Att pressa sig till det yttersta för att försöka vara perfekt

I hela mitt liv har jag försökt att vara perfekt. Jag har ansträngt mig för att vara en duktig flicka, alltid gjort mitt bästa och försökt att leva upp till kraven som samhället och jag själv ställde. Jag tror aldrig att jag kände mig duktig på riktigt, men ändå kunde jag inte sluta försöka. Med tiden blev kraven större och det blev svårare och svårare att hålla uppe fasaden.

Under så många år försökte jag vara som alla andra, göra det som jag trodde förväntades av mig och passa in i samhället. I skolan kämpade jag med läxorna och gjorde allt jag kunde för att få bra betyg. När jag sedan slutade skolan så försökte jag allt vad jag kunde för att göra det som jag trodde och kände att jag borde göra: leta efter jobb, söka utbildningar, ha praktik, sommarjobba m.m.

Jag började med praktik, fortsatte med ett år på folkhögskola och sökte året efter det in på sjuksköterskeprogrammet. Men redan på min första praktikplats började jag må dåligt. Jag tvingade iväg mig varje morgon och räknade varje dag ner timmarna till arbetsdagens slut. Folkhögskolan kändes lite bättre, men det var första gången jag bodde hemifrån så mitt självskadebeteende accelererade snabbt. När jag till sist läste till sjuksköterska så klarade jag av att hålla uppe fasaden i nästan ett år, sedan kraschade jag. Jag ville så gärna göra mina föräldrar stolta, jag ville så gärna bli sjuksköterska för att kunna hjälpa andra, jag ville så gärna klara av att läsa en universitetsutbildning för att sedan kunna få jobb inom det yrket! Men det gick inte.

Efter att jag slutat på sjuksköterskeprogrammet så blev jag sjukskriven. Men i nästan ett år efteråt så försökte jag dölja hur det verkligen var för alla utom min familj och min närmaste vän. Jag låtsades att jag fortfarande läste till sjuksköterska och ville så gärna att det skulle vara sant. Men jag klarade inte av det, det gick inte längre att pressa mig till att verka vara perfekt.

Nu har jag börjat acceptera att jag kanske inte kommer att klara av att göra allt det jag vill och allt som det känns som att man borde. Sakta börjar jag också känna att det kan vara okej ändå. Vem klarar egentligen av precis allt som man vill och borde? Jag har ändå gjort mitt bästa! Jag har försökt och försökt igen, men det har inte gått. Då får jag helt enkelt tänka om! Och den här gången ska jag försöka att inte ställa för stora krav på mig själv. Den här gången ska jag lyssna på mig själv och försöka ta det i min egen takt. Jag kommer aldrig att leva upp till alla krav som finns överallt. Jag får prioritera och överväga vad som känns viktigast för mig. Och jag vet att jag aldrig kommer att bli perfekt – för det är ingen. Numera försöker jag framförallt att sträva efter att vara mig själv! Det kommer alltid att vara tillräckligt!

Var dig själv - ingen är perfekt, men du duger ändå!
Jenny, SHEDO-skribent