Att våga leva

Skribent: Elin M. Liljeholm
Tema: Livets val och vägskäl
Redaktör: Elin M. Liljeholm

Mitt liv har kantats av svåra val. Många gånger har jag valt fel, inte orkat fortsätta.
Jag har önskat mig en ny början. Ett nytt liv. Att få födas på nytt, som någon annan. Vem som helst - bara inte som mig själv, som Elin. Livet har under många år känts så otroligt hårt och tröstlöst.

Jag var rädd för att välja livet. Det var så mycket enklare att bestämma sig för att dö. Men inte ens det kunde jag lyckas med! Jag kände mig så värdelös och så överflödig. Jag var inte bäst på någonting!

Jag kom till en punkt då jag var tvungen att ta ett beslut. Leva eller dö. Dö eller leva? Är det så enkelt? Svaret är nej. Jag tänkte över. Tänkte om. Tänkte att jag kanske... Kanske om jag skulle försöka mig på att greppa tag i livet? Vad hade jag att förlora? Hade jag någonsin ens försökt? Det var många tankar som snurrade. Det var ett av de svåraste valen i mitt liv, jag valde att ge livet en chans. Ge mig själv en chans i livet. Att inte ge upp vid en motgång, ett bakslag, ett återfall. Nej jag skulle kravla mig upp efter ett fall, jag skulle resa mig och ta mig fram.

Inget enkelt beslut. Men ett beslut som vägde tungt. Ett löfte - från mig till livet. Ett ärligt försök och tusen försök efter det.

Kampen var lång, vägen slingrade sig fram. Jag ramlade och skrapade upp mina bara knän. Jag grät av uppgivenhet, av rädsla för att jag inte skulle orka ända fram. Jag gick på ostadiga ben. Skakade och svor. Men jag gav mig inte, och det är jag så innerligt tacksam för idag.

För idag är jag den jag vill vara. Jag är Elin, 27 år och nyförälskad i livet.

Lita på dig själv i valen o kvalen!

Skribent: Catarina Carleson
Tema: Livet val och vägskäl
Redaktör: Elin M. Liljeholm

Måste fundera en stund innan jag finner orden.

Jag känner hur hjärnan söker, som på en stig sig fram mot det som rör valen och vägskälen.

Jag provar formulera tankarna lite i sänder.

Livets alla ögonblick består av val. Val som vi inte funderar så mycket över, som nästan går oss omärkbart förbi. Ett litet val kan få stora konsekvenser, även om det inte hör till vanligheten.

Jag vet inte säkert. Är ingen statistikmänniska, varken gällande mitt eget liv eller i andra sammanhang. Men jag upplever det som att man oftast känner på sig vilka val och vägskäl som är de allra viktigaste.

Ibland känns det som att vägskäl är en rondell och jag bara kör runt, runt runt och funderar. Vet inte vilket håll jag ska åt och har svårt att få överblick över vart de olika avfarterna leder.

Så plötsligt bara vet man eller chansar man och svänger!

 

De största vägskälen i mitt liv har rört barnen.

Mina barns födelse och mitt val att bli mamma tidigt. Andra viktiga val är hur man vill leva gällande relationer, boende och arbete.

Valen är viktiga, vägskälen kan kännas jobbiga.

Men ibland har man bara inget val!

Det kan vara hemskt jobbigt, men också kännas väldigt skönt!

I sina val ska man alltid följa sin egen innersta övertygelse!

Om man kan finna den (den är inte alltid solklar och känns inte alltid så närvarande för min del... men ofta!) så, tror jag att det är den man ska lita på!

Och vi måste även försöka respektera andras val även då vi har svårt att förstå dem.

Det är också en mycket viktig sak att lära sig i livet, tror åtminstone jag.

Tema: Livets val och vägskäl

Skribent:Elin M. Liljeholm
Tema: Livets val och vägskäl
Redaktör: Elin M. Liljeholm

Att säga att livet enbart består av val vore att ljuga.
Det går däremot inte att förneka att vi ställs inför val dagligen, stora som små. Valen vi gör i vår vardag går ganska omärkbart förbi oss i all hast. Men om vi stannar upp och tänker efter så kan v se hur valen i vardagen radar upp sig:

Gå upp ur sängen - eller ligga kvar en stund till? Vad ska jag ha på mig för kläder idag? Hinner jag äta frukost? Vad ska jag äta i sådan fall? Ska jag ta bilen till jobbet eller ska jag cykla? Vad ska vi äta till middag ikväll? Jag åker inom ICA och handlar efter jobbet, där kanske jag kan hitta inspiration. Åh, smakprover på laxen vid delikatess avdelningen, åh så gott - ja det blir lax ikväll!

Ofta är valen så vardagliga att vi inte riktigt lägger märk till hur många val en dag innehåller, och tur kanske det. Om vi stannade upp vid varje val och velade fram och tillbaka skulle vi inte få mycket gjort. Man får helt enkelt välja vilka val som känns viktiga att tänka över.

Jag pratar om de stora och ibland livsavgörande valen, då det kan vara en god ide att tänka över sina alternativ om och om igen. Kanske lista för- och nackdelar, diskutera det med en vän, och viktigast av allt är kanske att rannsaka sig själv -är det här rätt för mig? Hur kommer framtiden se ut om jag väljer den här vägen? Är det här mitt val? Gör jag det här för min skull? 

Vilken väg vi väljer att gå beror nog mycket på vad vi har i vår ryggsäck, hur vi mår för tillfället och hur vidare vi lyckas kontrollera vår impulskontroll.


Jag tror att de största vägskälen är resultatet av en handling, en händelse, självförverkligande, insikt och minnen. Jag är själv en känslomänniska så det här är inte något annat än mina tankar och reflektioner. Skicka gärna in egna tankar på hur ni ser det! Kanske håller ni inte med om vad jag tror? :) Vidga då mina vyer och dela med er av era funderingar!

Hur har dina val och vägskäl sett ut? Har du tagit ett livsavgörande val som förändrat ditt liv? Eller kanske ett litet val som gjorde stor skillnad? Vilket är det svåraste val du tvingats ta? Vad innebar det för dig?

Skicka in era bidrag till: shedo.blogg@gmail.com

Senare i veckan kommer jag berätta om några av mitt livs avgörande val!

Sommaren är då jag känner att jag lever

Skribent: Emelie Jonsson
 Tema: tankar inför sommaren
 Redaktör: Emelie Jonsson

Jag har en favorit årstid och den är på väg att komma hit. Det närmar sig sommar och det är då jag vaknar till liv och det är mycket som känns så mycket enklare. Det finns sina nackdelar med sommaren också då det är varmt och man går utan sin långärmade tröja som är en trygghet för att dölja sina ärr. Men jag lär mig att acceptera det jag gjort och jag ska lära mig att kunna gå med kortärmat när jag vill.

Men nog om det. Sommaren är min favorit årstid, man kan umgås med kompisar långt in på natten, man kan vara ute mycket, man kan ta fram löparskorna och springa utan att riskera att halka på is eller grus. Man kan också sitta på en filt i en park och bara njuta av solstrålarna som ler mot en.

Jag blir gladare när solen tittar fram, och jag älskar att få lite färg på näsan. Att sitta nu såhär i början av våren vid en solvägg med solglasögonen på så känner man en för smak av det som komma skall.

Här i småstaden där jag bor har de flesta kommit ut från sina iden, och cyklar omkring sommarklädda och sitter i parkerna här omkring och umgås med nära och kära.

Det här njuter jag av och därför ska jag nu stänga av datorn för att gå ut i det fina vår vädret som jag hoppas håller i sig länge. Men sen vill jag ha sommar med mycket sol och värme.

Hur vill ni ha eran sommar?

foto: weheartit.com

Tema vecka 16

Skribent: Emelie Jonsson

 Tema: Tankar inför sommaren 

Redaktör: Emelie Jonsson

April är snart slut och det är dags för att snart välkommna våren och sommaren åter igen.

Så denna veckan tänkte jag att vi kunde dela med oss av våra planer inför sommaren som kommer. Har ni några planer? Ser ni fram emot sommaren, eller tycker ni kanske att sommaren är en jobbig tid?

Jag vill ha era tankar om sommaren helt enkelt. Antingen sommarplaner eller era känslor inför denna årstiden.

Foton som ger sommarkänsla är lika mycket välkommet som texter.

Så nu vill jag ha eran hjälp och hoppas ni har någonting att dela med er av.

Skicka era tankar och funderingar till shedo.blogg@gmail.com

Modet att möta sig själv.

Skribent: Linda Adolfsson
Tema: Utveckling
Redaktör: Linda Adolfsson
Foto: Laura Petersen

"Man måste ha modet att vara sig själv och inte tappa modet när man finner att man är den man är." 

