Tankar och fakta om HBTQ

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema:  PRIDE - det handlar om kärlek
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Enligt vissa undersökningar sägs det att 5-10% av världens befolkning är homo/bi.Vad innebär det att vara homosexuell/bisexuell? Enligt RFSL's hemsida står det att "bisexualitet, heterosexualitet och homosexualitet är sexuella läggningar. Sexuell läggning beskriver om en person blir förälskad i eller attraherat av tjejer, killar eller både tjejer och killar". Att vara homo innebär att du blir kär i/attraherad av enbart det egna könet. Att vara bi innebär att du kan bli kär i/attraherad av båda könen, vare sig du är kille eller tjej. Men är det så enkelt?
Det gick en dokumentär om en man som efter några års giftemål med sin straighta fru insåg att han var en kvinna i en mans kropp, så han opererade om sig till kvinna. Är frun fortfarande straight?

Jag har en stark tro på nyanser, det är inte bara svart eller vitt. Ofta lägger människan sig i ett fack, t. ex. "gay", för att det är så du känner just då. Du har endast förälskat dig i en person av samma kön, och är för det mesta likadan i din attraktion. Men om du som homosexuell kvinna en dag förstår att du även kan bli attraherad av killar, vad är du då? Vissa är enbart förälskade i någon av samma kön, men även attraherad av någon i det andra könet. Är man bi eller gay? Frågan jag då ställer är; måste man sätta sig själv i ett fack? Jag väljer att kalla mig homo för att det i "helhet" känns så, men jag vägrar att försöka fylla i några kriterier!

Att komma ut

Att behöva komma ut, är en fråga i sig. Men i dagens samhälle verkar "komma-ut-regeln" gälla alla. Hur gör man då för att komma ut? Mitt tips är att ta tjuren vid hornen, säga det. Men det är så mycket beroende på vilka människor du omger dig av, var du bor och vem du är. För alla är det inte lika lätt. Men utgår jag från mig själv - tycker jag att du ska ta det lugnt men bestämt! Försök att inte förstora upp det mer än behövligt, tänk inte "steget-efter" utan lägg på ett bestämt sätt upp det på bordet. Att planera det i dagar, lägga upp ett perfekt tillfälle och så vidare - är enligt mig ingen hit. Då oroar du dig, gör dig nervös och det kan sluta med att du drar det tillbaka. En tanke är att du bestämmer dig för en vecka, och letar efter ett "perfekt tillfälle" där du griper tag om en mening eller en fråga någon ställer - och fyller i med temat "jag är gay". Hinta, ställ frågor, precis på samma sätt som jag beskrev det i detta inlägg under "den stora tystnaden" för ett bra tag sen. Kanske kan du även vänta tills du träffar någon - men jag tycker det är bättre så tidigt som möjligt! Det underlättar också sökandet efter kärleken.

Fördomar, gay i dagens Sverige

Att komma ut som gay är inte lätt i dagens värld, men i Sverige har vi kommit längre. Dock! kan vi komma ännu närmare ett fullständigt fördomsfritt land. Jag har hört många riktigt tragiska historier om tjejer och killar, som farit illa på grund av sin läggning. Det handlar om misshandel, hedersmord, mordhot. Sådant vi inte tycker ska hända. Det gäller att vara stark och stå på sig i blåsten, men det är inte det lättaste. 

En vanlig fördom om homosexuella är att de skulle vara "översexuella" och nästan anfalla alla samkönade som rör sig. Detta är en riktig myt, då det inte handlar om nivån av sexualitet - utan bara vem du blir attraherad av. En vanlig fördom om tjejer som är homosexuella, är att de är "grabbiga" till sätt och personlighet, och detsamma om killar - fast att gay-killar skulle vara feminina. Detta är precis på samma sätt som alla - bara för att du är gay, innebär det inte att du är som det andra könet.

Idag arbetar många för att förbättra rättigheterna för HBTQ, att det ska gälla alla, vare sig du är hetero, bi eller homo. Några som arbetar för detta, är RFSL. De tycker att ens läggning inte ska göra någon som helst skillnad! Där håller jag med.

Vad jag skulle vilja förändra

Foto: google.se

Jag vill ha en balans mellan att arbeta för att förbättra samhället när det kommer till HBTQ-frågor, och att hålla mig lite utanför den världen. Jag vill inte gå "emot" mina tycken om att ens läggning inte har någon betydelse, genom att göra mig läggning till något särskilt. Men givetvis känner jag att jag vill förbättra samhället, även här!

Eftersom jag inte är så insatt i politiken gällande HBTQ-frågor svarar jag lite vagt här. Främst vill jag få bort alla fördomar om att homo/bi skulle vara så mycket mer annorlunda! Jag vill att samhället ska närma sig den gräns att vi knappt ska behöva kategorisera ens läggning. Jag kikade på en film här om dagen, "förbjuden kärlek" hette den. Den handlar om två tjejer i Iran som blir förälskade, och deras kamp om att få vara tillsammans. Jag blev så illa berörd av den filmen, att jag ärligt kände mig upprörd. En oerhört bra och gripande film om ett viktigt ämne. Du ska inte behöva skämmas och nästan bli avrättad på grund av en liten läggning! Det blir absurt.

I Sverige tycker jag HBTQ ska belysas men samtidigt avdramatiseras. Och i övriga världen ska vi sluta upp med vår trångsynthet och låta kärleken styra!


Länkar

Qruiser.com - community med HBTQ-tema
QX.se - Sveriges största gaynyhetssajt!
Flator.se - homo-tjej-sajt
RFSL - organisation med HBTQ-tema
Stockholmpride.org - Stockholm PRIDE

Kända homo/bi

Foto: google.se

Anton Hysén (homo)

Adam Lambert (homo)

Jonas Gardell (homo)

Magnus Carlsson (homo)

Ola Salo (bi)

Mark Levengood (homo)

Jay Manuel (bi? homo?)

Foto: google.

Lindsay Lohan (bi)

Jodi Foster (homo)

Kristina Loken (bi)

Drew Barrymore (bi)

Ewa Dahlgren (homo)

Ellen Degeneres (homo)

Leisha Hailey (homo)


Innan jag avslutar detta inlägg, vill jag bara skriva att det ALDRIG är fel att älska och känna kärlek - för vem den än är! Sluta aldrig hoppas, för en dag står personen i dina drömmar där, utanför din dörr. Kom ihåg att respektera och acceptera på samma sätt som du vill bli accepterad, och att kärleken kan vara skriven i regnbågens alla färger.

