Tillräcklig

Jag har försökt flera gånger att skriva ett blogginlägg som ska bli riktigt bra, inspirera, värma och glädja er som läser. Tills jag insåg att anledningen till att jag inte lyckas skriva det superinspirerande inlägget är för att jag försöker för mycket. Jag ramlar återigen ner i fällan av prestationskrav och krav på att vara perfekt. Så nu blir det inte det, nu blir det vad det blir, ett tillräckligt inlägg.

Igår hörde jag låten Enough med The mrs och några dagar tidigare läste jag ett blogginlägg om att vara ”good enough” så det blir dagens tema. För trots att jag jobbat med min självbild, mina prestationskrav och känslan av att bara vara tillräcklig i så många år, så sitter jag ändå och tycker att det är svårt att vara tillräcklig. Det kan nog vara så att det är en del av livet, att vi tvivlar på att vi kan ibland, vi är så rädda att det inte ska vara perfekt så vi vågar inte prova. Det är just de gångerna vi ska ta chansen, när det känns lite skrämmande, annorlunda och är utanför vår bekvämlighetszon, det är då vi utvecklas och förvandlas till de underbara varelser vi innerst inne är. Första gången vi gör det där nya kommer det troligtvis inte bli perfekt, utan lite snett och lite konstigt, men tillräckligt. Nästa gång kanske det blir rakare, och det är jättebra, det är fortfarande tillräckligt.

Framförallt så är DU tillräcklig.

För oavsett vilka våra prestationer är, eller vilka mål vi når, så är det absolut viktigaste alltid att vi vågar se på oss själva och tänka att ”jag är tillräcklig”. Våra prestationer är långt ifrån det viktigaste vi gör. I mitt liv är det viktigaste mina relationer, först och främst den jag har till mig själv. När jag påminner mig själv att jag är tillräcklig, precis som jag är, då vågar jag drömma, ta tag i mina drömmar och bli oslagbar.
Du är tillräcklig. Precis som du är.

Emma, SHEDO-skribent

Att må dåligt när man hade tänkt må bra

Jag trodde att jag sa farväl till självskador och psykiatriska avdelningar i somras. Jag trodde att det var sista gången jag föll så djupt och sista gången jag var inlagd. Jag trodde att jag valde att må bra från och med då. Jag planerade in friska saker och vågade till och med ta steget att skaffa två kattungar. Det skulle göra att jag inte hamnade på en psykiatrisk avdelning igen.

Jag började nog må dåligt redan innan jag tog hem kattungarna, men det blev ännu värre när jag väl hade fått hem dem. Då skulle ju allting vara så bra, då skulle jag ju vara glad och lycklig! Men jag kände ingenting. Snarare kändes det bara ännu jobbigare, för jag ville göra så mycket för mina katter men förmådde det inte riktigt. Jag var dessutom allergisk, vilket gjorde det ännu jobbigare att ta hand om mina katter.

Efter två veckor sålde jag dem vidare, och strax efter det så blev jag inlagd på en psykiatrisk avdelning – igen. Det var ju inte så det skulle bli! Men det var precis så det blev. Man kan tyvärr inte planera hur man ska må. Visst kan man påverka det, genom att ta hand om/inte ta hand om sig själv (sömn, mat, motion, vila m.m.). Men känslorna lever sitt eget liv. Livet går upp och ner, det är så det är. Jag tror att man ibland måste acceptera livet som det är. Samtidigt som det också är viktigt att komma ihåg att även om det ibland kan kännas väldigt kämpigt och mörkt så finns det också plats för glädje och ljus i livet.

Jag har i alla fall insett en sak nu under mina dagar under en landstinget filt: Jag har så länge försökt vara den jag tror att man ska vara och göra det som andra verkar finna lycka och mening i. För jag vill ju så gärna passa in och jag söker förtvivlat efter lycka och mening! Jag trodde verkligen att en universitetsutbildning, ett bra jobb, en pojkvän, katter... att det skulle skänka mig lycka och tillfredsställelse, att det skulle ge mig mer värde och göra mig hel. Men nu har jag provat allt det och jag är fortfarande trasig, rotlös och desperat sökande efter mening. Det har inte fungerat, det har snarare gjort det värre och brutit ner mig ännu mer. Så nu måste jag försöka hitta en annan väg att gå och hitta mening i det jag klarar av.

Det känns tungt just nu, men jag tror att det är värt det när jag väl hittar det där som kan ge just mig lycka och mening! För det måste finnas där ute någonstans! Man kan inte veta när nästa chans eller möjlighet dyker upp, man kan inte veta när det vänder. Det kan hända när som helst. Så länge man inte ger upp helt och hållet så finns det hopp!

Ta hand om er!
Jenny, SHEDO-skribent
(inlägget är skrivet i januari)

Acceptans

Alla måste vi acceptera olika saker i livet. Vissa är så enkla som att acceptera att det regnar fastän vi önskade oss sol. Man är inte glad för det men det är bara att gilla läget. Sedan finns det andra områden i livet som kan vara väldigt svåra att acceptera, saker vi helst vill glömma t.ex från ens barndom eller uppväxt, händelser vi önskar vi kunde ändra på eller omständigheter som vi tvingas finna oss i. Vi kanske dras med konsekvenser av destruktiva handlingar, har psykiska och/eller fysiska ärr eller begränsningar som vi helst vill få bort.

Inom olika behandlingar så är det här med acceptans ett återkommande tema. I början trodde jag att det innebär att jag måste tycka om det men att acceptera en sak är inte detsamma som att gilla det! Vad kan hjälpa dig att acceptera saker och varför är det så viktigt?

Först måste man nog inse att saker som har hänt i ens liv inte går att ändra på, det går inte att vrida tillbaka klockan. Det kan göra väldigt ont att förstå att inga ansträngningar i världen kan förändra vissa fakta. Jag har ofta tänkt "jag vill inte att det ska vara såhär" eller "jag vill inte bli påmind om det som en gång hänt". Det är mänskligt att känna och tänka så, men inte bra att fastna i. Det är som att jaga efter vinden, det går inte! Man kan inte trolla bort vissa saker hur mycket man än önskar! Tänket att vilja slippa blir ett problem om flyr genom destruktiva beteende och därigenom inte lär sig att leva med/hantera det oundvikliga på ett bra sätt.

Tänk dig att du har brutit ditt ben. Du kan vägra att acceptera det och tänka "jag vill inte att det är brutit, jag låtsas att det inte är det". Du kommer bli besviken om och om igen. Du kommer få ont när du försöker gå eller vägrar gipsa det. Istället kan du tänka "skit att det är brutit, MEN nu är det så och då får jag väl vila benet, gipsa det och göra det bästa av det". Faktum är ju att det är brutet. Så vilket av de två tankesätten tror du att du kommer må bättre av?

Jag var tvungen att inse att jag inte kan slippa minnesbilder, att jag alltid kommer ha vissa känslomässiga och fysiska ärr. Jag tycker inte om det men så ser det ut, tyvärr. Först när jag hade förstått det kunde jag sakta koncentrera mig på att lära mig att leva med det så bra som möjligt, utan att hela tiden må extremt dåligt av det. Jag märkte att jag genom att acceptera det nu kunde välja hur mycket/länge och på vilken nivå de påverkar mig och därför är det så viktigt att välja acceptans-vägen! Du besparas mycket lidande, både tids-och kraftmässigt och får en chans till ett bättre och drägligare liv, trots att man kanske har vissa odds emot sig.

Tidigare kunde jag när jag mådde dåligt ständigt tänka att jag t.ex inte vill leva med en viss diagnos eller prognos, vilket ledde till att jag grävde ner mig i negativa tankar. Det är lättare att nu kunna tänka att "nej, jag gillar inte t.ex min diagnos eller att jag behöver må dåligt över saker som har hänt, men nu är det så. Fine! Vad kan jag göra för att klara av denna dag eller detta minne?" Acceptera din situation och gör det bästa av det! Det är inte lätt men det går. Idag kan jag se i backspegeln och jämföra hur jag mådde och agerade när jag vägrade att acceptera saker och hur jag idag istället kan leva med det och få mer ro i själen.