Jag behövde lära känna mig själv, våga tro på att det fanns något vackert i mig. Jag behövde lita på att det går att tycka om mig, för att låta människor få finnas med sin kärlek. Jag behövde förstå att jag var älskad och för att förstå det behövde jag börja se mig själv.

Jag var inlåst i mina känslor och i mitt självförakt. Jag var utelåst från en värld som hade kunnat hjälpa mig om jag hade kunnat ta mig ut. Det handlade om det. Att våga ta sig ut. Att våga möta mig själv med styrkor och svagheter. Jag var så rädd för vad jag skulle hitta. Men jag fann en rädd liten flicka som grät och skrek. Jag fann en ursinnig tonåring som hatade världen. Jag fann en kompetent ung kvinna och en ensamhet jag inte ville kännas vid. Jag fann mig.

Jag vände perspektiv. Det tog tid. Det tog år. Jag kämpade mig igenom instutioner och låsta dörrar, oförstående läkare och vilsna psykologer. Jag kämpade mig igenom svek och mina egna rådslår. Tills jag kunde möta mig själv på andra sidan. Ta upp den lilla flickan i famnen och ge henne all min kärlek. Låta tonåringen skrika och slå i kuddarna. Jag kunde hålla om mig själv och säga att jag duger som jag är, utan prestation.

Men det sistnämnda har jag inte helt förlikat mig med än. Jag jobbar med min prestationsångest. Jag försöker ta pauser när jag inte gör någonting, boka in egentid och vilotid i kalendern. Det hjälper. Jag kommer närmare mig själv, närmare min kreativitet. Jag börjar se värdet i ensamhet. Att få vara med mig själv, utan att behöva anpassa sig till andra människor eller oroa mig för om jag är konstig i andras ögon.

Idag avslutar jag ett år som redaktör för den här bloggen och vandrar vidare mot nya äventyr. Det har varit en fantastisk möjlighet och jag har lärt känna nya kämpande människor. Idag behöver jag göra annat, lägga mer av min tid på mig själv och på att fullfölja mina drömmar. Men jag återkommer hit då och då för att lämna mina avtryck.

Jag har upptäckt att jag är en ganska fin människa. En människa som är kul att umgås med. I alla fall de gånger jag inte översköljs av gamla rädslor. Idag kan jag se mina styrkor. Idag ser jag att jag är en förebild för andra. Det skrämmer mig inte längre att jag är det. Jag kan känna mig trygg i den rollen. Jag kan se på mig själv med kärlek idag. Det var ingen enskild händelse eller en person som gjorde den förändringen. Det var jag i utveckling. Jag, i modet att vara mig själv och våga acceptera den person jag fann i mig.

Att utvecklas i tuffa tider

Skribent: Hanna Pålsson
Tema: Utveckling
Redaktör: Linda Adolfsson

Alla utvecklas på olika vis, men man utvecklas alltid varje dag. Senare i livet kanske man har lärt sig "allt". Kommer man aldrig någonsin lära sig? En mycket bra fråga som jag ställt till mig själv många gånger.

Jag utvecklades som mest när jag bodde utan mina föräldrar och bodde helt sjäv i min älsklings hus i skogen mitt i ingenstans. Det halvåret var lärorikt specifikt under vintern. Det var en kall vinter och inne i huset var det ofta lika kallt som ute om man inte eldade. Så på morgonen innan jag kunde åka till skolan var jag tvungen att elda 1-2 gånger för att det skulle vara varmt när jag kom hem. Så det var tidiga mornar som jag gick upp för att elda. 

Även när man mår som sämst kan man lära sig saker. Jag föll ner i en depression förra februari, gick på depressionsmedicin. De personer som var viktiga i min utveckling då var min pojkvän som bodde i Basel och hans mamma. Bara de fanns runt mig känndes allt tryggt. Livet är inte lätt. Inte heller viljan att lära sig något nytt när man är så ledsen i själen, som man ofta är när man är deprimerad.

Utveckla och utvecklas.

Skribent: Linda Adolfsson
Tema: Utveckling
Redaktör: Linda Adolfsson

Svårigheter skapar utveckling. Kanske inte alltid en önskad utveckling, men den följer med. Vi växer, vi växer ifrån något och till något annat. Vi märker plötsligt att det som skrämde livet ur oss för några år sedan nu inte oroar oss det minsta. Vi märker att vi har en annan medkänsla för andra människor. Vi märker att vi lär oss nya saker om oss själva.

I slutet av veckan kommer jag att berätta om min egen utveckling de senaste åren. Från institutioner och ut i friheten och hur jag började tycka om mig själv, steg för steg. Hur jag fortfarande än idag, i vardagen, behöver utmana mig själv.

Skriv och berätta! Hur har du utvecklats? På ett år? På tio år? Vad har du varit rädd för som du nu vågar möta? Vad har livet lärt dig hittills? Vilka personer har varit viktiga för din utveckling? Har du något råd till andra om personlig utveckling? Vad är baksidan av utveckling, har du känt av den?

Alla ord är välkomna till shedo.blogg@gmail.com

Resor och äventyr

Skribent: Emelie Jonsson

Tema: Det vackra med livet 

Redaktör: Emelie Jonsson

Livet är inte alltid något man kanske ser som vackert och inte när man är mitt upp i sin sjukdom. Men försöker man att hitta små saker som gör livet lite ljusare kan det kännas lite lättare för stunden och man utvecklar sin sida att kunna hitta fler och fler saker som betyder någonting.

Det som för mig är vackert i livet är resor och äventyr. Jag älskar att se nya länder och städer, åka runt och hitta nya sevärdigheter och så klart bra shopping.

De resor som ligger närmast mitt hjärta är språkresan till Malta 2006 och min USA vistelse 2008, då jag tillbringade 3 månader i delstaten Connecticut.

Jag vet inte riktigt varför jag ser detta som någonting vackert för just mig, men det är väl att jag blir glad av att resa och jag känner mig oftast som en ny människa när jag befinner mig utanför Sveriges gräns.

Jag kan vara mig själv när jag är någon annan stans, och jag har chansen att finna nya människor och binda fler vänskapsband.

Att resa och shoppa är vackert med livet för mig, vad är det som är vackert med livet för dig?

Tema V.12 - Det som är vackert med livet

Skribent: Emelie Jonsson

Tema:  Det som är vackert med livet

Redaktör: Emelie Jonsson

Det är en ny vecka, och jag ska starta ett nytt tema. Jag har tänkt och ändrat mig flera gånger men tillslut kom jag fram till att veckans tema får bli " Det som är vackert med livet".

Jag vill få fram något som kan kännas bra att läsa, något som får andra att le eller bara att känna ett hopp om att det faktiskt finns ljusglimtar i tillvaron. För om vi tänker länge så kanske vi kan hitta någonting som är vackert med livet?

Så nu behöver jag eran hjälp med texter. Har du något att berätta om vad som är vackert med livet för just dig? Skicka då din text till: shedo.blogg@gmail.com

Jag kommer också denna veckan bidra med ett inlägg vad som för mig är vackert med livet.

Det luktar vår

Skribent: Linda Adolfsson
Tema: Vårtecken och vårkänslor
Redaktör: Elin M. Liljeholm

fräknarna har smygit fram genom hennes hud
likt gruset på asfalten efter smält snö
det målas nya färger i hennes synfält
tussilagogult och gräsgrönt

atmosfären hittar nytt hopp
livet pånyttföds i strålande dagsljus
sommarens planer kartläggs
och det känns inte längre som en evighet
till solkräm och svallande vågor

affärsmännen har tagit av sig sina rockar
kavajer fladdrar i vinden då möten hålls
i den behagliga vårluften
främlingar ler mot varandra
utan anledning

vintermörkrets gråskala har varit
en lång väntan på färgernas återfödelse
och fräknarna på hennes nästipp
vittnar om ett liv som aldrig dör
ett liv som vaknar av fåglarnas kör

Våren ger mig hopp...

Skribent: Linnea Björndahl
Tema: Vårtecken och vårkänslor
Redaktör: Elin M. Liljeholm

 

 Foto: Linnea Björndahl

Våren är något av det bästa jag vet. Att få se hur allt får liv igen, hur allt mörkt blir ljust och färgglatt, det ger mig hopp. Hopp om att allt är möjligt. Nu när värmen böjar komma , fåglarna kvittrar och snödropparna kikar fram så känner jag en sån otrolig längtan efter att lämna allt det sjuka bakom mig. Att kunna traska runt i kortärmat och äta en glass i vårsolen, känna frihet. Det ger mig kraft och motivation att orka fortsätta kämpa mot allt det underbara som livet har att erbjuda.

