Vi flyttar bloggen till vår hemsida!

Hej alla bloggläsare!

Föreningen SHEDO har nu flyttat bloggen till sin hemsida: http://shedo.se/blogg

Detta innebär att fler inlägg inte kommer att publiceras här på Blogspot. Tack till er alla som läser, och jag hoppas ni hänger med oss till vår nya blogg på vår nya hemsida!

Vid frågor eller funderingar går det bra att maila till blogg@shedo.se eller fylla i kontaktforumläret här till höger.


Varma hälsningar
Jessica Andersson
Vice ordförande, SHEDO
http://shedo.se

Prioritera dig själv

Jag fick en insikt för ett tag sedan: Jag måste ta hand om mig själv först och främst. Jag måste prioritera mig själv i mitt eget liv. Teoretiskt har jag nog vetat om detta under en lång tid. Jag är huvudpersonen i just mitt liv. Det är ganska självklart och enkelt, men kanske är det så uppenbart att jag har glömt bort det mitt i all min strävan efter det ena och det andra. Och fastän jag har vetat om det så har jag inte insett att det verkligen är så förrän nu och att det faktiskt gäller mig också!

Jag har länge haft en önskan och ett mål att hjälpa andra. Min längtan och strävan efter det här fick mig att glömma bort mig själv under en ganska lång tid. Jag ville och vill så gärna hjälpa andra! Och det känns lite som att jag inte hjälper någon när jag fokuserar på mig själv och prioriterar min egen hälsa först. Men jag har nu insett att det ju faktiskt är då som jag hjälper den viktigaste personen i mitt liv: mig själv! Och trots att det kanske kan kännas så, så är det inte själviskt att prioritera sig själv, särskilt inte när man mår dåligt. Under vissa perioder i livet så måste man verkligen få fokusera på sig själv. Det betyder inte att du inte bryr dig om andra, det betyder inte att du är egoistisk, det betyder bara att det är då som just du behöver mest hjälp och stöd i ditt liv just då.

Det kan vara svårt att börja ta hand om sig själv när man så länge mest har prioriterat andra. Men med tiden började i alla fall jag inse mer och mer att det ena inte behöver utesluta det andra. När jag väl fick min insikt så kunde jag efter ett tag, i alla fall teoretiskt och på sikt, förstå att just nu när jag mår sämre så måste jag må bättre själv först innan jag kan hjälpa andra så bra som jag vill. För jag tror att jag kommer att kunna hjälpa andra så mycket bättre och lättare om jag mår bättre själv. Om jag tar hand om mig själv nu och börjar må bättre själv så kommer jag dessutom få ännu mer erfarenhet och kunskap om hur man kan göra för att må bättre och jag kan på så vis hjälpa andra bättre än jag hade kunnat annars.

Som jag skrev i inledningen så har jag nog egentligen vetat om det här ganska länge. Jag har flera gånger hört uttrycket ”sätt på dig din egen syrgasmask först – innan du hjälper andra”, som de brukar informera om ombord på flygplan. Men att verkligen inse att man måste prioritera sig själv först och att det även gäller mig, det har jag nog inte börjat förstå ordentligt förrän nu. Det är svårt att ändra fokus och tillåta sig själv att prioritera sig själv först. Jag håller fortfarande på att bearbeta och inse det. Men jag tror att det är en insikt som kan hjälpa mig i mitt tillfrisknande och därigenom även hjälpa andra på sikt. Jag ska verkligen försöka att behålla den här insikten och se till att jag kommer ihåg den: Jag måste hjälpa mig själv först, innan jag kan hjälpa andra ordentligt. Jag är den viktigaste personen i mitt eget liv.

Du är den viktigaste personen i ditt eget liv. Prioritera dig själv och ta hand om dig!

Jenny, SHEDO-skribent

Förkyld

- Vad är du mest rädd för? frågade min kurator.

- Att vara lat och självisk, svarade jag.

Svaret var så självklart för mig när jag var tonåring. Det värsta jag kunde vara då var någon som inte ansträngde sig tillräckligt för andras skull, någon som aldrig tänkte på någon annan och som stal av andras tid utan att tänka på hur det påverkade den andra. En person som var lat och självisk. Min kurator försökte få mig att se om det fanns någon annan värdering i orden. Att vara lat kan betyda att vila och dra ner på tempot. Att vara självisk handlar om att sätta sig själv först. Vi skapade en bild av att ligga på soffan och pilla sig i naveln, och hon sa att det var ok. Det var ok att ligga där och göra ingenting, utan att mitt egenvärde påverkades.

Att ligga på soffan och göra ingenting är fortfarande svårt för mig men med en höstförkylning blir jag tvungen. För varje stund som går, varje avsnitt ur TV-serien jag tittar på så blir det lättare att acceptera att jag just nu inte bara får, utan också måste ta hand om mig själv och vila. Jag ligger på soffan och orkar inte laga “riktig” lunch så jag micrar en matlåda. Jag orkar inte duscha, inte ta hand om mina vänner, inte prestera på lektioner i skolan. Just nu orkar jag bara vila och det är precis vad jag behöver.

Men visst är det konstigt att det kan finnas prestation i en förkylning? Som att prestationsdrottningen står bredvid mig och dömer mig för att jag lyssnar på min kropp och tar mig tid att vara sjuk. När jag är sjuk ger jag kroppen möjlighet att rensa ut det som inte längre ska vara kvar, och det är ok. Ingen vill att jag ska gå runt och smitta ner någon annan, och jag orkar inte lämna soffan, så det är bättre för både mig och andra att jag är hemma och vilar. Jag vill slippa prestationerna men när prestationsdrottningen dyker upp och viskar i mitt öra att jag är lat och självisk är det svårt att inte lyssna. Så jag vill svara henne att “Jag är bäst på att vila och ta hand om mig själv. Jag är queen of fucking everything i min onepiece idag och alla andra dagar.” Det är en fight att lära sig lyssna på tankarna utan att styras av dem, men jag lovar dig att du kan. Du har allt du behöver för att ta hand om dig inom dig. Låt din kropp få vila när den behöver det. Låt dig få vila, du behöver det. 

/Emma, SHEDO-skribent

Att hitta tillbaka till något meningsfullt efter ett liv bakom psykiatrins låsta dörrar.

Jag blev sjuk när jag var 22 år gammal, en bipolär sjukdom som har hållit mig fången sedan dess. Idag är jag 27 år. Depressioner, manier, röster i mitt huvud, de där mörka höstkvällarna då destruktiviteten gick så långt att sjuksköterskan frågade om jag varit inlagd på rättspsyk. Varje dag träffade jag en ny botten och det gick snabbt utför. Jag tvingades hoppa av sjuksköterskeprogrammet när jag gick sista året. Det var nog det jobbigaste av allt, att gå från att vara högpresterande och den eviga toppeleven till att inte klara av något alls; att gå från att praktisera inom psykiatrin till att bli patient inom psykiatrin. Allt mitt självförtroende försvann och självskadebeteendet blev hela min värld; jag önskade att jag fick sitta på en öde ö och skada mig hela dagarna. Jag ville bara bli lämnad ifred i mörkret och förstöra mig själv. Det blev allvarligare och allvarligare hur mycket terapi jag än fick. Till slut blev det livshotande, men jag ville inte förstå riskerna, så jag bara fortsatte på samma väg. Det resulterade i LPT månad efter månad och allvarliga händelser som hotade mitt liv och min hälsa. Jag trodde aldrig att jag skulle bli fri, faktum är att jag inte ens ville sluta skada mig. Mitt självskadebeteende var ju det enda som lindrade smärtan jag kände inombords. Eftersom jag var inlagd så mycket så förlorade jag dessutom kontakten med mina vänner och jag isolerade mig från världen runtomkring.

Jag umgicks bara med min sjukdom, så jag blev min sjukdom, och jag vet att detta inte är utmärkande bara för mig. Många som lider av självskadebeteende förlorar allt, att skada sig blir ens identitet. Till slut sa mina terapeuter till mig att "vi kan inte ha kvar dig i terapigruppen eftersom vi inte vet om du kommer överleva från vecka till vecka". Det var som ett slag i ansiktet och jag trillade dit. Jag kunde inte hantera nederlag och besvikelser, så jag gick tillbaka till det som jag visste kunde lindra min smärta: sprit och droger och destruktivitet. Jag vaknade upp på sjukhuset några dagar senare. Nu stod jag inför mitt livs största val: antingen sluta skada mig eller gå under, välja livet eller ge upp. Jag ville leva, men hur skulle jag göra för att bli fri?

Det har varit både framgångar och bakslag sedan dess, men jag lyckades återvända till livet. Jag tänker inte ljuga och säga att jag är helt frisk, för jag har fortfarande min sjukdom. Skillnaden är att nu kan jag hantera svårigheterna utan att skada mig. Det som hjälpte mig mest var att skapa mig ett liv utanför psykiatrin. Jag gick i skolan igen, jag började träffa vänner, jag gick tillbaka till mitt politiska engagemang. I början fick jag tvinga mig själv att gå ut, men när man får reaktioner i stil med: "Åh, vad kul att du är tillbaka!", då vill man inte gömma sig hemma mer. Strategier för att inte skada sig i stunden i all ära, men det behövs även mer långsiktiga strategier, planer och mål för att kunna leva ett rikt liv. 

Jag trodde aldrig att jag skulle kunna skriva detta, men faktum är att jag inte har blivit sydd på ett år, och min senaste inläggning på psyk var 2013. Jag har nu en högskoleexamen i psykiatrisk vård, jag har ett arbete, jag umgås med vänner, jag sitter i styrelsen i ett politiskt förbund, jag ska adoptera en katt från ett katthem, jag läser böcker igen och den 2 september återupptog jag mina studier till sjuksköterska. Äntligen har jag ett liv igen.

