Nu är jag redo

Skribent: Dorota Peczak
Tema: Alla har en historia att berätta
Redaktör: Therese Björck

Jag trodde att min uppväxt var precis som alla andras...

Varje historia har sin början. I stora drag kan jag säga att min historia började den dagen jag föddes, jag fick ett liv, ett namn och mitt liv började. Men... Min egentliga historia börjar när jag är ungefär 4 år gammal. Då insjuknar min mamma i cancer.

Trots de två viktiga faktorerna trodde jag mig vara en ganska genomsnittlig tjej. "Ganska" genomsnittlig eftersom jag hatade gå i jeans som alla mina kompisar och jag gillade inte att gå på disko som alla andra. För övrigt tyckte jag om skolan som helhet och läste vissa ämnen mer än gärna och var mindre förtjust i andra. De som skiljer mig från andra tonåringar var dels det faktum att jag lever med en cancersjuk mamma, dels att jag utsattes för sexuella övergrepp under tidiga tonåren. Konstigt nog levde jag även i en (o)lycklig omedvetenhet hur de två faktorerna påverkade mitt liv och mitt mående. Jag visste bara att jag ofta var ledsen, kände mig olycklig och inte kände någon mening med livet. Jag trivdes helt enkelt inte.

Trogen min polska uppfostran var jag en duktig flicka, som hjälpte sin mamma i hushållet, som pluggade och hade bra betyg och som inte skolkade. Mamma var ju sjukskriven och sjuk, hon orkade inte så mycket. Duktiga flickan måste hjälpa till hemma. Det är det alla förväntar sig från henne. Till min stora fasa är den lilla duktiga flicka introvert och hemlighetsfull. En gång tillsagd att inte göra mamma ledsen och upprörd - för mamma är ju sjuk - berättade jag aldrig om mina bekymmer för henne. Jag löste dem på egen hand men jag var rätt så melankolisk i mitt sätt att vara.

Så kommer det ett slut på gymnasietiden, jag tar studenten och min mamma dör bara några veckor efteråt. Skulle det vara belöning för mina bra betyg? Mina vänner och kompisar får en bil, en lägenhet eller en massa andra mindre presenter, har en fest. Jag förlorar min mor. Det är kanske det de menar med att "matura" (matura är avslutningsprov i Polen som motsvarar studenten i Sverige), som betyder "mogenhetsexamen". Min mamma och jag var inte jättenära varandra, nej. Det var vi absolut inte. Jag kunde ju inte belasta mamma med mina bekymmer och det hade bidragit till att det inte fanns något livsnödvändigt band mellan oss. Men jag älskade min mor och hon älskade mig. Hon var jättestolt över mig. Och nu fick hon inte ens veta att jag kommit in på högskolan och att jag skulle plugga språk.

Första året utan mamma är väldigt tufft men jag härdar ut och visar ingenting utåt. Däremot slutar jag så småningom att äta. Jag är fortsatt duktig: jag tar hand om min pappa, min bror och min hund för jag tycker så himla synd om dem. De har just förlorat sin fru, sin mor... Jag både ringer och hälsar ofta på min mormor som just förlorat sin älskade dotter... Jag tar hand om lägenheten och tar över mammas roll. Det hade hon förväntat sig. Jag förväntas göra det. Vad ska jag annars göra? Mina kollegor och vänner firar och har det bra. Det är sommar och och finns ingen som bryr sig om en ensam tjej som just förlorat sin mor och sitter ensam hemma. Och tjejen håller ihop fast hon är så ledsen. Hon städar, lagar mat och tvättar. Till slut går hon igenom mammas saker, sorterar hennes kläder, skänker bort en del, kastar några andra, behåller vissa.

Så tar sommaren slut och jag börjar läsa på högskola, flyttar hemifrån till en annan stad. Flyttar ifrån pappa med sorg i hjärtat. Hur kan jag lämna min pappa ensam i den lägenhet mamma dog i? Varje ledig dag och varje helg åker jag hem till pappa för att han ska slippa sitta ensam och för att... städa, diska, laga mat. Och jag mår jättedåligt. Ångesten är väldigt stor och jag har svårt att sitta ensam. Jag kan inte sova och pluggar väldigt mycket, dag som natt, för att slippa känna och tänka. Pappa träffar en ny kvinna och jag är glad för honom. Men jag fortsätter ändå åka hem varje helg för att hjälpa till med hushållsarbete, stryka hans skjortor och ... för att vara hemma. Hoppas kanske känna mammas närhet. Och jag ville att mamma skulle vara stolt över mig.