Värme och kärlek, Yasmine! 

"Yasmine, är du gay?"

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: PRIDE - det handlar om kärlek
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

När jag 2010 kom ut ur garderoben, kändes det som en lättnad. Och jag har haft en väldig tur, som egentligen aldrig hade det svårt med att berätta. Knappt ett ögonbryn höjdes, och jag var fortfarande samma gamla Yasmine. Ingenting ändrades, mer än att jag äntligen kunde tala öppet om relationer!

Foto: jag -10

Som barn var jag egentligen aldrig särskilt kill-tokig, som en del andra i min ålder var. Jag hade faktiskt en kille, som gick på mitt dagis, men jag förstår nu att jag redan där hade en förälskelse i en tjej. Jag tänkte inte på det så bara, inte än. I skolålder startade de klassiska "fråga-chans" perioden, och för syns skull berättade jag för vänner att jag var kär i en och annan kille, som jag på sin höjd tyckte var söt. För mig räckte det så. Och jag tyckte inte alls kärlek var så där himlastormande särskilt.

Så snart vi blev äldre, skaffade mina vänner sig killar och de började prata om den första alldeles speciella kyssen. Bara tanken på att närma mig en kille så, kändes avskräckande, och jag höll mig på avstånd. Visst hände det att man fick en kyss, men pirret i magen var som en myggas surrande. Fjärilarna hade ställt sig i startposition att flyga iväg.

Och så kom vi in i tonåren. Jag kunde dagdrömma om en kille, men i min fasa upptäckte jag mig själv med att fantisera om att bli tillsammans med en tjej. Plötsligt började en alldeles särskild känsla gro i min mage. Det kändes förbjudet, men under en period föll jag för en rödhårig tjej som höll om mig i mina dagdrömmar, och jag kände en längtan. Men samtidigt kände jag mig annorlunda, och tanken på att vara gay kändes fortfarande främmande.

I slutet av 2007 hade jag mått riktigt dåligt i ett par år, och hade funnit en vän på internet som själv mådde dåligt. Vi pratade om allt möjligt, och en dag sade hon i telefon att hon var bisexuell. Innan jag hann blinka utbrast jag "jag med" och min väns reaktion var "jaha" och inget mer. Själv funderade jag länge på vad jag sagt... Kunde det stämma? I och med att jag och en tjej jag lärt känna genom min vän, börjat flörta, släpptes min spärr en aning och jag berättade om det för mina vänner. Det kändes märkligt, men det var ingen som behandlade mig annorlunda. Ingenting mer hände med tjejen jag flörtat med, men idag är både hon och den andra goda vänner till mig som jag aldrig kommer släppa.

Åren gick och jag dejtade ett par killar, men det kändes aldrig bra. Det hände ingenting inom mig, det var tomt. 2010 fick jag kontakt med en tjej på internet som visade sig vara lagd åt tjejhållet också, och vi båda föll pladask. Vi pratade, messade och samtalade i telefon dagligen i en månad innan vi bestämde oss för att träffas. Jag var spänd, och äntligen kom fjärilarna tillbaks från semestern. På vägen träffade hon sin blivande fru, och det blev inget mellan oss. Det kändes trist, men jag kom över det.

På våren funderade jag oerhört mycket över min läggning. Alltmer kändes det som att jag faktiskt inte hade intresse för killar alls. I ett sista försök träffade jag en underbar kille genom en gemensam vän, jag var öppen och sade som det var, men han var beredd att prova, i hopp om att det skulle fungera. Vi lät det gå en tid, men det kändes inte fullständigt. Efter ett möte, under en tid då alla kärlekslåtar jag lyssnade på tillägnades en blivande flickvän, kunde jag inte blunda längre. Jag erkände både för mig själv och killen, att jag insett att jag var homosexuell. Det kändes som ett lugn inom mig, men nu kvarstod bara att komma ut.

En av de första jag berättade det för, var min kusin. Jag minns samtalet med ett skratt. "Jag har något att berätta" sade jag och förberedde rösten. "Du vet såna här magneter, med en röd och en vit sida?", "ja?" svarade hon. "Ja, oftast så drar sig ju den röda till den vita och den vita till den röda. Motsatser dras till varandra, du vet. Men i mitt fall så är det så att den vita sidan... den dras...", min kusin avbröt mig; "Yasmine, är du gay?". Så, då var det sagt.

Under en promenad med min mamma försökte jag hinta. "Mamma, du vet tjejen jag skulle träffa i våras?", "ja" svarade mamma. "Om det inte hade tagit slut hade vi varit ett par nu". "Okej" svarade mamma. "Vad tycker du om det?" svarade jag ängsligt. "Att det tog slut? Ja men det var väl tråkigt". "Nej..." fortsatte jag, "att det var en tjej?". "Jag är inte förvånad alls" sade mamma glatt och stenen i mitt bröst smulades samman.

Foto: jag -10

Under sommaren träffade jag en tjej genom en HBTQ-sida på internet. Vi gick på två dejter och fann varandra direkt. I och med att hon skulle stanna över natten, berättade vi om min läggning för både pappa, lillebror och släkten. Inte en dömande kommentar, bara glada ord över att jag hittat någon. Den 11 augusti 2010 blev vi ett par. Efter några månader förlovade vi oss, och höll samman i lite mer än 9 månader, innan det tog slut. Och trots slutet, kändes det som att en dörr öppnades inuti mig. Äntligen vågade jag erkänna för mig själv det jag vetat hela tiden, och nu behöver jag aldrig gömma min kärlek!

Alla har det inte alls lika lätt att komma ut, och bli accepterad. För vissa går det så långt som dödshot och hedersmord. Jag har haft en oerhörd tur mitt i all min otur. För den som är HBTQ kommer det finnas miljontals gånger garderoben måste öppnas på nytt. "Hur är det, har du någon kille?", och så måste det upprepas återigen. Det viktiga är att alltid behandla den som kommer ut med respekt, och att vi inser att vi ALLA har samma rätt till kärlek och sexualitet. Det är en människas rättighet!

Detta var min historia, och den är en av miljontals. Jag vet vilken lättnad det är att få vara den jag är, och hur fjärilar verkligen ska kännas i magen. Jag vet aldrig hur framtiden kommer se ut, och vem jag träffar. Jag är inte mycket för att kategorisera mig och sätta min kärlek i ett fack - och lämnar alla dörrar öppna! Kanske träffar jag en kille en dag, och då får jag väl komma ut på nytt. Men fram tills dess - har jag bestämt min benämning.