Visst gör det ont när knoppar brister

Skribent: Catarina Carleson
Tema: Vårtecken och vårkänslor
Redaktör: Elin M. Liljeholm

Foto: Elin M Liljeholm

Våren för mej är, innan den verkligen brister ut, väldigt jobbig. De flesta år är det så, jag får nått otåligt, rastlöst över mej och vissa år är djupet stort. Det beskrivs allra bäst av Karin Boyes dikt "Visst gör det ont när knoppar brista, varför skulle annars våren tveka..." Den går att tolka på flera vis och stämmer egentligen i alla stora förändringar och våren är ju en stor förändring. 

Allt ska ju leva upp igen. 

Men ack så härligt när våren äntligen kommer! När våra bleka ansikten åter vänder sig mot solen och det där leendet, som bara den riktiga våren kan få fram, det går inte att hålla tillbaka.

En annan dikt, som jag ofta tänkt som en höst dikt, är "Gässen flytta" av Dan Andersson. Faktiskt passar den lika bra som vårdikt:

Gässen flytta

När de gamla såren heta tära,
när din kind är vätt av ensamhetens gråt,
när att leva är att stenar bära
och din sång är sorg som vilsna tranors låt,
gå och drick en fläkt av höstens vindar,
se med mig mot bleka, blåa skyn!
Kom och stå med mig vid hagens grindar,
när de vilda gässen flyga över byn!

Den är mycket vacker, tycker jag.

Allra bäst tycker jag om den sena våren, de där majdagarna precis innan det "slår över", brister ut i SOMMAR. Då man kan sitta ute med en kopp kaffe och man kan ana att nu vill sommaren snart göra sitt intåg!

Tema: Vårtecken och vårkänslor

Skribent: Elin M. Liljeholm
Tema: Vårtecken och vårkänslor
Redaktör: Elin M. Liljeholm

Foto: google

Jag tror att vi är väldigt många som längtar efter våren! Här i Skåne står snödroppar och vintergäck i stolta små klungor. Krokusen och påskliljor är på väg upp. Solen skiner dock inte så ofta som jag önskar, men när den väl tittar fram så förgyller, den med sin blotta närvaro, en hel dag! Humöret är på topp och jag försöker ta mig tid till en vår promenad med kameran!

Nu vill jag att ni skickar in bilder på era vårtecken! Berättar om vårkänslorna har infunnit sig eller helt enkelt längtan efter våren!


Maila ditt bidrag till: shedo.blogg@gmail.com

Kärlek kan vara att släppa någon fri.

Skribent: Catarina Carleson
Tema: Kärlek
Redaktör: Linda Adolfsson

Foto: http://weheartit.com/Nicnak22 "Om kärlek. Hur ska jag kunna skriva om det?" tänker jag och försöker reda i alla tankar som dyker upp. Barnen, ja barnen är min kärlek. Den eviga, aldrig sinande, den villkorslösa… För de egna barnen och extrabarnen. Den är självklar, grundläggande, en kärlek som aldrig någonsin går att ifrågasätta eller välja bort. Det finns inte på kartan! Så gott med en kärlek som inte går att ifrågasätta. All annan kärlek går faktiskt att ifrågasätta, och frågan är då om det verkligen är kärlek? Vänner. Ja, jag har vänner jag älskar. Mycket. Några få, riktigt nära vänner. Ett par som har hängt med och blivit längre relationer än den längsta relation jag haft med en partner. Låååånga vänskapsrelationer som ändrat sig och utvecklats under många år. Tryggheten att veta att man kan ringa mitt i natten även om vi inte talats vid på ett halvår. Man vet var man har varandra ändå och det är helt ömsesidigt. Skönt med sådan vänskap. Så till den mest komplicerade kärleken. Den gentemot en partner, i mitt fall en man. Män. Nu med några år på nacken och ett par, tre, längre förhållanden på samma nacke kan jag konstaterande att kärleken är inte statisk och oföränderlig. Ser att den går i vågor, bildar mönster. Jag kan åter känna kärlek för den man jag har barn med, men som jag har känt både likgiltighet och varit så stridig mot att jag trott mig känna hat. Kan känna kärlek till ex som jag har trott att jag inte alls skulle kunna känna något för alls. Jag vet nu, att älska, vilja ha och behålla inte behöver innebära samma sak. Att älska kan än mer vara att inte vilja ha och äga någon utan släppa någon fri. Att vilja se denna någon flyga, bli lycklig, våga leva... även utan mig kanske, rent av.

Nyckeln till mitt inre.

Skribent: Hanna Pålsson
Tema: Kärlek
Redaktör: Linda Adolfsson

Foto: http://aimeelikestotakepics.deviantart.com/

Du bär en nyckel,
en nyckel som leder till mitt inre.
Jag finns vid din sida som du finns vid min.
Jag har dig älskad och håller dig kär,
det kommer jag att göra tills den dagen då jag inte lever mer.

Den 5 juni 2009 gick jag och min kille på vår första dejt, redan då visste vi båda vad vi ville. 6 juni 2009 var Jag och Alex redan ett par. Jag och Alex har bott tillsammans sen november 2009 då jag flyttade till vårt hus, där vi bodde tillsammans till dess Alex flyttade till Basel i februari 2010. Jag flyttade till honom i juni 2010. Vi båda två vet att vi vill leva ett liv tillsammans. Vår kärlek växer för dag som går. Alex bär på en nyckel som går till mitt inre. Det är bara han om kan beröra det. Till alla hjärtans dag igår skrev jag 20 kärleksförklaringar till min älskade om varför jag älskar honom så mkt!! Mitt hjärta är hans, och jag vet att mitt hjärta kommer att slå för den pojken för evigt.


20 kärleksförklaringar

1. Du är underbar och söt.

2. Du har vackra ögon. Jag smälter när jag kollar i dom.

3. Du bär nyckeln till mitt inre.

4. Du finns alltid där, som jag finns för dig.

5. Du är kärleken i mitt liv.

6. Jag älskar dig från botten av min själ och från mitt hjärta.

7. Du är den som betyder allra mest för mig.

8. Du är den jag vill spendera mitt liv med.

9. Du är världens bästa pojkvän.

10. Du är världens bästa sambo.

11. Jag är säker på att det är dig jag vill ha barn med. Det kommer vi att få inom några år. Vet att du kommer bli en lika bra pappa till våra blivande barn som du är pojkvän och sambo.

12. Du är den finaste jag vet.

13. Du är min ögonsten.

14. Du är den vackraste jag vet.

15. Jag kommer aldrig sluta älska underbara dig.

16. Bara tanken av att du är min får mig att smälta. Bara tanken av att det alltid kommer vara så gör mig lycklig.

17. Du gör mig till världens lyckligaste flickvän/sambo.

18. Den dagen då mitt hjärta slutar slå kommer jag sluta att älska dig.

19. Du kommer för alltid vara mitt allt här i livet. Den dagen då vi får våra barn kommer du och dom dela på "mitt allt"-platsen i mitt liv.

20. Jag älskar dig idag, imorgon och för evigt.

Att skapa ett vi.

Skribent: Linda Adolfsson
Tema: Kärlek
Redaktör: Linda Adolfsson

Jag har drabbats av förälskelse av det största slaget. Det är så starkt och tryggt i mig att det inte finns ord. Mest finns det inte ord för att jag inte förstår hur jag kan känna som jag gör. Hur det kan kännas så rätt. Hur han med några få ord kan få hela mitt humör att vända under en katastrofdag. Han sätter mig ur spel på ett sätt jag är ovan vid. Det är något mycket speciellt med den här vuxna pojken som nästlat sig in i mitt hjärta på de mest konstiga vis. Jag har inte ens träffat honom sedan december och det var första gången vi sågs, någonsin. Det är något med hans sätt att se mig som gör att jag är kvar. Hans ordval, hans charm och hans sätt att aldrig krångla till det. Han tar mig för den jag är utifrån den bild han får och är hela tiden så tacksam varje gång jag ger honom en liten bit till av vem jag är. Precis som jag känner med honom. Varje liten detalj får mig bara att tycka om honom mer.

Han finns med mig och jag finns där med honom. Jag vill krypa ihop i hans trygghet och i hans vackerhet och i hans världsbild. Det började med att han beundrade mig. Det började med att våra energier sammanstrålade som om det var meningen att vi skulle träffas. Det fortsätter. Vi fortsätter utforska vad de där energierna mellan oss ville säga. Det här är en början på att jag faller för honom, faller in i kärlek och jag vill inte stoppa det. Jag är inte rädd. Jag är så oerhört trygg. Samtidigt som han får mig att helt tappa alla principer och all sans jag hade kvar.

