Tema: monstret i spegeln

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: monstret i spegeln
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Foto: Y. Ejner Lind. -11

Om jag kunde slita bort min hud och omformatera den till något som mina ögon lockas av. Om jag bara kunde sudda ut alla förrädiska skavanker och måla om varje linje till perfektion. Om jag kunde peta och dra lite grann, bara så att det värsta rättades till. Om jag bara var lite smalare, lite sötare. Om min hud inte vore lika ojämn, om mina ögon inte satt så långt isär. Mina läppar kunde ha skarpare linjer, mitt hår kunde vara i en glänsande våg som omslöt ansiktsformen i sitt perfekta vinddrag. Kanske skulle jag vara lite längre, eller kanske kortare. Allt annat än vad det är nu. Jag kanske kunde utstråla lite mer solljus, vore min värld lite ljusare. Om jag bara vore likt ett ideal... Skulle monstret i spegeln försvinna? Om jag bara vore... perfekt. skulle jag bli lycklig då?

Jag tänkte i detta tema spinna vidare lite på föregående teman, men behålla ett fokus - på begreppet utseende. Dagens ideal är sjuka, du ska eftersträva en perfektion som inte går att nå. Inte om du är mänsklig. Det finns hundratals krav på vad för kläder du ska bära, hur smal du ska vara, vilket smink du ska använda och hur genomsyrat perfekt du ska se ut. Ingen skavank, ingen felaktig fläck. Leder det till att unga tjejer når perfektionen och mår bra? Sällan eller aldrig. Dessa ideal gör att unga tjejer kämpar efter något som inte finns. En idealistisk perfektion som förtär och eventuellt dödar.

Allt detta för en yta - vars särdrag utmärker och gör var människa unik och vacker. Men det vet inte dessa unga eller äldre tjejer och killar. Ord blir klichéer, komplex blir sjukliga och till slut har något som ska göra en människa speciell - gjort personen oförmögen att leva. Vad händer då en människas komplex driver ned en i fördärvet? Vad händer då ett monster framträder i spegeln? Är utseende viktigt? Är det utseendet i sig som påverkar personen, eller är det snarare självkänslan som sätter krav? Detta tänkte jag ta upp i och med detta tema. Temat får namnet "monstret i spegeln".

Som jag tidigare skrivit i bloggen, har jag sedan unga år lidit av svåra tvångstankar. För min del handlade tvångstankarna mycket om just mitt utseende. Jag har lidit av, det jag nu förstår, är svåra vanföreställningar kring mitt utseende. Min syn på mig själv och hur jag ser ut har förvrängts till den gräns att jag helt slutat vara kapabel att leva ett värdigt liv. Jag har erfarenheter av både ätstörningar och dysmorfofobi ("inbillad fulhet") där utseendet finns med som en fiende. Jag tänker berätta om dessa sjukdomar, om min historia - och även begrunda mig i vad det egentligen handlar om. Är det utseendet som är ens fiende? Skulle sjukdomarna inte finnas om man var "perfekt"?

Foto: google.se
Vad ser du då DU kollar dig i spegeln?

Jag tror många av er redan nu får tankar och funderingar angående detta - och jag vill väldigt, väldigt gärna ha era synpunkter!

Vad tycker du om ditt utseende?
Påverkar det dig i vardagen?
Har du erfarenhet av en sjuklig fixering kring ditt utseende?

Vad tycker du om dagens ideal?
Skulle inte komplex finnas om det fanns ett sätt att uppnå "perfektion"?
Handlar det alltid om utseendet i sig? Eller handlar det om självbilden?

Hur ska en människa lära sig att acceptera sig själv? Har du tips och idéer på vägar att gå, för att acceptera sig själv och sitt utseende? Vem är egentligen "perfekt"? Existerar "perfektion"? Mår en person som anser sig vara "perfekt" i omgivningens ögon, alltid bra?

Berätta er historia, era tankar och insikter!

Värme och kärlek, Yasmine