Jag säger "hurra!" för kärleken - hur den än ser ut. Äntligen har min garderobsdörr slitits bort ur sina hållhakar...

Värme och KÄRLEK, Yasmine 

Tema: PRIDE! Det handlar om kärlek.

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: PRIDE - det handlar om kärlek
 Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Hon möter min hand, lindar in sina fingrar i mina, lindar upp spärren till mitt hjärta och kryper in. Hennes beröring får min kropp att mjukna, min själ att öppna sig och mitt sinne komma till liv. Hon berör mig med sin melodirika stämma, fäster tag om min gard och rycker varsamt bort den. Jag låter dörren till mitt innersta öppna sig, jag låter hennes ögon spetsa min själ av kärlek, jag ler och ger henne en varm kyss på kinden. Alla mina inre demoner förtvinar och förtärs, min puls slår i harmonisk takt med mitt bultande hjärta. Ett litet frö är sått, blomman av värme klättrar genom min hals och ut genom min mun för att möta ljuset utanför. Henne, mitt ljus, min ledstjärna. Alla dammtussar i hörnen lyser magi och sprickorna i taket känns allt annat än tråkiga. Det tar emot, jag är rädd, jag strider emot, men kan inte undkomma känslan. Den skriker åt mig, sliter mig itu och lämnar mitt hjärta öppet. Hon studsar ned i hålet, tar plats och låter rädslan förbipassera, känslan att få ord. Kärlek. Och nu släpper jag henne aldrig. 


Kärleken har många ansikten, många uttryck och namn. Ibland följer kärleken normen, man och fru, tvåsamhet mellan två olika kön. Ibland ter sig den annorlunda, en explosion av färger tar form och mannen petar bort frun från piedestalen - drar med en man in i kärlekens näste och plötsligt finner han verklig lycka. Frun kanske har gömt sig i värmen från garderoben i åratal, låtit decennium passera och famnar fara iväg. Tills den dagen hon bestämmer sig för att finna lyckan, och låta garderoben lämnas tom.

För 35 år sedan vore min form av kärlek ytterligare en sjukdom i listan. En tid då homosexualitet skulle behandlas med terapi. Idag vet vi bättre, att kärleken kan vara lika spirande och berusande trots att den finns mellan två av samma kön. Det finns högar av fördomar om HBTQ. De är översexuella, killarna använder kvinnounderkläder och tjejerna är svåra att definera som tjejer. De finns de som drar en bred linje mellan "homofolket" och "vanligt folk", som om sättet att älska skulle ändra en hel person. Många har väldigt svårt att komma ut ur garderoben, berätta för anhöriga, med rädslan att bli dömd och utestängd. De finns de som föraktar, kränker, misshandlar. Själv har jag svårt att se det som något annat än en läggning. Vem du är kär i gör dig inte till en bättre eller sämre människa!

PRIDE har precis passerat, fyra dagar var jag i Stockholm. Paraden var oerhört häftig, och det kändes roligt att få hylla kärleken. Just därför tänkte jag denna vecka lägga ämnet på PRIDE, HBTQ och kärlek.

HBTQ står för...
Homosexuell
Bisexell
Transexuell
Queer



Vare sig du är homo, bi eller trans ska du veta att du duger PERFEKT som du är, och din kärlek är precis lika vacker som all kärlek! Låt garderoben vara tom, och stå för den du är. För du är värdefull, och ingen att döma bara för att du inte lever enligt normen.

Nu tänkte jag...
... berätta min historia.
... förklara vad HBTQ innebär.
... försöka leta efter någon som kan berätta mer om hur just den kom ut - och vad kärlek är för den.
... besvara frågor och fördomar.
... ge tips och tankar på att komma ut, och hantera sin läggning.

Och förhoppningvis mycket mer!

Vill du berätta din historia?

Maila shedo.blogg@gmail.com!

Sprid nu kärlek och kom ihåg att garderober är till för kläder!

Värme och kärlek, Yasmine

TEMA: fri(sk)het

Skribent: Emelie Jonsson
Tema: Fri(sk)het
Redaktör: Emelie Jonsson

Vad ovant det var att komma tillbaka till bloggandet. Jag har haft ett uppehåll här som redaktör i fyra hela månader. Jag har självklart saknat bloggandet och det har varit konstigt att inte vara delaktig här på dessa månaderna. MEN. Nu är jag tillbaka och jag och Yasmine kommer åter igen att dela med oss av olika teman varje vecka.

Denna veckan tänkte jag ha temat: Fri(sk)het. Vad innebär det att vara frisk? Är det en frihet?
Hur vet man att man är frisk från sin sjukdom?

Men också - du som fortfarande är sjuk: Vad tror du att livet som frisk för dig kommer att innebära? Har du några drömmar om vad just DU vill göra när du har mer ork och kraft för att faktiskt göra saker. Att drömma är nyttigt och på så sätt sätter man ett mål att nå - för frisk det kan alla bli - DU också.

Har du något att dela med dig av vad gäller frihet, friskhet och drömmar?
Maila som vanligt till: shedo.blogg@gmail.com

Värme och kärlek/ Emelie

VI SÖKER NYA REDAKTÖRER!

Hej kära bloggläsare! Yasmine här.

Nu då Emelie vilar som redaktör, och Linda tyvärr av personliga skäl valt att hoppa av, är jag helt ensam och skulle tacksamt ta emot dig med erfarenhet av ätstörningar och/eller självskadebeteende som ny redaktör till bloggen!

Emelie kommer givetvis komma tillbaka - men vi behöver en eller två till redaktörer!

Är du den vi talar om?

Skicka då ett mail till shedo.blogg@gmail.com och berätta lite om dig själv, varför just du skulle vilja vara med och driva bloggen. Hjälp oss sprida ny kunskap och berätta om dina tankar och idéer!