Jag hade en klok lärare en gång som sa "Kärleken ska skapa ett vi - utan att förgöra ett jag". Det här är första gången jag förstår innebörden av de orden. Första gången jag känner att istället för att jag anpassar mig efter honom blir jag förstärkt av honom. Han får mig att uppskatta mina egna svagheter. Han får mig att skratta åt de mest pinsamma saker jag vet. Jag kan dela allt från mina största rädslor till att jag precis vaknade i en varm säng. De mest betydelselösa saker får en annan innebörd med honom. Jag kan vara jag. Han kan vara sig själv. Så länge vi håller fast vid det är vi oslagbara.

Vi ska ses i helgen. Efter tre månaders väntan är det äntligen dags. Med fjärilar i magen och hopp om trygghet åker jag iväg för att återse honom. Han har öppnat låsta rum de här månaderna. Rum jag inte visste att jag hade. Han vet det inte själv.

Om jag inte hade träffat den här underbara människan hade jag nog skrivit om alla mina fantastiska vänner, om mina bröder. De är kärlek. På ett annat sätt. De är kanske ännu viktigare. Jag har nog aldrig upplevt den här känslan med någon annan tidigare. Känslan av att vara rädd för att det är så stort och mäktigt. Jag får svindel när jag tänker på hans blick.

Kärlek - vad vill du berätta?

Skribent: Linda Adolfsson
Tema: Kärlek
Redaktör: Linda Adolfsson
Foto: Laura Petersen

Jag har länge sagt att jag inte tror på kärlek, att jag ska leva ensam. Kanske var jag mest rädd för att mina ord skulle bli sanna. När jag minst anade det dök han upp i mitt liv och jag tappade all sans. Jag kommer berätta mer om det senare i veckan. Om min kärlek. Jag kommer minnas de ord en vänlig själ sa till mig i tonåren: Kärleken ska skapa ett vi - utan att förgöra ett jag.

Vad vill du berätta? Är du förälskad och vill skrika ut det till hela världen? Gör det här! Har du varit olyckligt kär och vill berätta för läsarna hur du tog dig igenom det? Är du gift? Har du hittat din livskamrat? Drömmer du om kärlek? Hur tänker du dig att det ska vara? Hur tänkte du dig kärlek som barn och hur tänker du den nu?

Maila ditt bidrag till: shedo.blogg@gmail.com

Nu kan jag bara inte gå sönder

Skribent: Pia Ejeklint 

Tema: Vården som hjälper

Redaktör: Emelie Jonsson

Det är över sju år sedan nu som jag blev sjuk, över sju år sedan jag började skada mig själv, och att jag ännu plågas av starka självskadetankar (samt handlingar) måste ju betyda att jag ännu inte fått riktigt rätt hjälp av vården. Eller? Jag menar, jag har ju fått hjälp under alla dessa år men har den verkligen hjälpt?

Jag tänkte inte prata om det som varit utan om det som är, om den vård och hjälp som jag faktiskt får nu.

Jag är imponerad över den backup som nu finns omkring mig. Vården gör framsteg, tro det eller ej. Idag har jag ett enormt kontaktnät omkring mig som finns där och fångar mig när jag faller. Förutom min familj och mina vänner så finns nu öppenvården där jag har flera jättebra kontakter. Dit går jag två gånger i veckan och får, förutom en medicindosett i handen, också tid att prata om jag känner att jag behöver det. Från slutenvården har jag nu nog det allra största stödet då jag dels har en deal med avdelningen att jag får komma in när jag vill, innan jag skadat mig, för att undvika att jag ska skada mig. Jag har dels tät kontakt med min PAL (personlig ansvarig läkare) och har dessutom hans mobilnummer, att ringa när jag vill. Och on top of it all så har jag också nu kontakt med ett nystartat mobilt team som hör till avdelningen. De kan jag sms:a eller ringa när jag vill, vi träffas ibland och fikar eller så kommer de hem till mig. Nu har vi daglig kontakt, allt för att underlätta för mig. Sedan finns förstås också NoA-teamet (norra akutenheten) som jag kan ringa, antingen bara för att prata eller för att få bli hämtad och bli inkörd till avdelningen, innan jag skadat mig.

Så här många händer att ta tag i har jag nog aldrig haft och jag tänker verkligen passa på att ta kampen mot sjukdomen nu, nu när jag har allt detta stöd från vården. Nu känns det lite som att this is it, klarar jag det inte nu så klarar jag det aldrig. Och jag är otroligt rörd över allas engagemang att få mig skadefri, få mig frisk. De offrar så mycket för min skull, låter mig ringa dygnet runt och det känns så tryggt. Jag känner mig nästan inpackad i skumgummi. Jag kan bara inte gå sönder nu!

Tack till:

Doktor Anders Berntsson

Christian och Gunilla i Mobila teamet

Avdelning 151

NoA-teamet

och kanske mest av allt: min familj, mina vänner och alla andra fina människor i min närhet!

Äntligen, människor på rätt ställe

Skribent: Emelie Jonsson
 Tema: Vården som hjälper
 Redaktör: Emelie Jonsson

Efter att ha blivit skickad hit och dit till olika psykologer, mottagningar och efter att ha varit på ett x antal bedömningssamtal så var jag nära på att ge upp. För att efter 2 års försök att få rätt hjälp men bara blivit vidareremitterad så blev jag bara ännu mer deprimerad - var jag verkligen inte värd någon hjälp?

Jag har fått möta personer som jag undrar varför de jobbar inom vården, och jag trodde helt enkelt allt jag för alltid skulle få gå utan någon direkt hjälp. Men efter det sista “vi kan tyvärr inte ta emot dig här” så tog jag en sista chans att en gång för alla få den rätta hjälpen - och där fanns verkligen människor som jobbar på helt rätt ställe och hjälpen var den rätta för mig.

Jag fick alltså efter två års väntan äntligen rätt hjälp på dagsjukvården och jag som har träffat mycket personal inom psykvården kan säga att här finns de bästa jag träffat på.

Så genom denna veckans tema och detta blogginlägg vill jag hylla mina kontaktpersoner som har fått mig en bit på rätt väg och jag mår bättre än vad jag gjort de senaste 8 åren. Förut såg jag bara mörker, men nu tack vare så fina människor som hjälpt mig så kan jag se små ljusglimtar och mörkret försvinner mer och mer för varje dag som går.

Så tack Å och B för att ni stöttar och tror på mig.

TEMA: Vården som hjälper

Skribent: Emelie Jonsson
Tema: Vården som hjälper
Redaktör: Emelie Jonsson

En ny vecka och det innebär som vanligt ett nytt tema här på bloggen.

Denna veckan tänkte jag att vi ska dela med oss av vad vi har mött för "hjälpande händer" som varit till positiv hjälp. Ofta får man höra om hur dåligt man blir behandlad på psykvården och personer som jobbar på helt fel ställe. Men denna veckan ska vi fokusera på det som är bra och sprida att det faktiskt kan finnas bra hjälp att få - för jag kan knappast vara ensam om att i alla fall ha någonting positivt att säga om vården som man har fått?

Har ni något ni vill dela med er av? Någon ni person som ni vill tacka eller hylla inom vården som har hjälpt er, eller någon form av vård och terapi som har hjälpt er bättre än något annat.

Skicka som vanligt gärna in era texter till våran mail: shedo.blogg@gmail.com

Senare kommer jag att skriva om hjälpen som jag är evigt tacksam över att ha fått efter att ha blivit skickad fram och tillbaka, hit och dit.
Men det är en historia som ni får läsa om senare.

Nya redaktörer till bloggen sökes

Vi söker nu ett antal nya redaktörer till den här bloggen.

I bloggens redaktion så delar vi ut veckor mellan oss redaktörer då var och en ska ha hand om ett eget tema. Det är en rolig erfarenhet och tycker man om att skriva tycker vi verkligen att man ska vara med oss redaktörer.

Du ska vara medlem i shedo, och skapa ett konto på shedo-forum.

Är du intresserad eller har fler frågor? Hör av dig till vår mail: shedo.blogg@gmail.com

och berätta lite om dig själv och varför just du vill vara med som en av redaktörerna.

Med vänliga hälsningar,

Bloggredaktionen

Tema: Känslor inför våren

Skribent: Elin M. Liljeholm 
Tema: Känslor inför våren 
Redaktör: Elin M. Liljeholm

Jag har funderat och klurat, ångrat mig och tänkt om... jag pratar om veckans tema här på SHEDO-bloggen! Tillslut bestämde jag mig för att lyfta fram känslorna som våren för med sig!

Vi är många som väntar otåligt på våren! Jag är en av de där människorna som letar efter vårtecken så fort jag går utanför dörren! Om våren mår jag bra, det känns som att världen runt mig tinar och får får liv igen! Jag får genast mer energi, lust att hitta på saker, att komma ut i solen och bara njuta!