Jag påstår inte att det är lätt. Ingen kan göra arbetet åt dig, för du måste vilja själv. Jag har dock några tips som har hjälpt mig att hitta tillbaka till livet.

Mina råd är:

att hitta intressen och en identitet utanför den psykiatriska världen,

att aktivera dig även om det tar emot,

att umgås med vänner,

att belöna dig själv när du lyckas,

att vara snäll mot dig själv när det går mindre bra,

att be om hjälp när du behöver det,

att tänka på vad du vill göra som är meningsfullt för just dig,

att engagera dig i samhället

och att sätta upp mål för framtiden.

Detta har hjälpt mig och idag är jag som en ny människa, med blekta ränder och ett liv utanför psykiatrins låsta dörrar. Och om jag klarar av det så gör ni det också. 

/Stina

Det där mittemellan och sådär

Jag vet vad det innebär att må riktigt dåligt, så dåligt att livet känns totalt mörkt och meningslöst. Jag vet också hur det är att må riktigt bra, hur det är att njuta av livet och trivas med varje ny dag. Sedan finns det ett annat mående som jag kallar sådär. I sådär, eller mittemellan, är det inte dåligt men inte bra heller. Jag antar att det hör livet till men jag har väldigt svårt att finna mig i det läget. Jag tycker om antingen eller, svart eller vit, saker man kan inordna i fack och som man kan ta på. Det där mittemellan är mer luddigt och det gör mig osäkert. Vissa skulle kanske kalla det för den gråa vardagen men om man inte är så bekant med en "vanlig" vardagslunk kan det kännas obehagligt. Jag är så van vid att höra hemma på psyk och i att må riktigt dåligt, det är en värld jag känner till. Jag har varit hospitaliserat i så många år. Sen har jag mina perioder som bara är toppen, även om de inte varar särskilt länge. Antingen eller. Men på senaste året efter hårt arbete i terapi har jag lärt känna sådär, att vara i ett läge som inte går till ytterligheten. Allt som är nytt är skrämmande. Och jag antar att jag inte är ensam om att känna obehag i det okända läget mittemellan.

Hur är det, eller bättre sagt vem är jag när jag inte mår botten men inte heller är toppad?
Hur är det att inte exakt veta var man befinner sig?
Vad gör man när man inte mår så dåligt att man behöver vara inlagd men ändå inte mår bra för att kunna fungera fullt ut hemma?
Går det att trivas i mittemellan?

Jag är ingen stor fan av ordspråket "tiden läker alla sår". Vissa sår kanske aldrig läker helt och vissa saker lämnar stora ärr bakom sig. Men i det här fallet tror jag att tid krävs för att kunna känna sig bekväm i mittemellan. Jag tror det behövs tid att vänja sig vid att kunna må sådär utan att bli rädd. När jag mår sådär är det som att jag går och bara väntar på att det när som helst blir svart eller vitt igen. Men om jag försöker låta tiden gå kommer jag kanske upptäcka att det inte tvunget behöver bli så utan att det faktiskt går att leva i en grå vardag. Jag har pga mitt dåliga mående under hela vuxenlivet inte fått chansen att lära känna den gråa vardagen. Jag har aldrig kunnat erfara den förrän nu eftersom jag haft mitt hem i mörkret, inlåst på psyk, på behandlingshem, på terapier. Jag har inte haft möjlighet att komma till denna punkt. Så nu gäller det att våga vara kvar i en gråzon, i ett för mig okänt läge och avvakta för att se hur det kan vara här. Vad kan man göra för att våga må sådär?

Jag försöker som sagt låta tiden gå och fylla dagen med saker jag normalt sett tycker om att göra. Det känns konstigt att känna sig "bara" lite nere, inte totalt deprimerad, och det tar emot att göra saker när man mår sådär. Men just nu försöker jag gå emot min olustkänsla och gör det ändå. Och när någon frågar mig om hur jag mår är jag ärlig och svarar sådär.

När man är på okänd mark, som nu i en gråzon, tror jag att det även är viktigt med rutiner. Jag anstränger mig för att ha ett någorlunda rimligt schema, fasta tider jag stiger upp och lägger mig. Det tar mycket energi att vara rädd och behöva satsa på att våga så det är helt ok att vila och erkänna det för sig själv.

Det är kanske löjligt kan vissa tycka eftersom "sånt är livet", "livet är ingen dans på rosor" och "så är det för de flesta". Men jag, och säkert många andra, har aldrig haft möjligheten i vuxen ålder att vara i en "normal" vardag eftersom "sånt är livet" aldrig existerat i mitt helvete. Jag har varit hemma på avdelningar istället för i mitt eget hem. Men nu får jag lära mig hur det är att leva i mittemellan, att inte vara i antingen jag vill dö eller att vara hyperaktiv.

Jag önskar att jag som ung vuxen hade fått växa in i detta läge och känt att det är så här det är istället för att lära mig det nu när jag ska bli 35 år gammal. Jag tillåter mig att känna att det är sorgligt en stund men att det sen är något jag måste acceptera. Jag måste acceptera att det inte är mitt fel att jag missat detta sådär läget, att jag aldrig fått lära mig hur en vardag fungerar. Det är inte mitt fel att jag mått så dåligt och varit inlagd och därav inte kunnat fungera i mitt hem under längre perioder. Och jag måste acceptera att det tar tid att finna mig tillrätta i detta, i något som är skrämmande, främmande och konstigt. Just nu känner jag mig inte riktigt hemma eller rotad, men jag tror att tiden och min envishet kommer hjälpa mig att hitta hem. Jag tror att jag kommer känna att det är helt ok att må sådär. Livet väntar på mig, äntligen, och sådär är uppenbarligen en del av det, så då ska jag försöka göra rum för det även om det tar emot i början. För livet är ju det jag kämpat för, livet har varit mitt mål under alla dessa år inom psykiatrin och bakom stängda dörrar. Nu har jag nått hit och jag ska minsann lära mig att må mittemellan också. Det är dags att hitta hem!

/Bianca, SHEDO-skribent

Personlighetsförändring

Det är någonting med att komma hem. Hem till sina rötter, sitt förflutna och sina minnen. Det ger perspektiv och framförallt förståelse. Det får mig att inse hur mycket missär mitt liv har handlat om, och det får mig att sörja alla trasiga minnen från det som en gång var det enda som faktiskt spelade roll.

Det finns en uppsjö av saker som fortfarande gör djävulskt ont att minnas från dem åtta år av sjukdomshelvete som det ändå var. Jag drömmer fortfarande mardrömmar om ångesten och hur den äter upp mig inifrån på det där obehagliga sättet som gör att man tror man inte ska överleva. Utav allt jag minns så är sorgen över den personlighetsförändring jag gick igenom det i särklass värsta.

Jag såg en gång en person i min närhet personlighetsförändras. Jag saknade henne så djävulskt när ångesten tog över varenda del av hennes personlighet och hon blev inåtvänd, tystlåten och ville inte ses. Det läskiga var att varje gång jag träffade henne så saknade jag henne bara ännu mer. För det var inte hon som satt framför mig. Det var en fruktansvärd känsla av ohjälplighet och först då insåg jag vad mina nära fått utså under dessa år. Det måste gjort så jäkla ONT att se mig tyna bort i alla bemärkelser som finns.

Jag kan titta in i Simons ögon och sörja att jag inte såg min lillebror växa upp. Jag kan sörja att jag sitter här på andra sidan dvalan och inte har en aning om när och hur han blev så klok. En vän. Ett bollplank när jag behöver prata. Hur kunde jag inte prioritera att vara en förebild för honom?

Jag kan prata med David och undra om det är på grund av mig han tidigt tvingades bli så självständig. Om han alltid varit det eller om han tvingades då all uppmärksamhet togs ifrån honom. Jag kan sörja att vi tappade bort varandra just när vi blivit som allra närmast. Att det jag blev förde oss ifrån varandra.

Jag kan se på mamma och pappa och undra hur man står ut? Hur man kan göra allt för sin dotter som inte längre är ens dotter. Hur man kan kämpa för att någon gång få tillbaka det som ändå var jag. Det som inte var sjukdom och ångest. Jag kan förstå att man som förälder gör allt för sina barn, men sörja hur mycket det tärt på dem. Sörja en förlorad tillvaro, två sönderslitna föräldrar och en sargad familj.

Jag kan dessutom sörja min egen förlorade tonår. Och allt jag gick miste om. Allt jag valde bort för sjukdomens skull. Allt jag inte gjorde. Allt jag gjorde men ändå inte var närvarande. Allt som kunde varit så roligt men som bara är mörka minnen. Jag kan känna en obeskrivlig hunger inombords till att göra allt i hela världen. Och göra det utan ångest och smärta. Utan att känna sig som den mest ensamma individen i hela världen. Utan att känna sig jagad.

Jag vill träffa mitt 14-åriga jag och skaka liv i dem tomma ögonen. Få dem att se vad som håller på att förstöras. Nöta det mantra jag så många gånger sa till mig själv när jag äntligen bestämt mig. ”Du har bara ett liv Emma, lev det.”

För alla som kämpar – gräset är grönare på andra sidan. Och det gör så ont att inse att det är omöjligt att förstå när man är mitt i dimman. För där finns inget annat än ett mjölkvitt skum att planlöst irra omkring i. Det har aldrig funnits något annat och det kommer det hellre aldrig att göra. Tror man. Jag önskar jag kunde dra varenda en av er till andra sidan och visa vad jag känner nu.

