Veckans tema: Fördomar om psykisk ohälsa

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Fördomar om psykisk ohälsa
 Redaktör: Jessica Andersson

För två veckor sedan uppmärksammade vi på SHEDO kampanjen #psynligt som har spridit sig i sociala medier den sista tiden. En kampanj som handlar om att visa att psykisk ohälsa har flera ansikten och att krossa fördomarna som finns i samhället om hur psykisk ohälsa ser ut.

Då detta är ett aktuellt ämne just nu tänkte jag att vi den här veckan ska fortsätta prata om fördomar som finns kring psykisk ohälsa. Därför vill jag gärna höra om dina tankar kring fördomar och psykisk ohälsa. Har du mött några fördomar i samhället, av en vän eller någon på jobbet? Tycker du att det finns många fördomar eller stereotyper om hur psykisk ohälsa ser ut eller ska vara? Har du själv haft eller har du fördomar? Vad tror du är det bästa att göra för att försöka krossa fördomarna som finns?

Släng gärna iväg ett mail med dina tankar eller åsikter till blogg@shedo.se

Kärlek!

Jag är så rädd att förlora mig själv

Skribent: Maria
 Tema: Sjukdomsidentitet
 Redaktör: Jessica Andersson

Jag vågar inte bli frisk. Jag tror inte det handlar om min sjukdomsidentitet utåt, för utåt ser jag inte sjuk ut. Jag har en fin fysik och ser frisk och sund ut. Det handlar om min självbild, den som sjuk.

Vem är jag om jag slutar träna? Vad har jag då, som jag kan berätta om, se utveckling i? Vad har jag kontroll över, om jag slutar kontrollera maten?

Min sjukdom är min trygghet; jag är inte alltid sjuk, men någonstans har min sjukdom alltid följt mig i bakhuvudet, ända sedan tonåren. Mellan återfallen, går jag alltid lite på helspänn för när Han ska sätta sig på min axel igen, men när Han väl är på plats, då smeker Han mig ömt och Han berömmer mig när jag följer Hans order.

Jag är så rädd att förlora mig själv, om jag släpper taget om Honom, och jag vill ju fortfarande vara… jag. Tänk om jag blir någon annan, om jag blir frisk? Den friska Maria är kanske en helt annan person? Tänk om jag inte trivs med henne? Tänk om hon gör val som den sjuka Maria inte skulle gjort?

När jag räknar, kommer jag fram till att jag varit sjuk i kanske tretton, fjorton år. Åtminstone tio av dessa år har sjukdomen legat latent, men den har alltid funnits med i bakhuvudet. Det absolut minsta jag kan komma fram till, är sju år av sjukdom, varav åtminstone tre år som verkligt sjuk. Aktivt sjuk. Även när sjukdomen legat latent, vågar jag påstå att jag har varit sjuk. I halva mitt liv, har sjukdomen funnits med.

Halva mitt liv. Det är en lång tid. Mycket Maria som hunnits med. Hur skulle en frisk Maria levt? Skulle jag vilja leva så? Vilka val hade hon gjort? Var skulle jag vara idag?

Men viktigast: Vart skulle den friska Maria leda mig imorgon? Vill jag verkligen veta det? Vågar jag det?

När jag slutade identifiera mig med sjukdom och slutenvård

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Sjukdomsidentitet
 Redaktör: Jessica Andersson

Som jag berättade om tidigare i veckan så har jag lämnat min sjukdomsidentitet. Lämnat den jag var i många år. Egentligen handlade det om mitt tankesätt och inte om hur andra såg på mig. Om jag hela tiden ser mig som sjuk, så gör såklart andra i min närhet det också. Då blir jag bara sjuk sjuk sjuk och inte Jessica som egentligen är tusen fler saker än en diagnos eller två.

När jag flyttade till mitt behandlingshem och bestämde mig för att lämna det sjuka och destruktiva så hamnade jag i en identitetskris. Hela jag, hela mitt inre och hela mitt liv blev som en enda stor kaotisk röra. Jag visste inte vem jag var eller hur man ens tänker när man inte dygnet runt fokuserar på sjukdomar eller självskadebeteenden. Under alla mina år som sjuk så trodde jag att jag bara var det, att jag inte hade någonting mer.

Idag vet jag att det är annorlunda. När jag bröt mig ur, kämpade mig loss och förändrade mig själv så insåg jag vem jag var, bortom alla diagnoser. För man är aldrig sina diagnoser, sitt mående eller sina beteenden. Jag har alltid varit Jessica, en glad och social tjej. När jag kom till behandlingshemmet 2012 bestämde jag mig dels för att lämna självskadorna, men också för att förändra mitt tankesätt. För mina tankar gjorde mig sjukare.

När jag sakta började bryta mig loss från min sjukdomsidentitet så växte Jessica. Jag hittade nya saker att göra, saker som jag brann för och älskade. Jag försökte förminska det tomrum som skapades efter många år med psykisk ohälsa. I början var jag både tom och förvirrad. Jag hade ingen aning om vem jag var när jag inte längre skadade mig själv. Men tiden visade det. I samband med att jag slutade skada mig själv så mådde jag också bättre. Och ett bättre mående gjorde att jag också orkade intressera mig för andra saker, vardagliga saker. Jag skapade mina egna projekt, engagerade mig i andra människor. Jag hittade någonting som jag älskade, och någonting som var jag. Någonting som inte var sjukt. Och ju mer jag jobbade med det här, desto mer stabil blev min identitet och nu har jag verkligen hittat mig själv, den jag vill vara.

Från att ha en identitet som sa sjukdom, sjukhus, diagnoser och självskadebeteende fick jag en identitet som en tjej som är glad och social och brinner för att hjälpa andra människor. En tjej som är drivande och är engagerad i psykisk ohälsa. Och det här är jag, på riktigt. Den jag vill vara. Och både mitt beteende och mina tankar har förändrat mig själv. När jag slutade identifiera mig med sjukdom och slutenvård så blev jag också friskare.

Det är skillnad på att vilja vara sjuk och på att inte våga bli frisk

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Sjukdomsidentitet
 Redaktör: Jessica Andersson

"Jag kan inte" sa jag om och om igen på hundra olika mottagningar. Även att en stor del av mig längtade bort ifrån min depression, mitt självskadebeteende och mina ätstörningar så kändes det omöjligt. Det här var ju jag. Det fanns ingen annan Jessica än hon som åkte in och ut på sjukhus, hon som mådde dåligt, hon som skadade sig själv. Jag och mina vänner hade ju inte ens någonting annat att prata om än hur jag hade det på sjukhuset när de ofta hälsade på mig på psykiatrin. Detta var jag, och hur gärna jag än ville - så kunde jag inte bli frisk. För då skulle ju hela jag försvinna.

Så kände jag under många år. Och så länge jag tänkte så var det också omöjligt för mig att lämna det sjuka och ta mig över på andra sidan. Det spelade ingen roll hur många olika psykologer jag fick träffa, hur många gånger jag var inlagd. Det spelade ingen roll vilka mediciner jag fick. För jag vågade inte lämna det sjuka.

Idag har jag en helt annan identitet. Som jag trivs med, till och med älskar. Att sitta fast i en sjukdomsidentitet är ofta svårt och väldigt jobbigt. Jag fick ofta höra att jag ville vara sjuk. Det ville jag inte. Jag vågade bara inte lämna mig själv. Och det är skillnad, på att vilja vara sjuk och på att inte våga bli frisk. Men det gick. Jag bröt mig ur min identitet, skapade mig en ny. Jag förändrade hela mig själv. Lämnade den jag hade varit i åtta år. Det var läskigt och hemskt då och då, men också det bästa jag har gjort. Hur jag gjorde och hur jag tänkte ska ni få höra om senare i veckan. Men kom ihåg - det går!


Har du några tankar eller känslor kring ämnet sjukdomsidentitet? Maila gärna in dem till blogg@shedo.se

Veckans tema: Sjukdomsidentitet

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Sjukdomsidentitet
 Redaktör: Jessica Andersson

Hej vänner! Jag hoppas att ni har en fin start på veckan. Den här veckan tänkte jag att vi skulle prata om sjukdomsidentitet på bloggen. Jag tror att vi är många som kan känna igen sig i detta ämne. Jag har också fått uppfattningen om att det kan vara svårt att prata om det här, svårt att erkänna för sig själv eller andra att man har en sjukdomsidentitet. Därför tycker jag att det är extra viktigt att ta upp det, både för att skapa förståelse men också för att fler ska kunna känna - du är inte ensam.

Känner du igen dig i begreppet sjukdomsidentitet, eller har du andra tankar om ämnet? Ni är varmt välkomna att maila in era ord till blogg@shedo.se. Kom ihåg att du kan vara anonym här på bloggen.

Kram och kärlek!