Men hur vi upplever årstiderna är väldigt individuellt, och våren är inte alltid lika välkommen oss alla. Och begreppet vårdepression används allt flitigare. Nu vill jag veta hur du känner inför våren! Vad tycker du är det bästa och/eller sämsta med årstiden vi har framför oss?

Skriv och berätta! Skicka ditt bidrag till: shedo.blogg@gmail.com

Om du hellre vill skriva på något annat tema, skicka in ditt bidrag med tema så publiceras det i slutet av veckan.

Mamma får min guldmedalj

Skribent: Emelie Jonsson
 Tema: En guldmedalj till någon
Redaktör: Emelie Jonsson


Det finns många i min närhet som är värda en guldmedalj, men den jag tänker ge en medalj till idag är min Mamma som alltid ställer upp och som finns där när som helst på dygnet.

Min Mamma har betytt mycket för min under min sjukdomstid och jag är glad att jag har henne nära mig.
Hon ställer alltid upp och gör mycket för att jag ska känna mig trygg och kunna gå vidare i livet.

Utan Mammas stora stöttning och omtänksamhet skulle vägen till det friska livet varit ännu svårare och jobbiga. Tack vare Mamma blir vägen som är krokig lite mindre svängig och bakslagen blir mer som ett krokbensfall än ett stort handlöst fall mot marken.

Tack Mamma för att du alltid ställer upp <3

foto: weheartit.com

Veckans tema: En guldmedalj till någon

Skribent: Emelie Jonsson 

Tema: En guldmedalj till någon 

Redaktör: Emelie Jonsson

Det är åter igen en ny vecka och det innebär också att det är ett nytt tema på bloggen.

Denna vecka tänkte jag att vi ska ge en guldmedalj till någon.

Har du någon du vill ge en guldmedalj till? Det kan vara någon i din närhet som gjort någonting för dig, eller kanske en person inom media etc. som gjort en god gärning. Låt fantasin flöda och skicka in era texter till shedo.blogg@gmail.com

Vem skulle du ge guldmedaljen till? Och varför just denna personen etc.

Vi ser fram emot era texter.

All kärlek.

Struktur - stressens fiende.

Skribent: Linda Adolfsson
Tema: Strategier för vardagen
Redaktör: Linda Adolfsson

Illustration: Janetta Nyberg

Efter många års sjukskrivning började jag fundera på vägen ur det. Jag ville göra mer än att träffa vänner, se på TV, skriva och gå i terapi. Jag ville få en vardag som var meningsfull. För mig. Jag funderade länge på vad jag mådde bra av att göra och skrev ner dem på en lista. Jag skrev lista efter lista. På vad jag borde göra, vad jag måste göra, vad jag vill göra, vad jag kan göra. Jag överkonsumerade listor. Utifrån det började ett schema ta form.

Jag bestämde mig för att det var dags för mig att läsa in gymnasiekompetensen igen och sökte kurser. Varje söndag satt jag och gick igenom den kommande veckan. Jag skrev in kreativ tid nästan varje dag då föreningslivet inte tog upp den tiden. Jag bokade in tvätt- och städtider i kalendern och såg till att det alltid fanns mat hemma genom att boka in inköp och mattider. Sakta men säkert började det formas en vardag.

Struktur har alltid varit viktig för mig. När jag för ett år sedan valdes till distriktsordförande i UNF Västmanland så visste jag att jag var redo. Jag hade i nästan två år övat på rutiner och prioriteringar. Men det jag inte kunde lika bra var stresshantering. Tills jag lärde mig det också. Steg för steg med många misslyckanden på vägen.

De stunder eller dagar då jag känner mig stressad, har för mycket att göra och för mycket i huvudet så måste jag skriva ner allt, få det ur mig. Jag återvänder till mina listor. Jag stannar bara upp, tar penna och papper och skriver allt i en enda röra. Sen tar jag ett nytt papper och skriver om det i prioriteringsordning. Viktigt/akut först och efter det följer ordningen. De sista sakerna kan jag ibland bara stryka. Sedan placerar jag in min prioriteringslista efter dagarna i kalendern. När behöver det här göras? Hur länge kan jag vänta med det här? Det finns uppgifter som är roliga och de som är mindre roliga och då är det bra om jag varvar dem så jag inte blir trött och uttråkad eller bara får det roliga gjort. Jag har också blivit betydligt bättre på att välja bort saker som jag faktiskt inte måste göra eller sådant jag inte vill. Jag gör inte längre saker som andra vill att jag ska göra om jag inte vill det själv.

Listor och struktur är alltså min starkaste strategi för att hantera vardagsstressen. Listorna synliggör kaoset för mig och prioriteringen gör att jag reder ut det och i kalendern ser jag att det håller och är realistiskt. Det gör att stressen steg för steg minskar och jag kan tydligt se att jag kommer att klara av det.

Att hantera en vardag - hur då?

Skribent: Linda Adolfsson
Tema: Strategier för vardagen
Redaktör:  Linda Adolfsson

Foto: Internet

Många som har gått igenom svåra perioder i sitt liv och kommit ut på andra sidan, eller de som fortfarande kämpar för att ta sig ut, har berättat för mig om sina strategier i vardagen. Vad som gör att man orkar ta sig igenom svåra dagar, vad som hjälpte just den personen att få en fungerande vardag efter år av ångest och så vidare. Alla berättelser från överlevare har haft ett gemensamt budskap. Alla berättelser har innehållit överlevnadsstrategier som de själva har kommit på. I många fall har det varit långa kamper med att ta bort de självdestruktiva strategierna och istället fokusera på drivkraften och vända det till något konstruktivt. Jag har hört om kontrollfreaks som till slut lärt sig att vända det destruktiva till sund självkontroll som innebär att vara rädd om sig själv.

Senare den här veckan ska jag berätta om hur jag har gjort i mitt eget liv för att min vardag skulle bli så bra som möjligt för mig. Jag kommer även berätta om hur jag gör när jag blir stressad av det yttre livets måsten och hur jag löser upp de inre stressknutarna. Innan dess vill jag höra om er vardag och hur den fungerar. Det vill övriga läsare också. Berätta.

Jag tror att vi är många som har strategier i vardagen som vi inte reflekterar över. Hur lägger du upp din dag? Hur gör du när du blir stressad och behöver lugna dig? Hur gör du för att vara rädd om dig, lyssna på din kropp och ändå klara av vardagens måsten och borden? Behöver du tydliga rutiner och tidsramar eller är det bara stressande för dig? Har du någon strategi du vill berätta om? En strategi du alltid har haft med dig eller något du har fått med dig från vården?

Skriv och berätta: shedo.blogg@gmail.com
Om du hellre vill skriva på något annat tema, skicka in ditt bidrag med tema så publiceras det i slutet av veckan.

En dyrbar ägodel att kämpa för

Skribent: Linnea Björndahl
Tema: Min dyrbaraste ägodel
Redaktör: Kajsa Andersson

Min dyrbaraste ägodel är en pärla till mitt ikonarmband. Bilden på pärlan föreställer en ängel, min skyddsängel, som alltid ligger och vakar över mig på mitt nattduksbord.

Själva armbandet fick jag av en av mina bästa vänner och jag hade det på mig dygnet runt. Men efter ett tag upptäckte jag en vass kant på det vilket gjorde att jag inte kunde hantera det längre, eftersom jag har ett självskadebeteende. En dag fick jag nog och bad en vän att ta hand om det tills jag kunde hantera det igen. Hon satt och pillade lite på det och plötsligt flög pärlorna åt alla håll och kanter! Efter en stunds omkringkrypande på golvet hade vi till slut hittat alla bitar, och då gjorde hon något jag aldrig kommer glömma. Hon la en av pärlorna i min hand och sa ungefär så här: "På den här pärlan är det en bild av en ängel, din skyddsängel. Ha den på ditt nattduksbord som en symbol för att du inte är ensam. Resten av armbandet låter jag ligga på mitt kontor, och en dag när du har blivit frisk så kommer du och jag tillsammans pussla ihop det igen."

Detta tänker jag på varje gång jag ser pärlan, och det går inte att beskriva med ord hur mycket jag längtar till den dagen då hon och jag ska pussla ihop armbandet igen. Vägen dit är lång och krokig, men jag ska klara det. Dagen blir inte idag och inte imorgon, det vet jag. Men den kommer, för jag tänker kämpa.

Nytt tema, vecka 4

Skribent: Kajsa Andersson
Tema: Min dyrbaraste ägodel
Redaktör: Kajsa Andersson

Ett par av de senaste veckornas teman har handlat om viktiga och betydelsefulla personer i våra liv ("om du fick träffa vem som helst", "förebilder", "tack för att du finns" etc.) och det är förmodligen de människor som lever runt omkring oss som gör våra liv värda att leva men nu tänkte jag att vi skulle fokusera på materiella ting.