Att inte acceptera leder till en återvändsgränd med ständiga besvikelser och en ond cirkel medans acceptans-vägen öppnar upp dörrar istället. Den hjälper dig att hitta nya vägar, att få balans för att kunna gå bättre på de vägar som är ojämna, krokiga och svåra i livet. Du vinner alla gånger på att acceptera dina omständigheter även om det är svårt!

Kram till er alla!
Bianca - SHEDO-skribent

Det är svårt att bli frisk när en redan är frisk

”Det är svårt att bli frisk när en redan är frisk”. Jag tycker uttalandet är spot on. Precis så kan det vara! Jag har varit aktiv i SHEDO sedan 2010, framförallt har jag suttit med i olika grupper och råd som ”sakkunnig” inom SHEDO:s frågor. Jag är öppen med mina tidigare erfarenheter, av att tidigare ha varit sjuk och drabbad men att jag idag är frisk. Jag trivs med öppenheten, tänker att det kan verka avstigmatiserande och ge hopp till personer som fortfarande är inne i det mörker jag lyckats ta mig ur.

Det står var och en fritt att välja om en vill vara öppen med sina erfarenheter eller inte. Detta är mitt personliga val. Likaså låter jag inte min historia diktera mitt klädval utan klär mig efter lust och väder, precis som jag gjort om jag inte haft armar och ben täcka av ärr. Det är ytterst sällan jag mött negativa reaktioner. Däremot ett annat intressant fenomen: den missriktade välviljan och omtänksamheten. Jag känner mig mycket kluven inför detta. Välvilja, omtanke och omsorg är ju vad jag brukar tänka på som positiva begrepp, men: det kan också bli otroligt fel, diskriminerande och nästan kränkande. En (kanske omedveten) särbehandling där intentionen är positiv men upplevs negativ.

Nationella självskadeprojektet heter en satsning som kommer från Regeringen via Socialdepartementet och Sveriges kommuner och landsting (SKL). SHEDO har, jämte föreningen Frisk och fri, varit delaktigt i det mesta som skett i projektet även om vi kanske inte haft någon reell makt. Jag har varit aktiv i Sydnoden som inkluderar Sveriges södra landsting/regioner och en del nationellt. Bland annat har jag medverkat vid konferenser och varit aktiv i skrivandet av den rapport som ska ligga till grund om/när det blir av att bygga högspecialiserade enheter för självskadebeteende, ett kvalitetsdokument för god vård. Som sagt har jag sällan känt mig illa behandlad utan snarare uppskattad för att jag kan bidra med insikter och ett annat tänkande (undantag finns, men då oftast personer som allmänt behandlar även andra illa). Däremot har den missriktade välviljan och omsorgen drabbat mig. Mina inte särskilt djärva spekulationer handlar om föreställningar att personer som varit drabbade av psykisk ohälsa inte kan bli friska eller att återfall väntar runt knuten. Jag vill här poängtera att det är klart att en del personer sliter med ohälsa under väldigt långa perioder och återfall givetvis kan ske, men även personer som inte har någon tidigare historia av psykisk ohälsa drabbas!

Den missriktade välviljan kan ta sig olika, oftast subtila, uttryck som får en känna sig skyddad och faktiskt: lite daltad med. Saker som får en undra hur det pratas när en själv inte är i rummet. Att det finns en tro på att en är svagare psykiskt går inte att värja sig ifrån. Ärligt talat så gör det mig lite ledsen och besviken. Jag kan inte bli friskare än frisk så jag vet inte vad som ska till. Ska ta ett exempel från mitt privatliv. Under ett läkarbesök (inte relaterat till psykisk hälsa, utan något helt annat), så börjar läkaren fråga mig om jag har strategier för att hantera mitt liv om det skulle börja bli jobbigt igen. Jag hade t-shirt på mig, så ärren på mina armar syntes. På frågan så svarade jag att jag haft självskadebeteende och depressioner men är frisk och mår bra idag. Visst, det var kanske vänligt av henne att fråga detta, att bry sig, kanske hade jag tänkt annorlunda om dåligt mående fortfarande hade varit en del av mitt liv. Jag tänker rent allmänt att vi idag inte pratar tillräckligt om psykisk hälsa. Då tänker jag mycket på tidig upptäckt och att fler ska få hjälp tidigare. Kanske hon frågar även personer hon tror är friska, det vet jag ju inte. Däremot så kände jag mig dömd och som om jag i vissa personers ögon inte kan komma ifrån min historia, att jag i deras ögon aldrig kan bli frisk.

I dagarna var det en stor konferens som SKL arrangerade på Berns i Stockholm, Uppdrag psykisk hälsa 2015. Folkhälso-, sjukvårds- och idrottsministern Gabriel Wikström (enligt Google en hett eftertraktad ung man) var en av de många talarna, förutom undertecknad. Här bör tilläggas att jag själv märkte mycket av den missriktade välviljan. Gabriel gick ensam upp på scen med självsäkerhet och auktoritet och började prata bland annat om förebyggande arbete, barn och ungas psykiska hälsa. Under konferensens längsta scentid berättar han då också om den egna erfarenheten, att han själv varit sjukskriven för psykisk ohälsa. Mitt ansikte sprack upp i ett stort leende. Så klart inte för det lidande det måste ha inneburit utan för att också han är öppen med sina erfarenheter.

Psykisk ohälsa finns överallt men ändå något många har svårt att erkänna. På Nationella självskadeprojektets konferens i måndags var det ett seminarium om heldygnsvård. Talarna, professionellt verksamma inom psykiatri på olika sätt, blev ombedda att svara på frågan om vad de hade velat ha om de själva varit patienter. Jag tyckte det var en fantastisk fråga, psykisk ohälsa kan drabba vem som helst och jag ser det som en viktig egenskap hos någon verksam inom psykiatrin att även kunna föreställa sig själv i en patients situation. Tre av fyra gav fina, ödmjuka svar, men den fjärde, dessutom verksam inom Nationella självskadeprojektet och även medverkat i ovan nämnda rapportskrivande klarade inte av att svara på frågan. Det får mig att börja fundera över vad det är som skapar detta behov att skilja på vi och dem, läs: vi som är och alltid kommer vara friska och ni som är/varit sjuka. OBS min tolkning. Jag vill svara rädsla och rädsla måste, så klart, respekteras. Men kanske också synas i sömmarna?

Jag tror inte det går att skilja på vi och dem, vi är alla människor. Jag är idag glad för mina erfarenheter av att ha mått dåligt. Jag tror att det gjort mig mer ödmjuk inför livet och inför andra människor, kanske Gabriel Wikström känner samma sak? Jag är i vilket fall stolt över att vår folkhälso- och sjukvårdsminister öppet egenerfaren.

Det finns ett begrepp som heter sannorlikhetsinlärning. När en tar körkort får en lära sig att detta är farligt. Att det kan leda till att en kan ta onödiga risker och exempelvis inte se sig för på en gata där det sällan finns andra trafikanter. Åter till den missriktade välviljan så undrar jag hur sannorliksinlärningen kan påverka denna?

När tillräckligt många personer som Gabriel Wikström, jag själv och många fler vågar träda fram och vara öppna med våra erfarenheter och visa att vi inte är sköra utan kompetenta och kanske till och med starka(!) så hoppas jag att jag äntligen kan få bli frisk.

- Hannah Parnén.

"Vet du att din dotter skadar sig själv?"

Hopplöshet är ett ord som beskriver en mammas tankar när man har ett barn som lider av självskadebeteende och ständig kontroll av maten. Hopplöshet, maktlöshet, gråt och ångest. Den här gången har såret blivit för djupt.