Att jag för första gången på väldigt länge känner mig levande.

Massa massa kärlek,

Emma

"Jag är en tråkig människa"

Så sa en person till mig i en konversation vi hade tidigare i veckan. Jag svarade inte an på den meningen för jag känner personen för dåligt och jag ville inte säga något klyschigt om att det är hen inte alls utan något egentligt innehåll. Men meningen fäste sig och blev kvar i mitt huvud. I natt vaknade jag, gick ut och kissade och morgonsolen med allt vackert fågelkvitter fick mig att vakna till lite för mycket för att bara kunna somna om, så jag låg och tänkte. Då dök meningen jag är en tråkig människa upp. 

Jag är kanske skadad av alla år av terapi av olika slag, av min orubbliga tro att alla människor har bra sidor och att alla tankar och handlingar har anledningar och orsaker som går att härleda till något inte alls så svårbegripligt, men jag kan bara inte föreställa mig hur en person skulle kunna vara tråkig. Hur är en tråkig människa? Vad kännetecknar en sådan?

Är en tråkig för att en inte skrattar hela tiden? Är en tråkig för att en inte drar skämt hela tiden? Är en tråkig för att en ibland är tyst? Är en tråkig för att en inte har många intressen? Är en tråkig för att en inte hänger med i varje nyhet eller vet vad som är inne just då? Är en tråkig för att en tycker att det är svårt i sociala sammanhang? Är en tråkig för att en inte säger ja till, eller jublar inför allt?

Vad är att vara en tråkig människa? 
Jag vet inte! I min värld finns inga tråkiga människor. För det gillar jag inte alla, jag kommer inte överens med alla och jag tycker inte att alla människor är lika intressanta eller roliga. Men är de tråkiga för det?

Alla människor drar inte skämt som jag skrattar åt, alla människor jag pratar med har inte intressen som tilltalar mig, alla människor jag möter jublar inte. Många säger nej till både det ena och det andra. Men jag tänker att det är rätt mänskligt. Väldigt vanligt faktiskt! Men är en tråkig då? Är en en tråkig människa då? Jag gör många saker som faktiskt skulle kunna klassas som tråkiga, men jag ser inte mig själv som en tråkig människa. Jag hänger inte med i allt det senaste, jag är inte bekväm i alla sociala sammanhang, jag drar sällan skämt, jag har behov av egen tid och återhämtning vilket gör att jag säger nej ibland. Men är jag en tråkig person för det? Inte enligt mina kompisar. Inte enligt dem jag möter. Jag är kanske tråkig i stunden utifrån någons förväntningar. Allt passar inte mig, men mycket gör det. Är jag i rätt forum är jag inte alls obekväm, då kan jag dra skämt så att alla skrattar, då har jag intressen jag delar med andra. Och så tror jag att det är för alla.

Ibland gör en saker som kan få andra att tycka att en tråkig - men en är inte en tråkig människa för det.

Tyvärr tror jag att säga att en är en tråkig människa tyder på dålig självkänsla. Så alla ni som tycker eller tror att ni är en tråkig människa, försök att inte uttrycka det utan låt omvärlden själva bilda sig egna uppfattningar om vilka ni är och lita på att människor själva tar ansvar för vilka de umgås med utifrån sina referenser för vad de tycker. Lägg inte värderingar om er i deras tankar. Låt de tänka själva. Det blir oftast bäst då.

Kram, Johanna 

Shedoskribent 

Att hantera ilska

Många känner säkert igen sig när jag pratar om att ilska och vrede kan komma till en kokpunkt och explosionen är oundviklig. Det är inte så ofta det pratas om denna känsla som dock kan vara lika destruktiv som t.ex. sorg eller rädsla som leder till ångest. Alla är nog överens om att man ofta gör sig illa när ångest känns outhärdlig eller när man känner sig ledsen, ensam eller sviken. Det är lättare att förstå hur man konkret kan uttrycka sin sorg utan att skada sig, man kan skriva av sig, teckna, gråta, krypa ihop under täcket eller liknande. För ångest finns det hur många färdigheter som helst, listan är lång. Men hur kan man bli av med ilska på ett effektivt sätt?

Många som skadar sig har snabba kast i känslolivet, känslor blir väldigt starka väldigt fort eller så lider man kanske av PTSD (posttraumatisk stress syndrom) och där är det ganska vanligt att man känner ilska och aggressioner. Det kan bli ett problem för en själv och andra om man inte vet vart man ska ta vägen när man inte kan hålla igen på den. Det kan leda till vredesutbrott där man agerar utåt genom att kasta saker, sparka på grejer, skrika, slåss eller gör sig själv illa. På en avdelning måste personalen kanske larma, glas går i kras, man måste hållas fast eller andra konsekvenser som aldrig är önskvärda. Vad kan göras istället? Här kommer några tips som hjälpt mig att kunna släppa ut ilska utan att den blir destruktiv för mig eller omgivningen.

Finns det en boxsäck till hands så är det klart optimalt men så är ju oftast inte läget. Däremot finns det kuddar. Ta en kudde och slå den på madrassen eller mot din sänggavel. Inget går sönder men när du gjort det ett tag kommer luften gå ur dig och du får ändå känslan av att slå på något. 

Ett sätt som hjälpt mig många gånger och som är effektivt är att ta en påse fylld med isbitar, gå in i t.ex badrummet ifall du är inomhus eller en vägg ute och smäll isbitarna hårt i väggen så de går i tusen bitar. Känn ilskan och kasta med all din kraft. Ifall du inte har isbitar så tar sockerbitar istället. Det är nästan bättre eftersom det krävs mer kraft att kasta sönder dem och du kan samla ihop de som inte gick sönder för att kasta de på nytt, du kan hålla på längre vill säga. På så sätt får du känslan av att kasta och slå sönder saker utan att förstöra eller behöva städa upp en massa när du väl lugnat ner dig.

Skrik in i kudden, det känns befriande. Gör saker där du blir av med energi och kraft t.ex springa ett varv runt huset/kvarteret eller sätt dig på en motionscykel tills du inte har ork kvar. 

Ta en penna eller en krita och papper. Tryck hårt och rita helvild, täck hela pappret och ta nästa och nästa och nästa. 

Hämta en tidning eller papper och riv sönder det i småbitar eller knycka ihop det och kasta pappersbollarna mot en vägg.

För mig har det alltid hjälpt att känna ilskan när jag får slå och sparka på saker utan att det slutar i ett världskrig, genom kuddar, is-eller sockerbitar, pennor och papper och att göra av med energi. För när orken väl tar slut så brukar det hos mig lätt gå över till att jag känner mig ledsen och gråten kommer. Och då har jag alla färdigheter jag behöver på en lista för att reda ut sorgen.

Hoppas några av tipsen hjälper dig att hantera din ilska på ett icke - destruktivt sätt! 

Bianca, SHEDO-skribent

Första mötet

Första mötet med en psykolog kan vara jätteviktigt. Vi kan försöka se det som en måttstock för hur relationen kommer bli, om vi kommer få hjälp av den här människan överhuvudtaget. Ibland, är det första mötet precis så.

Ibland är det tvärtom.

Jag var tvungen att byta psykolog efter avslutad KBT för två år sedan. Den nya psykologen var en person som jag efter första mötet inte hade fått förtroende för. På tåget hem ringde jag mamma och beklagade mig, jag ville aldrig mer gå tillbaka. Det hade gjort ont, varit jobbigt och inte alls så som jag hade förväntat mig. Ändå fortsatte jag, för jag visste att jag behövde hjälpen. Så varje vecka tog jag mig in till stan och började känna att jag mådde bättre. Jag tyckte inte illa om psykologen, och det var tydligt att det inte spelade någon roll om jag gjorde det eller inte. Däremot utvecklade jag en respekt och en tillit för att de som sades i rummet handlade om att hjälpa mig att själv hitta svaren på mina frågor och ta reda på vad jag behöver för att må bra.

Vid ett av våra tidiga samtal pratade vi om mitt stora kontrollbehov. Den enorma rädslan jag bar på för att tappa kontrollen. Pulsen ökade och axlarna drogs upp till öronen när jag pratade om det. Då tog psykologen en penna och höll den hårt i sin hand en stund för att sen öppna handen och låta pennan falla ner på bordet. Sen kom det viktiga. Psykologen höll pennan hårt i handen men vred handen åt andra hållet, med handryggen mot bordet. När handen slappnade av låg pennan kvar, utan att falla.

Vid ett annat tillfälle satt jag vilsen, ledsen och förtvivlad och undrade hur jag skulle lära mig att hantera det som just då gjorde ont. Jag ville ha verktyg, ett quick-fix. Det jag fick var något annat. "Du måste lära dig att hitta din känslokompass. Utan den går vi vilse i livet."

Jag tog det till mig. Framförallt tillät jag mig att vara arg. I ilskan släppte jag på kontrollen och började känna efter hur ilskan kändes i kroppen. När våra samtal spred sig över månader började jag inse att det jag från första början tyckt illa om var just det som hjälpte mig allra mest. Det här var en person som vid precis rätt tid tryckte på rätt knappar och ställde de frågor som jag i många år duckat för och smitit undan från. De frågorna som tvingade mig att känna efter, längst in. Jag föll inte handlöst, jag lärde mig sakta att gå på en väg där mina känslor fick bestämma riktning. Att jag kan släppa taget på mina villkor och gå dit jag själv vill gå.

Jag är tacksam för att jag gav den personen en chans till, men ännu mer tacksam för att jag gav mig själv en chans till.