Jag slår vad om att du har en ägodel som betyder lite extra mycket för dig: kanske är det din dator eller din mobiltelefon som är ovärdelig just för att du kan hålla kontakten med betydelsefulla människor som befinner sig långt ifrån dig? Kanske har du ett gosedjur kvar från när du var liten som du absolut inte klarar dig utan? Eller har du fått något fint och personligt i present någon gång som du blev extra glad över och som du aldrig kommer att göra dig av med? Har du gjort ett riktigt kap på en second hand-affär? Har du ett tursmycke som du alltid bär?

Berätta om din dyrbaraste ägodel, skicka in ditt bidrag till shedo.blogg@gmail.com!

Jag vill att pappa ska se att jag kan le igen.

Skribent: Elin M. Liljeholm
Tema: Om du fick träffa vem som helst 
Redaktör: Elin M. Liljeholm

(klicka på bilden för förstoring)

Om jag fick träffa vem jag ville skulle jag vilja träffa min pappa igen. Och min lillasyster Emma (men eftersom det skulle bli alldeles för mycket text om jag skrev om båda så sparar jag det, och berättar om hur det skulle vara att möta pappa igen). Båda har de lämnat livet här på jorden och det finns inga ord för hur mycket jag saknar dem i mitt liv. Jag har lärt mig leva med sorgen och saknaden, och nyligen kunde jag efter många år förlika mig med den förlust det innebar för mig när de togs ifrån mig. Sorgen drev mig in i ett mörker jag aldrig trodde att jag skulle komma ut ur levande. Det gjorde ont att andas, det smärtade att livet och omvärlden fortsatte som vanligt fast mitt liv var så förändrat, så tomt och så tröstlöst.

Idag är sorgen inte lika tung att bära, jag har accepterat att pappa och lillasyster Emma inte längre finns kvar här på samma sätt som när deras hjärtan fortfarande slog. Men jag känner deras närvaro, en värme i mitt hjärta som talar om för mig att jag inte är ensam. De finns i kvar på så många olika sätt, de är bara inte synliga för ögat längre. I drömmarna kan jag träffa både pappa och lillasyster. Och när jag vaknar så känner jag med hela mitt jag att det mötet var mer än en dröm, det var ett möte. Och han är precis sig lik!

Om jag fick träffa honom skulle jag säkert gråta och skratta samtidigt, kasta mig om halsen på honom som jag brukade! Känna på hans panna, hans kind att han var varm och levande igen. Även om jag med jämna mellanrum skriver brev till pappa och lämnar vid hans grav, och även om jag pratar med honom i mina drömmar, även om jag viskar inom mig och är säker på att han hör allt jag vill säga så skulle jag vilja berätta för honom om hur livet är nu. Jag vill berätta om mina drömmar, mina planer för framtiden! Att jag har börjat föreläsa, skriver på en självbiografi och har hittat mig själv. Jag vill berätta om det som varit och hur svårt det blev att andas när han lämnade mig och min lillebror på min sjuttonde födelsedag. Hur mycket jag älskar och saknar honom. Jag vill berätta för honom att trotts att allt har varit så mörkt, så svårt så ser livet annorlunda ut idag.

Jag vill att han ska se att jag kan le igen, sådär liksom med hela kroppen även om sorgestenarna ligger runt hjärtat. Att mitt hjärta har anpassat sig, lärt sig att slå på automatik igen, och att stenarna är som en del av hjärtat numer.

Om jag fick behålla pappa för en vecka hade vi åkt och hämtat upp lillebror och sedan spendera sju vackra sommardagar på Tokarnas camping på Öland, som vi gjort så många gånger förut tillsammans. Jag hade velat att pappa fick träffa lillebrors flickvän sedan fem år tillbaka. Caroline heter hon och är en helt underbar människa! Jag vill att pappa får se att allt är som det ska, att lillebror hittat sig själv och blivit antagen till polishögskolan! (fast det är jag säker på att pappa redan vet, han har koll på oss från sin himmel, tro inget annat!) Men visst hade det varit härligt för lillebror att berätta för pappa! Och jag skulle ivrigt berätta att det var niotusen som sökte och att lillebror var en av de trehundra som kom in! Hur häftigt är inte det!? Sen skulle vi (pappa, jag, lillebror och Caroline) spendera tiden med att göra små dagsutflykter, upptäcka omgivningen tillsammans, bada, sola, gå på stränderna leta fina stenar, laga mat över öppen eld och bara ta igen allt vi missat.

Det hade varit fruktansvärt att skiljas åt när det var dags för pappa att återvända till himlen... det hade gjort så ont. Men det skulle det vara värt, att få chansen att träffa honom igen väger mer än att tvingas skiljas åt igen. Det skulle inte vara något riktigt farväl... för vi möts ju igen. Det finns en tröst i de fem små orden.

(klicka på bilden för förstoring)

" Kärlek är inte bara att gå hand i hand. Det är att hålla varandras händer vad som än sker. "

Du går vid min sida genom livet, med din hand i min.

Jag lever för oss båda, lillasyster.

♥

Först på listan står min käre far.

Skribent: Catarina Carleson
Tema: Om du fick träffa vem som helst
Redaktör: Elin M. Liljeholm

Vilken häftig tanke! Att få önska sig att träffa vem som helst!
Allra helst skulle jag vilja träffa min pappa igen. Han gick vidare från detta livet för ett och ett halvt år sedan ungefär. Att ha honom framför mej igen, att kunna prata med honom igen, att kunna ge honom en kram, att kunna klappa hans lite håriga hand... Det vore ju det allra allra bästa!!!

Långt efter det på listan kommer tanken på att få träffa storheter som Jesus och Elvis, kanske författare som Moa Martinsson, Astrid Lindgren vore också roligt att träffa, för att inte tala om intressant!

Eller varför inte ta tillfälle i akt och träffa min mormors mormors mor? Det vore väl också väldigt väldigt häftigt!

Av de människor som lever idag skulle jag gärna vilja träffa människor från ett favoritforum (www.alternativ.nu)  som jag inte träffat irl (in real life), men som jag "pratat" mycket med på chatten på forumet. Andra som jag skulle vilja träffa är Hans Alfredsson, Bruce Springsteen, Bono, ja och en massa andra storheter.

Listan kan göras lång. Riktigt riktigt lång, men de människor jag har i min omgivning, som jag verkligen träffar,  är alla jätteintressanta så jag misströstar inte ;)

Mötet med en prinsessa

Skribent: Emelie Jonsson 
Tema: Om du fick träffa vem som helst 
Redaktör: Elin M. Liljeholm

Om jag fick chansen att träffa vilken person som helst så skulle personen vara ingen mindre än kronprinsessan Victoria. Varför skulle jag vilja träffa henne då, det ska ni få svar på.

Jag har alltid velat träffa henne personligen eftersom hon verkar vara en jordnära person med omtanke för alla runt omkring.
Jag vet inte om det är så, men skulle jag ha chansen att träffa henne kanske jag skulle kunna få veta lite mer, inte bara se det ytliga av henne, utan få se hur hon är privat.
Jag tycker personligen hon är en bra förebild och en stark kvinna som jag ser upp till.

Kronprinsessan betyder någonting för Sverige och jag tror att hon kommer göra ett bra jobb att representera och föra vidare monarkin i Sverige.

Vårat möte skulle vara ett glädjemöte och jag skulle få chansen att se hur Victoria är bortanför kameror och intervjuer. Jag skulle få möjligheten att ställa många frågor som snurrar i mitt huvud.
Hur det egentligen känns att vara en sådan stor del av Sverige, om stressen och kraven är någonting hon lidigt av någon gång under hennes liv osv.

Det finns otroligt mycket frågor som faktiskt snurrar när jag väl börjar tänka, och det skulle vara ett mycket intressant möte att få träffa Sveriges kronprinsessa - jag som alltid själv har drömt om att få bära en tiara på mitt huvud.

Tema: Om du fick träffa vem som helst

Skribent: Elin M. Liljeholm 
Tema: Om du fick träffa vem som helst 
Redaktör: Elin M. Liljeholm

Om du fick chansen att träffa vem som helst, vem skulle du välja att träffa då? Skulle det kanske vara din förebild, en idol? Eller någon som inte längre finns med oss i jordelivet längre? En kär vän, en familjemedlem? En släkting kanske? Eller kanske ett husdjur som var din allra bästa vän?

Vad skulle du säga? Vad skulle ni göra? Hur skulle mötet se ut? Skulle det vara känslosamt? Glädje? Tårar? Lycka?

Senare i veckan ska jag berätta om vem jag vill träffa!