Värme och kärlek, Yasmine

Musik för mig

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: musik genom mitt öppna öra (musik som kan beröra)
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

(Tillägg till förra veckans tema)

Musik har alltid betytt mycket för mig. Musik framkallar lätt känslor hos mig. Jag minns när jag för första gången förstod att jag mådde riktigt dåligt. Jag stannade för det mesta i mitt rum, satt på min blåa snurrstol och lyssnade på gamla skivor. Jag lät blicken glida över träden utanför mitt fönstret medan "Time to burn" spelades i min stereo, samma låtar, samma skivor, om och om igen. Jag kände igen mig i texterna starkt, nynnade med och drömde om en bättre tid. The Rasmus skiva "Dead Letters" fick följa med mig i ett par år, jag lyssnade på den ständigt, var jag än befann mig. Jag fann en trygghet i musiken och lade skivan i ett fack av mina minnen. Senare när jag letade fram skivorna och år gått sedan jag lyssnat på dem, värkte det av obehag i bröstkorgen. Jag klarade inte av att lyssna, för vissa strofer, vissa textrader, förde mig bakåt i tiden igen. Starka associationer som har funnits där sen dess.

Foto: Sharon Den Adel, Within Temptation-konserten -11

Så har det egentligen varit med all musik jag lyssnat på. Alltifrån låten "lemon tree" från forna tider, till dagen jag åter fick höra "Someone like you" med Adele efter att ett halvår gått sedan uppbrottet med min flickvän. Musik har den effekten, och jag är inte ensam. Samtidigt kan det underlätta bearbetning, och jag kan känna ett behov efter musik som jag associerar till olika tillfällen. Jag har alltid varit en sådan som hållit hårt fast i en viss artist eller band, verkligen vältrat mig i allt som hör musiken till och inte kunnat släppa den. Förrän jag tröttnat, tiden har passerat och jag har upptäckt en ny musik för nya tider. Kanske behöver man något nytt för att markera ett avslut, och en början på något annat. Musik man aldrig trodde man skulle släppa, förlorar sin effekt och man förälskar sig i något nytt. En viss musik tycker jag till och med hemskt illa om av andra skäl, trots att jag en gång tyckt om den. Saker och ting förändras.

Det finns alltid musik för olika tillfällen, mycket baserat på humör. När jag är glad och sprallig lyssnar jag gärna på fartfylld musik, när jag är arg fasar jag inte för långa vrål och när jag är ledsen och behöver gråta kan jag slå på djup och sorglig musik. Musik brukar ha en lugnande effekt på mig, är jag rädd kan lite musik i öronen få mig att släppa mina fasor, om än bara lite. När det gäller musik är texterna oftast väldigt viktiga för mig. Jag vet att till exempel min far, knappt lyssnar på texterna, och kan beskriva en fartfylld låt med sorgsam text som glad. Själv lyssnar jag nästan alltid på texten, och vill gärna veta vad en låt handlar om och betyder för personen som skrivit den. Kanske är musik för mig - djupa texter med fin melodi. Oftast. Men allt beror på.

Jag har alltid drömt om att kunna sjunga. Tänk att få stå på en scen med mina egenskrivna texter som jag öppnar min själ för och låter tonerna sjunka in hos åhörarna. Jag släppte den drömmen, för jag trodde inte att jag kunde sjunga. Inte förrän i höstas kom drömmen till liv, då jag fick veta att jag kunde få en tid med min behandlingsenhets sångcoach. Ja, mitt team använder sig av friskhetsmetoder, och vad kan vara mer läkande än sång? I vintras började jag. I början sjöng jag lågt, jag skulle förvånas om sångcoachen ens hörde min röst, för det satt kvar det här med att jag inte kunde. Men jag ville så gärna veta. Så då sångcoachen bad mig sjunga själv, utan hans backup, högt och tydligt - tog jag ton! Och vad hände? Jag upptäckte något jag inte trodde fanns. Jag hade en sångröst!

Foto: google.se

Sedan dess har jag gått på musiken en gång i veckan, och utvecklats enormt. Sångcoachen har varit oerhört peppande och jag känner mig faktiskt duktig, vilket jag sällan känt under livet. Den lilla tjejen som kom in på teamet första gången, med svag viskande stämma och gälla toner då hon inte vågade ta plats - hon är borta! Idag står jag framför micken och sjunger högt och tydligt, missar en ton då och då, men sjunger gör jag och jag kan trots min kassa självbild stundtals se - att jag kan! Min dröm var inte förgäves. Jag är ingen superdundersångerska som ska leva sitt liv på en stor scen, men äntligen kan jag få skriva egna låttexter och sjunga för någon. Och framförallt är sång något oerhört helande, och jag blir mycket lugnare av det än jag någonsin, någonsin blivit av att skada mig. 


Tappa aldrig bort din dröm. Tappa aldrig bort din känsla och kärlek för musik. Våga känna att det är din tur, och led dig aldrig in på ett spår där du lyssnar på något för att "alla andra gör det". Musiken är din min vän, använd den och låt den hela dig. Älska tonerna, känn melodin - och låt musiken i ditt öppna öra beröra!

Värme och kärlek, Yasmine

En favoritlåt om att det blir bättre!

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: musik genom mitt öppna öra (musik som kan beröra)
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Här kommer en av mina favoritlåtar, med Within Temptation. För mig har låten betytt mycket. Jag köpte deras skiva "The Silent Force" för många, många år sedan och tyckte om den från början. Men senare kom den att bli min absoluta favoritskiva! När jag vaknade upp på sjukhuset återigen i februari förra året, sjöngs låten för mig i mitt stilla sinne. Jag tog verkligen till mig texten. Jag kände precis så, världen såg inte längre likadan ut fast den var precis densamma. Jag kände ordentligt, att - jag kan inte lämna allt nu! Jag är inte färdig. Trots allt som hände sen dess, bar jag alltid med mig den tanken. Du är anledningen att jag måste stanna. Jag är anledningen till att jag måste stanna.

Läs texten, slå på musiken, njut - och ge aldrig upp!

The world seems not the same
Though I know nothing has changed
It's all my state of mind
I can't leave it all behind
I have to stand up to be stronger

I have to try
To break free
From the thoughts in my mind
Use the time that I have
I can say goodbye
Have to make it right
Have to fight
'Cause I know in the end it's worthwhile
That the pain that I feel slowly fades away
It will be all right

I know
I should realize
Time is precious
It is worthwhile
Despite how I feel inside
Have to trust it'll be alright
Have to stand up to be stronger

I have to try
To break free
From the thoughts in my mind
Use the time that I have
I can say goodbye
Have to make it right
Have to fight
'Cause I know in the end it's worthwhile
That the pain that I feel slowly fades away
It will be all right 

Oh, this night is too long
Have no strength to go on
No more pain I'm floating away
Through the mist I see the face
Of an angel, calls my name
I remember you're the reason I have to stay

I have to try

To break free

From the thoughts in my mind

Use the time that I have

I can say goodbye

Have to make it right

Have to fight

'Cause I know in the end it's worthwhile

That the pain that I feel slowly fades away

It will be all right

Värme och kärlek, Yasmine

Min favoritmusik

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema:  sång genom mitt öppna öra (musik som kan beröra)
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Nu tänkte jag visa min favoritmusik den senaste tiden!