Vårkänslor

Skribent: Jessica Ahlbom
 Tema: Ljuset efter mörkret
 Redaktör: Jessica Ahlbom

Jag älskar våren! Efter att ha dragits med vintern och mörkret under några månader är det fantastiskt att vakna upp på morgonen och se att det är ljust ute! Att kunna gå ut och hitta blommor i trädgården och slippa alla tunga, tråkiga vinterkläder. När jag ser att snön börjar smälta och dagarna blir längre och ljusare, blir jag genast på bättre humör.
Ta den här veckan till exempel! Där jag bor har snön kommit och gått lite som den känner för, och speciellt denna veckan. Så fort snön smälte och solen kom fram och sken en dag, mådde jag genast mycket bättre än de dagarna som de hade varit molnigt och snö. Lite solsken gör mig så otroligt lycklig. Efter att mer eller mindre ha suttit inlåst i mitt rum hela vintern, är det otroligt upplyftande när man börjar se de första vårtecknen. Att se solen komma fram och lysa en hel dag. Bara att kunna känna den där underbara, fantastiska och framförallt varma vårsolen skina i ansiktet är den mest fantastiska känslan i hela världen. Den slår kärlek, lycka, vad som helst. Ingenting gör mig så lycklig som den första varma vårsolen. Jag hittar energi som jag inte visste att jag hade. Jag får en lust att gå ut och göra saker, träffa människor, ta långa promenader, allt man kan tänka sig! Det är inte det att jag inte träffar folk på vintern eller när det är mörkt, men nu har jag större lust att leta mig ut ur huset och uppleva världen eller vad man ska säga.
Jag tror inte att jag har tagit så många promenader i skogen som jag har gjort nu de senaste dagarna. Om det är någonting som gör att man blir på bättre humör så är det långa promenader i vårsolen! Så om jag ska ge dig ett tips på vad du ska göra så fort du får chansen - ta på dig skorna, ladda telefonen med den bästa pepp-musiken, spela den på hög volym och ut och njut av det fantastiska vädret! När det är sol, lite varmt och du får chansen, ta den. Gå ut, även om det bara är en liten stund, och njut! Jag är säker på att det kommer att göra dig på lite bättre humör.

Veckans tema:Ljuset efter mörkret

Skribent: Jessica Ahlbom
 Tema: Ljuset efter mörkret 
Redaktör: Jessica Ahlbom

Hej alla fina! Förlåt att jag är lite sen med veckans tema, men jag har haft världens feber i början av veckan! Men nu kör vi som vanligt igen! Veckans tema kommer att vara Ljuset efter mörkret. Det är fritt hur du väljer att tolka veckans tema. Kanske är det en upplevelse, en person eller en känsla? Kanske någonting helt annat! Jag ser fram emot att läsa era tankar och känslor den här veckan. Adressen är precis som alltid blogg@shedo.blogg.se
Ta hand om er! 
Varma kramar, 
Jessica Ahlbom

#psynligt

Redaktör: Jessica Andersson

Idag lanserade ungdomar.se, Föreningen Tilia och Fryshusets Nätvandrare kampanjen #psynligt. Vi på SHEDO vill såklart uppmärksamma denna kampanj som går ut på att krossa de föreställningar och fördomar som finns kring psykisk ohälsa i samhället.

I de flesta fall kan man inte se vem som mår dåligt eller lider av psykisk ohälsa på olika sätt. Att se glad ut är inte det samma som att vara glad eller må bra. Att ha svart hår och piercingar behöver inte betyda att man är drabbad av psykisk ohälsa. Psykisk ohälsa har många ansikten och med kampanjen #psynligt hoppas vi nu på att en ökad förståelse om ämnet ska spridas och att fördomarna kring hur psykisk ohälsa ser ut ska brytas.

Vill du också vara med och visa att psykisk ohälsa har flera olika ansikten?
Ta en selfie och tagga den med #psynligt på Instagram, Twitter eller Facebook. Skriv gärna några ord om dig själv och hur du gör för att må bra. Det går också bra att maila in bilder till psynligt@ungdomar.se

Ett kollage med utvalda bilder från kampanjen kommer senare att skickas till medier, kommuner, skolor och andra som kan ha en ensidig bild av hur psykisk ohälsa ser ut.

Mia Skäringer: Lyckofasaden tar död på oss

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Medias guldkorn
 Redaktör: Jessica Andersson

"Visa tänderna nurå Skäringer, får vi se hur glad du är, skriker fotografen. Och jag känner mest för att börja gråta. Jag har inga stora vulgära skratt på gång. Jag orkar inte visa pillerillen i gomsvalget. Måste jag skratta så stort frågar jag. Vi vill gärna se tänderna svarar fotografen. Vi har direktioner från chefredaktören att få se lite tänder på framsidan. Och om inte ögonen hänger med då tänker jag? Kom igen då Skäringer får jag se ett stort skratt nu. Och jag ler tills det darrar i mungiporna.

Och på min blogg fick jag flera gånger frågan varför jag inte skrattar oftare och större, varför jag aldrig verkar vara glad. Ursäkta mig men jag är inte kroniskt lycklig. Jag är liksom känslor som kommer och går. Stora. Små. Rädda. Modiga. Svaga. Starka. Kåta. Vilda. Ömma. Ibland lyckliga.

Och jag vill för allt i världen inte odla någon bild av mig själv som så jävla glad. Lyckad. Perfekt. Så jag säger till fotografen. Nej. jag orkar inte storflabba med tänderna i dag. Jag ler litegrann, så mycket jag har belägg för och det får räcka. Jag är ingen gulletussa. Snarare ganska spyfärdig på bilden av kändismorsan med tusen järn i elden: amma-knulla-baka-träna-separera-festa-shoppa-turnera samtidigt. Och allt med detta stora hysteriska leendet på läpparna.

Och i det vi kallar vår verklighet säger vi som oftast: Jättebra. Det är jättebra. Hela tiden detta jättebra på frågan hur vi mår. Och ibland känns det som om hela livet är ett hetsigt avsnitt av Parlamentet. Komiker som tävlar om vem som är roligast och på tid, fast vi är riktiga människor som försöker bräcka varandra i lycka. Det ena panoramafönstret vetter in mot det andra.

Och titta vad lyckliga vi är när vi bygger ytterligare en altan fast vi redan har tre, för att vi aldrig orkar ligga med varandra längre, för att vi inte kan kommunicera. Bygg in, bygg ut, bygg bort, täck över och bit ihop tills amalgamet gräver sig ner i hjärtat, för nu är det VM i vem som kan hålla upp fasaden bäst och längst. Och på var sin sida av Grand Canyon står Tabita och Gulletussan. Gulletussan, som kommer bära sitt tjocka lager foundation med sig ner i graven och Tabita, som inte ens vet vad fasad är, som inte bryr sig ett skit. Jag tänker ofta på vems barn som kommer få gå i terapi. Gulletussans ungar eller Tabitas? 

Jag tror att upprätthållandet kan ta död på vad som helst. Människor, relationer och livslust. Att överputsade fasader kan vara livsfarliga. Därför skrev jag ofta om min skilsmässa på bloggen. Om min sexlust som kommer och går. Om min pappa som hade alkoholproblem. För att låta andra känna igen sig i mig och därmed avdramatisera sånt som är svårt men ändå tillhör iallafall mitt liv mycket mer än stora hysteriska gapflabb.

Och en dag tog jag ett kort på min vanliga mage. Magen som fött barn. Och jag blev fullkomligt överöst av brev från kvinnor, för att de plötsligt insåg att de inte var ensamma om sina degmagar. Att hon den där Skäringer på tv har en sån mage som jag. Att hon hade en alkoholiserad pappa. Att hon har skilt sig. Att hon inte alltid har sexlust. O my god. Hon är som jag. Inte alltid så jävla glad.

Vi är så ovana, så svältfödda på oförställdhet och verklighet i det som visas upp i medierna - och i det vi visar upp inför varandra. Det behövs bara en vanlig liten degmage för att vi ska känna relief. Jag är alltså inte ensam om att tycka att sårbarheten är fan så mycket sexigare än stora vulgära tillgjorda flabb. Så, ska vi sluta och jämföra oss så mycket med varandra och vara oss själva en stund innan vi dör? (Ibland klarar jag det inte alls, då får jag värsta återfallet och köper en tröja för tusen spänn bara för att jag är så rädd att inte duga.)"

Såhär skrev Mia Skäringer i Expressen februari 2009. Jag kan inte annat än hålla med om att mångas liv är uppbyggda på liknande sätt. Att hela samhället handlar om att vara gladast, rikast, ha finast jobb, bäst barn med fina betyg och gärna massor med vänner. Även dem helt "perfekta". Men vart tar vi vägen då? Som att vi slutar leva våra liv och endast strävar efter att leva upp till andras krav. Det är okej att känna. Att vara både ledsen och glad. Att ha en värdelös dag, att gråta i skolan, att vara missnöjd. Att svara: Jag mår inte så bra istället för att le med tänderna och säga "allt är perfekt" när någon frågar. Om man mår dåligt alltså. Vi är inte mer än människor, och vi ska heller inte vara det.

Mia Skäringer skrev också en bra krönika i aftonbladet om dieter och kroppsideal. Den har cirkulerat runt i de flesta sociala medier den senaste veckan. Har du missat den? Här kan du läsa.

Fler män söker stöd för ätstörningar

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Medias guldkorn
 Redaktör: Jessica Andersson

I dagens expressen kan vi läsa om Erik som drabbades av ätstörningar när han var 17 år gammal. Och för honom fanns det en skam. Ätstörningar är väl bara ett tjejproblem?

Att ta upp detta ämne i media är både viktigt och bra. För att visa att ätstörningar varken är skamligt eller en tjejsjukdom. Vem som helst kan drabbas, i vilken ålder som helst. Artikeln ger oss också hoppfulla siffror.

"På tio år har antalet män som söker vård för ätstörningar tredubblats. Nu håller skamstämpeln på att suddas ut och fler vågar söka hjälp"

Det finns hjälp att få. Det är ingen tjejsjukdom. Och tummen upp för att detta lyfts i media i kampen om ett förändrats samhälle där fler vågar söka hjälp!

Vill ni läsa hela artikeln så hittar ni den här.

Veckans tema: Medias guldkorn

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Medias guldkorn
 Redaktör: Jessica Andersson

Ofta pratas det i dagens samhälle om hur media påverkar oss. Det finns också omtalande diskussioner om hur media bidrar till många negativa aspekter i våra liv. Att media påverkar oss är vi nog alla överens om men det här veckan tänkte jag att vi skulle bortse från allt det negativa vi påverkas av, och istället fokusera på riktiga guldkorn inom media. Det kan till exempel handla om ett bra reportage du har läst, om någon journalist som har väckt bra uppmärksamhet, en träffsäker artikel eller en person i media som har berört dig. Egentligen kan det vara vad som helst som handlar om bra saker du har uppmärksammat i media.

Ni är välkomna att maila in era tankar, åsikter, texter eller kanske en länk till en bra artikel. Adressen är som vanligt blogg@shedo.se

Kram kram kram!

Alla med ätstörningar är skinn och ben

Skribent: Maria
 Tema: Myter om självskadebeteende och/eller ätstörningar
 Redaktör: Jessica Andersson

Jag har ett komplicerat förhållande till mat. Det är ett tillstånd som går i perioder. Fram till för ett och ett halvt år sedan, åt jag det mesta och tränade ett par, tre gånger i veckan. Det hade jag då gjort i runt fyra år.

För ett och ett halvt år sedan, halkade jag tillbaka in i det tillstånd jag varit fyra år tidigare. Jag började hoppa över måltider, jag åt alldeles för lite när jag väl åt, och jag började träna mer. Naturligtvis gjorde detta att jag rasade i vikt. Detta var inget jag märkte själv, åtminstone inte på samma sätt som alla andra.

Det är hit jag vill komma. Jag har aldrig varit mager. Jag har, i nuläget, en kropp som ser sund ut. Jag är stark, jag har kroppsfett där det behövs och jag orkar springa ett par mil i ett svep. Vissa dagar äter jag fullt normalt; jag kan ta en fika, jag kan äta en normalstor måltid, jag kan äta flera måltider på en dag. Å andra sidan, kan jag gå en hel dag utan att äta speciellt mycket, och sen träna under dagen och kvällen. Men jag är inte fri från min ätstörning, långtifrån. Jag är mitt i den. För varje tugga jag tar, börjar jag fundera på hur jag ska få bort den.

Min kropp är min bästa vän, för jag kan göra nästan vad jag vill med den. Jag är i fin form. Visst, jag har inga magrutor, inget tight gap, inga tydliga muskler. Men jag kan arbeta tungt i ett stall en hel helg, jag kan leka med barnen på mitt jobb, jag kan lyfta dem högt. Jag kan springa en halvmara. Min kropp är också min värsta fiende. Just för att den är så stark, och ser så välbyggd ut. Ingen som ser mig utifrån, kan ana att jag har problem med maten. Den som inte vet skulle aldrig kunna tro att jag tränar ohälsosamt mycket.

Jag har hört det sägas, så ofta. "Du ser ju inte ut att ha en ätstörning". "Du ser ju sund ut". Folk i allmänhet kopplar gärna ätstörningar till anorexi, för det syns. Jag har aldrig haft anorexi, men i perioder har jag pressat min kropp till det yttersta. Jag har haft en ätstörning i halva mitt liv. I fjorton år har den kommit och gått. Jag är inte mager, men det är likväl en ätstörning jag har.

Jag vill bara be hela världen att lägga ner alla fördomar kring det här. Tro aldrig, aldrig att ni kan se, vem som har en ätstörning. Tankar syns inte, ni kan inte se, vad som rör sig i mitt huvud när jag biter i en smörgås. Ätstörningar sätter sig på fysiken, men de är inte fysiska sjukdomar. De startar i huvudet, det är där de hämtar kraft. Alla som är underviktiga, har inte ätstörningar. Många överviktiga har också ätstörningsproblematik. Det syns inte utanpå. Tro aldrig det.

Fem myter om självskadebeteenden

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Myter om självskadebeteende och/eller ätstörningar
 Redaktör: Jessica Andersson

"Självskadebeteende är en psykisk sjukdom"
- Nej, beteendet i sig är ingen sjukdom. Men många som skadar sig själva lider av olika typer av psykiska problem, som kan vara en sjukdom. Men själva handlingen är ingen sjukdom.

"Om man tar bort allt material som används för att skada sig själv skulle beteendet försvinna"
- Tyvärr är det omöjligt. Det finns många typer av självskadebeteenden. Många kopplar enbart ihop självskadebeteende med att skära sig själv, men självskadebeteenden kan också vara någonting som inte syns utanpå.

"Självskadebeteende är ett misslyckad självmordsförsök"
- Självskadebeteende och självmordsförsök är två helt olika saker. Många som skadar sig själva beskriver det som ett sätt att orka leva - inte ett sätt att dö. Men det är också viktigt att ta upp att självskador kan leda till döden och på så sätt bli ett självmord, men många som skadar sig själva gör det inte för att dö.

"Endast unga tjejer skadar sig själva"
- Självskadebeteende förkommer i alla åldrar och hos både killar och tjejer. Det finns inga exakta siffror på hur vanligt problemet är i olika åldrar och hos olika kön, mycket för att det finns ett stort mörkertal. Om man tittar på vilka som söker/får vård för sina självskador är det dock flest tjejer. Men det är viktigt att ta upp att även vuxna människor skadar sig själva och här kan vi också knyta tillbaka till det jag skrev ovan - ett självskadebeteende kan vara så mycket mer än att skära sig själv.

"Lider man av ett självskadebeteende har man borderline"
- Självskadebeteende är precis som det låter - ett beteende där man medvetet skadar sig själv. Borderline (emotionell instabil personlighetsstörning) är en personlighetsstörning där ett av många symptom kan vara ett självskadebeteende. Självskadebeteende kan förekomma hos personer med en rad olika psykiatriska diagnoser, men också personer utan en diagnos kan skada sig själva.

Average is beautiful

 Redaktör: Jessica Andersson

Ätstörningar ökar. Ätstörningar går ner i åldrarna. Fler och fler har ångest över sina kroppar, mat, träning eller all vikthets som cirkulerar i dagens samhälle. Vad detta beror på finns det många tankar om, men en del handlar nog om samhällets skeva kroppsideal. Dagens unga och många vuxna kämpar för att leva upp till ett ideal som inte är rimligt, sunt eller bra.

Vi på SHEDO vill gärna uppmärksamma designern Nickolay Lamm som bestämde sig för att kämpa för att skapa ett bättre kroppsideal. Idag möts många barn av dockor redan i tidig ålder och Barbie som har funnits med i många generationer bidrar inte till ett sundare kroppsideal. Nickolay Lamm ville ändra på det här och har nu skapat "Average Barbie" - en docka som har kroppsproportioner som speglar en genomsnittlig kvinna på 19 år i USA. En kroppsform som både är mer realistisk och sund.

Vi säger tummen upp till Nickolay Lamm för det här fantastiska projektet och självklart hoppas man på att få se fler liknande projekt i framtiden - allt för att kämpa för ett friare samhälle med sundare kroppsideal.

Alla som skadar sig själva vill ha uppmärksamhet

Skribent: S
 Tema: Myter om självskadebeteende och/eller ätstörningar
 Redaktör: Jessica Andersson

Sedan jag var ungefär tretton år gammal har myten om att självskadare vill ha uppmärksamhet från samhället florerat i min omvärld. På biologilektionen stod min lärare längst fram i klassrummet och pratade om att tjejer som skär sig vill bli sedda. Att de vill att folk ska se hur de mår. Jag stirrade rakt ut i tomma intet, medan känslorna stormade inombords. Jag hade precis börjat skära mig och det kändes så skönt varje gång, men efteråt kastades jag ner i ett svart hål av skam och rädsla för att bli upptäckt. Samtidigt stod min lärare där framme och sa att en självskadare vill ha uppmärksamhet. Var jag inte en självskadare då, med andra ord? Jag kände mig mer utanför än någonsin, inte ens skära mig kunde jag göra ordentligt. Under mina tonår eskalerade mitt självskadebeteende till nya nivåer hela tiden, men jag dolde det alltid väldigt noggrant så att ingen skulle få reda på vad jag höll på med. Inombords kände jag mig kluven i två delar, jag passade inte in med de normala ungdomarna och inte heller hos de som också skar sig men visade det öppet. Jag stod någonstans mitt emellan, ensam i mitt egna mörka gränsland. 

Det jag fick lära mig i klassrummet den dagen har påverkat mitt självförtroende avsevärt, jag hade nog vågat be om hjälp för flera år sedan om det inte varit för att jag slitits mellan olika förvirrade känslor, för vem vore jag om jag bad om hjälp för mitt självskadebeteende, som jag egentligen inte ville ha uppmärksamhet för? Dessa ångestfyllda, motstridiga känslor kämpar jag med än idag.

På ett forum stötte jag på en tråd som handlade om en människas personliga åsikter om självskadebeteende. Personen menade att alla som skadar sig i slutänden vill ha uppmärksamhet. Jag förklarade att jag aldrig bett om hjälp, att jag aldrig varit en börda för samhället utan att jag har bitit ihop medan jag alltid visat hänsyn gentemot andra. Tänk om samma hänsyn visats mig? Tänk om jag, när jag för en gångs skull burit någonting kortärmat, inte skulle behöva utstå stirrandet tills jag känt mig tvingad att gå och byta om? Tänk om det funnits en annan kunskap inom området självskadande, så att man sluppit leva med både självhatet inifrån och skuldkänslorna för vad omvärlden tycker. Tänk om. Det är en värld som jag längtar efter att få ta del av.

