Att ge upp kan vara att vinna

Skribent & redaktör: Linda Adolfsson  
Foto: Mathilda Hofling
Tema: En framgång - Något jag hade problem med men löste 

Jag har väldigt svårt för att ge upp och erkänna mig besegrad. Speciellt i sammanhang där jag vet att jag har rätt, men där det ändå inte spelar någon roll hur hårt jag kämpar för det jag tror på. Människor vill inte alltid göra som jag vill att de ska göra. Människor vill inte alltid lyssna. Människor vill inte alltid ta sitt ansvar.

I detta fall handlade det om psykiatrin. Människor inom psykiatrin; överläkare, psykolog, chefsöverläkare och några övriga inom den makten. Det var i början av hösten förra året och jag hade under sommaren genomgått en process som var större än något jag tidigare har upplevt. Jag hade under kort tid fått en typ av "sjukdomsinsikt". Jag kunde se mina problem, mina behov och mina önskningar klart och tydligt. Jag kunde se precis vad jag behövde för hjälp. Det var omvälvande, viktigt och oerhört skrämmande.

Jag pratade med min DBT-psykolog om mina insikter och hon förkastade dem. Jag insåg ganska snabbt att psykiatrins kompetens inte räckte till. Efter 8 år i landstingspsykiatrin kunde jag klart och tydligt se att de inte kunde göra det bättre. Däremot kunde de remittera mig till en privat specialist. Jag bad min läkare om det. Jag fick nej. Jag bad igen. Jag fick nej igen. Jag bad chefsöverläkaren, och fick nej. De påstod sig ha satt rätt diagnos på mig, trots att jag knappt hade två av åtta kriterier som krävs. Trots att jag presenterade vad jag behövde hjälp med. Trots att jag hade en utredning som stärkte mina åsikter. Så jag gav inte upp. Jag ringde Personligt ombud, men de sa att jag hade gjort allt. Jag ringde Patientnämnden. Jag ringde gamla behandlare. Jag sökte hjälp på olika forum. Ingen kunde hjälpa mig. Jag ringde chefsöverläkarens sekreterare flera gånger om dagen för att få ett tydligare svar på varför de sa nej till den privata vård jag trodde på. Jag fick inget svar. Mina närmaste sa till en början att om någon kunde vinna det här så var det jag. Mina närmaste fick se en stark kämpe brytas ner. Jag ville inte ge upp.

Efter tre månaders skrikande och gråtande vaknade jag en morgon med en ovan tanke. Som hämtat ur 12-stegprogrammets första steg bestämde jag mig för att erkänna mig maktlös. Jag hade gjort vad jag kunde. Jag såg att det jag nu gjorde, att gå runt med ständig ilska gentemot psykiatrin, gjorde att jag bara kunde förlora. Allt jag brydde mig om var att visa dem att de gjorde fel. Att jag visst var värd den vård jag behövde. Men till vilket pris? Jag vaknade den morgonen och insåg att jag slogs mot en stenmur. Mina knogar blödde, men ingenting fick jag ut av det. Så jag släppte taget. Jag bestämde mig för att låta tiden gå. Jag bestämde mig för att leva i nuet. Jag bestämde mig för att jag var värd bättre än den destruktiva vreden jag matade inom mig. Jag släppte taget.

Någon vecka senare diskuterade jag psykiatrin med min pappa. Att jag i nuläget inte hade någon vård alls, att jag önskar att jag hade råd att betala den privata vården själv. I den sekunden löste han mitt problem. Han sa "jag betalar".

Idag går jag hos en fantastisk och kompetent terapeut som har hjälpt mig längre än landstingspsykiatrin har gjort på 8 år. Jag hade inte tagit upp ämnet med min pappa om det inte var för att jag hade erkänt mig maktlös några veckor tidigare.
Men jag slogs heller inte i onödan. Jag kunde vakna upp i slagen och inse att det var mig själv jag slog på. Jag vaknade upp och förstod att det ibland är lika viktigt att ge upp som att fortsätta kämpa.