Skicka in era bidrag till: shedo.blogg@gmail.com

 

Dansen gör mig hel

Skribent: Emelie Jonsson
Tema: Terapi för själen
Redaktör: Emelie Jonsson

Någonting som är en riktig rensning av mina tankar och en terapi för min själ är dans och musik.
Dansen och musiken går hand i hand för mig och utan det skulle jag klyschigt nog inte klara av att överleva.

Att gå in genom dörrarna till dansskolan får hela mitt hjärta att slå dubbelvolter. Se människor i alla åldrar att springa runt och öva på sina danser, fnissa och göra sig klara för lektioner. Det gör mig hel.

När jag står där på golvet i danslokalen, får känna hur kroppen rör sig i takt till musiken, får känna hur benen och armarna rör sig till en helt fantastisk korreografi. Jag bara älskar det!

Vissa dansar för att hålla sig i form, och andra gör det för att de brinner för det.
Jag brinner verkligen för dansen och det är verkligen terapi för själen.

Tänk att man kan göra så mycket av rörelser med kroppen. Att till musik göra steg som tillslut blir ett riktigt bra dansnummer som man spricker av glädje att utföra.

Jag bara älskar dans och kommer alltid att göra.

foto:weheartit.com

Dans är terapi för min själ - vad är din?

Skribent: Emelie Jonsson
 Tema: Terapi för själen
 Redaktör: Emelie Jonsson

Veckans tema kommer handla om egen-tid och vad som får oss att må bra.
För mig är dans och musik en riktig terapi för min själ - vad har du för någonting som får dig att må bättre?

Senare i veckan kommer jag att berätta mer om mitt dansande och mitt intresse för musik.
Har ni något att dela med er av så tveka inte att skicka in eran text till våran bloggmail: shedo.blogg@gmail.com

Det där med nyårslöften...

Skribent: Elin M. Liljeholm 
Tema: Ett nytt år 
Redaktör: Elin M. Liljeholm

Såhär vid ett årsskifte ser många människor en chans att börja om på nytt. Nyårslöften har nog de flesta någon gång avlagt, och ofta får vi dåligt samvete för att vi inte kan hålla vad vi lovat oss själva. Förhoppningarna var så stora, viljan god men ändå så räckte det inte enda fram.
Löftena var kanske alldeles för många, eller allt för ambitiösa.  

Det är lätt att avge löften, och listan kan lätt bli lång i stundens hetta.Visst är det bra att ha någonting att sträva efter, att sätta upp ett mål och jaga sina drömmar och framtidsversioner, det tänker jag inte säga emot. Men den svåra biten är att fullfölja vad man lovat. Tro mig, jag vet. Jag var nämligen en av de där ambitiösa tjejen med fantastiska nyårslöften! Jag skrev en lång lista och ramade in den så jag kunde hänga den på väggen. Allt för att inte låta löftena falla i glömska, och för att jag varje dag skulle kunna påminna mig själv om att det här året skulle allt förändras! Bara jag höll mig till min plan! Några av löftena var att gå ner i vikt, träna minst tre gånger i veckan - helst fyra! Jag skulle skapa mig en fungerande dygnsrytm, äta regelbundet och hälsosamt. Jag skulle skriva tre dikter per vecka, läsa minst 4 böcker per månad! Skriva en bok! Dessutom skulle jag få högsta betyg i de kurser jag läste på komvux! Ja ni förstår nog, blev jag minst sagt platt fall! Jag hade nämligen precis fått flytta tillbaka till min lägenhet efter 2,5 år på en sluten psykiatrisk avdelning. Jag var en aning hospitaliserad och bara saker som att jag skulle laga min egen mat tre gånger om dagen, komma ihåg att ta min medicin, gå och lägga mig i tid och för att inte tala om att stiga upp på morgonen - helt själv. Jag visste inte ens hur man kokade ris längre.

Jag insåg helt enkelt inte att det skulle bli tillräckligt tufft att försöka klara en fungerande vardag, och för varje dag som gick blev jag allt mer stressad, och oerhört besviken på mig själv. Alla mina planer gick i kras. Och jag kände mig värdelös! Jag började slå på mig själv, när det inte var mig det var fel på. Hur skulle jag kunna hålla mina nyårslöften? Det var inte realistiskt! Tyvärr insåg jag inte det, jag var fullt upptagen med att odla mitt självförakt. Jag kände mig så misslyckad och oduglig.

Så småningom förstod jag att det inte var mig det var fel på. Det var en oerhörd lättnad. Jag avger fortfarande nyårslöften varje år. Men nu skapar jag löften som baseras på mitt välmående och inte tvärt om - att min välmående baseras på mina nyårslöften.

Jag tänkte dela med mig av mina personliga mål och riktlinjer för 2011. Och med det hoppas jag att ni blir inspirerade till att eftersträva löften som är bra för just dig!


Mina mål och riktlinjer för 2011:

Ta hand om mig själv;
                    - äta regelbundet
                    - äta hälsosamt
                    - rör på mig

Utmana mig själv;

                    - prova på nya saker

                    - utvecklas och växa i mig själv

                    - skriva klart bokmanuset

                    - föreläsa när möjlighet ges

Göra saker jag mår bra av;                      

                    - låta kreativiteten behålla sin plats i vardagen
                    - uppdatera bloggen dagligen (för att skriva av mig, det är då jag mår som bäst)
                    - läsa, lära och leva

Ett nytt år

Skribent: Emelie Jonsson
 Tema: Ett nytt år
Redaktör: Emelie Jonsson


Nu har vi gått in i det nya året och lämnat det gamla bakom oss. Jag har fortfarande lite svårt med att vi har gått in i ett nytt år. För mig känns det ganska tufft att veta att man har ett helt år framför sig, men jag ska försöka att tänka positivt - för det är ju nu jag kan göra något bra av det här året, det här året kanske blir mitt bästa år.

Jag älskar ju att ha saker att se fram emot och det får mig också att vilja fortsätta kämpa vidare.
Så det här året ska få en liten lista av saker jag har att blicka framåt till.

2011 - saker att längta efter:
- att komma några steg närmare mitt friska jag
- peace and love festivalen i sommar
- utlandsresa i höst med hela familjen tajkon
- en varm och skön sommar (man kan ju alltid hoppas)
- nya möjligheter, nya bekantskaper

Jag hoppas att ni försöker att blicka framåt och se möjligheterna istället för hinder.
Det ska jag försöka göra i alla fall.

år 2011 ska bli vårat år.
Ta hand om er.

sista dagen på år 2010 tillbringades i goda vänners lag.

och dagen till ära glittrade jag extra mycket <3

Nyårslöfte: vara rädd om mig.

Skribent: Linda Adolfsson
Tema: Ett nytt år
Redaktör: Linda Adolfsson

Imorgon avslutas det här året och vi påbörjar 2011.

Temat "Ett nytt år" fortsätter till söndag nästa vecka, så om du vill skicka in ditt bidrag är det välkommet. Har du avlagt något nyårslöfte? Har det hänt något hemskt eller fantastiskt 2010 du vill berätta om? Hur känns det inför det nya året? Är du rädd eller förväntansfull? Vill du ge läsarna något råd inför det kommande året eller önskar du dig något speciellt för 2011? Skriv och berätta.

Det har varit ett fantastiskt år, men också ett krävande år. Jag har utvecklats på så många olika nivåer och jag kan inte riktigt förstå att det bara har gått ett år. Jag har gjort så många personliga revolutioner i år att det inte borde ha varit möjligt. Det har aldrig hänt så mycket på ett år förut, i positiv mening. 

2010 har jag:
- varit på audition till Körslaget
- valts till distriktsordförande för Ungdomens Nykterhetsförbund i Västmanland
- visat poesiutställningen "Det inre barnet" på Västerås Litteraturfestival
- visat samma utställning och haft uppläsning i min barndomskyrka
- sjungit i kör igen
- haft tre fotosessioner med Mathilda, min fotografvän
- gjort succé som Pippi Långstrump på Västerås Barnfestival
- haft tre insändare med i länstidningen (två om psykiatrin, en om alkohol)
- synts i media tre gånger till ang. UNF
- firat mina småbröders student
- firat midsommar i en riktigt idyllisk by
- blandat alkoholfria drinkar på Västerås Cityfestival
- gjort dreads
- berättat om mitt skrivande på Västerås Kulturnatt
- startat och genomfört projektet Klubb Revolt (nykter ungdomsscen med veganfika)
- varit både i Åre och i Eslöv
- hållit i en heldagskurs
- anordnat ett läger
- lärt mig bokföring
- läst två gymnasiekurser

I och med allt detta har jag ju varit sjuk en hel del också. Luftrörskatarr och hög feber efter flera månader då jag inte har lyssnat på min kropp. Om det är något jag verkligen vill bli bättre på nästa år så är det att lyssna på min kropp, ta det lugnt och inte pressa mig utöver min förmåga.