Veckans tema: Myter om självskadebeteende och/eller ätstörningar

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Myter om självskadebeteende och/eller ätstörningar
 Redaktör: Jessica Andersson

Hej på er! Jag hoppas att ni har en bra start på mars. Nu är det ny vecka och därför ett nytt tema! Den här veckan tänkte jag att vi skulle prata om myter kring självskadebeteenden och/eller ätstörningar. Om man inte vet så mycket om dessa typer av problematik är det ju lätt att man kanske lyssnar på vad man hörde någon säga på bussen eller i klassrummet. Detta innebär också att det finns en hel del myter ute i vårt samhälle om både ätstörningar och självskadebeteenden, och därför tänkte jag att vi ska försöka bryta dem den här veckan! Och jag vill gärna ha er hjälp. Har du stött på någon myt kring ämnet som du skulle vilja berätta om? Eller har du ett påstående som du inte riktigt vet om det är en myt eller inte? Skicka gärna ett mail till blogg@shedo.se så kan vi tillsammans försöka hitta klarhet i olika påståenden om självskadebeteenden och ätstörningar.

Men vad är en myt egentligen? Ordet myt kommer från grekiskan och betyder "berättelse". Kort och gott kan man säga att en myt är en felaktig berättelse eller ett felaktigt påstående. Det är också vanligt att en myt är spridd till allmänheten och kan få många att tro på saker som inte riktigt stämmer, någonting som kan bli problematiskt inom bland annat psykisk ohälsa. Men det var ju just det vi skulle jobba emot den här veckan!

Ta hand om er och jag hoppas att vi hörs!

Jag kommer aldrig glömma det första samtalet

Skribent: Jessica Ahlbom
Tema:Erkänna erkänna för sig själv
Redaktör: Jessica Ahlbom 

Hej Jessica, Sofie heter jag. Vad kan jag hjälpa dig med? Hur kommer det sig att du sitter här idag? 
Vissa samtal glömmer man så fort man har haft dem. Andra kan man återge ordagrant flera år efter att man har haft dem, och de känns som om man precis har avslutat dem.
Ett samtal som jag kan berätta i detalj idag, även om det var flera år sedan det faktiskt ägde rum, är mitt första samtal med min psykolog. Mina föräldrar hade bokat en tid och berättat vad jag hade för problematik, så jag antog att hon visste. Men när jag satte mig i stolen på hennes kontor för första gången bad hon mig att berätta hur allt låg till. Och då började jag berätta allt. Hur jag tänkte, hur jag kände, vad jag hade för problematik.
När jag satt där på hennes kontor och berättade för henne, berättade jag även för mig själv. Det var första gången jag sa orden högt. Det var första gången jag erkände att jag hade ett problem, dels för mig själv, men även för andra. Någonstans under det där samtalets gång insåg jag att det jag sa, var saker som jag aldrig hade sagt förut. Jag hade aldrig sett det som ett problem, och ännu mindre ett problem som jag själv hade.
Men under samtalets gång lyckades jag berätta om den problematik jag hade, och även själv inse hur det låg till. Efter det kändes det, klyschigt nog, som om en sten hade lyfts från mina axlar. För det fanns hjälp och nu kunde jag göra någonting åt det. Det här skulle jag klara av.

Veckans tema: Erkänna för sig själv

Skribent: Jessica Ahlbom
 Tema: Erkänna för sig själv
Redaktör: Jessica Ahlbom

Hej alla fina!
Nu är det en ny vecka, och då är det dags för ett nytt tema. Den här veckan ska vi vara ärliga mot andra, men kanske mest mot oss själva. Temat kommer vara Erkänna för sig själv. Vare sig man är anhörig eller själv drabbad av psykisk sjukdom, är det ibland svårt att erkänna för andra, men kanske mest för sig själv, att man själv(eller någon man älskar) har ett problem, eller lider av en sjukdom.
Den här veckan ska vi göra det. Erkänna, acceptera och sedan börja resan att gå vidare. Kanske är det någon som vågar ta det första steget och erkänna och acceptera den här veckan? Jag kommer dela med mig av mitt erkännande, och jag hoppas att det är fler som vill göra det samma! Jag ser fram emot att läsa era texter. Adressen är som alltid blogg@shedo.se

Ta hand om er!
Varma kramar, 
Jessica Ahlbom

Ärlighet mot närstående

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Relationer och psykisk ohälsa
 Redaktör: Jessica Andersson

Jag ljög om allt och ändå var jag så arg på att ingen förstod. Hur ont det gjorde. Hur svårt det var. Jag kunde inte berätta, säga sanningen om smärtan. Därför ljög jag. För mig själv och för många runt omkring. Och samtidigt som jag inte sa sanningen så var jag förbannad på att ingen visste och såg min verklighet. Men hur skulle de kunna förstå, om jag inte berättade?

Jag insåg tillslut att en viktig del för att få en fungerande relation i många fall är ärlighet. För det var först när jag berättade sanningen för skolan, familjen, mina vänner och jobbet som jag kunde känna förståelse och stöd. Det var då mina nära började se hur jag hade det, och då var vi på samma plan, jobbade på samma nivå.

Att vara ärlig om hur man tänker och känner, om beteenden och situationer är inte alltid det lättaste. Jag tyckte då att det var lättare att skylla på feber när jag inte orkade åka till jobbet på grund utav ångesten. Men tillslut orkade jag inte med min ensamhet längre, jag orkade inte med lögnerna. Då sa jag som det var. På många platser i mitt liv. Jag berättade för mitt jobb, för min skola. För mamma. Hur jag kände, tänkte, mådde. Och trots att det var jobbigt, jävligt och smärtsamt - så var det ännu svårare att vara ensam med det som gjorde ont.

Jag tror att det är viktigt att förstå varandra i en relation. Vare sig det handlar om en förälder, vän, pojk- eller flickvän eller arbetskollegor. Och för att kunna förstå varandra på riktigt, krävs det ofta ärlighet. Jag förväntade mig att alla skulle förstå mig, trots att jag vägrade berätta hur jag hade det. Men det är inte lätt. Många gånger är det otroligt svårt, men jag tror att det är en viktig del även för tillfrisknande. När jag berättade för min omgivning försvann ett kilo betong från mina axlar och plötsligt kunde jag bara vara jag. Känna som jag kände. Och kom i håg att dina känslor är okej.

Borderline-mamman

Skribent: Ann-Ki Lindbom
 Tema: Relationer och psykisk ohälsa
 Redaktör: Jessica Andersson

Många människor som jag träffar, både i den fysiska tillvaro och även här i cybervärlden, brukar fråga mig hur det är att vara nära anhörig till en person med diagnos Borderline, att vara mamma till en dotter som så många andra finner som en omöjlig uppgift att vara ett bra stöd till när tillvaron tycks hänga på en skör liten tråd. Svaren på alla frågor som ställs, finns egentligen bara ett svar och det är att berätta hur det hela en gång började och vart vi just nu befinner oss.

I början av 1990-talet blev jag mamma för andra gången. När min dotter var liten tjej var hon sprallig, glad, nyfiken och full av energi. Utåt sett såg väl vår familj, på fyra personer, ut som vilken som helst. Men bakom stängda dörrar, mellan fyra väggar i vårt hem var det långt ifrån idylliskt. Mannen jag var sambo med hade en gammaldags syn på hur man uppfostrar barn och även en förnedrande syn på kvinnor. Jag gjorde mina ständiga försök att frigöra mig ifrån denna man som hade ett järngrepp om både mig och barnen, speciellt om vårt gemensamma barn.

Vad vår gemensamma dotter till exempel fick höra varje dag under flera år ifrån sin biologiska pappa var: väx upp ungjävel, så jag slipper se dig! Det förkom flera andra obehagliga situationer, som var extremt påfrestande för båda mina döttrar och mig. Men jag avstår ifrån att gå in nåt närmare på allt som inträffade. För det är alldeles för påfrestande för mig och skulle jag vilja delge helheten, kan jag lika gärna skriva en hel bok om vad som skedde.

Min eviga kamp att skydda vår dotter var som att klä på sig rollen som en tapper krigare med svärd och sköld. Till slut tog jag mod till mig och i samma stund som han blev "utkastad" för femte-elfte gången, tog jag kontakt med myndigheterna, då hade vi varit sambo i tio år och det var väl då som det riktiga kriget bröt ut, mellan honom och mig. Två långa år kämpade jag i vårdnadstvisten som resulterade i att mannen i fråga fick ingen umgängesrätt, men att vi vuxna skulle ändå har gemensam vårdnad om dottern.

Ensamstående med två barn, en som precis hade börjat skolan och en som var tonåring, båda med olika behov av sin mamma var en utmaning, men hellre den utmaningen än att ha ett monster boende under samma tak.


Vårt Möte Med BUP
När min dotter var nyss fyllda 8 år fann jag henne en dag stående i köket och med båda händerna omsluten med ett stadigt grepp om en stor kökskniv riktad rakt mot hennes bröstkorg. Sakta närmade jag mig henne och lugnt och försiktigt tog jag kniven ifrån henne och samtidigt frågade jag henne varför hon hade tagit kniven ifrån lådan. Hon tittade på mig med livlösa ögon och sa: mamma, jag vill ha ett nytt liv! Länge och väl satt jag och pratade med henne och hon fick även själv berätta vad hon kände och tänkte och hennes berättande ord hade ett tydligt budskap. Hon var rädd! Hon var livrädd att hennes pappa skulle komma och ta henne och att hon aldrig mer skulle få vara med mig, hennes egen mamma.

Paniken inom mig växte och i min desperation tog jag kontakt med BUP. Svaret jag fick när jag ringde var att väntekön till att få ett besök var på tre månader! Jag trodde inte mina öron hade hört rätt. Vid den här tidpunkten levde min pappa och han höll på att gå i tusen bitar när han hörde mig berätta om hur vi hade det och hur jag hade blivit bemött av BUP. Min pappa var författare, får kanske tilläggas och han satte sig till rätta och skrev ett långt brev till BUP. Dagen efter tog BUP kontakt med mig och vi fick en tid veckan därpå.