När jag förstod att Lo skadade sig själv ville jag inte tro att det var något allvarligt problem. Jag trodde att det var tonårstrots, för det här händer inte oss. Visst hade det varit rörigt i familjen ett tag med en pappa som mådde psykiskt dåligt och jag som var på väg att bli utbränd. Jag tror att Lo kände sig väldigt otrygg och hade ingen att vända sig till. Jag märkte ju att skolan var ett problem och den ständiga tröttheten - men vilken tonåring är inte trött?

Lo var nedstämd och ofta ledsen men tyvärr tog hennes pappa mycket tid. Vändningen kom när rektorn kallade till ett möte. Då började jag förstå allvaret i Los mående. Det var en förstående rektor så hon behövde inte gå om sjätteklass, utan fick börja högstadiet. Där fick hon en underbar lärare som verkligen såg Los problem och satt med i matsalen. Men jag glömmer aldrig dagen skolsköterskan ringde när jag var ute på en promenad i skogen med vovvarna. ”Vet du att din dotter skadar sig själv?”. Det slaget kom rätt på mig och jag kände mig som en trasdocka som bara föll ihop. Nu började en tid med många såna samtal, många möten med skola, psykolog och socionomer. Och en mamma med sitt dåliga samvete. Är detta mitt fel? vad ska vi säga till släktingar?

Nu började också den nattliga ångesten med vakna nätter och alla samtal till BUP som Lo inte ville åka på. Jag bestämde från början att Lo ska vara hemma och inte på sjukhus, så för mig blev det vakna nätter med högläsning av barnböcker så som Mumin och Pelle Svanslös. BUP gav inte så mycket hjälp men Los underbara lärare ägnade mycket tid åt henne både i skolan och på hennes fritid. Hon är den som hjälpte Lo att se ljusare på livet och hon har betytt mer än BUP där det har varit så svårt att hitta en bra kontakt.

Det svåra med ångesten är att det inte alltid finns en orsak. Jag ville alltid ha ett svar på vad som utlöst den, men det finns det ju inte alltid. Jag har lärt mig att man inte behöver ha dom rätta svaren, utan det räcker med att finnas där. Idag har Lo haft ett långt uppehåll ifrån självskadandet och nu säger hon till när ångesten kommer . Och hon har även gått med på medicinering. Maten går i perioder.

Nu ser framtiden ljus ut. Jag är fortfarande sjukskriven men vi har lång väg än. Vi kämpar fortfarande med att hitta en bra kontakt på BUP, men vi har ett stort stöd . Jag tror det är viktigt att vara öppen med psykisk ohälsa för det kan drabba vem som helst och när som helst.

Kramar Monica, en vanlig mamma.


Är du anhörig till någon med ett självskadebeteende? SHEDO i samband med Sensus anordnar en anhörigutbildning. Nästa kursstart är i Stockholm, den 8:e april. Anmälan sker HÄR!

Att sluta självskada

Att sluta självskada eller att sluta göra ett destruktivt beteende kan vara riktigt svårt. För många kan det handla om att bara bestämma sig, men för mig innebar slutandet en process.

Senast jag självskadade var i juli 2012, alltså nästan två och ett halvt år sedan. Idag känns självskada inte som ett alternativ. Jag har haft tankar på det, jag har tänkt att det skulle vara skönt att göra sig illa för att lindra ångesten, men jag skulle aldrig göra det. Jag vet idag att det inte tar bort ångesten, att det inte ger lindring i det långa loppet. Att självskada är ett beteende som för stunden lugnar men som på sikt skapar mer problem.

Det första steget för mig till att sluta var att observera impulserna och tankarna som sa åt mig att jag är misslyckad om jag inte självskadar. När jag såg dem var det lättare att istället för självskada göra krisfärdigheter, så som korsord, sjunga, isbitar i handen eller på ryggen, kallt vatten i ansiktet, lägga patiens, räkna baklänges, räkna andetagen 1-4 1-4 1-4 om och om igen, alfabetet baklänges, titta på tv, spela fiol, lyssna på musik eller radio. Vad som helst som är distraherande på ett konstruktivt sätt och som får den värsta affekten att lägga sig.

I DBTn finns en färdighet som heter att vara effektiv. Det innebär att man gör det som krävs i stunden för att lindra, men som stämmer överens med sina långsiktiga mål. Mina mål är inte att i framtiden självskada. Mina mål är att kunna prata om eller känna det jobbiga och på så sätt få ett mindre smärtsamt liv. Att vara effektiv innebär tex att göra krisfärdigheter. Vad som helst som inte är destruktivt. Men för mig räckte det inte med att bara göra krisfärdigheter om och om igen. Mina självskadetankar kunde sitta i dagar i sträck och jag upplevde mitt självskadande som tvångsmässigt. Ofta fanns en orsak till varför jag ville göra mig själv illa och jag var många gånger frustrerad över att aldrig möta orsakerna.

Ihop med krisfärdigheterna frågade jag ofta mig själv vad det var jag kände – och på så sätt lärde jag mig de olika känslorna och hur de känns i min kropp. Vad var det jag reagerade på? Kanske blev jag besviken eller ledsen över något, kanske blev jag arg? Jag började känna ett större behov av att faktiskt få uttrycka känslorna istället för att försöka dämpa dem med självskada. En självskada resulterade ju ofta i ännu sämre mående en stund efter och dessutom var grundkänslan kvar. Min önskan var egentligen att få stöd och stöttning i känslan, få den bekräftad och få möjlighet att uttrycka den. Ensamheten i mitt dåliga mående var jag så innerligt trött på. Självskadade jag hade jag ingen att prata med. Dessvärre var det inte så lätt att uttrycka känslorna på ett konstruktivt sätt. Hur gör man för att gråta? Hur uttrycker man ilska? Och vad är "lagom"? Jag prövade mig fram och många gånger om blev det fel. Jag blev arg på mig själv, personalen på behandlingshemmet förstod inte och än mindre jag själv. Jag sa ofta nej, istället för att säga ja, av gammal vana. Jag skrek på personalen när jag egentligen ville ha en kram och ibland visste jag inte vad jag behövde eller ville. Då fick jag scanna av mig själv och beskriva vad som kändes i kroppen. Det var ett heltidsjobb, utan varken helg eller semester, men att självskada var inte längre ett alternativ.

Under min första sommar på behandlingshemmet jag bott på började Lisa jobba. Min första tanke var att jag aldrig kommer prata med den människan. Hon får gärna jobba här men jag kommer inte att frivilligt prata med henne. Jag såg henne som en konkurrent och jag tänkte att hon kommer tycka att jag är en stor tönt. Jag är larvig i hennes ögon. Men jag hade fel! Efter några veckor fick hon se mig må som sämst och då släppte jag in henne. Jag omvärderade henne totalt. Och ingen av mina fördomar visade sig stämma. Lisa blev en morot i mitt arbete att sluta självskada. Varje gång jag ville självskada tänkte jag ”Lisa” och det fick mig att låta bli. Lisa hade det jag ville ha – jobb, skola, pojkvän, träning och ett bra förhållande till mat. Hon blev en så tydlig länk till det friska och det fungerande. Under stora delar av kommande höst när jag tänkte att jag kunde självskada lite, använde jag mig av att tänka ”Lisa”. Ju längre tiden gick kändes det mer och mer inaktuellt att göra mig själv illa.

Jag har aldrig räknat dagar, veckor eller månader som självskadefri. För mig har det aldrig känts aktuellt, men jag vet att det hjälper många andra. Idag blir jag inte triggad av någonting. Jag har tänkt att jag vill självskada, men det skulle mycket till för att jag skulle göra det. Jag kände en sådan skam sista gången jag självskadade och personalen på behandlingshemmet kom in med plåster. Det var inte så jag ville att andra skulle se mig.

