok:
insikt subst. ~en ~er
• uppnådd (djupare) förståelse av underliggande orsaker, samband e.d.; vanl. grundad på medvetet tankearbete
Under mina år med ätstörningar, självskadebeteenden, ångest och depression hände det många gånger att jag gick in i en offerroll och kände stor hopplöshet inför en situation som jag upplevde att jag inte hade kontroll över, och inte visste hur jag skulle förändra. Blotta tanken på förändring gav ju ångest trots att jag verkligen inte ville ha det som jag hade det. Stundtals hade jag glimtar av förståelse om att jag visst kan ta kontroll över situationen och förändra den om jag vill, men det var lättare att gömma mig bakom "jag kan inte" än att göra något åt det. För om jag verkligen kunde göra något åt det så hade jag väl redan gjort det, eller hur? Nja. Tröghet är en stark kraft och förändring därför svårt.

Men så småningom blev den där förståelsen starkare och det blev allt svårare att gömma mig bakom offerrollen, för jag kunde inte riktigt tro på den längre. Om mina beteenden var saker som jag gjorde, så måste det ju vara upp till mig att förändra dem - hur svårt eller lätt det än må vara. Det var faktiskt jag som svalt, kompenserade, skadade mig, gjorde alla de där destruktiva sakerna. Det var jag som valde. Någonstans där insåg jag att jag hade ett val, att jag kunde vara destruktiv eller inte. Det var en stor insikt. Och precis som definitionen ovan var det en djupare förståelse, en riktig aha-upplevelse av hur det ligger till.

Insikten väckte nya funderingar som jag försiktigt började smaka på, och som ledde fram till en ny medvetenhet om vad jag faktiskt kan åstadkomma i mitt liv. Det gick inte direkt, för även tankar är väldigt invanda och det kräver ett medvetet arbete att förändra dem; en insikt leder inte automatiskt till en förändring, men den öppnar dörren för en.

Som jag upplevt det är en insikt ett slags uppvaknande, när flera förståelsebitar sätts ihop och visar en större bild, en djupare förklaring av samband, orsaker och verkan. Det är både tanke och känsla; hjärna och hjärta. Ett ögonblicks total klarhet. Fröet till förändringen är sått.

Nästa inlägg: Från insikt till förändring


lördag 23 januari 2010

Steg ut i det okända

Skribent och redaktör: Therese Björck
Tema: När hjärtat slår ett extra slag


Jag hade länge svårt för att förstå människor som blev kära, tyckte att det pirrade i magen eller saknade någon redan efter en minut. Jag sade till dem att det var ju inte särskilt rationellt eller genomtänkt, den de saknade eller tyckte om hade ju både fel och brister och ville säkert bara såra dem ändå.

Nu i efterhand kan jag tycka att jag hade fel men också väldigt synd om mig själv. Att aldrig tillåta sig sakna någon, att aldrig bli glad för en komplimang när man klarar något som förut var omöjligt eller leta fel och brister hos andra vid umgänge blir så destruktivt, svart och slutet. Samtidigt tror jag att det var en försvarsmekanism jag aktivt använde mig av, för att slippa känna de där jobbiga känslorna (för oavsett om det var positiva eller negativa var de svåra att hantera) och för att slippa utmana min världsbild.

Nu har jag utmanat min världsbild många gånger om och det är jag både glad och tacksam över! Aldrig trodde jag att det kunde vara njutbart att känna starka känslor, eller att känna saknad efter någon eller något. Men så är det för mig! Jag känner att jag lever på ett helt annat sätt när jag vågar känna känslor, och det bästa är att jag vet både hur jag ska hantera dem men också att känslor kommer och går.

Några saker i mitt liv som får mitt hjärta att slå ett extra slag:
- Mina marsvin
- Min pojkvän
- En riktigt bra psykologibok
- Att träffa en vän som jag inte har sett på länge
- Valpar
- Att gå till universitet och känna att jag gör det jag vill
- Blomknoppar på våren
- Att känna att någon bryr sig om mig
- Solsken efter 17 dagars molnighet
- Stiftsbiblioteket i Linköping
- Att kunna översätta något från latin
- Spinning
- Riktigt bra musik
- Att dansa efter en lång tid
- Insikten om att det blir allt bättre

Foto: www.gettyimages.se