Besöket på BUP där jag och min dotter fick träffa en barnpsykolog och en barnläkare gav inte mycket. Så länge jag lever, kommer jag aldrig glömma de orden dom sa till mig innan dom tackade för att vi hade kommit dit. Jag fick en lätt klapp på min axel och dom tittade på mig med tindrande ögon och la sina huvuden på sned och så sa den ena av dom: ja, du... barn har ju sådana fantasier i den där åldern och du ska se att det växer nog bort. Va?... sa jag så att det ekade mellan de vitmålade kala väggarna. Jag protesterade och höjde rösten och sa: jag har en dotter till och mig veterligen har hon aldrig gjort eller sagt något så som hennes lillasyster nu visar och känner och visst har barn fantasier och pratar om döden. Men det gör dom i utvecklingsfasen i 4 års åldern. Min dotter är 8 år! Vi fick en ny tid veckan därpå....

Så här många år efteråt har jag bara en sak att uttrycka, när det gäller hur man som förälder blir bemött på BUP och det är: lekstuga! Något stöd och någon form av hjälp fick vi aldrig. Utan jag fick ständigt och jämnt bara höra att jag var ju så klok, förståndig, lyhörd och en förstående förälder.

När min dotter var 12 år fick hon sin första panikångestattack och när hon var 14 år hamnade hon i sin första psykos. Jag, en mamma, som ovanpå allt var ensam, fick agera efter egen förmåga och med de kunskaper som jag själv har av att må känslomässigt dåligt och det var kanske väl att jag hade den kunskapen och den förståelsen, därför kunde jag stötta och hjälpa min dotter. När hon var drygt 17 år gammal tog hon sitt första suicid försök. Jag larmade ambulans och satt hela natten och vakade över min djupt sovande dotter. Plötsligt vaknade BUP och förstod att min dotter behövde hjälp och hon var inlagd i tre veckor.

En månad efter min dotter hade firat sin 18-års dag fastställde en läkare på vuxenvårdens psykiatriska kliniken att hon har diagnos Borderline. Helt utan kunskap om denna diagnos påbörjade jag min analytiska och utforskande resa i att engagera mig i att läsa och prata med alla som hade erfarenheter kring Borderline. Men den största kunskapen jag fick, var att lyssna och att vara närvarande medmänniska till min egen dotter. Hennes eviga kamp, blev även min!

Att bevittna denna ständiga känslomässiga berg-och-dalbana som svänger från ljus till mörker från den ena timmen till den andra, kan vara svårt för många att förstå. Min egen dotter ställde själv frågan till mig vid ett tillfälle när hon mådde bättre: hur orkar du mamma? Visst kan man undra!

Jag vet nu av min erfarenhet och i alla möten jag har haft med andra människor, att dom flesta orkar inte och ger upp till slut. Men jag själv ställde inga frågor till mig själv, gång på gång tänkte jag: Jag vill förstå! Min kärlek till min dotter har givetvis varit och är fortfarande den största och starkaste kraften jag bär och därför kan jag inte släppa efter och ge upp. Det skulle jag uppleva som om jag gav upp hela livet.

Det livet som jag en gång gav min dotter.

Jag Är Bara Mamma
Alla har vi dåliga dagar och bra dagar, för så är livet! Just nu känns min tillvaro som rena rama soppan, det finns många tankar i huvudet på mig, en del positiva och en del i den andra riktningen. Människor i allmänhet och speciellt dom som känner mig personligen har uppfattningen om att jag är en humoristisk glädjespridare och en stark person. Så därför väljer jag, här och nu, att delge er alla läsare, att just nu finns det icke mycket glädje i mitt inre, många mörka tankar har tagit över i min värkande skalle.

För att inte skapa en alldeles för stor förvirring, vill jag ge er alla en kort resumé. Hösten 1997 utsattes jag för ett grovt våldsövergrepp och min tillvaro vändes till ett rent helvete. Jag har under många långa år fått mycket stöd och hjälp och jag kan nog sitta här och påstå att jag har nog provat de flesta läkemedel som finns mot ångest. Först drabbades jag av posttraumatisk stress, vidare i diagnosen tillkom paniksyndrom och slutligen tillfördes också kronisk ångest och agorafobi. Var sjukskriven under två långa perioder. Försökte återgå till arbetslivet... Hösten 2007 ville Försäkringskassan pröva "mitt fall" och se hur min arbetsförmåga var. Jag gick en utredningen i flera veckor och fick prata med en massa olika människor och jag testades hit och dit. Alla på rehab-centrat och handläggare på Försäkringskassan var överens. Jag blev förtidspensionerad!

Till en början kan man som förtidspensionär känna sig som stämplad, man ställs utanför, är icke duglig som individ. Bara detta kan få en att må sämre. Men jag samtalade med en arbetsterapeut som fick mig att ta detta beslut ifrån myndigheterna på ett mer positivt sätt. Hon sa: Att din arbetsförmåga är nedsatt gäller ju bara i arbetslivet, du som människa har så mycket andra kvalitéer som du kan ägna dig åt i din framtid. Hennes motivering och uppmaning till mig var att syssla med mitt kreativa, att måla, teckna och att skriva.

Många av er som känner mig vet att jag har en dotter som fick diagnos Borderline konstaterad av läkare samma sommar som hon nyligen firade sin 20 års dag. Jag med min erfarenhet, att må dåligt, har för min dotter varit en positiv resurs, jag har alltid funnits där för henne och hon i sin tur har alltid visat sin uppskattning och sin kärlek till sin mamma. Att två människor med olika diagnoser bor under samma tak kan i längden vara påfrestande för alla inblandade. Så därför fick jag våren 2012 fatta ett beslut som var nog det största beslut jag någonsin fått ta. Att min dotter och jag inte kan bo tillsammans!

Psykvården öppnade en vårdplanering på min inrådan och Socialförvaltningen blev inkopplade. Allt gick plötsligt så fort... Min dotter tilldelades en träningslägenhet sommaren 2012. Till en början gick det ganska så bra... Men allt eftersom veckorna gick blev det bara värre och värre. Hon mådde allt sämre och min oro var definitivt befogad. Jag hade inte en enda lugn stund, 24 timmar om dygnet fanns hon i mina tankar och jag cyklade hem till henne dagligen.

Till slut efter många telefonsamtal och en bunke e-post skickande vaknade Socialförvaltningen och psykvården och förstod att min dotter sakta men säker höll på att ta livet av sig. Jag föreslog då ett behandlingshem. Min dotter flyttade dit den 24 oktober 2012 och sommaren 2013 påbörjades utslussning till en ny träningslägenhet.. Hon mår bättre och vi har idag en fin relation, så som mor och dotter bör ha. Men visst följer den ständiga rädslan mig än idag. Men jag är inte längre en sjuksköterska, apotekare, psykolog och väktare på nåt vaktbolag.

Jag är bara mamma!

Det är svårt att hitta tillbaka till sig själv igen! Vem är jag? Vad vill jag och vad kan jag göra? Det är inte lätt att plötsligt bara vara mamma!

Kram från Ann-Ki

Jag minns hur det var då, men idag är det bra

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Relationer och psykisk ohälsa
 Redaktör: Jessica Andersson

Alla år med olika diagnoser och problem, sjukhusinläggningar och självmordsförsök har såklart tagit på mig, mina närstående och våra relationer. Det är jag som har varit sjuk, men det har påverkat väldigt många i mitt liv. Jag minns när mamma har gråtit på en avdelning efter att hennes dotter var nära att mista livet och jag minns när mina vänner har gråtit och bett mig äta i rädsla av att hjärtat ska sluta slå. Jag minns alla gånger som alla jag älskar har hälsat på mig på sjukhuset och alla gånger jag bara har skrikit och ljugit.

Det har varit svåra år för oss alla. Min familj har haft så ont. Mina vänner har gråtit av oro. Och mitt i alltihopa har jag kastats mellan sjukhus, ångest och behandlingar.

Att vara förälder till ett barn som mår dåligt och skadar sig själv måste vara otroligt svårt. När jag var i tonåren och mådde som sämst så upplevde jag mycket bråk hemma. Då tyckte jag att mamma och pappa hade fel i precis allting - men nu i efterhand så förstår jag hur svårt dem hade det. Och jag förstår hur svårt det har varit för alla i min närhet.

Det värsta jag har upplevt i samband med mina psykiska problem och i relation till andra, har varit just alla lögner. När jag hade anorexia så ljög jag precis hela tiden. Om precis allting. Jag var så rädd och så inne i min ätstörningskarusell att hela livet bara gick ut på att ljuga. Om vikt, mat, träning. Lite på samma sätt har det varit med mina tidigare självskador. Jag har varit så rädd att hela livet bara gick ut på att dölja mitt självskadebeteende och matintag. Jag var arg hela tiden, hade ångest dygnet runt.

Idag är det bra. För att mitt liv har ordnat upp sig och för att jag mår bra. För att mina närstående inte behöver vara riktigt lika oroliga längre. För att jag är mer mogen och stabil. Det är så skönt att träffa kompisar och prata om annat är sjukdom. Att inte en hel fika behöver bestå utav att berätta hur kaotiskt mitt liv har varit sedan vi sågs senast. Jag och mina föräldrar har det också bra idag. Jag har skapat en vuxenrelation till dem och vi bråkar inte längre. Stackars mamma behöver inte gråta på mitt rum på sjukhuset. För det finns inget sådant rum, och ingen behöver längre vara ledsen för att jag är sjuk.