Vägen till självskadefri har inte varit lätt och jag har många gånger känt ett så enormt sug efter att göra mig illa – som ett beroende. De gångerna har jag bara fokuserat på att andas, tagit hjälp av personalen, skannat av mig själv och letat efter grundkänslan och därefter försökt uttrycka den istället. Jag har hela tiden försökt påminna mig om mina mål och vart jag vill komma. Ju längre tiden går som självskadefri, desto svårare är det att bryta friheten. Något som också har bidragit till att jag slutade var att jag märkte att jag fick mer och bättre respons från personalen och de litade mer på mig om jag inte gjorde mig illa. Min självrespekt ökade och det gav resultat. Dessutom blev jag tröstad, jag blev lyssnad på, tagen på större allvar och fick väldigt mycket omtanke - det jag hade längtat efter. Jag hade blivit tagen på allvar och fått mycket omtanke även innan, men plötsligt var jag mottaglig på ett nytt sätt, det kändes på riktigt. Jag har många gånger tänkt att jag velat ha fler ärr, att jag har för få. Men ett dåligt mående kan aldrig skattas i antal ärr eller hur djupa de är. Aldrig! Det upptäckte jag först när jag hade slutat. Många gånger mår man sämre när man slutar än när man håller på, men det går över. Det är först när man slutar med ett självskadebeteende eller ett destruktivt beteende som man på riktigt kan jobba med sina svårigheter. Det kan kännas övermäktigt, men ganska snart kommer också lindring och effekt på riktigt och på sikt ger friheten ett ojämförbart bättre mående än när man självskadar.

Hur gick det till när du slutade självskada eller slutade med ett destruktivt beteende?
Har du inte slutat än, fråga dig själv varför du utför det du gör. Var ärlig mot dig själv. Ingen anledning är för liten eller för stor, ingen anledning är bättre än den andra. Kom ihåg att alla beteenden har en orsak och att ingen kan döma orsaken. Den är fullt giltig utifrån din historia.

Ta hand om dig så gott det går!
Varm kram,
Johanna - shedoskribent

Några praktiska förslag mot ångest

Det finns olika slags av ångest, olika anledningar till varför man får den och olika grader av ångest om man nu skulle skatta den i en skala. Det finns också olika sätt att hantera den. Här kommer några tips och knep som fungerar för just mig.

1) Spikmatta! Det finns en uppsjö av olika spikmattor men för mig funkar det bra med en billig variant som man även kan rulla ihop i brist på plats. Det bästa för mig är att ligga en stund på den varje dag. Det är oerhört avslappnande och bra att ha som rutin. Jag brukar försöka ha det tyst omkring mig eller sätta på lugn musik under tiden. Efter ca en halvtimme känner man sig lite trött och avslappnad i kroppen och andningen känns lättare.

2) Bolltäcke! Även här finns det massor med olika sorter. Täcken som är fyllda med riskorn, mindre plastbollar eller med sådana som finns i bollhav för barn. När ångesten börjar smyga sig på, så brukar jag bädda ner mig under den så att den omsluter kroppen ordentligt. Då får man en kroppsuppfattning och själva tyngden av täcket på hela kroppen avleder mig från den tyngden man känner på enbart bröstkorgen av ångesten. Om du är inlagd på en avdelning så fråga efter ett bolltäcke, de flesta har ett eller kan låna av en annan avdelning. På behandlingshem skulle jag kunna tänka mig att det nästan är självklart att sådana finns.

3) Mindfullness! Detta kan vara bra att göra direkt efter man har ätit när man har problem med mat. Men det är även bra för övrigt när man har ångest. Sätt på en inspelning/CD/Mp 3 med Mindfullness övningar. Ligg bekvämt på ett mjukt underlag och följ instruktionerna. Du kommer bli förvånad hur avslappnad du blir efteråt och för mig känns det som att jag kan pusta ut och andas mer normalt.

4) Underskattar aldrig ett varmt bad. Ibland när ångesten kommer smygandes och jag hinner fånga upp den tappar jag upp ett varmt bad med massa skum. Släck taklampan i badrummet, låt dörren vara på glänt och ha ljuset tänt i korridoren istället så att det bara strålar in lite ljus till badrummet. Har du värmeljus så placera de lite här och där och försök att slappna av.

Om man har så pass mycket ångest att den känns outhärdlig och man frestas att bli destruktiv kan det dock vara bättre att avleda sig med olika "stå ut" färdigheter. Gör saker du tycker om eller följ strategierna du kanske hunnit utarbeta med en terapeut eller liknande. Gör då allt du kan för att inte bli destruktiv, för du är värd mer än så!

Jag måste tillägga en sak som jag blivit medveten om med tiden. Om man har PTSD och just i den den stunden har ångest som triggas igång av så kallade flashbacks är det kanske inte alltid det bästa att göra avslappningsövningar som kräver att man ligger ner. I mitt fall har det rent av förvärrat saken. Då kan man till exempel göra Mindfullnessövningar sittandes istället. Även här är det klokt att kanske fråga sin terapeut eller psykolog vad som är bäst att göra med den slags ångestproblematiken.

Som jag nämnde i början så finns det ju så många olika slags ångest, allt är individuellt. Det som funkar för mig kanske känns obehagligt för dig. Man måste testa sig fram och försök hitta förslag från andra, bland annat här på SHEDO bloggen!

Take care!
- Bianca, Shedoskribent

Omsorg om den som inte är redo att kämpa för det friska

Under hösten 2014 fanns min teckning med på Psykeveckan i Örnsköldsvik och temat var "Dialog i mötet". Min teckning handlar om hur man på ytan kan le och skratta, säga att allting är bra och avsäga sig hjälp gång på gång, fast man inombords gråter och förtvivlat vill bli räddad.

Det finns mycket att skriva om i det ämnet och jag kommer säkert att återkomma till det senare också. Men det jag tänker mest på just nu är alla de där åren då jag gång på gång gick på de inbokade träffarna med diverse kuratorer, sjuksköterskor, psykiatriker och psykologer bara för att gång på gång bli besviken. Jag var långt ifrån redo att lämna min ”trygga” sjuka identitet som självskadare med diverse psykiska besvär, som ångest och depression. Men ändå hoppades jag varje gång att de skulle kunna få det att kännas bättre, att de ändå skulle kunna hjälpa mig på något vis fast jag sa nej till alla förslag.

Jag minns att jag någon gång, under alla de där timmarna lyckades formulera varför jag ändå gick dit varje gång. Jag tror att min samtalskontakt på psykiatrin då visste att jag inte var motiverad att kämpa för att bli frisk. Den här gången frågade h*n mig hur jag skulle göra med någon som inte ville blir frisk. Jag sa då att man kan vilja bli sedd och vilja att någon tag hand om en, fast utan att nödvändigtvis bli frisk. Det kan vara skönt att bara bli ompysslad när man är sjuk. Kanske är det tillfällig omsorg man behöver tills man känner sig redo att kämpa för det friska, det är värt mycket att bara ha någon som lyssnar och bryr sig.

Den första tiden när jag mådde dåligt så tror jag att jag ville ha hjälp och strävade efter att bli frisk. Men någonting gick fel. Den hjälp jag behövde kom alldeles för sent eller inte alls. Och på något vis så vände jag hjälpen och det friska ryggen. Jag ville inte ha med dem att göra, jag blev rädd för allt det som kunde göra mig bättre och jag slutade försöka. Ingenting var ändå tillräckligt, ingenting var rätt och jag orkade inte bära det tunga ansvaret att hitta det som hjälpte mig och göra allting själv. Kanske hade jag inte behövt göra allting själv, men det var så det kändes. Jag ville fortfarande bli räddad, det tror jag att alla vill bli. Men successivt slutade jag hoppas. Dessutom var det friska för mig då fyllt med krav, måsten, borden och saker som jag kände att jag inte klarade av. Jag ville må bra, men för mig så innebar friskheten att bli vuxen, självständig och duktig och det orkade jag inte.