Emma, SHEDO-skribent 

Att pressa sig till det yttersta för att försöka vara perfekt

I hela mitt liv har jag försökt att vara perfekt. Jag har ansträngt mig för att vara en duktig flicka, alltid gjort mitt bästa och försökt att leva upp till kraven som samhället och jag själv ställde. Jag tror aldrig att jag kände mig duktig på riktigt, men ändå kunde jag inte sluta försöka. Med tiden blev kraven större och det blev svårare och svårare att hålla uppe fasaden.

Under så många år försökte jag vara som alla andra, göra det som jag trodde förväntades av mig och passa in i samhället. I skolan kämpade jag med läxorna och gjorde allt jag kunde för att få bra betyg. När jag sedan slutade skolan så försökte jag allt vad jag kunde för att göra det som jag trodde och kände att jag borde göra: leta efter jobb, söka utbildningar, ha praktik, sommarjobba m.m.

Jag började med praktik, fortsatte med ett år på folkhögskola och sökte året efter det in på sjuksköterskeprogrammet. Men redan på min första praktikplats började jag må dåligt. Jag tvingade iväg mig varje morgon och räknade varje dag ner timmarna till arbetsdagens slut. Folkhögskolan kändes lite bättre, men det var första gången jag bodde hemifrån så mitt självskadebeteende accelererade snabbt. När jag till sist läste till sjuksköterska så klarade jag av att hålla uppe fasaden i nästan ett år, sedan kraschade jag. Jag ville så gärna göra mina föräldrar stolta, jag ville så gärna bli sjuksköterska för att kunna hjälpa andra, jag ville så gärna klara av att läsa en universitetsutbildning för att sedan kunna få jobb inom det yrket! Men det gick inte.

Efter att jag slutat på sjuksköterskeprogrammet så blev jag sjukskriven. Men i nästan ett år efteråt så försökte jag dölja hur det verkligen var för alla utom min familj och min närmaste vän. Jag låtsades att jag fortfarande läste till sjuksköterska och ville så gärna att det skulle vara sant. Men jag klarade inte av det, det gick inte längre att pressa mig till att verka vara perfekt.

Nu har jag börjat acceptera att jag kanske inte kommer att klara av att göra allt det jag vill och allt som det känns som att man borde. Sakta börjar jag också känna att det kan vara okej ändå. Vem klarar egentligen av precis allt som man vill och borde? Jag har ändå gjort mitt bästa! Jag har försökt och försökt igen, men det har inte gått. Då får jag helt enkelt tänka om! Och den här gången ska jag försöka att inte ställa för stora krav på mig själv. Den här gången ska jag lyssna på mig själv och försöka ta det i min egen takt. Jag kommer aldrig att leva upp till alla krav som finns överallt. Jag får prioritera och överväga vad som känns viktigast för mig. Och jag vet att jag aldrig kommer att bli perfekt – för det är ingen. Numera försöker jag framförallt att sträva efter att vara mig själv! Det kommer alltid att vara tillräckligt!

Var dig själv - ingen är perfekt, men du duger ändå!
Jenny, SHEDO-skribent

Hur ser du på en inläggning?

De allra flesta gånger jag har blivit inlagd på psyk så har det alltid känts som ett misslyckande. Jag har för det mesta intalat mig själv att jag inte kan någonting eftersom jag är inlagd igen och igen och åter igen. Och alla de gånger man inte varit där av egen fri vilja har bara ökat min känsla av att inte kunna åstadkomma något vettigt.

Men måste en inläggning alltid vara något negativt? Går det att vända på det till något kanske inte positivt men åtminstone något neutralt?

Under tiden av min sista inläggning fick jag en liten annan syn på min vistelse på avdelningen än att det bara skulle vara ett bakslag. Jag märkte att det faktiskt är möjligt att sträva framåt samtidigt som man är inlagd. Det går att ha mål och att försöka uppnå dessa trots att man inte är hemma. Därför att arbeta med sig själv kan man göra var man än befinner sig. Det krävs inga stora mål för hur som helst så mår man ju inte bra när man är på sjukhuset. Men är det inte desto viktigare att känna sig kompetent när man redan mår dåligt och känner sig misslyckad? Det kan röra sig om olika delmål så som t.ex att göra övningar, att hantera känslor på ett effektivt sätt eller att få balans mellan aktivitet/mat/vila. Var och en vet bäst vad man kan behöva träna eller öva på för att kunna gå framåt i sin personliga utveckling, om så bara i det lilla, och för att i slutet av dagen känna att man klarat av något, att en inläggning inte bara blir en tid av förvaring så som det lätt kan bli tyvärr.

Personligen tycker jag om att utmana mig själv vilket jag gjorde under tiden av min sista inläggning. Jag ville öva att hantera min ångest på andra sätt än vad jag brukar göra och berättade om mina mål för mina kontaktpersoner som villigt ställde upp för att stötta mig. På kvällen skrev jag upp hur det hade gått under dagen, vad som behövde förbättras, vad jag klarat av eller vad som behövde justeras. Mitt mål var trots allt något som skulle gynna mig i längden väl hemma igen efter utskrivningen. Målet var att kunna stå ut med känslor på ett mer effektivt sätt när det hettade till och var annars skulle jag bättre kunna träna det på än där det fanns personal tillhands? Så jag såg avdelningen mer som ett litet träningsläger, ett ypperligt tillfälle att öva på saker jag inte kan öva på lika bra på egen hand i mitt hem. Jag passade på helt enkelt!

Det var inte lätt, vissa dagar var jag besviken på mig själv men nästa dag var det nya tag igen. Och eftersom jag förde statistik och anteckningar kunde jag se att det faktiskt gick framåt. Och detta gjorde denna inläggning till en målmedveten sådan istället för bara en bortkastad och misslyckad tid på psyk! Och det jag tränade på har faktiskt hjälpt mig efter utskrivningen! Det var inget misslyckande och  bakslag att behöva vara inlagd igen. Jag lyckades vända det till något fördelaktigt trots dåligt mående!

Kram till er alla där ute som kämpar varje dag! Det är värt det så fortsätt! Och till er som är inlagda just nu sänder jag en extra styrkekram!
Bianca, SHEDO-skribent

Den fastspända flickan

Onsdagen den 5 maj trasslade jag och min man in oss i Stockholms centrum, för att se teaterföreställningen ”Den fastspända flickan”. Efter att ha snurrat vilse ett par gånger hittade vi till slut min bästa vän och teaterlokalen Kilen – som jag har längtat! 

2013 sände Sveriges Radio Daniel Velascos prisbelönta radiodokumentär Den fastspända flickan. Teater Fryshuset har fått förtroendet att skriva om dokumentären till en teaterföreställning. Den fastspända flickan är en samproduktion med Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Föreställningen har urpremiär på Stadsteatern i Stockholm april 2015 och kommer att turnera runt om i landet under hösten 2015.

Med teaterföreställningen vill Teater Fryshuset synliggöra ungas psykiska ohälsa, sexuellt våld och vuxenvärldens oförmåga att se och bemöta ungas utsatthet. Vi vill också att föreställningen ska ge hopp om att det går att förändra. Efter varje föreställning på Stadsteatern följer ett eftersamtal med expertpanel som kommer att kunna berätta mer samt svara på publikens frågor. [Saxat från Kulturhuset Stadsteatern, Stockholms hemsida]

 I en timmes monolog berättar Rakel Wärmländer Noras berättelse, starkt och naket, till tunga beats från FATTA!-kampanjen. Vi får följa Nora genom hennes trasighet, och bli brutalt påminda om att vårdens och samhällets brister kan trasa sönder en människa minst lika mycket som hens upplevelser.

”Den fastspända flickan” balanserar på en smal stig mellan att beröra och uppmärksamma problem, och att trigga och berätta lite för mycket, som vi så ofta gör när vi pratar om den här problematiken. Ett par gånger trampar man utanför, och jag hinner tänka på flera av mina vänner som förmodligen hade valt att gå ut för att inte bli triggade, men på det stora hela klarar man den där balansen väldigt bra. På grund utav detta är min personliga åsikt att föreställningen snarare lämpar sig för den som möter eller arbetar med människor med psykisk ohälsa än den som själv varit drabbad, men det viktigaste är att göra ett aktivt val att se föreställningen, och vara beredd på att den kan göra ont – oavsett om man själv upplevt något liknande eller inte. Är du en person som idag lider av ett självskadebeteende eller annan svår psykisk ohälsa rekommenderar jag att inte se föreställningen, eller lyssna på dokumentären.

”Den fastspända flickan” är precis som dokumentären den bygger på, en oerhört viktig historia som måste berättas. Den grupp människor jag mest av allt önskar skulle se den är våra politiker så att Noras modiga berättelse kan leda till en faktisk samhällsförändring. I januari 2014 la Miljöpartiet in en motion om att införa en ”Lex Nora” (Motion2013/14:So664), som handlar om att barn och unga som upplever sig illa behandlade inom psykiatrin ska kunna höra av sig direkt till tillsynsmyndigheten om detta. Om det är detta förslag, eller något helt annat som är rätt lösning får framtiden utvisa, men att Noras berättelse öppnat upp för dialog både högt och lågt i samhället är något fantastiskt som gör mig oerhört glad och hoppfull.

Mer information om föreställningen finns att hitta på Fryshuset Stockholms hemsida, och radiodokumentären finns att lyssna på i Sveriges Radios arkiv.

Ta hand om er mina vänner, tillsammans är vi starka.

