Skribent: JozzAn
Tema: Att vara i förvirringen
Redaktör: Lisa Isaksson
Förvirrad till tusen
När jag gick i mellanstadiet fick jag alltid höra hur dålig jag var på olika saker. Jag var dålig på att göra mina läxor, matte var jag helt värdelös i och engelskan hängde jag inte med i. I var enda ämne som man hade då låg jag efter i. Min lärare var totalt ointresserad om hur jag mådde och hur jag hade det hemma och så vidare. Det var mer eller mindre kaos hemma. Min morfar hade dött på våren då jag gick i trean. När jag började fyran blev min mamma sjukskriven. Nu vet jag inte exakt när saker och ting hände men; min pappa blev arbetslös och min storebror flyttade hemifrån. Detta påverkade mig väldigt mycket, jag blev inte sedd hemma, det var ingen som frågade hur jag mådde. I skolan fick jag höra hur dålig jag var, inte konstigt att det blev min verklighet. Än idag påverkas jag av det som hände då. Jag tror inte på mig själv och jag är helt urusel i skolan, eller?
Det är här min förvirring kommer! Ända fram till i slutet av höstterminen förra året var jag totalt värdelös på matte. Jag kämpade på med matte B, jag höll på med kapitel 1, ekvationer, i 10 veckor. Efter det så lossnade något. Jag förstod plötsligt vad jag höll på med. Sakta men säkert började jag tycka att det var kul. Efter ett VG på ekvationer var min energi slut och jag gav mer eller mindre upp matten. Nu på vårterminen har jag fått en ny mattelärare (hon kom tillbaka från sin mammaledighet) och jag börjar tycka att det är roligt med matten. Jag längtar till mattelektionerna! Rent allmänt så flyter skolan på. Jag och min mentor lägger upp en plan så jag kan beta av mina rester som jag har i svenskan. Ett högt berg blir nästan ett minne blott! Jag får VG på nästa matteprov. Men jag blev inte glad. Jag hade gått runt och oroat mig för resultatet på det där matteprovet, när jag väl fick det och det visade sig vara ett vg som jag ville ha blev jag ledsen. Jag har gått runt och letat efter ett tillfälle att misslyckas. Det kan inte vara sant att allt fungerar, jag är ju helt värdelös på matte!! Det har jag fått höra så länge. Lika dant är det med inlämningsarbeten. Jag har aldrig kunnat göra dem förut, det har bara låst sig. Visserligen har jag fått mycket hjälp och stöd när jag fastnat för att lärarna vill att jag ska klara det. Jag är så ovan vid att lärarna vill mitt bästa och vissa av dem är beredda att ge allt för att jag ska klara av skolan, kunna få ut mitt slutbetyg.
Sedan jag började ettan när jag var sju år har jag hatat skolan. Jag har vantrivts och velat bli jättesjuk så jag skulle slippa den. Nu trivs jag i skolan, ja, jag till och med känner mig trygg där. Vissa dagar vill jag inte gå hem därifrån för att det är så tryggt. Jag förstår inte vad det är som har hänt. Att helt plötsligt börja tycka om skolan är för mig helt otänkbart, det måste vara fel på mig. Jag har en superbra mentor som stöttar mig hela tiden. Min mattelärare är även hon ett enormt stöd. I torsdags mådde jag så dåligt på grund av matten. När jag visade henne vad jag hade skrivit ner under lektionen blev hon inte arg på mig. Hon blev arg på de tankar som gör att jag inte kan få in att jag kan matte. Samtidigt så säger hon att hon inte tänker ge upp. Hon kommer att fortsätta kämpa för att få mitt tankemönster att ändra sig. Det får ta tid och det känns så otroligt skönt!
Det är så många dubbla känslor i mig. En del av mig vill tillbaka till allt mörker för att jag vet hur det livet fungerar. Visst, jag mådde inte bra men jag kunde hantera det livet, jag visste vad som väntade runt hörnet. Nu vet jag inte alls vad som kommer att hända. Depressionen börjar känna sig hotad och jag är räddare än någonsin. Rädd och förvirrad över vad det är som händer med mig. Går jag åt rätt håll nu eller kommer även denna väg att leda mig tillbaka till mörkret? Det finns även en del av mig som fått smaka på lyckan och som inte får nog av den. En del av mig som vill vara lycklig hela tiden och aldrig känna sig ledsen och deppig igen. Jag vet att en "frisk" människa måste känna både glädje och sorg, lycka och olycka. Jag vet att jag måste tillåta mig att känna mig ledsen utan att det betyder att jag är nere på botten igen. Men sedan finns den där delen av mig som kallas känslor. Den känner kaos! Jag känner inte igen mina känslor alls. Men jag ska försöka se detta positivt, att depressionen håller på att utrotas. Kanske, kanske vågar jag hoppas på att detta är vändningen. Trots att allt jag känner är kaos och förvirring så kanske detta är den gången det faktiskt vänder. Vem vet?
//
JozzAn
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar