"Yasmine, är du gay?"

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: PRIDE - det handlar om kärlek
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

När jag 2010 kom ut ur garderoben, kändes det som en lättnad. Och jag har haft en väldig tur, som egentligen aldrig hade det svårt med att berätta. Knappt ett ögonbryn höjdes, och jag var fortfarande samma gamla Yasmine. Ingenting ändrades, mer än att jag äntligen kunde tala öppet om relationer!

Foto: jag -10

Som barn var jag egentligen aldrig särskilt kill-tokig, som en del andra i min ålder var. Jag hade faktiskt en kille, som gick på mitt dagis, men jag förstår nu att jag redan där hade en förälskelse i en tjej. Jag tänkte inte på det så bara, inte än. I skolålder startade de klassiska "fråga-chans" perioden, och för syns skull berättade jag för vänner att jag var kär i en och annan kille, som jag på sin höjd tyckte var söt. För mig räckte det så. Och jag tyckte inte alls kärlek var så där himlastormande särskilt.

Så snart vi blev äldre, skaffade mina vänner sig killar och de började prata om den första alldeles speciella kyssen. Bara tanken på att närma mig en kille så, kändes avskräckande, och jag höll mig på avstånd. Visst hände det att man fick en kyss, men pirret i magen var som en myggas surrande. Fjärilarna hade ställt sig i startposition att flyga iväg.

Och så kom vi in i tonåren. Jag kunde dagdrömma om en kille, men i min fasa upptäckte jag mig själv med att fantisera om att bli tillsammans med en tjej. Plötsligt började en alldeles särskild känsla gro i min mage. Det kändes förbjudet, men under en period föll jag för en rödhårig tjej som höll om mig i mina dagdrömmar, och jag kände en längtan. Men samtidigt kände jag mig annorlunda, och tanken på att vara gay kändes fortfarande främmande.

I slutet av 2007 hade jag mått riktigt dåligt i ett par år, och hade funnit en vän på internet som själv mådde dåligt. Vi pratade om allt möjligt, och en dag sade hon i telefon att hon var bisexuell. Innan jag hann blinka utbrast jag "jag med" och min väns reaktion var "jaha" och inget mer. Själv funderade jag länge på vad jag sagt... Kunde det stämma? I och med att jag och en tjej jag lärt känna genom min vän, börjat flörta, släpptes min spärr en aning och jag berättade om det för mina vänner. Det kändes märkligt, men det var ingen som behandlade mig annorlunda. Ingenting mer hände med tjejen jag flörtat med, men idag är både hon och den andra goda vänner till mig som jag aldrig kommer släppa.

Åren gick och jag dejtade ett par killar, men det kändes aldrig bra. Det hände ingenting inom mig, det var tomt. 2010 fick jag kontakt med en tjej på internet som visade sig vara lagd åt tjejhållet också, och vi båda föll pladask. Vi pratade, messade och samtalade i telefon dagligen i en månad innan vi bestämde oss för att träffas. Jag var spänd, och äntligen kom fjärilarna tillbaks från semestern. På vägen träffade hon sin blivande fru, och det blev inget mellan oss. Det kändes trist, men jag kom över det.

På våren funderade jag oerhört mycket över min läggning. Alltmer kändes det som att jag faktiskt inte hade intresse för killar alls. I ett sista försök träffade jag en underbar kille genom en gemensam vän, jag var öppen och sade som det var, men han var beredd att prova, i hopp om att det skulle fungera. Vi lät det gå en tid, men det kändes inte fullständigt. Efter ett möte, under en tid då alla kärlekslåtar jag lyssnade på tillägnades en blivande flickvän, kunde jag inte blunda längre. Jag erkände både för mig själv och killen, att jag insett att jag var homosexuell. Det kändes som ett lugn inom mig, men nu kvarstod bara att komma ut.

En av de första jag berättade det för, var min kusin. Jag minns samtalet med ett skratt. "Jag har något att berätta" sade jag och förberedde rösten. "Du vet såna här magneter, med en röd och en vit sida?", "ja?" svarade hon. "Ja, oftast så drar sig ju den röda till den vita och den vita till den röda. Motsatser dras till varandra, du vet. Men i mitt fall så är det så att den vita sidan... den dras...", min kusin avbröt mig; "Yasmine, är du gay?". Så, då var det sagt.

Under en promenad med min mamma försökte jag hinta. "Mamma, du vet tjejen jag skulle träffa i våras?", "ja" svarade mamma. "Om det inte hade tagit slut hade vi varit ett par nu". "Okej" svarade mamma. "Vad tycker du om det?" svarade jag ängsligt. "Att det tog slut? Ja men det var väl tråkigt". "Nej..." fortsatte jag, "att det var en tjej?". "Jag är inte förvånad alls" sade mamma glatt och stenen i mitt bröst smulades samman.

Foto: jag -10

Under sommaren träffade jag en tjej genom en HBTQ-sida på internet. Vi gick på två dejter och fann varandra direkt. I och med att hon skulle stanna över natten, berättade vi om min läggning för både pappa, lillebror och släkten. Inte en dömande kommentar, bara glada ord över att jag hittat någon. Den 11 augusti 2010 blev vi ett par. Efter några månader förlovade vi oss, och höll samman i lite mer än 9 månader, innan det tog slut. Och trots slutet, kändes det som att en dörr öppnades inuti mig. Äntligen vågade jag erkänna för mig själv det jag vetat hela tiden, och nu behöver jag aldrig gömma min kärlek!

Alla har det inte alls lika lätt att komma ut, och bli accepterad. För vissa går det så långt som dödshot och hedersmord. Jag har haft en oerhörd tur mitt i all min otur. För den som är HBTQ kommer det finnas miljontals gånger garderoben måste öppnas på nytt. "Hur är det, har du någon kille?", och så måste det upprepas återigen. Det viktiga är att alltid behandla den som kommer ut med respekt, och att vi inser att vi ALLA har samma rätt till kärlek och sexualitet. Det är en människas rättighet!

Detta var min historia, och den är en av miljontals. Jag vet vilken lättnad det är att få vara den jag är, och hur fjärilar verkligen ska kännas i magen. Jag vet aldrig hur framtiden kommer se ut, och vem jag träffar. Jag är inte mycket för att kategorisera mig och sätta min kärlek i ett fack - och lämnar alla dörrar öppna! Kanske träffar jag en kille en dag, och då får jag väl komma ut på nytt. Men fram tills dess - har jag bestämt min benämning.

Jag säger "hurra!" för kärleken - hur den än ser ut. Äntligen har min garderobsdörr slitits bort ur sina hållhakar...

Värme och KÄRLEK, Yasmine