Det är viktigt att tillägga att jag så småningom kände jag mig mer och mer redo och motiverad att bli frisk. Eftersom tiden gick så kom mer och mer friskt in i mitt liv, och för att få de friska beståndsdelarna som började lysa upp min tillvaro så kunde jag inte fortsätta sträva mot det sjuka. Jag har även med tiden insett att man kan få ta små steg i taget i sin egen takt, man behöver inte bli superduktig och klara av allting på en gång. Dessutom är det friska inte bara fylld med krav, det är definitivt värt att satsa på det friska för man får så mycket fint också! Idag har jag fått tillbaka hoppet och tror på räddning för alla, inklusive mig själv!

- Jenny, Shedoskribent

Tack mamma för att du fanns

Jag kommer ihåg mammas varma kram som omgav min förtvivlade själ liggande på det kalla köksgolvet. Jag var 14 år och mitt destruktiva beteende tog sin början. 

Ofta frågade inte mamma varför utan bara fanns hos mig. Det var något jag var mycket tacksam över många gånger och är än idag för ibland fanns det inget svar på varför jag skadade mig själv. Vissa stunder var jag tvungen att ljuga för att ge mamma ett svar. Jag visste att hon inte kunde bli lugn om hon inte fick ett svar så jag kom på något snabbt som kunde låta logiskt, allt för att lugna henne.

Jag kommer ihåg lärarna och skolsköterskan på skolan som ringde hem nästan varannan vecka gällande deras oro över mig. Jag fick höra många orättvisa ord av min mentor och många kommentarer sårade, men idag förstår jag att allt handlade om allas oro över mig och det jag gjorde mot min kropp. Alla var oroliga över mig och tyckte om mig mer än annat och ville mig väl.

Pappa drog sig undan för han visste inte hur han skulle hantera sin dotters självskadebeteende.  Men en kväll kom han in på mitt rum och satte sig på min sängkant. Kollade på mig innan han sade: ”Du vet att jag tycker om dig väl?” 

Mammas sura blick och den välkända kommentaren ”Angelica, kan du sätta dig ner i soffan” kommer jag så väl ihåg från de två första åren av mitt självskadande. Att sätta sig ner i soffan gjorde alltid att jag kände skam och en klump i magen. Visste mycket väl vad det gällde och det gjorde ont att göra mamma besviken återigen. De hade ringt från skolan och berättat att de visste att jag hade skadat mig själv. Jag frågade alltid mig själv innan mamma gjorde det ”varför gör jag detta?”. En fråga alla måste ställa sig själva någon gång fast än de vill det eller ej. En fråga som kan se enkel ut men som man måste gå till djupet av sig själv för att hitta. Ja, varför skadar jag mig? Vad ligger till grunden för att jag började?

Jag vill verkligen tacka min mamma och även min pappa för att de funnits och finns än idag när smärtan i själen blir för stor. Jag vill tacka de så mycket, men jag vill även tacka alla andra föräldrar som finns där för sina barn och som kämpat för att hjälpa de på ett så bra sätt som möjligt, oavsett om det gäller behandling eller något så enkelt som en kram. TACK!

- Angelica Lindén

SHEDO:s anhörigutbildning - Nu i Stockholm!

Snart är det dags för SHEDO:s anhörigutbildning att köra igång i Stockholm! Under 2014 har utbildningen hållits i Malmö och Göteborg, och den 8/4-15 är det äntligen dags att få chans till att hjälpa fler anhöriga till personer med ett självskadebeteende, den här gången i Stockholm. SHEDO:s Hannah Parnén har tagit fram utbildningen och här nedan kan ni läsa om hennes tankar, känslor och erfarenheter kring ämnet. Och hur hon kände till sina anhöriga när hon själv kämpade mot självskadebeteende och ätstörningar.

Mer information och anmälan hittar ni HÄR.

Bild från en artikel med Hannah Parnén, Året runt 2013.

Under mina många år med självskadebeteende, ätstörningar och djupa depressioner såg jag mina anhöriga lida. Hur ont det gjorde dem kunde jag nog inte förstå. Jag hade ändå fruktansvärda skuldkänslor för vad jag utsatte mina nära för. Mina ångestattacker som påverkade alla; att ibland sväva mellan liv och död. Det går inte att förstå hur mina anhöriga klarade sig igenom denna tid. Och visst, alla finns inte kvar i mitt liv. Jag har förlorat vänner, respektive, som inte orkat med vad sjukdom och ångest gjorde med mig. Inte orkade med att jag krävde så mycket och hade så svårt att ta in annat än de känslor som rev i mig.

En period bodde jag hemma hos mamma och hennes man. Då var jag vuxen, men ett vuxet barn. Jag kunde inte ta hand om mig själv och har aldrig känt mig mindre och ömtåligare än då. De öppnade sitt hem för mig och tog sig an småbarnsföräldrarollen igen. De själva kanske inte skulle hålla med om det, men det är så jag minns det. Hur de desperat försökte lindra mina inre smärtor, de satte på barnfilmer, Shrek – om och om igen, vi var ute och åkte timmar på timmar i bilen. Vad som kunde ge mig minsta lilla tillfälliga ro. De gjorde allt de kunde för att hålla min näsa över ytan och hålla mig vid liv. Jag kände mig som den mest själviska människan i världen och hade till och med tankar på att befria dem ifrån mig, försvinna bort, för deras skull.

När det väl vände för mig och jag började må bättre var mina anhöriga en sådan stor del av vändningen och vägen tillbaka. När jag väl bestämde mig för att en gång för alla verkligen testa livet och sluta snegla på nödutgången så var det för dem. Min insikt om att de aldrig skulle kunna komma över sorgen om jag försvann. Första tiden levde jag enbart för dem, innan jag klarade av att leva för min egen skull. De fick vara mitt ställföreträdande hopp, styrka och vilja. Mina stödhjul innan jag lärde mig leva.

Jag är så otroligt tacksam för att jag hade så engagerade anhöriga. Det är dem jag har att tacka för att jag lever. Inte bara, så klart, även vården, men till allra största delen är det dem. Jag tänker ofta på det. Så mycket kärlek, det är enormt! Det finns inget tack stort nog för att kunna uttrycka min tacksamhet.

Idag driver jag SHEDO:s anhörigprojekt. Jag har tagit fram en utbildning för anhöriga. I den får man bl.a. lära sig mer om självskadebeteende, hjälpsamt bemötande, varför man som anhörig bör ta hand om sig (tänk om min mamma och hennes man inte orkat?!?) OCH man får träffa andra som befinner sig i en liknande situation. Den 8/4 startar en utbildning i Stockholm. Datum för start i Malmö/Lund kommer inom kort.

Jag brinner idag för att anhöriga ska få stöd. Inte så konstigt kanske, mina anhöriga fick inget som helst stöd i sin situation. Ingen såg dem eller lyssnade på dem. Ingen hörde hur det var med dem. Anhöriga är otroligt betydelsefulla oavsett om man är bästa kompis, barn, mormor eller pappa! Jag vet att jag inte hade levt utan mina nära och kära. Det är stort, jag har mycket att vara tacksam för!

Detta kanske man kan säga är mitt sätt att säga tack?

SHEDO:s anhörigutbildning i Stockholm startar den 8/4. Anmälan och mer info finns HÄR.

Guldkornen i vardagen

När man mår dåligt är det svårt att se det positiva i sin vardag. Ångest, självdestruktivitet, svåra minnen, händelser, orättvis behandling eller annat kan överskugga alla ljuspunkter. Men när allt känns svart eller hopplöst, när det verkar som att tunneln aldrig tar slut, då är det bra att påminna sig om en sak som kanske kan ge en liten lättnad för åtminstone en stund. Varje stund som känns lättare är något att kämpa för. Det gäller bara att hitta de små guldkornen i sin vardag. De kan vara svåra att upptäcka i mörker, men det betyder inte att de inte finns. Leta! Tänk tillbaka när dagen är slut på minsta lilla sak som gjorde att du mådde lite bättre.