Allt verkar ha ordnat sig. Min pappa har en ny tjej, min bror är lycklig med sin, jag har gjort slut med min pojkvän som jag inte längre hade något gemensamt med och livet flyter på. Det är bara jag som är mer och mer ledsen och mer och mer missnöjd med mitt utseende. Jag slutar alltså äta, går ner i vikt, studierna går bra eftersom jag pluggar väldigt mycket och jag är glad för stunden. Samtidigt känner jag mig ytterst olycklig i min ensamhet. Självmordstankar blir till mina vänner som följer mig ständigt. Det kommer sluttentor (i antalet 8 på 2 veckor), det kommer ångest inför dem, det kommer minnen från mammas sista månader och det kommer dåligt samvete över att jag inte ägnade mamma mer tid då. Samtidigt kunde jag inte veta att mamma kommer att dö på tre veckor. Det var ingen som visste att mamma var så pass sjuk. Visst var hon sjukskriven så länge jag bara kan minnas men hon kunde leva med det och klarade sig i 14 år. Dels hade jag plugget att sköta innan studenten. Och när jag till slut förstod att mammas stund på jorden närmar sig slut var jag för ledsen för att ens vara i samma rum som henne. Tårarna kom direkt när jag bara klev in i rummet där hon låg. Mammas väninna sa att jag måste hålla ihop och får inte visa tårar för mamma eftersom mamma kommer att bli ledsen. Vad f.n skulle hon annars blivit? Men jag var snäll, duktig och lydig och... jag skämdes för mina tårar som skulle gjort mamma ledsen så jag grät ensam i mitt rum i stället.

Plågad av sorgen och dåligt samvete äter jag mindre och mindre. Ingen i min närhet anar vad som rör sig inom mig och hur dåligt jag mår. Någon konstaterar att jag gått ner i vikt. Jag förnekar inte. Det var det enda jag inte kunde dölja. Det fysiska. Det psykiska kunde man lura med ett leende. Dessutom skötte jag mig och jag klarade mig bra i skolan. Allt är bra alltså.

Jag klarar den första "omgången" av anorexi (för, ja, jag vet att att det är anorexi jag hamnat i, men den tanken skrämmer mig inte för jag är ju smal precis som jag ville och det är det som räknas) utan professionell hjälp tack vare att jag åker till Schweiz till mina släktingar som tar hand om mig och som visar mig hur sorglöst livet kan vara. Även om jag fortsätter att må dåligt känns tillvaron ljusare och jag har äntligen tid för mig själv, tid utan några som helst plikter mot någon eller något. Jag kan bada i jacuzzin när jag vill, jag kan träna när jag vill, jag kan åka inlines när jag vill, jag kan bada, ligga, sola och läsa böcker när jag vill och jag kan prata med Sonja (min mammas kusins fru). I själva verket är det hon som pratar för mina ord vägrar passera halsen. Jag skriver och gråter mycket i stället. Så småningom börjar jag även äta. Självmant, det är ingen som tvingar mig.

Mitt liv börjar likna "något" igen. Jag avslutar mina treåriga studier och åker till Sverige som utbytesstudent, träffar en kille, flyttar ihop med honom, förlovar mig och... mår allt sämre. Det är inte det livet jag drömt om, inte med den killen och inte med mitt förflutna som kommit ikapp mig. Min mormor går bort och jag kan inte åka på hennes begravning och inte ens vara med henne under hennes sista stunder. Jag vet inte vad jag känner, jag vet bara att jag inte mår bra, har svårt att sova och äta. Jag plågas av flashbacks över sexuella övergrepp och jag har starka självmordstankar.

Den gången sökte jag professionell hjälp eftersom det som någon gång fungerade utmärkt, dvs. att kunna plugga och läsa trots att jag varken kunde sova och äta, inte är effektivt denna gång. Jag har koncentrationssvårigheter och mycket ångest. Det känns jättejobbigt att sitta i skolan bland folk. Och mager, sliten och trött, full av ångest och självmordstankar hamnar jag hos min terapeut, som vill visa för mig att det finns ett liv värt att leva. Jag tror inte på det terapeuten säger. Jag har förvisso aldrig försökt att ta mitt liv men självmordstankarna har följt mig sedan jag kan minnas. Och så börjar min nästan treåriga resa med en terapeut vid min sida som under tiden har blivit min vän. Resan går både upp och ner. Jag börjar självskada mig under tiden för att kompensera matångest och jag hotas av att bli inlagd på grund av starka självmordstankar men jag klarar mig till slut med öppenvårdskontakt.

Idag anser jag mig vara frisk. även om jag officiellt inte blivit friskförklarad av min läkare. Jag har några bleka ärr på min vänster arm men jag har fått tillbaka mitt liv. Jag minns inte när jag sista gången tänkte på att jag inte vill leva längre. Tvärtom, nu är jag nyfiken på livet och på vad det har mig att erbjuda. Det tänker jag ta emot med öppna armar. Nu, när jag bearbetat allt som hindrade mig från att njuta av livet, känner jag mig redo till att leva.