Amelie Roolf 2015-05-08

Hellre tio dagar som en tiger, än hundra år som ett får

Under många år av mitt liv såg jag inte någon mening med mina dagar, utan de var mest timmar och minuter som bara passerade. Jag visste varken vem jag var eller vad jag ville göra med mitt liv. Det må låta som en uttjatad klyscha, men det var precis så det var. Till sist så blev det min identitet; att vara hon som mådde dåligt, hon som vägde för lite, hon som var så lätt att lyfta upp i luften och hon som spenderade alldeles för få timmar i skolan. Det blev den jag var, och jag hade svårt att se att jag kunde vara någonting annat. Det gick så långt att jag inte blev lite rädd eller ens reagerade särskilt mycket när en i min gymnasieklass, de där sista ljuva veckorna i trean på gymnasiet, berättade att enligt statistiken så skulle en av oss inte leva om tio år. Jag skrattade och ryste ikapp med de andra, men innerst inne så accepterade jag att den där personen förmodligen skulle vara jag.

Nu tror jag inte längre att den där personen är jag. Jag vet att den där personen inte är jag, för allting är så annorlunda nu. Efter att ha spenderat tid på ett ställe som troligtvis räddade mitt liv så gick det upp för mig vad jag ville vara och vad jag ville göra med min framtid. Allt det jag sett, allt det jag ansåg gått till på fel sätt under alla dessa år, det ville jag på något sätt kunna ändra på. Så jag sökte till sjuksköterskeutbildningen ungefär 60 mil från min hemstad och jag kom in. Jag var ute på helt okänd mark, och visste verkligen inte om jag skulle klara det vare sig fysiskt eller psykiskt.

I min journal, bara några dagar innan utskrivning och skolstart, så står det att jag hade orealistiska tankar om den kommande utbildningen. Jag fick höra att jag skulle ta mitt förnuft till fånga och att jag egentligen borde vara sjukskriven i minst fyra månader. Men jag var less. Jag var less på att inte ha någon mening med mitt liv. Less på att aldrig våga ta det där steget som krävdes för att börja leva igen. Jag ville byta miljö, till någonting där ingen visste vem jag var eller hur min bakgrund såg ut.  Jag ville ha någonting annat att fokusera på, någonting annat än ångest, mat, siffror och ett liv i grått. Så jag flyttade. Det var januari, det var tjugo minusgrader utomhus och fullt med snö vart jag än såg, och jag hade aldrig känt mig så liten och nervös.

Idag är det över tre år sedan den där dagen i januari och jag har inte ångrat en sekund av det beslut jag tog. Idag är jag legitimerad sjuksköterska och har jobbat i snart tre månader som just det. Jag är frisk, men också fri, från de ätstörningar, depressioner och den ångest som styrde mitt liv alldeles för länge. Jag har dåliga dagar, som vem som helst, men mina värsta dagar nu är så oerhört mycket bättre än de helt acceptabla dagarna då.

Vad vill jag då egentligen ha sagt med detta? Jo, jag vill bara visa er att oavsett hur liten och nervös man än må känna sig, hur mycket tvivel det än må komma både inifrån och utifrån och hur läskigt det där stora steget än må verka så går det. Det går att bli någonting annat, någonting mer än sjukdom och ångest. Du måste lyfta foten, slänga ut den över kanten och släppa taget om allt det där som blivit en sån stor del av dig själv att du inte längre vet om du vill släppa det. Du måste våga krossa alla andras fördomar om vad du klarar av och inte, andras fördomar om vem du är. För det är det enda sättet när du inte längre kommer ihåg vem du egentligen är, och när du glömt att du är så oerhört mycket mer. Det är läskigt att våga, men såhär tre år senare kunde jag inte vara mer tacksam. Jag hoppas att alla ni som läser detta kanske får en liten gnutta mod som börjar gro i bröstet, och som sakta men säkert kan växa. Som sedan kan få er att ta det där steget.

Sist men inte minst så vill jag bara dela med mig av ett citat som hjälpt mig oerhört och som fortfarande hjälper mig att komma ihåg hur jag tog mig dit jag är idag. Var rädda om er, och påminn er själva om detta:

”Hellre tio dagar som en tiger, än hundra år som ett får” 

Massvis med kramar
/Malin, SHEDO-skribent. 

Tillräcklig

Jag har försökt flera gånger att skriva ett blogginlägg som ska bli riktigt bra, inspirera, värma och glädja er som läser. Tills jag insåg att anledningen till att jag inte lyckas skriva det superinspirerande inlägget är för att jag försöker för mycket. Jag ramlar återigen ner i fällan av prestationskrav och krav på att vara perfekt. Så nu blir det inte det, nu blir det vad det blir, ett tillräckligt inlägg.

Igår hörde jag låten Enough med The mrs och några dagar tidigare läste jag ett blogginlägg om att vara ”good enough” så det blir dagens tema. För trots att jag jobbat med min självbild, mina prestationskrav och känslan av att bara vara tillräcklig i så många år, så sitter jag ändå och tycker att det är svårt att vara tillräcklig. Det kan nog vara så att det är en del av livet, att vi tvivlar på att vi kan ibland, vi är så rädda att det inte ska vara perfekt så vi vågar inte prova. Det är just de gångerna vi ska ta chansen, när det känns lite skrämmande, annorlunda och är utanför vår bekvämlighetszon, det är då vi utvecklas och förvandlas till de underbara varelser vi innerst inne är. Första gången vi gör det där nya kommer det troligtvis inte bli perfekt, utan lite snett och lite konstigt, men tillräckligt. Nästa gång kanske det blir rakare, och det är jättebra, det är fortfarande tillräckligt.

Framförallt så är DU tillräcklig.

För oavsett vilka våra prestationer är, eller vilka mål vi når, så är det absolut viktigaste alltid att vi vågar se på oss själva och tänka att ”jag är tillräcklig”. Våra prestationer är långt ifrån det viktigaste vi gör. I mitt liv är det viktigaste mina relationer, först och främst den jag har till mig själv. När jag påminner mig själv att jag är tillräcklig, precis som jag är, då vågar jag drömma, ta tag i mina drömmar och bli oslagbar.
Du är tillräcklig. Precis som du är.

Emma, SHEDO-skribent

Att må dåligt när man hade tänkt må bra

Jag trodde att jag sa farväl till självskador och psykiatriska avdelningar i somras. Jag trodde att det var sista gången jag föll så djupt och sista gången jag var inlagd. Jag trodde att jag valde att må bra från och med då. Jag planerade in friska saker och vågade till och med ta steget att skaffa två kattungar. Det skulle göra att jag inte hamnade på en psykiatrisk avdelning igen.

Jag började nog må dåligt redan innan jag tog hem kattungarna, men det blev ännu värre när jag väl hade fått hem dem. Då skulle ju allting vara så bra, då skulle jag ju vara glad och lycklig! Men jag kände ingenting. Snarare kändes det bara ännu jobbigare, för jag ville göra så mycket för mina katter men förmådde det inte riktigt. Jag var dessutom allergisk, vilket gjorde det ännu jobbigare att ta hand om mina katter.

Efter två veckor sålde jag dem vidare, och strax efter det så blev jag inlagd på en psykiatrisk avdelning – igen. Det var ju inte så det skulle bli! Men det var precis så det blev. Man kan tyvärr inte planera hur man ska må. Visst kan man påverka det, genom att ta hand om/inte ta hand om sig själv (sömn, mat, motion, vila m.m.). Men känslorna lever sitt eget liv. Livet går upp och ner, det är så det är. Jag tror att man ibland måste acceptera livet som det är. Samtidigt som det också är viktigt att komma ihåg att även om det ibland kan kännas väldigt kämpigt och mörkt så finns det också plats för glädje och ljus i livet.

Jag har i alla fall insett en sak nu under mina dagar under en landstinget filt: Jag har så länge försökt vara den jag tror att man ska vara och göra det som andra verkar finna lycka och mening i. För jag vill ju så gärna passa in och jag söker förtvivlat efter lycka och mening! Jag trodde verkligen att en universitetsutbildning, ett bra jobb, en pojkvän, katter... att det skulle skänka mig lycka och tillfredsställelse, att det skulle ge mig mer värde och göra mig hel. Men nu har jag provat allt det och jag är fortfarande trasig, rotlös och desperat sökande efter mening. Det har inte fungerat, det har snarare gjort det värre och brutit ner mig ännu mer. Så nu måste jag försöka hitta en annan väg att gå och hitta mening i det jag klarar av.

Det känns tungt just nu, men jag tror att det är värt det när jag väl hittar det där som kan ge just mig lycka och mening! För det måste finnas där ute någonstans! Man kan inte veta när nästa chans eller möjlighet dyker upp, man kan inte veta när det vänder. Det kan hända när som helst. Så länge man inte ger upp helt och hållet så finns det hopp!

Ta hand om er!
Jenny, SHEDO-skribent
(inlägget är skrivet i januari)

Acceptans

Alla måste vi acceptera olika saker i livet. Vissa är så enkla som att acceptera att det regnar fastän vi önskade oss sol. Man är inte glad för det men det är bara att gilla läget. Sedan finns det andra områden i livet som kan vara väldigt svåra att acceptera, saker vi helst vill glömma t.ex från ens barndom eller uppväxt, händelser vi önskar vi kunde ändra på eller omständigheter som vi tvingas finna oss i. Vi kanske dras med konsekvenser av destruktiva handlingar, har psykiska och/eller fysiska ärr eller begränsningar som vi helst vill få bort.

Inom olika behandlingar så är det här med acceptans ett återkommande tema. I början trodde jag att det innebär att jag måste tycka om det men att acceptera en sak är inte detsamma som att gilla det! Vad kan hjälpa dig att acceptera saker och varför är det så viktigt?