Under en väldigt lång inläggning på psyk fick jag en underbar kompis som också mådde väldigt dåligt och vi båda kände mycket uppgivenhet. Men trots det hittade vi stunder tillsammans eller med medpatienter som fick oss att le och skratta. Man fick kanske en bra pratstund med personal man tycker om eller en kram, ett sms, besök. Man kanske gjorde något bra för någon annan. Min kompis och jag köpte en dagbok där vi turades om att skriva ner endast bra saker som hänt under dagen. Ibland fick man verkligen stanna upp och tänka efter när man hade haft en riktigt tuff dag. Ibland hjälptes vi åt och ibland var vi varandras guldkorn. Att skriva ner det gör att det blir mer synligt och mer uppenbart för en själv.

Den här lilla "guldkornsboken" finns kvar och när man bläddrade tillbaka såg man att det finns små ljusglimtar och färger även när det är mörkt. Det är bra att skriva av sig, hur man mår, vad man känner etc. Men försök att inte bara skriva om mörkret. Varför inte även köpa en dagbok för ljuset? Köp en "guldkornsdagbok"! Om du har svårt att komma på något positivt, varför inte sätta sig ner med någon annan, kanske din vän eller personal du tycker om? Testa!

Styrka till er alla som kämpar!
/Bianca - Shedoskribent

Det behöver inte vara nyårslöften och glimmande återberättelser om det gångna året

Jag tänkte ta tillfället i akt detta första inlägg här och skriva om någonting som just nu närmar sig med stormsteg. Någonting som alltid är för nära men samtidigt alldeles för långt bort. Någonting som lovar nystart men som också kan vara slutet för någonting annat. Någonting som skapar hopp, men också krav. Detta någonting som är slutet på ett år och starten för ett annat. Jag tänker helt enkelt skriva lite om nyår. 

Jag kommer inte riktigt ihåg första gången nyårsafton skapade en känsla av obehag i mig, men jag kommer ihåg att jag kände mig ensam, misslyckad och pressad av de krav som ställdes på att man skulle skratta, sjunga och vråla in det nya året. Det skulle skrivas nyårslöften, ätas god trerättersmiddag och tändas raketer. Allting skulle genast bli så nytt, så bra, så öppet för en förändring och jag hängde aldrig riktigt med. Jag ville inte fira, jag ville inte vara glad. För jag visste att det bara var ännu mer löften som inte skulle bli av, fler misslyckanden, fler tecken på att jag inte passade in och fler tecken på att jag inte tyckte om livet på samma sätt som andra.

Under de åren mitt liv bestod av ätstörningar och depressioner (men även flera år innan), så fick jag alltid en knut i magen varje gång december knackade på dörren. Inte bara för att julen bidrog till diverse svårigheter, utan för att december betydde slutet av ännu ett år. Ännu ett år av ångest, ambivalens och saker jag missat. Ännu ett år som skulle fyllas med självhat, bortkastad tid och ett liv som jag ändå inte ville fortsätta leva. December, med dess mörker och dess överdrivna juldekorering, bjällerklang och julklappsstress, var svår och kunde jag så skulle jag ha gått i ide fram tills att solen och våren dök upp igen. 

Sakta men säkert har jag dock under åren lärt mig att hantera att nyårsafton inte behöver vara så som jag så länge inbillat mig själv att det borde vara. Det behöver inte vara glitter och glamour, fyrverkerier och champagne. Det behöver inte vara nyårslöften och glimmande återberättelser om det gångna året. Jag får visserligen fortfarande en liten knut i magen när december närmar sig, men jag kan slå bort tankarna om att jag inte har gjort tillräckligt, att jag inte uppfyllt tillräckligt med drömmar. För vad är det egentligen som är så speciellt? Vad är det som är så annorlunda mot alla andra 364 dagar på året? Egentligen? 

Så i år säger jag såhär, till mig själv och till er andra där ute som känner igen er i mina ord; det är okej att den trettioförsta december inte är annorlunda än alla andra dagar. Det är okej att låta det vara en vardag och det är okej att göra absolut ingenting. Och det här med nyårslöften; kan vi inte bara säga att 2015 blir ett år då vi ger oss själva en extra klapp på axeln och försöker komma ihåg vem som faktiskt spelar huvudrollen i våra liv, vem som egentligen betyder allra mest? Jag tänker då göra det, och jag hoppas verkligen att ni följer med. 

Var rädda om er, och god vardag!

- Malin, Shedoskribent.

Du kommer göra fel. Men du kommer också göra rätt.

”Du kommer göra fel. Men du kommer också göra rätt.” Var ord som fick mig att fundera på misstag. Det går inte att gå igenom livet och vara så rädd för att vara och göra misstag att vi inte vågar chansa, för då har vi misslyckats med att leva. Det låter hårt, men livet handlar om att falla sju gånger och resa sig upp åtta. Vi gör alla fel och det är upp till oss var och en att själva fundera på hur vi ska bemöta våra fel och brister.

Hur vi reagerar på misstag beror på hur vi själva mår, vilka förväntningar vi tror att andra har på att vi ska ta ansvar i olika situationer och vilka krav vi har på oss själva. I ett samhälle som främjar förminskande och tanken att ”inte ska väl jag ta plats” är det lättare att trycka ner sig själv av alla de tusen små och stora saker som blir fel, än att få stöd att ibland låta det som blivit fel bero. Vi kan inte ändra på det som har hänt, vi kan bara försöka att inte göra om det igen (men ofta är det precis vad vi gör i alla fall).

Oavsett om misstagen skadade oss själva eller någon annan tror jag mycket på att säga förlåt (även om det kan vara det svåraste som finns), visa att vi tar ansvar och lita på att vi kommer klara av den situationen igen (eller inte, men då provar vi igen och igen, tills vi faktiskt klarat det). Det är lika viktigt att säga förlåt till oss själva, som till andra. I oss själva kan vi hitta så mycket tillit om vi bara ger oss chansen. Tänk dig ett barn som slutat längta efter julafton och födelsedagar eftersom det ändå bara blir besviket för att mamma eller pappa inte kommer vara där, kommer dricka för mycket eller bråka hela kvällen. Behandlar vi oss själva på samma sätt slutar vi till slut att hoppas och tro på det vackra i livet. Genom att släppa och gå vidare kan vi låta det lilla barnet i oss andas ut och slappna av.

Vi är alla unika och hanterar våra känslor på olika sätt, det är bra, det är som det ska vara. För var och en av oss är ensam om just våra känslor och upplevelser. Ingen annan kan bestämma hur du ska känna, ingen annan har rätt att lägga ord och känslor i munnen på dig. Men om du vill, så våga vara snäll mot dig själv och ditt lilla inre barn. Testa tanken att allt inte kan vara ditt fel.

- Emma, Shedoskribent

Är avundsjuka endast negativ?

Jag ser inte avundsjuka som något negativt. Snarare är avundsjuka något att vara stolt över, iallafall om man kan använda sig av det och uttrycka det på rätt sätt. Jag ska förklara hur jag tänker.