 

När man är sjuk eller har problem så är det också ofta svårt för många i ens närhet. Men hur kaotiskt man än har haft det, så går det ofta att laga ihop det igen. Att få det bra. Jag är så otroligt tacksam till alla som har stått ut i mitt liv genom alla år, genom allt kaos. Som inte lämnade mig. Som kämpade med mig trots att jag vet att många i min närhet egentligen inte orkade. Och jag kan också garantera er att mina närstående är lyckligast i världen för att jag mår bra idag och är så mycket friskare. Fast den som är allra allra lyckligast för det - det är jag.

Veckans tema: Relationer och psykisk ohälsa

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Relationer och psykisk ohälsa
 Redaktör: Jessica Andersson

Hej vänner! Nu är det ny vecka - och nytt tema! Den här veckan tänker jag att vi ska prata om relationer i samband med psykisk ohälsa. Jag tror att det kan vara svårt för många med sina relationer när man mår dåligt och/eller har ett självskadebeteende eller en ätstörning. Jag vill gärna höra om dina erfarenheter av relationer i samband med psykisk ohälsa. Hur har din relationer påverkats? Har du några tips på hur man kan göra för att förbättra sina relationer? Adressen är som vanligt blogg@shedo.se

Ta hand om er så länge!

Det är viktigt att inte vara tyst - att bemöta ätstörningar

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Hur tycker du man ska bemöta självskadebeteende och ätstörningar?
Redaktör: Jessica Andersson

Nu har vi pratat i veckan om att bemöta självskadebeteende. Sista dagen för veckans tema vill jag också prata om hur man på bästa sätt kan bemöta ätstörningar. Det som glädjer mig är att det i dag finns en hel del information och tips om hur man som närstående borde bemöta någon som har ett komplicerat förhållande till mat. Frisk & Fri - Riksföreningen för ätstörningar har en bra sida för närstående där de ger konkreta tips, har mentorer som kan hjälpa till, anhöriggrupper och dessutom en bok "En närståendes handbok". Allt detta hittar ni här.

Hemsidan ätstörning.se har också mycket information och tips, både om ätstörningar generellt, behandling men också det viktiga bemötandet. Här hittar ni mer information om det.

Hur vill man då som sjuk bli bemött? Det är såklart högst individuellt. Men jag tänkte berätta vad jag tycker har varit bra i det bemötandet som jag har fått.

Först och främst så upplever jag att det har funnits ett bättre bemötande för min tidigare ätstörning, än mitt tidigare självskadebeteende. Jag har fått känslan och uppfattningen om att det är mer accepterat, både i samhället och inom vården, att ha en ätstörning - än att skada sig själv genom att till exempel skära sig. Jag har träffat på människor som har sagt "Men vad jobbig du är. Ät bara". Men i det stora hela har jag fått mer konkret hjälp och bättre stöd för mina ätstörningar än mitt självskadebeteende.

Det finaste har ändå varit hur min syster och hennes man hanterade min anorexia. Det var sommaren 2012 och jag var väldigt sjuk. Levde i min egna värld och stängde ute alla i min närhet. Jag ljög. Hela tiden ljög jag. Om vikten, träningen, maten. Jag ville inte träffa någon, bara vara ensam och ifred med mitt mående, min ångest, min viktnedgång. Men min syster och hennes man vågade göra det som ingen annan vågade. Många gick på tå runt mig och min sjukdom, men aldrig min syster och min svåger.

De ringde ofta. Frågade om vi skulle ses. Mest handlade det om att de ville se till att jag åt någonting. Jag sa alltid nej. "Jag är inte hemma", "Jag hinner inte, "Jag har precis ätit middag". Lögnerna var större än vad sanningen var. Men min syster och min svåger såg igenom mig. De dök upp i min lägenhet. Tog med mig ner till bilen och körde mig hem till dem. La upp mat till mig, såg till att jag åt. De fanns där, kramade mig och vägrade se mig gå under totalt. Jag hatade dem då. Jag var så arg, så ledsen, så ångestfylld. Jag upplevde det som kaos och totalt fruktansvärt.

Idag är jag frisk och ytterst tacksam. Och stolt. Jag är så otroligt stolt över dem som vågade. Som inte tittade bort. Ibland är det lättare att blunda, och även om jag mitt i min sjukdom hade önskat att de hade gjort det - så är det ett svek. Att låtsas som att man inte ser. Det är nog det som har gjort mest ont om jag tänker på hur jag har blivit bemött av samhället och vården, både för ätstörningar och självskadebeteende. Dem som har sett - men varit tysta. Blundat och låtsats som ingenting.

Jag minns en gång för många år sedan när jag var på vårdcentralen och skulle ta blodprover. Då skar jag mig i armarna och hade sådan ångest för att dra upp tröjan och få nålen i armvecket. Jag var så rädd för vad sjuksköterskan skulle säga och jag föreställde mig allt möjligt. När blodprovet var klart gick jag därifrån med tårar i ögonen. Inte för vad sjuksköterskan hade sagt - utan vad hon inte hade sagt. Hon tittade, men hon sa ingenting. Jag var ett barn som gjorde mig själv illa, och hon var tyst. Det är det som är sveket.

Hur jag tycker självskadebeteende ska bemötas inom psykiatrin

Skribent: Anneli
 Tema: Hur tycker du man ska bemöta självskadebeteende och ätstörningar?
 Redaktör: Jessica Andersson

”Sluta med det där barnsliga beteende”, ”det är bara omoget”, ”du har ingenting att må dåligt för”, är kommentarer som jag har fått under alla mina inläggningar på slutenvårdsavdelningar. Ibland, eller rättare sagt ganska ofta känns det som om personalen inom psykiatrin inte har tillräcklig kunskap när det kommer till självskadebeteende, utan det känns mest som om de tycker att man skadar sig för att få uppmärksamhet. Ibland känns det som om de tänker ”jaha ännu en till självskadare”.

Jag upplever att det finns bristande kunskap när det kommer till självskadebeteende inom sjukvården, i alla fall inom vuxenpsykiatrin (förmodligen inom barnpsykiatrin också). Ofta får jag känslan av att personalen tycker att det är ett barnsligt beteende, att självskadeproblem är ett problem man har i tonåren och inte borde ha som vuxen.

Eftersom jag kommer att arbeta med barn i framtiden har jag fått kommentarer att jag inte kan ha en massa skärsår på armarna. Visst förstår jag att jag inte kan ha det och jag kämpar hela tiden mot självskador. Jag brukar få frågan om jag vill sluta självskada, och det är klart att jag vill det, men det är kämpigt att sluta. Det blir ju som ett missbruk och missbruk är svåra att ta sig ur. Men det finns verkligen guldkorn i psykiatrin, som peppar en att sluta, försöker få en att tänka annorlunda och som får en att orka kämpa lite till och lär en strategier för att vinna över ångesten.

Sättet jag skulle vilja bli bemött på är att de ska vara engagerade personer som vill förändra något, som vill hjälpa någon att komma ur detta beteende. Jag vill inte höra att jag ska växa upp, att mina armar kommer bli fula (för det är jag faktiskt medveten om). Jag vill höra att jag klarar det här, någon som uppmuntrar mig när jag har gjort framsteg. Jag vill ha någon som faktiskt ser att jag kan göra framsteg och bekräftar det. Ibland behöver man någon som bara hejar på en.

Det var jag som självskadade, men det fanns alltid ett varför

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Hur tycker du man ska bemöta självskadebeteende och ätstörningar?
  Redaktör: Jessica Andersson

Jag minns alla som skrek på mig, såg ner på mig. Alla som inte orkade. Som tyckte att jag var dum och egoistisk. Hur kunde Jessica fortsätta skada sig själv när hon visste hur många som led utav det? Är man egoist då? Många tyckte nog att jag var det. Det var inte bara mitt liv som gick sönder.

Men just alla sekunder när människor har varit arga på mig har bara försvårat hela min situation. När någon skriker på mig så skakar jag, mår illa, svettas och börjar gråta. Jag hatar det. Och när människor har skrikit på mig för att jag har skadat mig själv, så har jag bara fått ännu fler självskadeimpulser.

Jag förstår nu i efterhand, att många av skriken handlade om panik och oro. Jag förstår det, men trots det så tycker jag inte att det är rätt att vara arg på någon som gör sig illa medvetet. Jag tror inte att rätt metod är att bråka, skrika, hota. Jag tror att det är bättre att ge en kram, torka tårarna, försöka prata om det och se till att personen som skadar sig själv får hjälp.

Jag var aldrig egoist. Jag var inte dum. Det var jag som självskadade - men det fanns ett varför. Jag gjorde aldrig det som en rolig sak, aldrig för att skada någon annan, även om jag vet att det var just det jag gjorde. Men aldrig medvetet. Jag ville det aldrig. Jag ville bara vara alla till lags, och ändå skrek människor på mig. Av panik, smärta, oro och ångest. Men för varje besviken blick, för varje bråk, för varje sekund av hat så gjorde livet ännu mer ont och det enda som fanns där var självskadorna.

Det blev en ond cirkel av alltihopa. Idag är jag helt fri från självskador och jag vet att jag aldrig kommer skrika på någon som har skadat sig själv. Jag kommer aldrig hota, bråka eller anklaga. Det gör ont att stå bredvid och se på. Självklart är det fruktansvärt och frustrerande. Men det sista man behöver med all den ångest som ett självskadebeteende oftast för med sig, är känslan av hat. Jag hatade redan mig själv så mycket och önskar att alla hade kramat mig istället, sagt att det blir bra tillslut.

Veckans tema: Hur tycker du man ska bemöta självskadebeteende och ätstörningar?