Först måste man nog inse att saker som har hänt i ens liv inte går att ändra på, det går inte att vrida tillbaka klockan. Det kan göra väldigt ont att förstå att inga ansträngningar i världen kan förändra vissa fakta. Jag har ofta tänkt "jag vill inte att det ska vara såhär" eller "jag vill inte bli påmind om det som en gång hänt". Det är mänskligt att känna och tänka så, men inte bra att fastna i. Det är som att jaga efter vinden, det går inte! Man kan inte trolla bort vissa saker hur mycket man än önskar! Tänket att vilja slippa blir ett problem om flyr genom destruktiva beteende och därigenom inte lär sig att leva med/hantera det oundvikliga på ett bra sätt.

Tänk dig att du har brutit ditt ben. Du kan vägra att acceptera det och tänka "jag vill inte att det är brutit, jag låtsas att det inte är det". Du kommer bli besviken om och om igen. Du kommer få ont när du försöker gå eller vägrar gipsa det. Istället kan du tänka "skit att det är brutit, MEN nu är det så och då får jag väl vila benet, gipsa det och göra det bästa av det". Faktum är ju att det är brutet. Så vilket av de två tankesätten tror du att du kommer må bättre av?

Jag var tvungen att inse att jag inte kan slippa minnesbilder, att jag alltid kommer ha vissa känslomässiga och fysiska ärr. Jag tycker inte om det men så ser det ut, tyvärr. Först när jag hade förstått det kunde jag sakta koncentrera mig på att lära mig att leva med det så bra som möjligt, utan att hela tiden må extremt dåligt av det. Jag märkte att jag genom att acceptera det nu kunde välja hur mycket/länge och på vilken nivå de påverkar mig och därför är det så viktigt att välja acceptans-vägen! Du besparas mycket lidande, både tids-och kraftmässigt och får en chans till ett bättre och drägligare liv, trots att man kanske har vissa odds emot sig.

Tidigare kunde jag när jag mådde dåligt ständigt tänka att jag t.ex inte vill leva med en viss diagnos eller prognos, vilket ledde till att jag grävde ner mig i negativa tankar. Det är lättare att nu kunna tänka att "nej, jag gillar inte t.ex min diagnos eller att jag behöver må dåligt över saker som har hänt, men nu är det så. Fine! Vad kan jag göra för att klara av denna dag eller detta minne?" Acceptera din situation och gör det bästa av det! Det är inte lätt men det går. Idag kan jag se i backspegeln och jämföra hur jag mådde och agerade när jag vägrade att acceptera saker och hur jag idag istället kan leva med det och få mer ro i själen.

Att inte acceptera leder till en återvändsgränd med ständiga besvikelser och en ond cirkel medans acceptans-vägen öppnar upp dörrar istället. Den hjälper dig att hitta nya vägar, att få balans för att kunna gå bättre på de vägar som är ojämna, krokiga och svåra i livet. Du vinner alla gånger på att acceptera dina omständigheter även om det är svårt!

Kram till er alla!
Bianca - SHEDO-skribent

Det är svårt att bli frisk när en redan är frisk

”Det är svårt att bli frisk när en redan är frisk”. Jag tycker uttalandet är spot on. Precis så kan det vara! Jag har varit aktiv i SHEDO sedan 2010, framförallt har jag suttit med i olika grupper och råd som ”sakkunnig” inom SHEDO:s frågor. Jag är öppen med mina tidigare erfarenheter, av att tidigare ha varit sjuk och drabbad men att jag idag är frisk. Jag trivs med öppenheten, tänker att det kan verka avstigmatiserande och ge hopp till personer som fortfarande är inne i det mörker jag lyckats ta mig ur.

Det står var och en fritt att välja om en vill vara öppen med sina erfarenheter eller inte. Detta är mitt personliga val. Likaså låter jag inte min historia diktera mitt klädval utan klär mig efter lust och väder, precis som jag gjort om jag inte haft armar och ben täcka av ärr. Det är ytterst sällan jag mött negativa reaktioner. Däremot ett annat intressant fenomen: den missriktade välviljan och omtänksamheten. Jag känner mig mycket kluven inför detta. Välvilja, omtanke och omsorg är ju vad jag brukar tänka på som positiva begrepp, men: det kan också bli otroligt fel, diskriminerande och nästan kränkande. En (kanske omedveten) särbehandling där intentionen är positiv men upplevs negativ.

Nationella självskadeprojektet heter en satsning som kommer från Regeringen via Socialdepartementet och Sveriges kommuner och landsting (SKL). SHEDO har, jämte föreningen Frisk och fri, varit delaktigt i det mesta som skett i projektet även om vi kanske inte haft någon reell makt. Jag har varit aktiv i Sydnoden som inkluderar Sveriges södra landsting/regioner och en del nationellt. Bland annat har jag medverkat vid konferenser och varit aktiv i skrivandet av den rapport som ska ligga till grund om/när det blir av att bygga högspecialiserade enheter för självskadebeteende, ett kvalitetsdokument för god vård. Som sagt har jag sällan känt mig illa behandlad utan snarare uppskattad för att jag kan bidra med insikter och ett annat tänkande (undantag finns, men då oftast personer som allmänt behandlar även andra illa). Däremot har den missriktade välviljan och omsorgen drabbat mig. Mina inte särskilt djärva spekulationer handlar om föreställningar att personer som varit drabbade av psykisk ohälsa inte kan bli friska eller att återfall väntar runt knuten. Jag vill här poängtera att det är klart att en del personer sliter med ohälsa under väldigt långa perioder och återfall givetvis kan ske, men även personer som inte har någon tidigare historia av psykisk ohälsa drabbas!

Den missriktade välviljan kan ta sig olika, oftast subtila, uttryck som får en känna sig skyddad och faktiskt: lite daltad med. Saker som får en undra hur det pratas när en själv inte är i rummet. Att det finns en tro på att en är svagare psykiskt går inte att värja sig ifrån. Ärligt talat så gör det mig lite ledsen och besviken. Jag kan inte bli friskare än frisk så jag vet inte vad som ska till. Ska ta ett exempel från mitt privatliv. Under ett läkarbesök (inte relaterat till psykisk hälsa, utan något helt annat), så börjar läkaren fråga mig om jag har strategier för att hantera mitt liv om det skulle börja bli jobbigt igen. Jag hade t-shirt på mig, så ärren på mina armar syntes. På frågan så svarade jag att jag haft självskadebeteende och depressioner men är frisk och mår bra idag. Visst, det var kanske vänligt av henne att fråga detta, att bry sig, kanske hade jag tänkt annorlunda om dåligt mående fortfarande hade varit en del av mitt liv. Jag tänker rent allmänt att vi idag inte pratar tillräckligt om psykisk hälsa. Då tänker jag mycket på tidig upptäckt och att fler ska få hjälp tidigare. Kanske hon frågar även personer hon tror är friska, det vet jag ju inte. Däremot så kände jag mig dömd och som om jag i vissa personers ögon inte kan komma ifrån min historia, att jag i deras ögon aldrig kan bli frisk.

I dagarna var det en stor konferens som SKL arrangerade på Berns i Stockholm, Uppdrag psykisk hälsa 2015. Folkhälso-, sjukvårds- och idrottsministern Gabriel Wikström (enligt Google en hett eftertraktad ung man) var en av de många talarna, förutom undertecknad. Här bör tilläggas att jag själv märkte mycket av den missriktade välviljan. Gabriel gick ensam upp på scen med självsäkerhet och auktoritet och började prata bland annat om förebyggande arbete, barn och ungas psykiska hälsa. Under konferensens längsta scentid berättar han då också om den egna erfarenheten, att han själv varit sjukskriven för psykisk ohälsa. Mitt ansikte sprack upp i ett stort leende. Så klart inte för det lidande det måste ha inneburit utan för att också han är öppen med sina erfarenheter.

Psykisk ohälsa finns överallt men ändå något många har svårt att erkänna. På Nationella självskadeprojektets konferens i måndags var det ett seminarium om heldygnsvård. Talarna, professionellt verksamma inom psykiatri på olika sätt, blev ombedda att svara på frågan om vad de hade velat ha om de själva varit patienter. Jag tyckte det var en fantastisk fråga, psykisk ohälsa kan drabba vem som helst och jag ser det som en viktig egenskap hos någon verksam inom psykiatrin att även kunna föreställa sig själv i en patients situation. Tre av fyra gav fina, ödmjuka svar, men den fjärde, dessutom verksam inom Nationella självskadeprojektet och även medverkat i ovan nämnda rapportskrivande klarade inte av att svara på frågan. Det får mig att börja fundera över vad det är som skapar detta behov att skilja på vi och dem, läs: vi som är och alltid kommer vara friska och ni som är/varit sjuka. OBS min tolkning. Jag vill svara rädsla och rädsla måste, så klart, respekteras. Men kanske också synas i sömmarna?

Jag tror inte det går att skilja på vi och dem, vi är alla människor. Jag är idag glad för mina erfarenheter av att ha mått dåligt. Jag tror att det gjort mig mer ödmjuk inför livet och inför andra människor, kanske Gabriel Wikström känner samma sak? Jag är i vilket fall stolt över att vår folkhälso- och sjukvårdsminister öppet egenerfaren.

Det finns ett begrepp som heter sannorlikhetsinlärning. När en tar körkort får en lära sig att detta är farligt. Att det kan leda till att en kan ta onödiga risker och exempelvis inte se sig för på en gata där det sällan finns andra trafikanter. Åter till den missriktade välviljan så undrar jag hur sannorliksinlärningen kan påverka denna?