Vi blir ju avundsjuka när en annan person har något vi inte har. Det kan vara en sak, en egenskap, en tanke, vad som helst som för oss är viktigt. Som vi kanske går och drömmer om, medvetet eller omedvetet. Jag tror att alla kan känna igen sig i avundsjuka. Ibland rycker man på axlarna när man plötsligt känner sig avundsjuk, ibland vill man nästan missunna personen som har det man är avundsjuk på. Att känna så är i sig inget problem så länge man inte går till handling eller att lidandet blir onödigt stort för en själv. Det är då det är viktigt att stanna upp, tänker jag. Ställa sig frågan vad jag är avundsjuk på och sätta det i relation till sina egna värderingar och mål. Är detta något jag skulle vilja ha för att kunna nå det jag vill? Behöver jag den nyaste bilen? Vad säger en ny bil om mig som värde? Är det viktigt för mig just nu med en ny bil, eller finns det viktigare saker i mitt liv just nu? Om jag besatt den där egenskapen, skulle det innebära att jag kunde nå mina mål lättare då? Skulle den där tanken förändra något för att jag ska nå det jag vill? För att kunna göra detta är det ju såklart bra om man vet sina värderingar och mål. Kanske vet man inte det, kanske finns inget detaljerat? Huvudsaken är att man vet på ett ungefär – typ är det ok att slåss eller inte? Gillar jag hårdrock eller jazz? Tycker jag om blodpudding? Det gör att du kan ta ställning, tillsammans med visshet, huruvida du ska agera på avundsjuka.

Jag tänker att svarar man ja på frågorna kring avundsjuka – är det så att en ny bil trots allt är det absolut viktigaste just nu – gläd dig åt personen som gjorde dig avundsjuk och köp själv en ny bil, är det så att egenskapen den andra personen besitter något du också skulle vilja ha och är viktig för dig, jobba för det, använd personen för att lära dig det den personen kan och som inte du kan. (Med all sannolikhet har du andra egenskaper som den personen skulle vilja ha, så att vilja ha något som en annan har betyder inte att den personen är bättre än du.) Är det så att du svarar nej på frågorna kring avundsjuka, gläd dig åt personen som skapade avundsjukan och släpp det. Påminn dig om att du tagit beslut om att det inte var det viktigaste för dig just nu och att du inte är sämre för det.

Tycker ni fortfarande att avundsjuka är enbart negativ?

-Johanna, shedoskribent

Känslor från en mamma

Idag ska ni få läsa ett berörande inlägg som är skrivet för ett par veckor sedan av Sanna, shedoskribent och även en av föreningens lokalrepresentanter.

"Så sitter jag här igen med det dåliga samvetet, jag är sjuk och kan inte åka de 8 milen enkel resa till avdelningen där min dotter vistats sedan i mars. Hon säger att hon förstår men jag vet att hon känner sig ensam och vill ha besök. Såklart. Jag förbannar för hundrade gången det faktum att den slutna vården för barn och ungdomar centraliserats och att det bara finns 11 vårdplatser i Malmö för hela Skåne. Dels för att det blir oerhört långt för oss som bor i mellan och norra Skåne och det tar en halv dag i anspråk bara för själva resandet för oss med flera eller små barn som inte kan ligga inne med det sjuka barnet.

Men vad värre är, är att det endast finns 11 platser till ett så stort landskap som Skåne som dessutom rymmer Sveriges tredje största stad. Det innebär i praktiken att man tvingas välja ut vilka patienter som ska få vård även om behoven är i stort sett lika stora. Personalen gör vad de kan med de resurser de har, men det måste ju upp på riksdagsnivå för att det ska ske en förändring.

Hur kan vi låta våra barn och ungdomar genomlida detta helvete som det innebär att ha en akut psykisk sjukdom. Hur kan 50% av våra ungdomar någon gång ha självskadat och hur klarar man som förälder att tackla detta i längden? Det är saker jag funderar på just nu medan jag saknar min älskade flicka och önskar inget högre än att hon ska få må bra igen."

Den inre och yttre världen

Jag funderade en lång stund över vad mitt första inlägg på SHEDO-bloggen skulle handla om. Borde jag skriva om hur det känns att drabbas av panikångest? Eller hur det är att leva med depression? Hur krävande det många gånger varit att hålla masken och dölja sin inre turbulens för omgivningen?

Till slut kom jag fram till att jag åtminstone denna gång inte kommer skriva om något av detta. Utan om någonting helt annat.

Inombords bär jag min inre värld. Ett själsligt universum med spretiga tankar och snabbskiftande känslor som flätas samman i osynliga band.

Alla bär på en inre värld. Du också.

Bredvid andas den yttre världen. Där ryms bland annat bostad, familj, vänner, utseende, sysselsättning och fritid. Det är också den yttre världen som omgivningen gärna och lätt dömer en person utifrån. Och visst är det många gånger svårt att inte låta sig påverkas av externa förhållanden. Men det gör det inte mindre viktigt att reflektera över.

Sprickor i fasaden

Bakom en tjusig och cool fasad kan ångestmolnen hänga tunga över ett becksvart känslohav. Kikar jag riktigt noga och kanske till och med gnuggar pekfingret mot ytan kan jag tyda sprickor i fasaden.

Han, som alltid underhåller under middagar och fester, kanske tvingas vakna med panikgrå ångest varje morgon.

Hon, som av tjejgänget beskrivs som en god lyssnare och sträcker ut handen så fort en vän behöver stöd, kan även lida av en djup depression.

Och grannen, som alltid är snabb med att fråga hur jag mår så fort vi ses i trapphuset, kanske ägnar var eviga vakna minut åt att kämpar med det som kallas livet.

Lyssna utan att döma

Psykisk ohälsa går många gånger inte att upptäcka genom att bara se till en persons yttre värld. Den kan drabba ALLA. Depression har ingen ålder, panikångesten bryr sig inte om hur du ser ut eller om du bor i ett guldslott eller i en dammig skokartong. Oron bosätter sig i avlånga, mjuka, kantstötta, ljusa, mörka, rosa, gröna och lilaglittriga själar.

De två världarna stämmer långtifrån alltid överens med varandra. Därför är det så himla viktigt att aldrig bedöma den inre världen utifrån den yttre. 

Sällan är en människa bara på ett sätt, utan på väldigt många olika vis.

Ta hand om dig! Du är värdefull. ♥
Emelie Kalén - shedoskribent

Shedo har fått ett stipendium!

Igår åkte jag till Karlskrona och mötte upp Mikael, Shedos lokalrepresentant i Blekinge. För ett par veckor sedan fick vi ett glädjande mail med information att Shedo hade blivit utvalda till att få motta ett stipendium och igår kväll var det dags!

Stipendiet på 10 000 kronor var från Bifrostorden Logen 26 Vandis och vi i Shedo är så otroligt glada och tacksamma! Bifrostorden hade igår 25-års jubileum och det var i samband med den middagen jag och Mikael tog emot Shedos stipendium! Nu ska ni få hänga med på en fantastisk kväll genom bilder!

Mikael och jag strax innan vi ska bege oss! Vi hade här ägnat några timmar till att skriva tal och förbereda Shedomaterial!

Tjoho! Här står vi överlyckliga med diplom och fina blommor! Förutom att hålla tacktal när vi tog emot stipendiet berättade Mikael vad Shedo gör och jag berättade lite om mina erfarenheter kring självskadebeteende och ätstörningar. Till vänster om mig har vi Lars-Erik Furuskog och till höger och Mikael har vi Jens Östling.

Idag laddade vi om och besökte tidningen Succés redaktion! Vi pratade, skrev och fotades gällande stipendiet och i nästa nummer finns Shedo med! Vi på Shedo vill också säga ett stort tack till Succé då det var efter en artikel hos dem som Bifrostorden uppmärksammade Shedo!

Vi alla i Shedo är så glada för detta stipendium och all fin uppmärksamhet! Nu ska vi fortsätta kämpa mot psykisk ohälsa, självskadebeteende och ätstörningar! ♥

- Jessica, bloggansvarig

Premiär av Shedos andra film!

Igår var det en dag vi hade väntat på länge! Under två år har Shedo drivit ett informationsprojekt, Ego Nova. Genom projektets gång har mycket information och kunskap kring självskadebeteende och ätstörningar spridits till bland annat skolor, utbildningar och vården. Kunskapen har dels spridit sig genom föreläsningar men också genom en bok, forumteater och en film.

