Besattheten kring min "inbillade fulhet" tog över hela min uppväxt

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: monstret i spegeln
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Foto: jag i spegelns glans, 2009

Jag minns inte vad jag tyckte när jag var riktigt liten. På den tiden blev man väl bara fascinerad av att kunna se sig själv i en plan yta. Jag lekte med smycken och klädde ut mig, kände mig vacker och speciell. Men något hände, när jag var kring sju-åtta år. Hade jag kunnat stoppa det... Om jag inte följde min impuls den första gången jag backade tillbaks till spegel, för att rätta till underläppens lypsylkant... hade jag kunnat stoppa det? Jag vet inte. Men den första tvångsmässiga handlingen kring mitt utseende, skulle leda till ett tolvårigt helvete. Om jag hade kunnat stoppa det...

Successivt slutade jag att tycka om det jag såg i spegeln. Redan som sjuåring tvättade jag ansiktet med mammas ansiktstvål, peelade och smörjde in med hudkräm. Det tog alltid lång tid att smörja ansiktet, för allting var tvunget att sjunka in exakt rätt. Jag borstade varje morgon håret. Varje lunch. Varje kväll. Sedan införde jag hårborstningar innan varje skolrast. Efter ett tag även efter varje skolrast. Och på lektionerna, började jag bära med mig en borste. Jag granskade ständigt håret, i olika vinklar. Avundades alla andras hår,  det var ju så vackert. Och mitt... jag tyckte det var förfärligt. Det var något med de spretiga hårslingorna som gjorde att jag rös av obehag, och trots att jag ständigt fick höra hur fint mitt hår var, kunde jag inte sluta min besatthet kring det. Det tog allt längre tid. Och jag kände mig så ful.

Under den första tiden hade jag aldrig fått höra att jag var ful. Men jag började få höra kliringar om min besatthet, som tolkades som en ren utseendefixering. Fåfänga. Jag började tro att det var så. Men det slutade efter ett tag gå ihop i mitt huvud, fåfäng, då tyckte man väl att man såg bra ut? Jag slutade aldrig tänka på hur jag såg ut. I spegeln kunde jag se okej ut, när jag vinklat det tillräckligt rätt, men utanför spegeln framställde jag alltid mig själv som ett monster. Jag var tvungen att spegla mig alltmer ofta för att kolla läget, att det inte var så. I några år tog det upp mycket av min tid, och att borsta håret för att kunna leka med vänner, tog flera timmar. Jag var aldrig klar i tid. Suckar och himlande ögon, men jag kunde inte släppa. Sedan kom tonåren.

I en tid där de flesta börjar bli mån om sitt utseende, hade jag redan en föreställning om mitt. Jag var ett monster. Jag började efter ett tag sminka mig, och det tog flera timmar varje dag. Jag hade alltid en spegel med mig. Var livrädd att vara kladdig efter maten, och upprepade frågan "har jag någonting runt munnen"? Ännu mer suckar. Och så hade jag börjat få höra pikar om mitt utseende. Det gjorde att jag fick en bekräftelse. Och efter år av hård nedtryckning, hade jag börjat trycka ned mig själv lika mycket. Jag var gränslöst ful. Jag förstod att ingen ville ha mig. Och sommaren -06 brast det. Jag föll.

Ritualerna kring utseendet tog allt längre tid. Jag blev helt enkelt, aldrig, klar. Och slutade umgås med vänner. Slutade gå till skolan. Utvecklade bacillskräck. All denna besatthet kring mitt utseende gick ut över maten. Under ett år utvecklade jag anorexi, och det började talas om sondmatning och "Yasmine, du dör om du tar ett steg till". Jag hade funnit ett värde i att kämpa mig till extrem smalhet, och ville hellre dö än sluta. Den värsta tiden höll på ett år, sedan blev jag istället svårt deprimerad. Det följande året var händelserikt, med gymnasiestart, nya vänner, kreativitet och min morbrors död. Under den tiden var jag extremt strikt med mitt utseende, ritualerna tog timmar, men jag kunde leva. Efter min morbrors död började den värsta tiden någonsin.

Sedan -07 hade jag kontakt med BUP, barn- och ungdomspsykiatrin. Vi arbetade med medicin, samtal och KBT, då inte ätstörningen var i fokus och behandlades av ätstörningsenheten. BUP talade om BDD, dysmorfofobi, och jag fick äntligen ett namn på det hela. Men under hela -09 tog andra teorier över BUP och besattheten kring mitt utseende definerades som psykotiska vanföreställningar. Jag gled allt längre ned i tvångsmässigheten, men behandlades för något helt annat. Detta gödde sjukdomen, och jag förlorade allt värdigt liv.

Jag slutade i skolan. Slutade träffa vänner. Slutade överhuvudtaget gå ut. Dagarna såg likadana ut. Jag vaknade, stannade i mitt rum och gjorde en halvtimmes ritual innan jag kunde korsa hallen till badrummet. Tvättade mig noggrant och efter varje part i form av ett ögonlock eller tinning, tvättade jag händerna noggrant med tvål. Tvättandet tog några timmar, sen sminkade jag grunden i någon timme. Gjorde en timmes ritual där jag granskade utseendet i olika vinklar med olika ramsor i mitt huvud som analyserade varje del av utseendet. Åt frukost, gjorde en ritual. Gjorde en ritual för hela utseendet som ibland tog fyra timmar där jag analyserade under varje nagel och på varje fläck; hur det var tvättat, medan jag visualiserade med en ramsa hur det gick till. Hur alla personer, en för en, skulle reagera på fläcken, hur det såg ut i olika vinklar och vad jag skulle göra med fläcken under dagen.

Under en eller två timmar, som också innehåll tvångshandlingar, kunde jag åka till BUP eller ta en halvtimmes promenad. Under de perioderna gick jag stelt och försiktigt, så ingenting i mitt utseende förstördes, vägrade bli fotad och speglade mitt ständigt. Sedan bestod resten av kvällen och början av natten, med en lång ritual där jag analyserade utseendet och resten av mina tvångsmässiga besattheter, i olika "grenar" och banor, medan ingen fick störa eller prata med mig, om jag inte förberett mig på det i fem minuter. Under ett halvår fanns ingenting annat än mitt utseende och hur ful jag var, i min värld. Jag var fångad.

Under det följande året fanns sjukdomen med på olika sätt, ibland lindrigare, och ibland föll jag tillbaka. Jag ramlade mellan depression, tvång, självskador och ätstörningar - tills någonting hände. Jag blev kär. Och i min heliga himmel! Kärleken var besvarad. Jag hade aldrig känt mig tillräcklig för en annan individ. Och nu överöste hon mig med komplimanger av alla dess slag - och jag kände att mitt utseende var tillräckligt i någon annans ögon. Till och med fantastiskt vackert. Jag kunde inte förstå det. Men i och med det, bekämpade jag dysmorfofobin och fick i samma veva den diagnosen. Jag blev frisk!

Idag lever jag med en självkänsla som inte är den bästa, och en spegelbild som inte är min främsta vän. Men jag kan tycka att jag ser helt okej ut - till och med vacker! Vissa dagar är sämre, men jag kan leva ett värdigt liv där inte mitt utseende dominerar. Och... så ful är jag inte. Inte alls. Jag har insett att det är en fördom jag har om mig själv, som jag fått av vissa omständigheter, men som i slutändan visade sig vara felaktig. Det är inte mitt utseende det är fel på.

Det är min självbild! Mer om det får ni läsa i nästa inlägg...


Värme och kärlek, Yasmine