WITHIN TEMPTATION Sharon Den Adel
Rockband från Holland. Har gått från gothic metal och symphony metal till melodisk rock och nästan lite pop. Deras senaste skiva är jag inte mycket för, men deras tidigare musik är kärlekens toner - och de är definitivt mina husgudar!
Favoritskiva: The Silent Force
Favoritlåtar: Swan Song, Pale, Angels.
Stycke ur texten till låten "Dark wings": 




"Why was I one of the chosen ones? Until the fight I could not see.
The magic and the strength of my power. It was beyond my wildest dreams"




TORI AMOS  
Singer-songwriter från USA. Sjunger alternativ rock/pop med många pianoinslag och vackra texter. Hörde winter först, sen köpte jag skivan den kom ifrån. Efteråt har jag varit frälst.
Favoritskiva: From the choirgirl hotel & Little Earthquakes
Favoritlåtar: Winter, Silent all these years, playboy mommy, Northern lad, Code red
Stycke ur texten till låten "Crucify": 


"I've been looking for a savior in these dirty streets, looking for a savior beneath these dirty sheets. I've been raising up my hands. Drive another nail in. Just what God needs. One more victim"





KATE BUSH
Något av en musiklegend från Stor Britannien. Singer-songwriter. Började lyssna ordentligt för några år sedan, och har nu tre skivor. Mycket fartfyllt, mycket lugnt, en del ganska spirituella låtar.
Favoritskiva: Lionheart.




(Har ingen specifik favorit, så jag skriver istället två mer kända, bra låtar): Hounds of love, Breathing
Stycke ur texten till låten "Running up that hill":

"And if I only could, I'd make a deal with God, And I'd get him to swap our places, Be running up that road, Be running up that hill, Be running up that building." 






SARAH MCLACHLAN
Singer-songwriter från Kanada. Sjunger lite som Celine Dion men inte lika känd och (enligt mig) mycket bättre. Behaglig musik, vacker röst!
Favoritskiva: Fumbling towards ecstasy, Solace  
Favoritlåtar: Fear, I don't forget you, Fallen (en av mina big time favourites!)
Stycke ur texten till låten "Fallen": 


"Heaven bend to take my hand and lead me through the fire. Be the long awaited answer to a long and painful fight 
Truth be told I tried my best. But somewhere along the way, I got caught up in all there was to offer. And the cost was so much more than I could bear"

DIDO

Brittisk popartist, slog (vad jag vet) igenom med Here with me. Lugn, fartfylld, medryckande. Ofta rätt fina texter.

Favoritskiva: Life for rent

Favoritlåtar: Don't leave home, See the sun, Grafton street

Stycke ur texten till låten "see the sun": 


"And you're asking me why pain's the only way to happiness. And I promise you you'll see the sun again"




ADAM LAMBERT

Annorlunda än jag brukar gilla, men där finns mycket gott att hitta!

Amerikansk... ja, vad ska man kalla det? Blandning mellan R'n'b/pop/rock kanske. Är mycket mer än bara "whataya wan't from me" (den är man rätt trött på). Fantastisk röst, antingen bra up'tempo eller fina texter.

Favoritskiva: For your entertainment, trespassing

Favoritlåtar:  Sleepwalker , Can't let you go, Broken open, Underneath, Runnin'

Stycke ur texten till låten "Underneath":


 "Look at me. Now do you see? Welcome to my world of truth. I don't wanna hide any part of me from you. I'm standing here with no apologies. Such a beautiful release. You inside of me"

FLORENCE + THE MACHINE Florence Welch

Ett underbart team med en underbar kvinna och en fantastisk röst! Kan inte riktigt placera musikgenren, men åt indiehållet. Senaste albumet tycker jag är guld, vackra strofer och ceremonier till fina låttexter. Första albumet har sina guldkorn med, och har fått mycket bra kritik.

Favoritskiva: Ceremonials

Favoritlåtar: Shake it out, Drumming song, Howl, Never let me go

Stycke ur texten till låten "Shake it out"...................

Värme och kärlek och sång! Yasmine

Tema: sång genom mitt öppna öra (musik som kan beröra)

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: sång genom mitt öppna öra (musik som kan beröra)
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Foto: google.se

När jag var fyra... kanske fem, fick jag en CD-skiva med Magnus Uggla på min födelsedag. Rätt absurda, men bra texter letade sig in i mina öron, ett barn som inte texten förstod. Men för musik kan du aldrig vara för ung, eller för gammal. Musik som funnits med sedan naturen började bilda ljud, utveckling med afrikanska trummor och porlande bäckar, vinande vindar och hjärtslag inuti. Ett svagt nynnande eller märkbar, djup text, sjungen med känsla - eller kanske ingen känsla alls. Musik har alltid funnits. Musik kommer troligen alltid finnas. Musik är vad du gör det till. Musik kan alla höra, om du har ett öppet öra.

Under min barndom växte jag upp med dunka-dunka housemusik, som min pappa slog på, på stereon. Innan vi skulle fira nyår eller gå bort, startade vi upp med musik som pumpade upp våra pulsar, för att sedan vara redo att ge oss iväg. Under en tid lyssnade jag på allt som spelades på radio, hade du en ny stjärna på himlen - kan du ge dig på att jag visste vem det var! Alltid min följeslagare, även in i det mörka. Ja, för när sjukdomen började komma in i mitt liv ändrade jag abrupt musiksmak.

Jag hittade den mörkaste musiken som fanns på internet, började diskutera extrem-metal med andra i samma ålder. Jag trodde jag gav mig in på en linje som var min egen, men i själva verket följde jag ännu en gång strömmen. Jag visste inte vem jag var och försökte därför passa in. Vrål ekade i mina öron, tunga texter om död och brutalitet, ju mer jag lyssnade dess mer njöt jag av mörkret. Bara för att. Bara för att jag inte såg något ljus i min värld. Ungefär ett år klädde jag väggarna med mörker, tills jag insåg att det inte var jag. Jag var inte kommen i mörkrets väg, och bestämde mig för att ge mig därifrån. Tillslut hittade jag rätt, även i musiken.

