lördag 24 april 2010

Att se att man faktiskt lyckas även fast man inte tror det själv

Skribent&Redaktör: Emelie Jonsson
Tema:En framgång - Något jag hade problem med men löste

Nu drar vi igång med de nya redaktörerna på bloggen och vi startar med ett gemensamt tema som kommer vara fram tills söndag nästa vecka. Alla i redaktionen kommer att skriva var sitt inlägg om En framgång - Något jag hade problem med men löste och jag är först ut med att dela med mig av min framgång.


När jag satte mig ned och började fundera på mina framgångar, och problem jag haft men löst så stod det helt still. Vad har jag för framgångar egentligen? Finns det några framgångar som jag kan vara stolt över? Jag gick igenom mitt liv i mina tankar och lät alla 20 år rulla förbi i en snabbspolning och där fann jag det. En framgång, ett problem som jag helt enkelt löste alldeles av mig själv.


Det handlar om en dröm som gick i uppfyllelse men som sedan krossades och jag tog det väldigt hårt. Jag hade misslyckats med min allra största dröm - att åka iväg som au pair till det stora landet Amerika.

Efter studenten åkte jag alltså iväg, till ett land jag aldrig varit i, till en familj jag aldrig träffat och skulle ta hand om familjens två barn. Jag var så stolt över att jag klarade att åka iväg och jag trivdes som fisken i vattnet i det stora landet. Vilken dröm! Leva ett amerikanskt liv som man bara fått se på tv och film, men här levde jag ett amerikanskt liv i en typisk amerikansk familj med två härliga barn som körde med mig dag ut och dag in. Men jag trivdes, till en början i alla fall. Efter ungefär två månader i familjen började jag känna att jag inte riktigt passade in och hemlängtan blev stor. Jag beslutade mig att åka hem och här kommer mitt problem. I ungefär ett år gick mina tankar om hur misslyckad jag var som åkte hem, som inte klarade av en sådan simpel sak som att stanna kvar. Jag kunde ju försökt att anstränga mig, eller i alla fall bytt familj tänkte jag och jag ångrade på ett sätt att jag hade gett upp så lätt. Att krossa min dröm bara sådär, en dröm jag hade haft sedan många år tillbaka. Jag blev så avundsjuk på alla som klarade av ett helt år och inte var så fega som mig och åkte hem efter två månader.

Men efter att en klok människa sa till mig att jag var ju faktiskt stolt över mig själv när jag hade åkt dit, jag gjorde faktiskt ett steg till min dröm. Jag tog steget och åkte iväg, jag stod inte bara och drömde jag gjorde ju faktiskt verklighet av den stora drömmen även fast det inte blev helt som jag hade tänkt mig. Men jag åkte dit, och tillbringade två månader. Det är inte illa, jag fick uppleva mycket på dessa två månader och jag testade faktiskt på hur det var att leva min dröm.


Så min framgång är att jag släppte allt ältande om hur misslyckad jag var som åkte hem tidigare än väntat och vände den känslan till hur bra det var av mig som faktiskt vågade åka iväg och jag vågade att stampa ner foten när jag kände att det inte var rätt för mig att tillbringa mitt år i den amerikanska familjen. Jag ska vara stolt över att jag gick efter mitt hjärta och jag har det faktiskt bättre här. På svensk mark där jag trivs och har min familj och mina vänner.

Idag ser jag mig inte misslyckad över situationen utan lyckad över att jag gjorde något som fick mig att må bra - att åka hem till Sverige och börja läka alla sår.

foto: privat



3 kommentarer:

Becca sa...

Vad fint skrivet.. Det stammer, du ska vara sa himla stolt att du akte ivag, och annu stoltare over att du foljde ditt hjarta och akte hem nar du ville. <3

Rebecca MW sa...

Vilket bra tema!! Ser verkligen fram emot att läsa alla era berättelser.

Jag blev rörd av ditt inlägg, Emelie. På riktigt. Känner så väl igen mig själv i det du beskriver. Så lätt hänt att börja älta det man inte lyckades med istället för att se de delar man lyckades med. Jag tillbringade 2,5 månader i Zimbabwe när jag var 18 år. Jag grät när vi lämnade Sverige. Jag var fullkomligt livrädd och klarade därför inte av att lära mig så mycket som jag hade kunnat lära mig under den tiden, om landet, om mig själv och om andra. Men samtidigt, precis som du beskriver, så genomförde jag ju faktiskt resan. Och det gör att jag vidgat mina vyer tillräckligt mycket för att våga resa igen, både bokstavligt och bildligt.

Hanna sa...

Ditt inlägg berörde även mig. Jag gjorde samma sak.. Åkte iväg - men åkte hem innan jag avslutat. Grämer mig lite. Men ändå. Jag åkte! Jag testade. Och jag vet mer om vad jag ger mig in på om jag vill åka igen.

<3