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Hur tycker du man ska bemöta självskadebeteende och ätstörningar?
  Redaktör: Jessica Andersson

Hej vänner! Jag hoppas ni har det bra. Ofta pratas det om hur man inom vården ska bemöta psykisk ohälsa, och den här veckan tänkte jag att vi skulle prata om bemötandet av självskadebeteende och ätstörningar i allmänhet. Hur tycker du man ska bemöta någon med den här typen av problem? Har du egna erfarenheter?

Ni får gärna mejla in era tankar om veckans ämne till blogg@shedo.se

Många kramar till er!

Jag vill känna att jag lever

Skribent: Jessica Ahlbom
 Tema: Det jag önskar om framtiden
  Redaktör: Jessica Ahlbom

Jag vill resa. Uppleva saker. Träffa nya, fantastiska och roliga människor. Jag vill göra så mycket! Jag vill se och uppleva allt. Jag vill inte vakna upp en morgon och inse att hela mitt liv har passerat, utan att jag har gjort och upplevt allt man kan tänka sig. 

Jag vill hålla om mina vänner, och spendera tid med dem jag älskar. Jag vill inte ångra någonting när jag är gammal. Jag vill se tillbaka på mitt liv med ett leende, och känna att jag verkligen levde fullt ut.

Jag vill hitta någon att dela mitt liv med. Någon som jag inte vill spendera en dag utan. Någon som jag kan bråka om tvätten med, tjafsa om disken med, klaga på att hen aldrig håller reda på sina saker och lämnar sina skor framme i hallen.

Jag vill vara frisk. Jag vill vara en förebild och jag vill hjälpa. Jag vill ha mitt drömjobb, förhoppningsvis har jag det snart. 

Jag ger aldrig upp mina drömmar, jag kommer alltid kämpa för dem. Framtiden blir vad man gör den till. Jag ska göra den så bra som möjligt.

Veckans tema: Det jag önskar om framtiden

Skribent: Jessica Ahlbom
 Tema: Det jag önskar om framtiden
Redaktör: Jessica Ahlbom

Hej alla fina ni!
Hoppas att ni har det bra och njuter av livet! Jag vet att jag gör det, även om det är mycket med skola och jobb nu. Då kan det vara skönt att koppla av och tänka på någonting annat, och det tänkte jag att vi ska göra den här veckan. Veckans tema är "Det jag önskar om framtiden", och nu ska vi drömma, hoppas, be och bygga ihop vår egen framtid! Hur vill du att din framtid ska se ut? Om du fick bestämma helt själv, hur vill du att ditt liv ska utvecklas? Kanske är du mitt uppe i din dröm och lever den redan fullt ut?
Den här veckan sätter fantasin gränserna, och kanske kan lyckas någon förverkliga sina drömmar om några år, vem vet?

Ta hand om er!
Varma kramar, 
Jessica Ahlbom

För att jag ska hålla mig lugn

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Ledighet och stress
 Redaktör: Jessica Andersson

Jag älskar att ha fullt och saker att göra hela tiden. Och samtidigt kan jag vara en person som stressar upp mig. För att detta ska gå ihop har jag hittat en nödvändig sak i mitt liv som jag aldrig skulle kunna klara mig utan: En kalender. Jag har två, en för "vanliga" saker och en för skolan. En del kan nog tycka att jag är lite överdriven med det där, för jag måste skriva upp allting som jag ska göra på en dag. Till exempel kan det se ut såhär:
Skola
Promenad
Vika tvätt
Betala räkningar
Ringa mamma

Ja, jag skriver upp allting. Överdrivet? Kanske. Men det är mitt sätt att hålla alla bitar på plats och inte bli stressad. Om jag inte skulle hittat mitt sätt att hantera alla saker jag ska göra så hade jag antagligen inte kunnat göra så mycket som jag gör. För jag är som sagt en person som stressar upp mig ibland, och stress kan också påverka mitt psykiska mående väldigt negativt. När jag accepterade att det var så, att jag var en stresskänslig person så började jag genast tänka på allt jag inte skulle klara av att göra på grund utav stressen. Sedan insåg jag att stresskänslighet inte behöver betyda att man inte klarar av stressade situationer - bara att man kanske behöver en ordentlig planering för att få det att fungera eller någonting annat som är bra för just dig. Så har det varit för mig i alla fall. Och jag är ytterst tacksam till min lilla svarta bok som det står 2014 på.

Att lämna allt och bara vara ledig

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Ledighet och stress
 Redaktör: Jessica Andersson

Jag är en tjej som älskar att ha fullt upp och ha många projekt på gång. Att ha en kalender full med saker veckans flesta dagar. Men nu när jag har varit i Sälen ett par dagar så inser jag också hur skönt det är att vara ledig. Inte så länge, men ett par dagar. Att släppa alla krav, alla måsten och lämna kalendern hemma. Ovant och nästan lite obehagligt - men viktigt. För oftast är det ju så, om man lämnar kraven ett tag så längtar man tillbaka till vardagen. Jag har njutit av ledigheten, men nu vill jag bara komma hem till mina fullspäckade dagar igen.

Ibland kan det ju vara lättare sagt än gjort - att lämna allt och bara vara ledig. I dagens samhälle har ju många med sig jobbet hem genom till exempel mejlen via mobilen. Man blir alltid uppdaterad på vad som händer. Jag vet många i min närhet som gör så, har med sig jobbmejlen även under en semester. Men behöver detta alltid vara negativt? Jag har haft den här diskussionen med några av mina närstående som tar med sig jobbet på semester och jag har undrat, är det verkligen bra? Jag har ofta fått svaret att det gör dem lugnare. Att kunna vara uppdaterad ger mer frihetskänsla än att inte veta vad som händer på till exempel arbetet. Att inte veta vad som händer kan ju i sig bli en stress. För något år sedan var jag tveksam till detta, men idag är jag nog lite likadan. Jag tycker om att hålla mig uppdaterad även när jag är ledig. Om det är bra eller dåligt finns det nog många olika åsikter om. Kanske är det väldigt individuellt? Jag tror att det är viktigt att hitta en balans som är bra för just dig.

Vad tror du om detta fenomen? Att såpass många tar med sig jobbet/andra krav med sig hem under semester och ledighet? Är det bra eller dåligt? Jag vill gärna läsa era åsikter och tankar - så släng gärna iväg ett mejl till blogg@shedo.se

Veckans tema: Ledighet och stress

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Ledighet och stress
 Redaktör: Jessica Andersson

Hej på er! Den här veckan sitter jag i ett snöigt Sälen och har semester! Därför tänker jag att veckans tema ska handla om just det, att vara ledig och om stress. Vad brukar du göra för att stressa av? Tillåter du dig att vara helt ledig ibland och släppa alla måsten? Är du stresskänslig? Tycker du att samhället generellt är för stressigt? Jag vill gärna läsa om era tankar, upplevelser och kanske tips som handlar om ledighet och stress. Som vanligt är adressen blogg@shedo.se

Stor kram!

Min resa mot ett friskt liv är det bästa som har hänt mig

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Det bästa som har hänt mig
 Redaktör: Jessica Andersson

Jag trodde att det var försent. Över och förstört. Om ingen hade kunnat hjälpa mig innan, varför skulle behandlingshemmet som jag skulle flytta till kunna göra det? Någonstans på en avdelning för många år sedan hade jag nästan gett upp hoppet om att det skulle bli bra tillslut. Jag önskade, men jag trodde inte på det. Egentligen kunde jag inte acceptera något annat än ett lyckligt slut, men jag trodde mig veta att jag skulle vara sjuk för alltid.

Men jag kom till behandlingshemmet, och jag hade redan då bestämt mig för att satsa allt. Jag kände att det var min sista chans. Jag hade provat alla annan vård i åtta år, och ingenting blev bättre. Plötsligt satt jag på trappan vid behandlingshemmet och grät när mamma och pappa lämnade mig. 30 mil bort och för två år framöver.

Men det bästa som har hänt mig, är min tid här på behandlingshemmet. För att det, personalen och jag förändrade hela mitt liv. Från att vara trasig och sjuk blev jag lycklig och nästan frisk. Jag har haft mina upp- och nedgångar här, men idag är jag en helt ny tjej.

Snart har jag varit här i två år och då ska jag också bli utskriven. Inte bara för att tiden säger det - utan för att jag mår bra. För att jag klarar mig själv och är lycklig. Jag trodde det var omöjligt, men jag kunde förändra mitt liv. Jag har förändrat det och vad som än händer kommer jag förevigt vara lycklig för det och tacksam till mig själv och alla andra som har hjälpt mig.

Det bästa

Skribent: Johanna Rasmussen
 Tema: Det bästa som har hänt mig
 Redaktör: Jessica Andersson

Det bästa som har hänt, och händer mig, är varje gång jag får en kram från hjärtat av någon som orkar se det som är svårt och inte blir rädd och går därifrån.

Jag har lärt mig att våga stå upp för mig själv

Skribent: Linda Martell
 Tema: Det bästa som har hänt mig
 Redaktör: Jessica Andersson

Hej alla läsare!

Det absolut bästa som har hänt mig de sista åren är att jag har lärt mig att våga stå upp för mig själv och säga vad jag tycker och vill och vad som känns rätt för mig!

Ett exempel är mitt kämpande för att hitta rätt psykolog och läkare för mig inom psykiatrin. Att inte bara acceptera det som dem tyckte var rätt för mig och det som dem tyckte passade mig och mina problem.