2009 tror jag att jag för första gången började finna min egen väg. Jag återupptäckte Within Temptation, en underbar sångröst, vackra strofer till djupa texter. Och gav brydde mig inte det minsta om genre, och ville släppa all kategorisering. Jag fann Tori Amos, snokade upp Kate Bush, lyssnade njutningsfullt på Sarah McLachlan. Fann pepp i Adam Lambert, drog upp gamla Evanescence-skivor och började se ren kärlek i musik. All denna kärlek vill jag dressera väggarna med istället, slå på stereon och sprida ännu mer lycka i SHEDO-bloggen. Som ni kanske förstår - handlar detta tema om musik!

Dansvänlig som lugn, hård som ljuv, vacker som brutal - vad som helst - bara den bär en melodi som kan värma ett fruset öra.

Vad tycker du om för musik?
Vad betyder musik för dig?
Vilken är din favoritlåt?
Gör du egen musik?
Vem är din/dina husgud/ar inom musik?
Vad är musik för dig?


Skriv, skriv, skriv!

Foto: google.se

Jag tänker berätta om min favoritmusik, vad musik betyder för mig, om min egen musikaliska förmåga och ge er tips på små ljus i ett dunkelt mörker!


Värme, kärlek och sång - Yasmine

"Top model"- Alice: "jag ville vara perfekt till den grad att jag inte ville leva längre" / egna tankar

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: monstret i spegeln
Redaktör: Yasmine Ejner Lind     

Innan jag berättar mina tankar här, vill jag länka till en artikel jag hittat, som speglar det jag vill komma fram till. 

Alice Herbst är en 18 årig tjej, som vi i år fick se gå segrande ur "Top model Sverige". Något som kan ge henne en karriär i ett av det allmänt mest kända, utseendefixerade yrkena. Det man inte ser på denna söta, bildsköna tjej är att hon i fem år led av en så sjuklig utseendefixering, att det beskrivs som diagnosen "BDD". Alice kände att hon inte var någon, kunde något. Därför försökte hon kontrollera det hon kunde - sitt eget utseende. 


Citat ur artikeln 


"Det blev så extremt att jag blockerade mig från samhället och blev isolerad. Jag ansåg att spegelbilden inte visade mitt rätta jag. Jag blev fixerad vid att vända spegelbilden och ibland kunde jag inte ens gå ut ur huset" 

Läs hela artikeln här.

-------------------------------------------

Jag har kommit till insikter många gånger under min sjukdomstid. Stora som små. Jag har funderat över min utseendefixering, försökt begrunda mig i hur mycket om själva utseendet det egentligen handlade om. Skulle jag blivit nöjd om jag uppnått perfektion? Nej, jag tror inte det. För perfektion är något som inte går att nå. Först kan man fundera på; vad innebär perfektion? Vad som är perfekt och inte sitter faktiskt i betraktarens ögon. Det är en fråga om tycke och smak, snarare än ren fakta. Det finns myter om vad som är perfekt och inte, trender, men finns det bara ett svar?

Jag tänkte, bara om jag var någon annan... om jag bara såg annorlunda ut... Faktum är att jag idag inser, att jag hade kunnat se ut som den jag betraktade som "vackraste människan på jorden" - jag hade ändå inte varit nöjd. För det skapas nya ideal, hela tiden. Det handlar inte om hur jag ser ut. Det handlar om hur jag ser på mig själv. Det är som att jaga i en cirkel, du når aldrig fram. Det finns inget mål. Du når målet, när du inser att det inte finns något mål, och när du börjar acceptera dig själv som den du är idag - trots att målet inte existerar.

Har du märkt att du hela tiden ställer nya krav? När du ordnat ditt hår, överförs det till din kropp. Från leende till ögon, hy till längd. Ständiga komplex. Det är sällan du släpper taget för att du blir nöjd. Det är det du måste inse, för att nå friskheten. Att du kan kämpa dig blodig, utan att ens göra en förändring. För självbilden är något som sitter djupare rotat. Kanske kontrollerar man något konkret, för att uppnå inre perfektion. För, bryr du dig verkligen om hur andra ser ut, lika mycket som du bryr dig om ditt eget utseende?

Jag har funderar över många saker. Hur jag ser på andra. Vad jag faller för hos en människa. Livsglädje. Styrka. Utstrålning. Då jag började kämpa efter mitt mål, förlorade jag allt det där. Jag förlorade det jag kämpade för att nå. Är det inte rätt sjukt ändå? Hur man jagar en boll, när man i själva verket förlorar en boll på vägen. Och perfektion. Är det något att uppnå? För några år sedan fick jag höra det där ordet. "Du är verkligen perfekt, Yasmine". Med positiv klang och väl menat - ändå tog jag det som en förolämpning. Som något negativt. "Vad tråkigt" tänkte jag. "Är jag så tråkig?"

Vad tycker egentligen du? Nej, inte vad du tror andra tycker om. Vad tycker du om, rent allmänt? Speglas inte dina egna åsikter i hur du tror andra tycker? Vi bryr oss allt för mycket om vad andra tycker. Men vad andra tycker spelar mindre roll. Går deras krav inte att uppfylla - gör det inte till dina egna krav! Utan byt istället umgänge, och bygg dina ideal utefter hur du själv vill se en människa. Inte just dig - för där kommer din självbild i vägen - men hur vill du ha en människa i ditt liv? Grundas allt i småsaker som hår och ögonfärg? Vad andra tycker... Det skulle aldrig gå. För allt ogillas av någon. Och för de flesta spelar utseendet i sig ingen roll - utan vad du gör med det!

När jag började inse att det var min självbild som var problemet, hade jag en grund att arbeta på. Jag släppte mina krav på utseendet mer och mer. Öppnade upp min själ, och tog ett steg. När jag fångade in vackra ord, sögs det åt av själen, och jag var redo att ta ett steg till. Det var så det fortsatte. Jag lät mig tillåta att jag inte behövde straffa mig själv för mitt utseende. Och det som hände - var att jag vände den negativa spiralen till en positiv spiral.

