att förlora sin terapeut

Skribent: Lellan
Tema: Sorg och Psykiatri II
Redaktör: Amanda Duregård

Han stod där i korridoren och väntade på mig. Jag var inlagd och han hade tagit sig tiden att komma till mig. Han skulle bli min nya terapeut. Han hette Mats, var lång och hade en brun igelkotte frisyr. Han log till mig när vi hälsade första gången. Vilket smittade av sig ganska snabbt. Vi gick in på rummet och detta blev ett av våra många möten.

Mats kom och blev min räddare i många lägen. Aldrig hade jag upplevt någon terapeut som han, som verkligen lyssnade på mig, som förstod mig och ville göra allt för att hjälpa mig. Han lätt mig många gånger sitta över tiden om det behövdes. Han lätt mig krama han och han fanns där alltid. En gång sa han till och med till mig att jag kunde komma varje dag till han för att få en kram. Han kände av vad jag behövde och han fanns verkligen för mig. Hans möten betydde mycket för mig. Han fick mig att fortsätta att hoppas och han fick en liten livs gnista i mig. Jag kände att han brydde sig om mig och att han bara ville mig väl. Han gav aldrig upp hoppet om mig, hur många gånger jag än kom med nya sår på mina armar. Han sa att han alltid blev glad över att se mig och att han gillade våra möten. Jag kände att det var sant det han sa, för han var ingen som sa något "bara för att det skulle vara så" och det värme verkligen i mitt hjärta. Han hade ett hjärta av guld. Han var mänsklig och inte så strikt som många andra terapeuter är. Han fick mig att öppna mig mer än vad någon annan hade lyckas med.

Men en dag när jag kom för att träffa han, så var det inte som det skulle. När jag kom till receptionen för att anmäla mig, så bad de mig att vänta lite och sätta mig ner. Var är det nu då, tänkte jag. Tänkte att han kanske hade blivit sjuk och inte kunde komma. Kom ihåg att han hade varit lite förkyld, sist jag träffade han. Men så var det inte. Det var inte så enkelt. "Mats är död" det ekade till i mitt huvud och jag undrade vad det var hon sa. Om det var sant det hon sa. Jag förstod ingenting. Jag kom i chock och tårarna började att rinna. Detta får inte vara sant. Detta händer inte. Men det var sant allting. Jag skulle aldrig mer få träffa Mats igen. Aldrig mer. Min värld rasade.

Att mista en terapeut var för mig väldigt svårt. Jag hade fäst mig vid han och han var den som fick mig att andas vidare. Sorgen blev stor efter honom. Jag hade aldrig förlorat någon som låg mig så nära hjärtat, så chocken blev stor. Det var ju han som fick mig att leva vidare. Hur skulle jag klara mig nu? Hur skulle jag klara mig utan Mats? Vem skulle nu finnas där för mig? Jag kunde inte ta in att jag skulle klara mig igenom detta. Att det skulle bli bra igen och jag skulle få träffa en ny terapeut igen så småningom. Men han betydde ju så mycket för mig, så att hitta någon som var lika bra som han kändes helt hopplöst.

Hans annons om hans begravning stod i tidningen och det var en öppen begravning. Jag gick på den. Jag kände att det var viktigt att göra det, så jag kunde få ett avslut. Jag är glad över att jag gjorde det, trots att jag fick gå ditt där ensam och hur smärtsam det än var. Det var en mycket fin begravning och det hjälpte mig mycket i all sorgen.

Det har nu gått 14 månader sedan han dog. En ny terapeut har jag fått, som jag trivs med och tycker om. Men minnena finns kvar och jag kan sakna han än idag. Han har en plats i mitt hjärta och jag kommer nog aldrig att glömma honom.