När tillräckligt många personer som Gabriel Wikström, jag själv och många fler vågar träda fram och vara öppna med våra erfarenheter och visa att vi inte är sköra utan kompetenta och kanske till och med starka(!) så hoppas jag att jag äntligen kan få bli frisk.

- Hannah Parnén.

"Vet du att din dotter skadar sig själv?"

Hopplöshet är ett ord som beskriver en mammas tankar när man har ett barn som lider av självskadebeteende och ständig kontroll av maten. Hopplöshet, maktlöshet, gråt och ångest. Den här gången har såret blivit för djupt.

När jag förstod att Lo skadade sig själv ville jag inte tro att det var något allvarligt problem. Jag trodde att det var tonårstrots, för det här händer inte oss. Visst hade det varit rörigt i familjen ett tag med en pappa som mådde psykiskt dåligt och jag som var på väg att bli utbränd. Jag tror att Lo kände sig väldigt otrygg och hade ingen att vända sig till. Jag märkte ju att skolan var ett problem och den ständiga tröttheten - men vilken tonåring är inte trött?

Lo var nedstämd och ofta ledsen men tyvärr tog hennes pappa mycket tid. Vändningen kom när rektorn kallade till ett möte. Då började jag förstå allvaret i Los mående. Det var en förstående rektor så hon behövde inte gå om sjätteklass, utan fick börja högstadiet. Där fick hon en underbar lärare som verkligen såg Los problem och satt med i matsalen. Men jag glömmer aldrig dagen skolsköterskan ringde när jag var ute på en promenad i skogen med vovvarna. ”Vet du att din dotter skadar sig själv?”. Det slaget kom rätt på mig och jag kände mig som en trasdocka som bara föll ihop. Nu började en tid med många såna samtal, många möten med skola, psykolog och socionomer. Och en mamma med sitt dåliga samvete. Är detta mitt fel? vad ska vi säga till släktingar?

Nu började också den nattliga ångesten med vakna nätter och alla samtal till BUP som Lo inte ville åka på. Jag bestämde från början att Lo ska vara hemma och inte på sjukhus, så för mig blev det vakna nätter med högläsning av barnböcker så som Mumin och Pelle Svanslös. BUP gav inte så mycket hjälp men Los underbara lärare ägnade mycket tid åt henne både i skolan och på hennes fritid. Hon är den som hjälpte Lo att se ljusare på livet och hon har betytt mer än BUP där det har varit så svårt att hitta en bra kontakt.

Det svåra med ångesten är att det inte alltid finns en orsak. Jag ville alltid ha ett svar på vad som utlöst den, men det finns det ju inte alltid. Jag har lärt mig att man inte behöver ha dom rätta svaren, utan det räcker med att finnas där. Idag har Lo haft ett långt uppehåll ifrån självskadandet och nu säger hon till när ångesten kommer . Och hon har även gått med på medicinering. Maten går i perioder.

Nu ser framtiden ljus ut. Jag är fortfarande sjukskriven men vi har lång väg än. Vi kämpar fortfarande med att hitta en bra kontakt på BUP, men vi har ett stort stöd . Jag tror det är viktigt att vara öppen med psykisk ohälsa för det kan drabba vem som helst och när som helst.

Kramar Monica, en vanlig mamma.


Är du anhörig till någon med ett självskadebeteende? SHEDO i samband med Sensus anordnar en anhörigutbildning. Nästa kursstart är i Stockholm, den 8:e april. Anmälan sker HÄR!

Att sluta självskada

Att sluta självskada eller att sluta göra ett destruktivt beteende kan vara riktigt svårt. För många kan det handla om att bara bestämma sig, men för mig innebar slutandet en process.

Senast jag självskadade var i juli 2012, alltså nästan två och ett halvt år sedan. Idag känns självskada inte som ett alternativ. Jag har haft tankar på det, jag har tänkt att det skulle vara skönt att göra sig illa för att lindra ångesten, men jag skulle aldrig göra det. Jag vet idag att det inte tar bort ångesten, att det inte ger lindring i det långa loppet. Att självskada är ett beteende som för stunden lugnar men som på sikt skapar mer problem.

Det första steget för mig till att sluta var att observera impulserna och tankarna som sa åt mig att jag är misslyckad om jag inte självskadar. När jag såg dem var det lättare att istället för självskada göra krisfärdigheter, så som korsord, sjunga, isbitar i handen eller på ryggen, kallt vatten i ansiktet, lägga patiens, räkna baklänges, räkna andetagen 1-4 1-4 1-4 om och om igen, alfabetet baklänges, titta på tv, spela fiol, lyssna på musik eller radio. Vad som helst som är distraherande på ett konstruktivt sätt och som får den värsta affekten att lägga sig.

I DBTn finns en färdighet som heter att vara effektiv. Det innebär att man gör det som krävs i stunden för att lindra, men som stämmer överens med sina långsiktiga mål. Mina mål är inte att i framtiden självskada. Mina mål är att kunna prata om eller känna det jobbiga och på så sätt få ett mindre smärtsamt liv. Att vara effektiv innebär tex att göra krisfärdigheter. Vad som helst som inte är destruktivt. Men för mig räckte det inte med att bara göra krisfärdigheter om och om igen. Mina självskadetankar kunde sitta i dagar i sträck och jag upplevde mitt självskadande som tvångsmässigt. Ofta fanns en orsak till varför jag ville göra mig själv illa och jag var många gånger frustrerad över att aldrig möta orsakerna.

Ihop med krisfärdigheterna frågade jag ofta mig själv vad det var jag kände – och på så sätt lärde jag mig de olika känslorna och hur de känns i min kropp. Vad var det jag reagerade på? Kanske blev jag besviken eller ledsen över något, kanske blev jag arg? Jag började känna ett större behov av att faktiskt få uttrycka känslorna istället för att försöka dämpa dem med självskada. En självskada resulterade ju ofta i ännu sämre mående en stund efter och dessutom var grundkänslan kvar. Min önskan var egentligen att få stöd och stöttning i känslan, få den bekräftad och få möjlighet att uttrycka den. Ensamheten i mitt dåliga mående var jag så innerligt trött på. Självskadade jag hade jag ingen att prata med. Dessvärre var det inte så lätt att uttrycka känslorna på ett konstruktivt sätt. Hur gör man för att gråta? Hur uttrycker man ilska? Och vad är "lagom"? Jag prövade mig fram och många gånger om blev det fel. Jag blev arg på mig själv, personalen på behandlingshemmet förstod inte och än mindre jag själv. Jag sa ofta nej, istället för att säga ja, av gammal vana. Jag skrek på personalen när jag egentligen ville ha en kram och ibland visste jag inte vad jag behövde eller ville. Då fick jag scanna av mig själv och beskriva vad som kändes i kroppen. Det var ett heltidsjobb, utan varken helg eller semester, men att självskada var inte längre ett alternativ.

Under min första sommar på behandlingshemmet jag bott på började Lisa jobba. Min första tanke var att jag aldrig kommer prata med den människan. Hon får gärna jobba här men jag kommer inte att frivilligt prata med henne. Jag såg henne som en konkurrent och jag tänkte att hon kommer tycka att jag är en stor tönt. Jag är larvig i hennes ögon. Men jag hade fel! Efter några veckor fick hon se mig må som sämst och då släppte jag in henne. Jag omvärderade henne totalt. Och ingen av mina fördomar visade sig stämma. Lisa blev en morot i mitt arbete att sluta självskada. Varje gång jag ville självskada tänkte jag ”Lisa” och det fick mig att låta bli. Lisa hade det jag ville ha – jobb, skola, pojkvän, träning och ett bra förhållande till mat. Hon blev en så tydlig länk till det friska och det fungerande. Under stora delar av kommande höst när jag tänkte att jag kunde självskada lite, använde jag mig av att tänka ”Lisa”. Ju längre tiden gick kändes det mer och mer inaktuellt att göra mig själv illa.

Jag har aldrig räknat dagar, veckor eller månader som självskadefri. För mig har det aldrig känts aktuellt, men jag vet att det hjälper många andra. Idag blir jag inte triggad av någonting. Jag har tänkt att jag vill självskada, men det skulle mycket till för att jag skulle göra det. Jag kände en sådan skam sista gången jag självskadade och personalen på behandlingshemmet kom in med plåster. Det var inte så jag ville att andra skulle se mig.

Vägen till självskadefri har inte varit lätt och jag har många gånger känt ett så enormt sug efter att göra mig illa – som ett beroende. De gångerna har jag bara fokuserat på att andas, tagit hjälp av personalen, skannat av mig själv och letat efter grundkänslan och därefter försökt uttrycka den istället. Jag har hela tiden försökt påminna mig om mina mål och vart jag vill komma. Ju längre tiden går som självskadefri, desto svårare är det att bryta friheten. Något som också har bidragit till att jag slutade var att jag märkte att jag fick mer och bättre respons från personalen och de litade mer på mig om jag inte gjorde mig illa. Min självrespekt ökade och det gav resultat. Dessutom blev jag tröstad, jag blev lyssnad på, tagen på större allvar och fick väldigt mycket omtanke - det jag hade längtat efter. Jag hade blivit tagen på allvar och fått mycket omtanke även innan, men plötsligt var jag mottaglig på ett nytt sätt, det kändes på riktigt. Jag har många gånger tänkt att jag velat ha fler ärr, att jag har för få. Men ett dåligt mående kan aldrig skattas i antal ärr eller hur djupa de är. Aldrig! Det upptäckte jag först när jag hade slutat. Många gånger mår man sämre när man slutar än när man håller på, men det går över. Det är först när man slutar med ett självskadebeteende eller ett destruktivt beteende som man på riktigt kan jobba med sina svårigheter. Det kan kännas övermäktigt, men ganska snart kommer också lindring och effekt på riktigt och på sikt ger friheten ett ojämförbart bättre mående än när man självskadar.