När jag nu började tänka efter... upptäckte jag att jag fått oerhört mycket mer komplimanger om mitt utseende sedan jag ökade min självkänsla. För att jag fått en utstrålning som började fånga blickar. Jag sminkar mig inte felfritt längre, fixar vissa dagar inte håret, har släppt hetsen om vikten och har inte alltid tiptop-kläder på mig. Men jag känner mig vacker. Och det syns. Eller... kanske har jag fått lika mycket komplimanger för just mitt utseende hela tiden, bara att jag numera tar åt mig dem? Båda delarna antagligen. Men det är en lättnad, att faktiskt kunna möta spegelbilden och le.

Kom ihåg - skönheten bedömer var människa. Detta gör att det alltid kommer finnas någon som tycker att du är vackrast i världen. Det handlar om hur du ser på dig själv, och hur du bär upp dig själv. Sträck på dig min vän, för du är vacker. Du är en pusselbit i livets skönhet, och utan dig skulle ett solljus försvinna. Du måste bara börja tro på att du duger som du är, för att vända spiralen. En dag kommer du se detta. Bär med dig den tanken som ett hopp. En dag kommer du förstå hur underbart genomvacker du är.

Sometimes I wish I was someone other than me 

Fighting to make the mirror happy 

Trying to find whatever is missing 

Won't you help me back to glory 

You make me beautiful 

You make me stand in awe 

You step inside my heart, and I am amazed 

I love to hear You say 

Who I am is quite enough 

You make me worthy of love and beautiful

Bethany Dillon - beautiful 

Föresten... apropå artikeln. Även en vacker tjej i alla andras ögon - kan må väldigt dåligt själv! Det sitter i självbilden, inte utseendet.

Besattheten kring min "inbillade fulhet" tog över hela min uppväxt

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: monstret i spegeln
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Foto: jag i spegelns glans, 2009

Jag minns inte vad jag tyckte när jag var riktigt liten. På den tiden blev man väl bara fascinerad av att kunna se sig själv i en plan yta. Jag lekte med smycken och klädde ut mig, kände mig vacker och speciell. Men något hände, när jag var kring sju-åtta år. Hade jag kunnat stoppa det... Om jag inte följde min impuls den första gången jag backade tillbaks till spegel, för att rätta till underläppens lypsylkant... hade jag kunnat stoppa det? Jag vet inte. Men den första tvångsmässiga handlingen kring mitt utseende, skulle leda till ett tolvårigt helvete. Om jag hade kunnat stoppa det...

Successivt slutade jag att tycka om det jag såg i spegeln. Redan som sjuåring tvättade jag ansiktet med mammas ansiktstvål, peelade och smörjde in med hudkräm. Det tog alltid lång tid att smörja ansiktet, för allting var tvunget att sjunka in exakt rätt. Jag borstade varje morgon håret. Varje lunch. Varje kväll. Sedan införde jag hårborstningar innan varje skolrast. Efter ett tag även efter varje skolrast. Och på lektionerna, började jag bära med mig en borste. Jag granskade ständigt håret, i olika vinklar. Avundades alla andras hår,  det var ju så vackert. Och mitt... jag tyckte det var förfärligt. Det var något med de spretiga hårslingorna som gjorde att jag rös av obehag, och trots att jag ständigt fick höra hur fint mitt hår var, kunde jag inte sluta min besatthet kring det. Det tog allt längre tid. Och jag kände mig så ful.

Under den första tiden hade jag aldrig fått höra att jag var ful. Men jag började få höra kliringar om min besatthet, som tolkades som en ren utseendefixering. Fåfänga. Jag började tro att det var så. Men det slutade efter ett tag gå ihop i mitt huvud, fåfäng, då tyckte man väl att man såg bra ut? Jag slutade aldrig tänka på hur jag såg ut. I spegeln kunde jag se okej ut, när jag vinklat det tillräckligt rätt, men utanför spegeln framställde jag alltid mig själv som ett monster. Jag var tvungen att spegla mig alltmer ofta för att kolla läget, att det inte var så. I några år tog det upp mycket av min tid, och att borsta håret för att kunna leka med vänner, tog flera timmar. Jag var aldrig klar i tid. Suckar och himlande ögon, men jag kunde inte släppa. Sedan kom tonåren.

I en tid där de flesta börjar bli mån om sitt utseende, hade jag redan en föreställning om mitt. Jag var ett monster. Jag började efter ett tag sminka mig, och det tog flera timmar varje dag. Jag hade alltid en spegel med mig. Var livrädd att vara kladdig efter maten, och upprepade frågan "har jag någonting runt munnen"? Ännu mer suckar. Och så hade jag börjat få höra pikar om mitt utseende. Det gjorde att jag fick en bekräftelse. Och efter år av hård nedtryckning, hade jag börjat trycka ned mig själv lika mycket. Jag var gränslöst ful. Jag förstod att ingen ville ha mig. Och sommaren -06 brast det. Jag föll.

Ritualerna kring utseendet tog allt längre tid. Jag blev helt enkelt, aldrig, klar. Och slutade umgås med vänner. Slutade gå till skolan. Utvecklade bacillskräck. All denna besatthet kring mitt utseende gick ut över maten. Under ett år utvecklade jag anorexi, och det började talas om sondmatning och "Yasmine, du dör om du tar ett steg till". Jag hade funnit ett värde i att kämpa mig till extrem smalhet, och ville hellre dö än sluta. Den värsta tiden höll på ett år, sedan blev jag istället svårt deprimerad. Det följande året var händelserikt, med gymnasiestart, nya vänner, kreativitet och min morbrors död. Under den tiden var jag extremt strikt med mitt utseende, ritualerna tog timmar, men jag kunde leva. Efter min morbrors död började den värsta tiden någonsin.

Sedan -07 hade jag kontakt med BUP, barn- och ungdomspsykiatrin. Vi arbetade med medicin, samtal och KBT, då inte ätstörningen var i fokus och behandlades av ätstörningsenheten. BUP talade om BDD, dysmorfofobi, och jag fick äntligen ett namn på det hela. Men under hela -09 tog andra teorier över BUP och besattheten kring mitt utseende definerades som psykotiska vanföreställningar. Jag gled allt längre ned i tvångsmässigheten, men behandlades för något helt annat. Detta gödde sjukdomen, och jag förlorade allt värdigt liv.