Nästa år innebär nya utmaningar och jag både bävar och ser fram emot det. Jag bävar för att jag är rädd att jag kommer att ta på mig för mycket, men jag längtar för att jag vet att jag kommer att utvecklas som människa vart året än tar mig.

2011 års önskelista handlar om stimulans. Om utveckling. Om att ta mig vidare, hitta nya utrymmen jag kan fylla ut där jag behövs. Där jag kan känna mig viktig. Om 2010 handlade om att följa mina drömmar kommer 2011 innebära att jag följer mitt hjärta. 2010 lärde mig att jag kan om jag vill. Jag tar det med mig in i det nya året och ändrar det till att jag kan vad jag vill om jag orkar. Jag behöver ta hand om mig mer. Det behöver vara första prioritet, alltid. Den enda prestationen som har betydelse i längden är hur bra jag är på att vara rädd om mig. Jag är ju det dyrbaraste jag har.

Jag hoppas att just du får en fin nyårsafton och att du känner hopp inför det nya året.

Var rädd om dig. Kom ihåg det. Håll fast vid det. Alla dagar.

2010 blir 2011

Skribent: Kajsa Andersson 

Tema: Ett nytt år

 Redaktör: Kajsa Andersson

Jag vill börja med att skriva att jag hoppas att ni har haft en fin jul, ätit god mat, umgåtts med människor som ni tycker om och kanske fått något extra fint av jultomten?

Ja, då stundar plötsligt ett nytt år - år tjugohundraelva! Året som har gått har varit otroligt händelserikt för min egen del och mitt liv går nästan inte att jämföra nu med hur det såg ut vid årsskiftet 2009/2010 för att det är så stora kontraster, men en sak är säker: mitt liv är så otroligt mycket bättre än vad det var för ett år sedan - minst femhundramiljonersmiljarder gånger bättre!

Jag har gått genom både bra och dåliga stunder det senaste året men väljer att fokusera på de bra och lägga dem i facket för saker värda att läggas på minnet. I somras var jag på peace & love och så spenderade jag en vecka i fjällen, under hösten har jag pluggat, lärt känna många nya vänner, varit ute och dansat otaliga gånger, blivit bloggredaktör samt lokalrepresentant för region norr i SHEDO och varit på SHEDO-träff i Lund för att bara nämna ett par av alla fina händelser.

Jag ser nu fram emot ett nytt år med allt vad det kommer att innebära. Mitt 2011 ska bli minst lika bra som mitt 2010 och jag hoppas innerligt att ditt blir detsamma!

Många nyårskramar!

Julkänsla

Skribent: Emelie Jonsson

 Tema: Julkänsla - vad är det som ger dig julkänsla?

Redaktör: Emelie Jonsson

Det är återigen en ny vecka och det är inte vilken vecka som helst, det är julveckan. Julen kan ha blandade känslor för många, men jag vill försöka få fram det positiva med den här veckan. Finns det någon julkänsla hos er just nu? Vad är det som får er att få den där riktiga julkänslan?

Skicka gärna in bilder eller texter - allt som ni känner för och dela med er av eran julkänsla.

Just nu i skrivandets stund kollar jag ut genom mitt sovrumsfönster, det singlar sig ner snö från himlen och adventsljusstakar lyser upp i alla hus runt omkring, julkalendern börjar snart på tvn och det är 4 dagar kvar till julafton.

foto: weheartit.com

Ni räddade mig tillbaka till livet

Skribent: Elin M. Liljeholm
Tema: Tack för att du finns
Redaktör: Linda Adolfsson

Foto: kreativ insikt

Under många år har jag balanserat på gränsen till det vi kallar liv och död. Många gånger har jag kastat mig i armarna på döden för att smärtan inom mig har varit för tung, för smärtsam och stor att bära. Jag har varit otroligt självdestruktiv och jag insåg inte hur mycket jag skadade er när jag skadade mig själv. Många av de som står kvar vid min sida har varit med mig i helvetet och vänt. Det är för mig en gåta hur ni hittade styrkan att stå kvar vid min sida i det där mörkret som omgav mig och som hotade att sluka allt ljus i dess närhet.

Utan er hade jag inte funnits här idag. Utan er hade jag aldrig orkat kämpa mig fri. Utan er hade livet förlorat all mening. För när jag befann mig i det svartaste mörker så var drömmarna jag hade haft helt betydelselösa... Allt det jag älskat att spendera min tid på, innan jag föll ner i mitt eget helvete, såg jag på med tom blick. Det enda som fortfarande betydde någonting var ni. Min familj, mina få men nära vänner. Det var tack vare er livet lyckades locka mig tillbaka när döden rövade bort mig för en minut... Det var tack vare er mitt hjärta började slå igen. Ni räddade mig tillbaka till livet.

När alla andra gav upp hoppet om mig, sänkte blicken och vände sig om och gick utan att någonsin se tillbaka så stod ni kvar. När region Skåne benämnde mig som en kroniker - ett hopplöst fall - och skickade en remiss till rättspsykiatrin i Sundsvall, där jag skulle spendera tre år som patient... så fanns ni kvar vid min sida. Ni vägrade sluta tro på att jag skulle hitta en väg tillbaka till livet. Tack för att ni vägrade ge upp hoppet om mig när andra gjorde det.

Tack till:

Mamma - som fick höra att hennes dotter var för sjuk för att vara inlagd och krigade för min rätt att få vård! Och som vägrade ge upp trots alla år i psykiatrins berg-och-dalbanor då jag slussats omkring med kortvariga LPT-domar på olika psykiatriska avdelningar och sjukhus runt om i Skåne. För att sedan slippa LPT:et och blivit utskriven till nästa självmordsförsök och/eller självskadehandling - hamna på akuten igen och blev LPT:ad några veckor hit och någon månad dit, sen utskriven, inlagd, utskriven...

Tack mamma, för att du visade mig vad det är att vara stark. Tack för att du aldrig lät mig glömma att jag var älskad. Tack för att du alltid har ringt och fortfarande ringer varje kväll för att säga godnatt och höra hur min dag har varit och fråga hur jag mår. Tack för att du alltid finns där och tror på mig.


Lillebror - mitt hjärtas tröst. Min älskade, älskade lillebror som genom sin födelse gav familjen liv igen efter att min lillasyster dött i plötslig spädbarnsdöd. Jag är så tacksam över att du fick stanna kvar - att gud inte tog dig också. Du betyder så otroligt mycket för mig, och jag älskar dig mer än du kan förstå! Du fanns alltid vid min sida genom livet, men det blev så tydligt när pappa dog... och sen även farmor och farfar. Du och jag blev ensamma kvar på pappas sida. Hur kan en hel familj dö inom loppet av ett par år? Hur kan livet vara så grymt?

Men du har lärt mig om livet lillebror, om att se det jag har kvar och inte det jag har förlorat. Om att livet går vidare och att vi alltid kommer vandra sida vid sida oavsett hur många mil det är mellan oss. Vi delar minnen, barndom, sorg men framförallt delar vi numera livsglädjen!


Babysis - det finns inga ord som beskriver hur mycket jag älskar min minsta lillasyster. Jag var nio år när hon föddes och var den stoltaste storasystern ni kan tänka er! Vi har ett eget litet sätt att avsluta telefonsamtalen oss emellan. När hon var liten kallade hon mig för Ia, och det kallar hon mig än idag för! Hon har alltid funnits där på olika sätt genom att skriva brev och vykort till avdelningen jag var inlagd på just då. Idag är hon en vuxen ung kvinna - 18 år och underbar!

Det finns ingen som du lillasyster! Jag är så stolt över dig! Jag älskar dig!

Själssyster - min bästa vän, min syster i själen.. Hon lär mig om mod, om att stå upp för sig själv, om att se det lilla i det stora, om vänskap och om att våga tro på sina drömmar och sig själv.

Vi fann varann via ett poesiforum på internet. Det var en tid då vi båda levde i ett mörker bakom låsta dörrar, många mil ifrån varann. Men genom sina ord, mejlen, breven och de små paket vi skickade via posten så spred hon sitt ljus över min värld. Vi pratade om framtiden, om drömmarna, om livet och hjälpte varann att se den oerhörda styrkan i att stanna kvar. Jag ville upptäcka världen på nytt med henne vid min sida.

Idag har vi kommit en bit på vägen, hon är en stor del av mitt liv, av min familj. Jag ska flytta många mil för att komma närmare henne och familjen. Framtiden är vår...

Det är många som har betytt och fortfarande betyder väldigt mycket för mig, Alla ni som stöttat mig och funnits där på olika sätt - jag tror ni vet vilka ni är. Tack så mycket!

Tillsammans gav ni mig livsglädjen tillbaka, något att leva för! Och nu lever jag för min egen skull.