Jag har bråkat, tjatat och mellanvarven bara suttit hemma och gråtit av förtvivlan då ingen har lyssnat eller tagit mig på allvar! En dag fick jag nog och sa rent ut hur illa jag tyckte att dem behandlade mig och att jag också hade rättigheter som dem var tvugna att lyssna på och ta hänsyn till. Jag förklarade även vikten av att jag fick en psykolog som var villig att hjälpa mig att ta tag i allt som låg och pyrde inom mig som en tickande bomb och att jag INTE tänkte sluta som min vän som tyvärr inte finns med oss längre! Jag förklarade också att jag inte brydde mig om att jag kanske fick vänta ett par månader extra, bara dem lyssnade på mig och såg vad jag behövde. Och då menar jag någon att kunna prata med som man litar på och som kan hjälpa en att hitta lösningar, inte få en massa olika tabletter utskrivna och sitta hemma i en dimma och knappt veta vad man heter eller vem man är!

Och för min del så lönade det sig. Visst, jag fick vänta men den psykolog och läkare som jag har nu har hjälpt mig mer på ett år än alla de andra grupper, läkare och terapeuter som jag har kastats runt bland de senaste åren. Det har varit tabletter hit och dit, från den ena sorten till den andra!

Så detta är absolut det största som hänt mig och även om jag har en lång väg kvar och att det kommer att bli tufft och jobbigt och vissa saker kommer jag aldrig kunna glömma men jag kommer få hjälp att lära mig att leva med händelserna så dem inte styr mitt liv längre!

Jag är stolt över mig själv att jag vågade sätta ner foten och "kräva" den hjälp jag har rätt till och detta gjorde jag alldeles själv då min familj inte finns med i bilden och jag lever ensam! Så jag vill bara säga, ge aldrig upp, det är aldrig försent att be om rätt hjälp och du har rätt till den!

Jag är idag 42 år och börjar äntligen se ljuset i tunneln och jag vet att jag kommer att klara av detta med hjälp av min underbara psykolog som lyssnar, förklarar, hjälper, ställer krav men framförallt finns där och tror på mig! Så tillsammans med henne så ska jag hitta tillbaka till mitt liv och det spelar ingen roll om det tar sex månader eller flera år - jag vet att jag tillslut kommer hitta dit!


Mvh / Linda Martell  (Stolt krigare)

Redaktörsförändringar och veckans tema: Det bästa som har hänt mig

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Det bästa som har hänt mig
 Redaktör: Jessica Andersson

Hej på er i kylan! Jag hoppas att ni mår bra! Som ni märker så är det jag, Jessica Andersson, som är redaktör den här veckan. Johanna Hildingsson har valt att sluta som bloggredaktör och tillsvidare kommer jag ta över även hennes veckor. Så i dagsläget kommer jag ha två veckor i rad, men såklart med olika teman! Två veckor framåt finns jag nu här och sedan är det Jessica Ahlbom igen!

Den här veckan tänkte jag att temat skulle vara "Det bästa som har hänt mig". Självklart kan man ha flera bästa saker, det har jag! Jag tycker att det är så fint att tänka tillbaka på sitt liv och alla fina saker man har fått uppleva mitt i allt det kaos av psykisk ohälsa som jag och många andra har kämpat eller kämpar med.

Så den här veckan tittar vi tillbaka, kanske ler vi och kan uppleva en fin känsla när vi tänker på det bästa som har hänt oss. Jag vill mer än gärna läsa och publicera era upplevelser så tveka inte på att mejla blogg@shedo.se och berätta!

Kram till er!

Jag kommer aldrig att bli som du

Skribent: Jessica Ahlbom
Tema: Ideal
 Redaktör: Jessica Ahlbom

Jag går samma väg som jag alltid har gjort. Jag kliver av bussen och möts direkt av det stora, vita leendet, det långa, blonda, vågiga håret och den smala midjan. Jag går några steg till och tittar åt vänster, bara för att mötas av en liknande bild. På rad sitter hela familjen och ler. Mamman med det långa, blonda, vågiga håret. Pappan med det vältrimmade skägget och det nyklippta håret. Barnen som håller varandra i handen och ler stora, påklistrade leenden. På andra sidan gatan hånskrattar en underklädesmodell åt mig från affischen som hon sitter på. Där är hon, med det långa, bruna, vågiga håret. Det stora leendet visar de blekta tänderna. Rakt framför mig finns en retuscherad sminkreklam. Ett allvarligt ansikte som stirrar på mig. Med isblåa ögon, inte en rynka i hela ansiktet som ser ut att vara gjort av porslin och ögonfransar som går upp till ögonbrynen.
Och jag har fortfarande bara gått 20 meter från bussen
 Inte konstigt att ätstörningsvården och psykiatrin får allt mer att göra. För några dagar sedan kom H&Ms katalog där en vanlig, vacker tjej blev betecknad som "plussize", och idag läste jag om en app för barn där de ska leka plastikkirurger och göra en lite större tjej "smal och vacker". Och detta spel riktar sig till barn.
Vad skickar vi för signaler till våra barn och folk i vår omgivning när vi hela tiden klagar på vår vikt? Jag har själv vuxit upp med en mamma som under större delen av min barndom har klagat på sin vikt. På det stället där jag jobbar, är dieter det stående samtalsämnet på lunchen. Vilken diet man går på den här veckan, hur mycket man ska träna, vem som lyckas bäst med att gå ner i vikt.
Nu vill jag absolut inte kasta skit på dem som strävar efter ett hälsosamt liv, tvärtom uppmuntrar jag det! Men det ska vara just det, hälsosamt. Man ska sträva efter att själv må så bra som möjligt. Personligen tycker jag att man ska träna för att man mår bra av det, och för att man tycker att det är kul. Man ska äta den mat man tycker om, och framförallt ska man äta sig mätt!
De där modellerna som tittar ner på mig från olika annonser, får gärna fortsätta stirra på mig. Jag kommer aldrig att försöka bli som någon av dem, för jag vet att de är fejk! Men det är inte lätt att försöka intala sig det när de hela tiden stirrar på en och dömer en. När samhället tror att det är sådär man ska se ut. När ens egen bild och världens bild inte längre stämmer överens. Helt plötsligt raseras allt det man trodde sig veta om världen och samhället, men ack så fel man hade! För helt plötsligt sitter man där, och all reklam i världen skriker att man ska ändra på sig och rätta sig efter samhällets normer. Då säger jag såhär: Hej samhället! Du får tycka precis vad du vill om hur jag ser ut. Jag mår fantastiskt! Jag äter mat som jag tycker om, jag tränar för att jag älskar det och jag har min naturliga hårfärg. Det kanske inte är så du vill att jag ska se ut, men det är den jag är. Och det är den jag alltid kommer att vara. Du kan försöka bryta ner mig, säga att jag gör fel, säga att jag är ful, att jag måste banta, göra det ena och det andra. Det spelar ingen roll. För jag är nöjd med den jag är, och du kommer aldrig kunna bryta ner mig. För jag är starkare än så. Och jag kommer kämpa för att försvara alla människors rätt att vara sig själva. Att vara den egna, vackra, fantastiska och underbara personen som de faktiskt är.
Du har ingenting att komma med.

Veckans tema: Ideal

Skribent: Jessica Ahlbom
 Tema: Ideal
Redaktör: Jessica Ahlbom

Hej alla fina!
Hoppas att ni har det bra, och att ni nu börjar komma igång med era rutiner nu igen efter ledigheten. Själv börjar jag skolan igen nästa vecka, och jag ser verkligen fram emot det!
Den här veckan tänkte jag att vi ska fortsätta i samma bana som Jessica Anderssons senaste inlägg om H&Ms senaste kampanj. Den här veckan tänkte jag att vi ska fokusera på just ideal. Tyvärr utsätts vi dagligen för reklamkampanjer, folks åsikter, samhällets ideal och tankar om hur man ska vara, klä sig och se ut. Detta kan vara jobbigt, och speciellt jobbigt är det om man lider av en ätstörning.

Mejla gärna in era tankar, åsikter och texter om ideal. Jag ser fram emot att läsa dem! Adressen är som vanligt blogg@shedo.se
Ta hand om er!
Varma kramar, 
Jessica Ahlbom

H&M Plus Size

Redaktör: Jessica Andersson

Den här bilden cirkulerar lite överallt på Internet just nu, med all rätt. Vi på SHEDO vill såklart också uppmärksamma detta. Hur H&M i sin nya katalog kan visa bilder på kvinnor med "normal" kroppsform och påstå att modellerna har storlek "Plus Size". H&M:s syn på kvinnokroppar är skamligt och upprör såklart många. Just den här typen av marknadsföring som H&M gör visar också hur samhällets syn på idealen är, för tyvärr är H&M inte ensamma om att ha en skev bild av kroppsideal.

När man kallar modellen ovanför för "Plus Size" så förstärker man bara det sjuka ideal som finns i samhället. För undervikt ska inte vara kroppsidealet. Kvinnan på bilden ovanför ser ut att ha en sund vikt. Och det är också just det som är det viktiga: Att ha en kropp och en själ som mår bra.Samtidigt som samhället har en skev bild av ett sunt kroppsideal så ökar antalet personer som drabbas av ätstörningar. Just sådana här händelser kan vara en grund för ätstörningar. Jag som själv har haft anorexia blir såklart berörd och fruktansvärt arg. Ätstörningar kan leda till döden, och att uppmana till sjukdomar som man faktiskt kan dö utav är fruktansvärt och inte okej.

H&M tar inte sitt ansvar och dessutom har de inga bra förklaringar när media har försökt att be om det. Förutom att H&M:s pressansvarig försöker be om ursäkt om någon har tagit illa upp. Vi är många som tar illa upp, och att dela detta och rikta kritik mot H&M så visar vi att detta inte är okej. Och jag tror att det är det bästa vi kan göra för att kämpa mot att få ett samhälle med sunda kroppsideal.

Hur känner du kring den här händelsen? Dela gärna med er.
Och framförallt - var rädda om er.