Jag slutade i skolan. Slutade träffa vänner. Slutade överhuvudtaget gå ut. Dagarna såg likadana ut. Jag vaknade, stannade i mitt rum och gjorde en halvtimmes ritual innan jag kunde korsa hallen till badrummet. Tvättade mig noggrant och efter varje part i form av ett ögonlock eller tinning, tvättade jag händerna noggrant med tvål. Tvättandet tog några timmar, sen sminkade jag grunden i någon timme. Gjorde en timmes ritual där jag granskade utseendet i olika vinklar med olika ramsor i mitt huvud som analyserade varje del av utseendet. Åt frukost, gjorde en ritual. Gjorde en ritual för hela utseendet som ibland tog fyra timmar där jag analyserade under varje nagel och på varje fläck; hur det var tvättat, medan jag visualiserade med en ramsa hur det gick till. Hur alla personer, en för en, skulle reagera på fläcken, hur det såg ut i olika vinklar och vad jag skulle göra med fläcken under dagen.

Under en eller två timmar, som också innehåll tvångshandlingar, kunde jag åka till BUP eller ta en halvtimmes promenad. Under de perioderna gick jag stelt och försiktigt, så ingenting i mitt utseende förstördes, vägrade bli fotad och speglade mitt ständigt. Sedan bestod resten av kvällen och början av natten, med en lång ritual där jag analyserade utseendet och resten av mina tvångsmässiga besattheter, i olika "grenar" och banor, medan ingen fick störa eller prata med mig, om jag inte förberett mig på det i fem minuter. Under ett halvår fanns ingenting annat än mitt utseende och hur ful jag var, i min värld. Jag var fångad.

Under det följande året fanns sjukdomen med på olika sätt, ibland lindrigare, och ibland föll jag tillbaka. Jag ramlade mellan depression, tvång, självskador och ätstörningar - tills någonting hände. Jag blev kär. Och i min heliga himmel! Kärleken var besvarad. Jag hade aldrig känt mig tillräcklig för en annan individ. Och nu överöste hon mig med komplimanger av alla dess slag - och jag kände att mitt utseende var tillräckligt i någon annans ögon. Till och med fantastiskt vackert. Jag kunde inte förstå det. Men i och med det, bekämpade jag dysmorfofobin och fick i samma veva den diagnosen. Jag blev frisk!

Idag lever jag med en självkänsla som inte är den bästa, och en spegelbild som inte är min främsta vän. Men jag kan tycka att jag ser helt okej ut - till och med vacker! Vissa dagar är sämre, men jag kan leva ett värdigt liv där inte mitt utseende dominerar. Och... så ful är jag inte. Inte alls. Jag har insett att det är en fördom jag har om mig själv, som jag fått av vissa omständigheter, men som i slutändan visade sig vara felaktig. Det är inte mitt utseende det är fel på.

Det är min självbild! Mer om det får ni läsa i nästa inlägg...


Värme och kärlek, Yasmine

Tema: monstret i spegeln

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: monstret i spegeln
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Foto: Y. Ejner Lind. -11

Om jag kunde slita bort min hud och omformatera den till något som mina ögon lockas av. Om jag bara kunde sudda ut alla förrädiska skavanker och måla om varje linje till perfektion. Om jag kunde peta och dra lite grann, bara så att det värsta rättades till. Om jag bara var lite smalare, lite sötare. Om min hud inte vore lika ojämn, om mina ögon inte satt så långt isär. Mina läppar kunde ha skarpare linjer, mitt hår kunde vara i en glänsande våg som omslöt ansiktsformen i sitt perfekta vinddrag. Kanske skulle jag vara lite längre, eller kanske kortare. Allt annat än vad det är nu. Jag kanske kunde utstråla lite mer solljus, vore min värld lite ljusare. Om jag bara vore likt ett ideal... Skulle monstret i spegeln försvinna? Om jag bara vore... perfekt. skulle jag bli lycklig då?

Jag tänkte i detta tema spinna vidare lite på föregående teman, men behålla ett fokus - på begreppet utseende. Dagens ideal är sjuka, du ska eftersträva en perfektion som inte går att nå. Inte om du är mänsklig. Det finns hundratals krav på vad för kläder du ska bära, hur smal du ska vara, vilket smink du ska använda och hur genomsyrat perfekt du ska se ut. Ingen skavank, ingen felaktig fläck. Leder det till att unga tjejer når perfektionen och mår bra? Sällan eller aldrig. Dessa ideal gör att unga tjejer kämpar efter något som inte finns. En idealistisk perfektion som förtär och eventuellt dödar.

Allt detta för en yta - vars särdrag utmärker och gör var människa unik och vacker. Men det vet inte dessa unga eller äldre tjejer och killar. Ord blir klichéer, komplex blir sjukliga och till slut har något som ska göra en människa speciell - gjort personen oförmögen att leva. Vad händer då en människas komplex driver ned en i fördärvet? Vad händer då ett monster framträder i spegeln? Är utseende viktigt? Är det utseendet i sig som påverkar personen, eller är det snarare självkänslan som sätter krav? Detta tänkte jag ta upp i och med detta tema. Temat får namnet "monstret i spegeln".

Som jag tidigare skrivit i bloggen, har jag sedan unga år lidit av svåra tvångstankar. För min del handlade tvångstankarna mycket om just mitt utseende. Jag har lidit av, det jag nu förstår, är svåra vanföreställningar kring mitt utseende. Min syn på mig själv och hur jag ser ut har förvrängts till den gräns att jag helt slutat vara kapabel att leva ett värdigt liv. Jag har erfarenheter av både ätstörningar och dysmorfofobi ("inbillad fulhet") där utseendet finns med som en fiende. Jag tänker berätta om dessa sjukdomar, om min historia - och även begrunda mig i vad det egentligen handlar om. Är det utseendet som är ens fiende? Skulle sjukdomarna inte finnas om man var "perfekt"?

Foto: google.se
Vad ser du då DU kollar dig i spegeln?

Jag tror många av er redan nu får tankar och funderingar angående detta - och jag vill väldigt, väldigt gärna ha era synpunkter!

Vad tycker du om ditt utseende?
Påverkar det dig i vardagen?
Har du erfarenhet av en sjuklig fixering kring ditt utseende?

Vad tycker du om dagens ideal?
Skulle inte komplex finnas om det fanns ett sätt att uppnå "perfektion"?
Handlar det alltid om utseendet i sig? Eller handlar det om självbilden?

Hur ska en människa lära sig att acceptera sig själv? Har du tips och idéer på vägar att gå, för att acceptera sig själv och sitt utseende? Vem är egentligen "perfekt"? Existerar "perfektion"? Mår en person som anser sig vara "perfekt" i omgivningens ögon, alltid bra?

Berätta er historia, era tankar och insikter!

Värme och kärlek, Yasmine