tisdag 3 februari 2015

Att sluta självskada

Att sluta självskada eller att sluta göra ett destruktivt beteende kan vara riktigt svårt. För många kan det handla om att bara bestämma sig, men för mig innebar slutandet en process.

Senast jag självskadade var i juli 2012, alltså nästan två och ett halvt år sedan. Idag känns självskada inte som ett alternativ. Jag har haft tankar på det, jag har tänkt att det skulle vara skönt att göra sig illa för att lindra ångesten, men jag skulle aldrig göra det. Jag vet idag att det inte tar bort ångesten, att det inte ger lindring i det långa loppet. Att självskada är ett beteende som för stunden lugnar men som på sikt skapar mer problem.

Det första steget för mig till att sluta var att observera impulserna och tankarna som sa åt mig att jag är misslyckad om jag inte självskadar. När jag såg dem var det lättare att istället för självskada göra krisfärdigheter, så som korsord, sjunga, isbitar i handen eller på ryggen, kallt vatten i ansiktet, lägga patiens, räkna baklänges, räkna andetagen 1-4 1-4 1-4 om och om igen, alfabetet baklänges, titta på tv, spela fiol, lyssna på musik eller radio. Vad som helst som är distraherande på ett konstruktivt sätt och som får den värsta affekten att lägga sig.

I DBTn finns en färdighet som heter att vara effektiv. Det innebär att man gör det som krävs i stunden för att lindra, men som stämmer överens med sina långsiktiga mål. Mina mål är inte att i framtiden självskada. Mina mål är att kunna prata om eller känna det jobbiga och på så sätt få ett mindre smärtsamt liv. Att vara effektiv innebär tex att göra krisfärdigheter. Vad som helst som inte är destruktivt. Men för mig räckte det inte med att bara göra krisfärdigheter om och om igen. Mina självskadetankar kunde sitta i dagar i sträck och jag upplevde mitt självskadande som tvångsmässigt. Ofta fanns en orsak till varför jag ville göra mig själv illa och jag var många gånger frustrerad över att aldrig möta orsakerna.

Ihop med krisfärdigheterna frågade jag ofta mig själv vad det var jag kände och på så sätt lärde jag mig de olika känslorna och hur de känns i min kropp. Vad var det jag reagerade på? Kanske blev jag besviken eller ledsen över något, kanske blev jag arg? Jag började känna ett större behov av att faktiskt få uttrycka känslorna istället för att försöka dämpa dem med självskada. En självskada resulterade ju ofta i ännu sämre mående en stund efter och dessutom var grundkänslan kvar. Min önskan var egentligen att få stöd och stöttning i känslan, få den bekräftad och få möjlighet att uttrycka den. Ensamheten i mitt dåliga mående var jag så innerligt trött på. Självskadade jag hade jag ingen att prata med. Dessvärre var det inte så lätt att uttrycka känslorna på ett konstruktivt sätt. Hur gör man för att gråta? Hur uttrycker man ilska? Och vad är "lagom"? Jag prövade mig fram och många gånger om blev det fel. Jag blev arg på mig själv, personalen på behandlingshemmet förstod inte och än mindre jag själv. Jag sa ofta nej, istället för att säga ja, av gammal vana. Jag skrek på personalen när jag egentligen ville ha en kram och ibland visste jag inte vad jag behövde eller ville. Då fick jag scanna av mig själv och beskriva vad som kändes i kroppen. Det var ett heltidsjobb, utan varken helg eller semester, men att självskada var inte längre ett alternativ.

Under min första sommar på behandlingshemmet jag bott på började Lisa jobba. Min första tanke var att jag aldrig kommer prata med den människan. Hon får gärna jobba här men jag kommer inte att frivilligt prata med henne. Jag såg henne som en konkurrent och jag tänkte att hon kommer tycka att jag är en stor tönt. Jag är larvig i hennes ögon. Men jag hade fel! Efter några veckor fick hon se mig må som sämst och då släppte jag in henne. Jag omvärderade henne totalt. Och ingen av mina fördomar visade sig stämma. Lisa blev en morot i mitt arbete att sluta självskada. Varje gång jag ville självskada tänkte jag ”Lisa” och det fick mig att låta bli. Lisa hade det jag ville ha – jobb, skola, pojkvän, träning och ett bra förhållande till mat. Hon blev en så tydlig länk till det friska och det fungerande. Under stora delar av kommande höst när jag tänkte att jag kunde självskada lite, använde jag mig av att tänka ”Lisa”. Ju längre tiden gick kändes det mer och mer inaktuellt att göra mig själv illa.

Jag har aldrig räknat dagar, veckor eller månader som självskadefri. För mig har det aldrig känts aktuellt, men jag vet att det hjälper många andra. Idag blir jag inte triggad av någonting. Jag har tänkt att jag vill självskada, men det skulle mycket till för att jag skulle göra det. Jag kände en sådan skam sista gången jag självskadade och personalen på behandlingshemmet kom in med plåster. Det var inte så jag ville att andra skulle se mig.

Vägen till självskadefri har inte varit lätt och jag har många gånger känt ett så enormt sug efter att göra mig illa – som ett beroende. De gångerna har jag bara fokuserat på att andas, tagit hjälp av personalen, skannat av mig själv och letat efter grundkänslan och därefter försökt uttrycka den istället. Jag har hela tiden försökt påminna mig om mina mål och vart jag vill komma. Ju längre tiden går som självskadefri, desto svårare är det att bryta friheten. Något som också har bidragit till att jag slutade var att jag märkte att jag fick mer och bättre respons från personalen och de litade mer på mig om jag inte gjorde mig illa. Min självrespekt ökade och det gav resultat. Dessutom blev jag tröstad, jag blev lyssnad på, tagen på större allvar och fick väldigt mycket omtanke - det jag hade längtat efter. Jag hade blivit tagen på allvar och fått mycket omtanke även innan, men plötsligt var jag mottaglig på ett nytt sätt, det kändes på riktigt. Jag har många gånger tänkt att jag velat ha fler ärr, att jag har för få. Men ett dåligt mående kan aldrig skattas i antal ärr eller hur djupa de är. Aldrig! Det upptäckte jag först när jag hade slutat. Många gånger mår man sämre när man slutar än när man håller på, men det går över. Det är först när man slutar med ett självskadebeteende eller ett destruktivt beteende som man på riktigt kan jobba med sina svårigheter. Det kan kännas övermäktigt, men ganska snart kommer också lindring och effekt på riktigt och på sikt ger friheten ett ojämförbart bättre mående än när man självskadar.

Hur gick det till när du slutade självskada eller slutade med ett destruktivt beteende?
Har du inte slutat än, fråga dig själv varför du utför det du gör. Var ärlig mot dig själv. Ingen anledning är för liten eller för stor, ingen anledning är bättre än den andra. Kom ihåg att alla beteenden har en orsak och att ingen kan döma orsaken. Den är fullt giltig utifrån din historia.

Ta hand om dig så gott det går!
Varm kram,
Johanna - shedoskribent

1 kommentar:

Bianca sa...

Toppen inlägg! Känner såå igen mig. Det är inte så lätt att "bara bestämma sig och sluta". Sådana uttryck kan lätt få en att känna sig misslyckad eftersom det i många fall är så som du beskriver, en process, t.o.m en lång sådan. Orsaker till varför man självskadar är så olika och tar olika lång tid att sluta. Tvång, ett sug, vilja/längta efter att göra mer/värre etc kan vara som ett missbruk som kräver behandling färdigheter och tålamod tillsammans med en stark vilja. Fint att du skriver om svårigheter men också resultatet!