Den skrämmande förvirringen

Tema: Att våga vara i förvirringen

Skribent och redaktör: Lisa Isaksson

Under mina år på andra sidan om den där mörka spegeln var det jätteviktigt för mig att ha koll på tillvaron. Från början var det till och med kontroll jag kände att jag behövde, men det insåg jag under årens lopp var lite omöjligt att ha. Att kontrollera något innebär ju att man kan styra över det, och så allsmäktig blir man inte ens av en ätstörning. Men koll kunde jag försöka ha, och i en tillvaro som hela tiden balanserade på gränsen till kaos var denna koll otroligt viktig. Det var som mitt sätt att hålla ihop mig, och därmed tillvaron. Till min koll hörde bland annat att veta vem jag var, veta vad jag skulle göra i olika situationer och att ha svar.

I en sådan situation, där koll är absolut avgörande, blir förvirring givetvis oerhört skrämmande. Förvirring innebär ju att man inte vet, inte har svaret. Men samtidigt kan man inte förändra särskilt mycket utan att gå igenom åtminstone en stunds förvirring. Så fort vi utsätter oss för att göra något på ett nytt sätt blir det ett ögonblicks förvirring tills vi hittar lösningen eller svaret på hur vi ska göra.

Sett ur det här ljuset är det inte konstigt att steget bort från självsvält och självdestruktivitet var förknippad med ett rejält motstånd och stort obehag mot att inte i förväg ha svaren. För det första visste jag inte ens om det gick att bli fri(sk), för livet har inte något facit som jag kan bläddra fram till och i förväg se svaret, och den här processen handlar om att våga tro på och kämpa för något utan garantier; om att själv skapa ett mål och se till att jag når det. Men frågetecknen var fler än så: Vem var jag som fri(sk)? Vem skulle jag vara? Vad skulle jag göra då, i stället för alla de där destruktiva sakerna? Vad ville jag med livet när mål och mening inte längre handlade om saker som gick att mäta eller väga eller om att förinta mig själv?

Förvirringen var till en början total. Plötsligt tvingades jag att ifrågasätta mig själv och allt det jag hade trott var jag. Efter att ha vuxit upp i en ätstörning och i ett självdestruktivt tänkande kunde jag till en början inte se vad som var jag, min egen personlighet, och vad som var den där ätstörda, utslätade, platta identiteten som är en mycket dålig ersättning för en äkta personlighet. Jag hade helt enkelt tappat bort väldigt mycket av mig själv genom att inte bejaka den som var jag. Och även om jag kände efter och tänkte efter och rannsakade mina känslor och tankar efter det som "kändes sant", så tog det tid. Jag är inte tålmodig och var därför jättefrustrerad över att inte direkt hitta svaren.

När jag vågade stanna upp och stå kvar i skogen av frågetecken, acceptera att det är så det är och måste vara här och nu för att jag ska kunna skapa mig ett nytt, friskt liv med en frisk identitet, i stället för att uppleva frågetecknen som hot, så kunde jag ett efter ett räta ut dem. Svaren dök faktiskt upp, jag hade faktiskt en egen personlighet och identitet som nog alltid hade funnits där innerst inne, och det gick riktigt bra att leva utan att ha totalkoll över tillvaron.

Det bästa rådet jag kan ge till dig som står inför det här vägvalet och tycker att ovissheten och förvirringen skrämmer är att ge dig tid. Inget sker över en natt, men det innebär inte att det inte går. I stället för att låta dig skrämmas av alla frågetecken, fundera över vart du vill komma och hur du vill känna när du når dit. Ge dig själv en känslobild av det där målet du har, slut ögonen och verkligen bada i den känslan. Kom sedan ihåg den, så att du kan gå tillbaka till den när rädslan över ovissheten och förvirringen slår till. För i den där känslan av att vara vid målet finns säkert många fler av de där svaren som just nu kan verka helt omöjliga att hitta. Våga tro på att du också kan göra frågetecken till utropstecken!