Hur gick det till när du slutade självskada eller slutade med ett destruktivt beteende?
Har du inte slutat än, fråga dig själv varför du utför det du gör. Var ärlig mot dig själv. Ingen anledning är för liten eller för stor, ingen anledning är bättre än den andra. Kom ihåg att alla beteenden har en orsak och att ingen kan döma orsaken. Den är fullt giltig utifrån din historia.

Ta hand om dig så gott det går!
Varm kram,
Johanna - shedoskribent

Några praktiska förslag mot ångest

Det finns olika slags av ångest, olika anledningar till varför man får den och olika grader av ångest om man nu skulle skatta den i en skala. Det finns också olika sätt att hantera den. Här kommer några tips och knep som fungerar för just mig.

1) Spikmatta! Det finns en uppsjö av olika spikmattor men för mig funkar det bra med en billig variant som man även kan rulla ihop i brist på plats. Det bästa för mig är att ligga en stund på den varje dag. Det är oerhört avslappnande och bra att ha som rutin. Jag brukar försöka ha det tyst omkring mig eller sätta på lugn musik under tiden. Efter ca en halvtimme känner man sig lite trött och avslappnad i kroppen och andningen känns lättare.

2) Bolltäcke! Även här finns det massor med olika sorter. Täcken som är fyllda med riskorn, mindre plastbollar eller med sådana som finns i bollhav för barn. När ångesten börjar smyga sig på, så brukar jag bädda ner mig under den så att den omsluter kroppen ordentligt. Då får man en kroppsuppfattning och själva tyngden av täcket på hela kroppen avleder mig från den tyngden man känner på enbart bröstkorgen av ångesten. Om du är inlagd på en avdelning så fråga efter ett bolltäcke, de flesta har ett eller kan låna av en annan avdelning. På behandlingshem skulle jag kunna tänka mig att det nästan är självklart att sådana finns.

3) Mindfullness! Detta kan vara bra att göra direkt efter man har ätit när man har problem med mat. Men det är även bra för övrigt när man har ångest. Sätt på en inspelning/CD/Mp 3 med Mindfullness övningar. Ligg bekvämt på ett mjukt underlag och följ instruktionerna. Du kommer bli förvånad hur avslappnad du blir efteråt och för mig känns det som att jag kan pusta ut och andas mer normalt.

4) Underskattar aldrig ett varmt bad. Ibland när ångesten kommer smygandes och jag hinner fånga upp den tappar jag upp ett varmt bad med massa skum. Släck taklampan i badrummet, låt dörren vara på glänt och ha ljuset tänt i korridoren istället så att det bara strålar in lite ljus till badrummet. Har du värmeljus så placera de lite här och där och försök att slappna av.

Om man har så pass mycket ångest att den känns outhärdlig och man frestas att bli destruktiv kan det dock vara bättre att avleda sig med olika "stå ut" färdigheter. Gör saker du tycker om eller följ strategierna du kanske hunnit utarbeta med en terapeut eller liknande. Gör då allt du kan för att inte bli destruktiv, för du är värd mer än så!

Jag måste tillägga en sak som jag blivit medveten om med tiden. Om man har PTSD och just i den den stunden har ångest som triggas igång av så kallade flashbacks är det kanske inte alltid det bästa att göra avslappningsövningar som kräver att man ligger ner. I mitt fall har det rent av förvärrat saken. Då kan man till exempel göra Mindfullnessövningar sittandes istället. Även här är det klokt att kanske fråga sin terapeut eller psykolog vad som är bäst att göra med den slags ångestproblematiken.

Som jag nämnde i början så finns det ju så många olika slags ångest, allt är individuellt. Det som funkar för mig kanske känns obehagligt för dig. Man måste testa sig fram och försök hitta förslag från andra, bland annat här på SHEDO bloggen!

Take care!
- Bianca, Shedoskribent

Omsorg om den som inte är redo att kämpa för det friska

Under hösten 2014 fanns min teckning med på Psykeveckan i Örnsköldsvik och temat var "Dialog i mötet". Min teckning handlar om hur man på ytan kan le och skratta, säga att allting är bra och avsäga sig hjälp gång på gång, fast man inombords gråter och förtvivlat vill bli räddad.

Det finns mycket att skriva om i det ämnet och jag kommer säkert att återkomma till det senare också. Men det jag tänker mest på just nu är alla de där åren då jag gång på gång gick på de inbokade träffarna med diverse kuratorer, sjuksköterskor, psykiatriker och psykologer bara för att gång på gång bli besviken. Jag var långt ifrån redo att lämna min ”trygga” sjuka identitet som självskadare med diverse psykiska besvär, som ångest och depression. Men ändå hoppades jag varje gång att de skulle kunna få det att kännas bättre, att de ändå skulle kunna hjälpa mig på något vis fast jag sa nej till alla förslag.

Jag minns att jag någon gång, under alla de där timmarna lyckades formulera varför jag ändå gick dit varje gång. Jag tror att min samtalskontakt på psykiatrin då visste att jag inte var motiverad att kämpa för att bli frisk. Den här gången frågade h*n mig hur jag skulle göra med någon som inte ville blir frisk. Jag sa då att man kan vilja bli sedd och vilja att någon tag hand om en, fast utan att nödvändigtvis bli frisk. Det kan vara skönt att bara bli ompysslad när man är sjuk. Kanske är det tillfällig omsorg man behöver tills man känner sig redo att kämpa för det friska, det är värt mycket att bara ha någon som lyssnar och bryr sig.

Den första tiden när jag mådde dåligt så tror jag att jag ville ha hjälp och strävade efter att bli frisk. Men någonting gick fel. Den hjälp jag behövde kom alldeles för sent eller inte alls. Och på något vis så vände jag hjälpen och det friska ryggen. Jag ville inte ha med dem att göra, jag blev rädd för allt det som kunde göra mig bättre och jag slutade försöka. Ingenting var ändå tillräckligt, ingenting var rätt och jag orkade inte bära det tunga ansvaret att hitta det som hjälpte mig och göra allting själv. Kanske hade jag inte behövt göra allting själv, men det var så det kändes. Jag ville fortfarande bli räddad, det tror jag att alla vill bli. Men successivt slutade jag hoppas. Dessutom var det friska för mig då fyllt med krav, måsten, borden och saker som jag kände att jag inte klarade av. Jag ville må bra, men för mig så innebar friskheten att bli vuxen, självständig och duktig och det orkade jag inte.

Det är viktigt att tillägga att jag så småningom kände jag mig mer och mer redo och motiverad att bli frisk. Eftersom tiden gick så kom mer och mer friskt in i mitt liv, och för att få de friska beståndsdelarna som började lysa upp min tillvaro så kunde jag inte fortsätta sträva mot det sjuka. Jag har även med tiden insett att man kan få ta små steg i taget i sin egen takt, man behöver inte bli superduktig och klara av allting på en gång. Dessutom är det friska inte bara fylld med krav, det är definitivt värt att satsa på det friska för man får så mycket fint också! Idag har jag fått tillbaka hoppet och tror på räddning för alla, inklusive mig själv!

- Jenny, Shedoskribent

Tack mamma för att du fanns

Jag kommer ihåg mammas varma kram som omgav min förtvivlade själ liggande på det kalla köksgolvet. Jag var 14 år och mitt destruktiva beteende tog sin början. 

Ofta frågade inte mamma varför utan bara fanns hos mig. Det var något jag var mycket tacksam över många gånger och är än idag för ibland fanns det inget svar på varför jag skadade mig själv. Vissa stunder var jag tvungen att ljuga för att ge mamma ett svar. Jag visste att hon inte kunde bli lugn om hon inte fick ett svar så jag kom på något snabbt som kunde låta logiskt, allt för att lugna henne.

Jag kommer ihåg lärarna och skolsköterskan på skolan som ringde hem nästan varannan vecka gällande deras oro över mig. Jag fick höra många orättvisa ord av min mentor och många kommentarer sårade, men idag förstår jag att allt handlade om allas oro över mig och det jag gjorde mot min kropp. Alla var oroliga över mig och tyckte om mig mer än annat och ville mig väl.

Pappa drog sig undan för han visste inte hur han skulle hantera sin dotters självskadebeteende.  Men en kväll kom han in på mitt rum och satte sig på min sängkant. Kollade på mig innan han sade: ”Du vet att jag tycker om dig väl?” 

Mammas sura blick och den välkända kommentaren ”Angelica, kan du sätta dig ner i soffan” kommer jag så väl ihåg från de två första åren av mitt självskadande. Att sätta sig ner i soffan gjorde alltid att jag kände skam och en klump i magen. Visste mycket väl vad det gällde och det gjorde ont att göra mamma besviken återigen. De hade ringt från skolan och berättat att de visste att jag hade skadat mig själv. Jag frågade alltid mig själv innan mamma gjorde det ”varför gör jag detta?”. En fråga alla måste ställa sig själva någon gång fast än de vill det eller ej. En fråga som kan se enkel ut men som man måste gå till djupet av sig själv för att hitta. Ja, varför skadar jag mig? Vad ligger till grunden för att jag började?

Jag vill verkligen tacka min mamma och även min pappa för att de funnits och finns än idag när smärtan i själen blir för stor. Jag vill tacka de så mycket, men jag vill även tacka alla andra föräldrar som finns där för sina barn och som kämpat för att hjälpa de på ett så bra sätt som möjligt, oavsett om det gäller behandling eller något så enkelt som en kram. TACK!

- Angelica Lindén