Igår var det då dags för premiären av den andra filmen, "Tjejen som bar på en hemlighet" och vi var många som samlades på Filmstaden i Lund. Filmen handlar om Hannah Parnéns liv. Hur hon i många år kämpade med självskadebeteende och ätstörningar och att hon idag mår bra. Vi var många som grät i biosalongen igår :)

Från vänster; Johanna - spelar Hannah som runt 20 år. Sophie (mitten) - spelar Hannah som barn. Sedan har vi själva Hannah Parnén och till höger Jan Linell som är filmens regissör.

Biosalongen börjar fyllas och vi var såklart taggade!

Efteråt var det många som ville prata. Både skådisar, vänner och andra berörda.

Vi är jättenöjda med kvällen och vill tacka ALLA som har varit inblandade för att göra detta projekt till verklighet. ♥ Några fler bilder finns på vår instagram - foreningenshedo

- Jessica, bloggansvarig.

Känn din kropp

Kan du föreställa dig den dagen när du ser dig i spegeln och älskar det du ser? Det går. Jag lovar. Vi lever i en värld där utsida och prestationer värderas högt. Högre än det mesta. I den här världen kan det ibland kännas som om det inte spelar någon roll, att hur mycket vi än försöker så räcker vi aldrig till. Det är inte sant, det är en känsla. En tung, jobbig känsla, men det är en känsla som vi kan påverka.

En del i mitt tillfrisknande handlade om att lära mig att känna av min kropp. Jag hade långt tidigare stängt av känseln från halsen och neråt, men nu skulle jag försöka lyssna och känna vad min kropp ville. Det behöver inte riktigt sägas att jag tyckte att det var skitsvårt. Det som behöver sägas är att jag vann otroligt mycket på att göra det. Jag började klä mig i kläder jag tyckte om, inte i det jag trodde att alla andra runtomkring skulle acceptera. Jag vågade sänka axlarna och börja andas med magen. Testa, det gör skillnad! Jag vågade känna att jag är ett med min kropp.

Några av de häftigaste upplevelserna hade jag i träningshallen, där jag många gånger stått framför spegeln men försökt låta bli att se min egen kropp och känna om kroppen ville och orkade träna idag. Jag minns att jag ställde mig framför spegeln med nyvunnen självkänsla och blev glad för jag såg en tjej som mådde bra. En annan gång förvånades jag av hur glad jag var efter träningen. Hela kroppen jublade och skuttade! Jag hade kört ett träningspass där jag hade varit i min kropp, lyssnat på den och tillsammans med min kropp haft galet roligt! Därför blev det också kul. Jag fortsätter hela tiden att jobba med att vara i min kropp, lyssna på den och lära mig vad jag mår bäst av. Och det är värt varenda sekund!

- Emma, shedoskribent

Välkommen Malin till SHEDO:s blogg!

Nu är det dags att presentera vår sista nya skribent! Hon heter Malin och har verkligen gjort en fantastisk omvändning i sitt liv. Men ni ska såklart få höra hennes egna ord istället för mina! Men jag vill också passa på att säga välkommen till ALLA våra nya skribenter en gång till! Har ni missat någon presentation så finns de här.

Ha en fin helg!
/Jessica, bloggansvarig. ♥

Jag heter Malin, är 23 år och går sista terminen på sjuksköterskeprogrammet på Umeå universitet.

Under flera år bestod min vardag utav svält, återkommande depressioner, självskadebeteende och hetsätningar. Jag var övertygad om att en viss siffra skulle resultera i en hallelujah-kör och jag var flera gånger säker på att jag aldrig skulle orka överleva.

Efter en del tid inom barnpsykiatrin, vuxenpsykiatrin och på den lokala ätstörningsenheten så fick jag ordentlig hjälp i ett annat län. Jag var trött på att vara sjuk, trött på att inte ha ett liv och trött på att konstant se mig själv som mindre värd. Så efter 20 veckor ignorerade jag läkarens ord om fortsatt sjukskrivning på minst fyra månader, tog mitt pick och pack och flyttade 67 mil hemifrån. Det var det bästa beslutet jag någonsin tagit i mitt liv. För jag tvingades att ta mitt egna ansvar, tvingades leva och fick samtidigt någonting annat att fokusera på. Jag fick en mening med mitt liv. Och nu, lite över 2,5 år senare så är jag bara några månader från att vara legitimerad sjuksköterska. Jag har en pojkvän jag känner mig bekväm med, jag tränar regelbundet för att må bra, jag lever ett normalt liv med vardagslivet och jag kan framförallt se mig själv i spegeln och känna att det är okej.

Jag har nyligen börjat engagera mig inom organisation Frisk&fri som volontär och i somras kände jag mig tillräckligt stabil för att ta ett sommarjobb på en psykiatriavdelning. Även om det bara var för några veckor så hann jag se psykiatrin från den andra sidan, med guldklimpar och sådana som kanske egentligen inte borde jobba med människor överhuvudtaget, och det har stärkt mina förhoppningar om att någon gång i framtiden jobba inom psykiatrin som sjuksköterska.

Jag är otroligt hedrad över att ha fått chansen att skriva för Shedo och jag hoppas att ni som läser detta ska komma att bli inspirerade och stöttade av mina kommande ord.

Var rädda om er. Kramar / Malin

Dig fattas inget! Det är psykiskt!

Hört de här orden någon gång? Jag har. Många gånger! Och jag tror att dessa ord är rätt så vanliga när man lider av både fysisk OCH psykisk ohälsa. Visst, vissa problem är psykosomatiska och det kan vara en stor utmaning. Men sedan finns det de som mår psykiskt dåligt men även har en fysisk sjukdom som behöver behandling, en undersökning eller medicinering.

Min journal inom psykiatrin är tjock efter alla dessa år. Jag lider samtidigt av svår RLS (Restless legs), en neurologisk sjukdom som kräver medicinering. Under tider jag har varit inlagd men inte fått gå ut har mina fysiska symtom ibland tilltagit och avdelningen fick kalla in en konsultläkare från neurologen. En gång hade jag starka neurologiska smärtor på grund av kontramedicinering och vi behövde en lösning. Just då neurologen kom hade personalen APT och ingen kunde vara med vid undersökningen. Jag beskrev mina besvär och fysisk sjukdomshistoria, vilka mediciner jag tar för tillfället, både de för RLS och de för psyket.

Han såg mina armar, tittade på mig och sade att det inte är RLS-besvär utan "bara" psykosomatisk smärta, att det inte finns någon kontramedicinering. Jag sade att jag kände igen smärtorna, att de inte är psykiska. Han var redan på väg ut ur rummet. Jag var knäckt och kände mig både överkörd och dumförklarad.  Sedan blev jag arg, riktigt arg! Kan man inte ha ont av andra än psykiska orsaker för att man är inlagd inom psykiatrin, för att det dessutom finns spår av gamla självskador? Ingen har rätt att idiotförklara mig! Ingen! Som tur är så är jag väldigt envis och känner min kropp. Jag gav mig inte och några dagar senare rättade man till mina mediciner.

Liknande saker har hänt mig på vårdcentralen. Det är precis som om man bara kan lida av en sak åt gången. Och det är precis som att fysisk sjukdom automatiskt utesluts i första hand därför att man lider av psykisk ohälsa. Ett klassiskt exempel på hur många osanningar det fortfarande finns om psykisk ohälsa, även bland läkare, de som borde veta bäst. Jag hoppas att folk någon gång inser att det ena inte utesluter det andra. Jag vill bli tagen på allvar och bli bemött med respekt oavsett vilken slags ohälsa det rör sig om och oavsett på vilken del av ett sjukhus jag ligger på!

Var positivt envisa och ta hand er själva!
Kram Bianca, shedoskribent.